Sen kom det hem en riktigt glad och nöjd tjej som hade haft det bra både i skolan och på korttids. Och nu längtar hon till korttids igen, för nu behöver hon ju inte ta medicin där, sa hon glatt :)
Och så är det ju, minsann! Det är helt otroligt så bra det gick att sluta med den. Det är så vi undrar om vi skulle ha försökt tidigare. Men det är inte alls säkert att det hade funkat tidigare. Allt måste vara i rätt läge, liksom.
Nu har allt funkat i nästan en vecka och vi tror att problemet med medicinen är över på ett sätt som vi aldrig hade kunnat drömma om. Schemat jag gjorde förut, som skulle underlätta medicinproceduren, det schemat behövde vi aldrig använda :)
Hon sa att hon hade längtat efter ”pappas klocka” när hon var på korttids, och jag frågade om hon hade längtat efter mamma och pappa också. ”Nej, bara pappas klocka” sa hon och såg fullisjutton ut. Man kan ju bara bli glad av den ungen!
När jag bad Sandra plocka ihop sina saker, så hörde hon inte riktigt vad jag sa. Då frågade hon ”Vad menar du mamma” så jag kunde förklara igen. Men WOW alltså! Vilken kanonmening på rätt ställe! Ibland är hon bara så duktig på att uttrycka sig. Tänk vad livet underlättar när man kan förklara sig och fråga. Fantastiskt!
Jaha, kvällen gick toppenbra och Sandra var på toppenhumör och det smittade ju av sig så allt blev toppen då, liksom ;) Sen la jag mig rätt tidigt för jag var lite trött och jag har lärt mig att prioritera min sömn bättre nu sen vi fick lite mer regelbunden ledighet.
Sen gick Göran och la sig och då vaknade jag… Antingen snarkade han eller så hostade han. Mest hostade, faktiskt, så jag hade inte hjärta att knuffa på honom när han snarkade. Istället gick jag upp och fixade te mittinatten, men det var rätt mysigt att sitta här med datorn och tystnaden, så det gjorde ju inget.
Peppar, peppar så har vi klarat oss än så länge, både Sandra och jag. Det är vi glada för och hoppas nu bara att även Göran får bli frisk snart.
Ha en fin dag, gott folk!
Kram!