Jag ville
inte skriva om min magkänsla tidigare, eftersom Sandra skulle flytta dit och jag
inte gärna vill skriva negativa saker hursomhelst. Sånt tar jag alltid med berörda och
när problem är lösta så är dom ju ur världen. Det är inget jag behöver sprida ut
nånstans. Men nu känner vi att vad som än händer så kan vi inte låta Sandra
flytta dit, och då vill jag förklara varför.
Det första
flyttdatumet var den 6 september, om vi fick besked från kommunen snart. Det
fick vi inte, så vi flyttade fram datumet till 13 september. Jag tyckte det var
okay, om vi kunde komma igång direkt med det som vi behövde hinna innan
flytten. Först ta mått, åka till IKEA, få ordning på möbler och köra dit allt
annat grejs som måste finnas innan Sandra kommer dit. Ha möten och planera
inskolningen med den personal som ska jobba med Sandra, få en kontaktperson, ha
ett hembesök, planera daglig verksamhet samt gå igenom viktigheter som ekonomi,
adressändring och lite sånt praktiskt.
Jag sa att
jag har svårt att lämna hemmet och behöver få mycket gjort på en gång, när jag
ändå är på plats. Personalen skulle hjälpa till att montera och möblera, så det
skulle säkert gå bra.
Jag fick en
lista på vilka chefer som skulle hjälpa oss under sommaren, för en del saker kunde
vi ju sätta igång med innan den ordinarie personalen var tillbaka från
semestrarna. Jag fick också besked om att vi skulle ha möte den veckan då
personalen skulle vara tillbaka. Bra så långt. Då kunde jag ju passa på att
stanna ett par dagar och få lite ordning på samma gång.
Men sen fick
vi inte tag på nån, fick inga svar och hade ett sjå att få till ett datum vi
skulle kunna åka dit och börja med det vi kunde börja med. Tillslut, efter
många mail, sms och försök att få telefonkontakt, så bestämdes ett datum. Vi
började känna i magen att det verkade lite rörigt alltihop, men det var ju
semestertider… Vi flyttade, nån gång i den vevan, fram datumet till 27
september, så vi skulle hinna.
När vi kom
dit så hade nån chef bestämt att Sandra skulle ha en annan, sämre lägenhet än
den som vi bestämt när jag var där och tittade första gången. Den vi bestämde
från början låg med en utsikt där det inte var så mycket som skulle störa och
oroa, och den låg mittemot extra-lägenheten. Två viktiga anpassningar som vi
pratade om då, men som inte förts vidare till nästa chef.
Den
lägenheten som Sandra skulle ha var möblerad och användes som ”visnings-/anhöriglägenhet”
och jag är ganska säker på att bytet gjordes för att det blev jobbigt att
flytta ut alla möbler från den lägenheten innan vi kom och skulle börja fylla
på med Sandras grejor. Men vi ställde av allt i fel lägenhet så länge. Personalen
skulle sen fixa och packa upp det i rätt lägenhet när den var rensad och städad.
Vi checkade
av, med den chef som var där, att det skulle bli möte den veckan som var sagt,
och att jag då skulle stanna och fixa lite i lägenheten när jag ändå åkt dit.
Jag förklarade igen att vi har svårt att lämna hemmet då det bara är vi och vi
liksom jobbar dygnet runt. Men personalen skulle hjälpa till. Lägenheten och
dom möbler vi köpt skulle ordnas innan jag kom den aktuella veckan. Det kändes
väl okay efter samtalet med chefen. Det var ju fortfarande semestertider och allt
skulle säkert kännas bättre efter mötet, när vi fått en kontaktperson och kunde
börja planera ihop med rätt personal. Men magkänslan började få fäste.
Så kom då
den efterlängtade veckan. Jag kom dit på måndagen, som bestämt, och började
känna att det snart inte fanns nåt att skylla på längre. Det var skitigt,
skräpigt och en massa grejor (tandborste, soppåse, tomburkar mm) i lägenheten,
och möblerna stod mitt på golvet, o-uppackade. Så jag ringde den första chefen
som jag träffat när jag besökte boendet första gången. Hon som pratade så varmt
om stället och som gjorde att vi direkt kände att det här kommer bli jättebra.
Hon hade inte tid, men sa att den chef som skulle vara med på mötet skulle
ringa inom kort.
Jag sa till
personalen att jag inte hade lust att städa efter någon annan, och att sängen
måste packas upp eftersom jag skulle sova där. En av personalen frågade om
Sandra skulle flytta in typ nu. Hade dom ens fått info?
Medan jag
väntade på att chefen skulle ringa plockade jag ihop allt skräp så personalen
skulle veta vilket som inte var Sandras grejor.
Jag var
också tvungen att kolla om diskbänken var förstörd, men dom hade bara inte
torkat av den.
Chefen
ringde inte så tillslut åkte jag till IKEA, för jag hade massor att hinna. När
jag kom tillbaka kom chefen dit. Jag förklarade läget och hon bad om ursäkt.
Jag frågade vilken tid vi skulle ha möte nästa dag, och hon såg ut som ett
frågetecken! Men låtsades väl ha koll efter ett tag och vi bestämde tid.
Mötet där
jag trodde att jag skulle få träffa Sandras personal och en kontaktperson och
där dom skulle presentera en plan, blev ett samtal med chefen (den tredje jag
samtalade med om samma saker). Så jag började ju undra varför jag ens skulle
åkt dit den där veckan när ändå inget var klart. På det mötet bestämde vi att
skjuta fram flyttdatumet igen, till den 24 oktober.
Nu kändes
det inte alls bra längre. Jag skrev ett mail till den chef jag träffade första
gången, som var orsaken till att vi tackade ja till boendet. Hon skulle prata
med den chef jag haft senaste ”mötet” med. Efter nån vecka kom ett mail från
den sistnämnda chefen att en ny chef skulle kontakta mig. Den fjärde i
ordningen.
När hon sen
ringde gick luften ur mig totalt. Jag blev förbannad, men kunde ju inte riktigt
skylla bara på henne som var ny. Dock hade hon ju kunnat tagit reda på
information från dom andra tre cheferna, och läst igenom materialet dom har om
Sandra, innan hon ringde. Hon hade kunnat haft något att presentera för mig.
Dom andra
tre cheferna hade sagt till oss att dom håller på att söka personal och att dom
inte vetat än vilka som skulle passa att jobba med Sandra. Den här nya chefen
sa att det inte var den personalen dom sökt, det fanns redan personal. Men
varför har vi då inte haft något möte än? Varför har jag inte fått träffa dom?
Men det kunde hon ju inte svara på. Hon frågade vilket flyttdatum som vi hade
tänkt oss, men det svarade inte jag på för då hade jag surnat till. Jag
hänvisade bara till den chef som jag bestämde det med.
Hon undrade
om vi bodde där, på orten?? Hon visste alltså inte ens vart vi bodde och att
vår kommun köpt platsen?! Jag sa att jag inte kände mig ett dugg lugnare efter
det där samtalet, men hon bara babblade på som om hon pratade med nån kompis,
så jag skällde väl lite och sa inte ens hej då innan jag la på. Jag kände bara
så starkt att det där stället aldrig kommer bli bra för Sandra.
Det var meningen
att chefen för den dagliga verksamheten skulle ringa samma dag och, som jag
iallafall trodde, planera lite förslag på verksamhet som kan passa Sandra. Tre
av dom tidigare cheferna har sagt att verksamheten anpassas efter individen.
Sandra har ju ett beslut på dv och det är ju jätteviktigt att hon har nåt.
Annars kommer hon ju sitta och klippa hela dagarna. Anledningen till att Sandra ska bo på en s.k. Boda-verksamhet är ju att hon inte fixar att åka till en daglig verksamhet varje dag. Den första chefen berättade
om en hel massa aktiviteter som skulle gå att ordna beroende på Sandras
intressen
Men chefen
som ringde sa att dom bara har en lokal där dom har sin verksamhet och den
måste man åkta till om man ska ha nån sån. Då rann det över rejält, kan jag
säga. Jag avslutade med att säga att ”dv-chefen” inte behövde ringa, sen
stängde jag av samtalet.
Jag har också
försökt ta reda på personalens kunskaper om lågaffektivt bemötande och
tydliggörande pedagogik, som är den viktigaste egenskapen om det ska fungera. Både
när jag pratat med en ur personalgruppen och dom två senaste cheferna. Svar jag
fått gör att jag känner att personalen inte ens vet vad det handlar om:
-Det är så
bra med stora starka karlar till dom andra boende (som är killar).
-Vi använder
schema där det står tydligt vad personalen ska göra.
-Jo, dom
boende har också schema... (Jag frågar då hur dom ser ut).
-Den ena har
en klocka med bilder för t.ex. mat och dv. (Jag frågar då vad den andra har för
schema).
-Han kan
inte klockan, han är inte på den nivån att han behöver ett schema. (Jag frågar
då om personalen vet hur hans dag ser ut, men inte han själv).
-Jag kan
inte gå in på dom andras schema, det är sekretess (då hade hon redan berättat
ovanstående, så den sekretessen rörde alltså inte dom boende, utan personalens
arbetssätt/kompetens).
Den personen
som inte behövde något schema travade runt på boendet när jag var där och jag
undrade om han inte visste vad han skulle göra. En personal travade efter och
sa till när det var något han inte fick röra, eller om han gick nånstans där
han inte fick vara. Två personal sa till varandra att han kanske behövde en
biltur snart. Jag undrade lite för mig själv om han inte hade några
aktiviteter, men vad visste jag om hans behov...
Jag frågade
vidare för att försöka ta reda på kompetensen när det gäller tydliggörande.
-Vi tar in
en pedagog som planerar schemat tillsammans med personal och anhörig.
Jag frågade
igen – Men pedagogen jobbar inte där, så vad är personalens kunskaper om
tydliggörande och schema?
Det får jag
fortfarande inget svar på, mer än att dom tar in en som kan schema och som kan
”klippa och klistra” (alltså tillverka schemabilder).
Jag brukar
märka ganska fort om den jag pratar med förstår vad det handlar om. Att förstå
det är inte samma sak som att kunna allt och veta vad Sandra behöver. Det
handlar om en grundförståelse som måste finnas om resten ska fungera.
Två personer
har jag träffat som jag fått den känslan med. Den första chefen jag träffade
när jag besökte boendet (men som inte har så mycket med Sandras boende att
göra) och en i personalgruppen som kom fram och presenterade sig, och pratade
lite om anpassningar helt på hans eget initiativ när jag var där ett par dagar.
Dom andra (som visserligen verkar väldigt trevliga och bra människor) känner jag
inte har dom kunskaper som krävs för att klara att bemöta Sandra rätt. Och
cheferna verkar inte ens kunna kommunicera med varandra.
Jag har
kontaktat kommunen och ska ha ett telefonmöte med dom nästa vecka. Återkommer
när jag vet en fortsättning.
.