Solen sken och det var liksom sommar ute, men jag väntade ju samtal så jag ville inte gå ut förrän det var avklarat. Eftersom vi inte hade sagt någon tid kunde det ju innebära att jag inte hann ut nånting, så tillslut tänkte jag strunta i det och gå ut ändå. Jag ville för allt i världen inte missa samtalet eftersom det gällde remissen till ögonmottagningen för Sandras räkning. Men samtalet kom precis när jag skulle öppna ytterdörren, så jag hann få det avklarat och kunde koppla av ute sen.
Det är så himla bra med skolan på det viset att dom liksom känner till Sandra och autism, så det kommer säkert gå bra det hela. Skolsyster hade pratat med en av lärarna i skolan och skulle även prata med personen på ögonmottagningen. Så alla förutsättningar finns för att det ska gå vägen. Mer kan man iaf inte göra :) Nu är det bara att vänta tills vi får en kallelse och hoppas att det inte tar alltför lång tid.
Ute var det precis lika skönt som det såg ut att vara genom fönstret. Sune ville inte gå in när jag hade tröttnat, men vi hann ut en gång till innan Sandra kom hem.
För Göran hade det gått ganska bra att jobba, men känningarna brukar komma efteråt. Som han säger, första timman är värst, sen är det så bedövat att det bara är att jobba vidare…
Det är ju på gott och ont att han inte har lika mycket jobb längre som han hade förut. Fast han jagar ju inte jobb, precis, och han är tvungen att tacka nej om det är för mycket krypande. Förhoppningsvis kan jag få lite vikariat då och då för att dryga ut kassan lite när och om det behövs framöver.
Sandra var pigg och glad när hon kom hem och vi tittade på filmen några gånger, den hon fick med sig från skolan tidigare i veckan. När det sen var dags att gå ner till badrummet så blev hon rädd igen, och skrek att hon var yr i huvudet.
Men nu undrar vi om det inte är minnen ändå, från när hon var sjuk då det var snurrigt och väldigt otäckt i just trappan. För i skolan märker dom ingenting (förutom möjligtvis på ridningen) och inte på korttids heller, trots trappor och andra ojämnheter.
Säkra kan vi förstås inte vara så det gäller ju att vara lyhörd och inte pressa henne för mycket, men igår tvingade jag henne snudd på att gå ner själv. Jag lockade med att vi skulle titta på nåt roligt när hon hade gått ner och jag sa att det var otäckt när hon var sjuk, men nu är hon frisk så nu går det bra.
Ja, sen hoppades jag att det var så… Att hon inte var yr, alltså… För det visste jag ju inte med säkerhet. Rädd var hon och skrek gjorde hon ett tag, men sen gick hon ner själv och oj så lättad hon verkade när hon väl var nere. ”Jag klarade det själv, det var inte farligt” sa hon, lilla älskade gumman!
Vi hoppas nu att det faktiskt är minnena som har ställt till alltihop, men det är ändå bra att kolla synen på henne, förstås, så det kör vi på. Eftersom hon inte kan förklara hur hon mår så vet vi ju inte utan kan bara gissa.
Det roliga jag lovade att vi skulle titta på var hennes egna foton som kom med posten igår. Så vi satte oss nederst i trappan och tittade på dom innan vi fortsatte med rutinerna i vanlig kvällsordning.
Jag berättade att hon ska få sätta in korten i en egen pärm på lördag, när det inte är skoldag och vi har lite mer tid för sånt, och hon tyckte det var skoj, förstås.
Jag önskar er en skön fredag och fin helg!
P.S. Jag har ändrat kommentarsalternativ till popup-fönster för att se om det funkar bättre. Skriv gärna vad ni föredrar :)
♥ Kram ♥