En dag i taget

Vi fick en tid till ortopeden redan före jul, det var verkligen snabbt jobbat. Fyra dagar före julafton är väl inte helt optimalt för Sandra, som lätt blir sjuk av både läkarbesök och julförväntningar. Vi brukar ju sprida ut såna händelser lite.

Men, julafton går ju att flytta på om det skulle vara så att orken inte skulle räcka till båda sakerna på samma vecka. Så vi såg inga större bekymmer med det, faktiskt. Däremot har Sandras fötter blivit bättre nu, och då känns det onödigt att utmana sjukorna om vi inte måste. Göran ringde och pratade med dom, och remissen ligger kvar ganska länge, men tiden är struken nu. Vi behöver bara ringa om det blir aktuellt igen. (Vi vet inte riktigt vad som ska göras där, men tror mest att hon ska prova ut skor, det är alltså inget allvarligt).

Att remissen räcker ett tag var ju toppenbra, för då hinner vi se om problemet kommer i skov, och om det är hanterbart. När vi sökte var det ju ganska illa, men nu har det lugnat sig betydligt. Skönt att slippa ett moment i alla andra saker vi har runt oss just nu.

Vi tror att rörelseförmågan, och det onda i fötterna, förvärrades av stillasittande. Vi vet förstås inte, men nu ser vi till att Sandra rör lite på sig varje dag. Det är ett pyssel att motivera rörelse till någon som inte förstår orsaken och inte vill om det inte är roligt, men huvudsaken vi får igång henne lite iallafall. Favoriten just nu är att bolla med en sån där stor ballong. Det ger bra med rörelse och är jättekul.

På tal om pyssel… Sandra tycker det är roligt att pyssla, om man hittar rätt pyssel åt henne. Nu har hon fått för sig att vi ska pyssla varje dag, så jag har fullt upp att tänka ut lagom pyssel, och hinna förbereda det på ”Sandra-vis”

Jag kollar ju mycket på nätet, och hittar en del som går att ”Sandra-anpassa” men det finns inte så mycket variation som damen behöver. Det måste vara enkelt för Sandra, där hon klarar att göra så mycket som möjligt själv. Och hon gillar ju när resultatet blir nåt riktigt. Att klistra bilder på papper tröttnar hon på ganska fort. Sen får det inte vara för kladdigt, för det gillar hon inte alls. Fingerfärg och annat klet går bort helt.

Smällkarameller var ett perfekt pyssel. Det krävde inte så mycket förberedelser av mig innan, och det var precis på gränsen till för svårt, men gick att anpassa med bara lite hjälp av mig så hon kunde ganska mycket själv. Gissa en som var stolt?! (Eller tre, vi föräldrar blev nog lika stolta, tror jag).

Det är första gången vi vågar testa att göra lite saker som förknippas med julen. Sandra är väldigt lugn över det än så länge, och en orsak är säkert att hon inte stöter på så mycket jul nån annanstans nu, i skolan eller på korttids. Hon har inte tjatat om julen nånting, faktiskt och det är ganska otroligt. Hon tjatar mer om sommaren och husvagnssemester 😅

Vi balanserade upp julen med lite påsk, för säkerhets skull 😄

Ännu ett pyssel ligger förberett i källaren, och det ska bli figurer, typ tomtar eller vad nu Sandra tycker blir bra. Äggkartong och flirtkulor som grund. Men när dom är gjorda så är min fantasi nog slut.

Vi varvar ju med lite annat också, som bakning t.ex.

Men det är ändå svårt att hitta på sysselsättningar som roar damen hela tiden, varje dag. Det går i ett och det är när vi har planerat dagarna tillräckligt noga som det funkar som bäst. Det är ett tempo som man inte riktigt orkar hålla när man bara är två, utan avlösning. Det finns ju lite annat som ska hinnas också.

Klockan brukar vara ungefär 14.30 när det är dags för frukt och sen kommer kvälls-schemat upp med mer fasta rutiner och inga större aktiviteter. Aktiviteter behövs dock hela tiden, anpassade efter orken. Att göra ingenting funkar inte, nämligen.

Är det bra planerat så är aktiviteterna anpassade så hon får ”vila” i aktiviteterna med jämna mellanrum. Det beror ju på vilka aktiviteter man har, och hur ansträngande dom är. Vissa saker ger vila för henne. A och O är att planera noga, och anpassa efter dagsformen. Man får aldrig hamna där att man inte har en plan, och några reservplaner. Och det är ju lite tröttande i längden.

Jag vet inte när jag får till några inlägg här, kanske kikar jag in igen innan jul, men annars passar jag på att önska alla andra som kikar in en riktigt god jul 🎅🎄

.

Roligt lärande

Sist (förutom politikerinlägget) skrev jag om anpassat lärande och idag tänkte jag skriva om glädjen. För anpassar man rätt, har roligt och ser individen, så når man fram bättre.

Utgår man bara från det man ska lära ut, så blir det svårt att fånga intresset hos personen som ska lära sig. Men utgår man från individen, så lär man sig mycket tillsammans. Samtidigt som man har roligt.

Jag läste en fundering nånstans på fb för en tid sen. Barn är nyfikna och tycker det är roligt att utforska och lära sig. Längre upp i åldrarna försvinner glädjen, och lärandet blir jobbigt för många. Vad beror det på? Ja, jag har ju inte precis forskat i det, men kan ju tänka mig att det är just det där, att individen inte är i fokus längre.

I förskolan är det ett självklart tänk, att utgå från varje individs egna intressen, uppmuntra, och bygga vidare på det. I skolan tittar man mer i läroplanen och glömmer individen. Jag tror man måste tänka mer individuellt, för alla människor är ju inte likadana, och har inte samma förutsättningar. Man kan lära sig massor, om man får utgå från det man tycker är roligt. Man kan lära sig tråkig matte när man bakar, om man gillar bakning, t.ex.

Nu hårdrar jag förstås, men ni fattar vad jag menar. Sandra har fler filmer från när hon var liten. Filmer från båda skolorna hon gick i, och där är det så tydligt. I första skolan, som var en särskola, fokuserade man på det som skulle läras ut. I andra skolan, som var en träningsskola för elever med autism, utgick man från Sandra, och lärde ut efter hennes förutsättningar. Gissa i vilken skola hon utvecklades?

När Sandra gick i första skolan hade hon flera utbrott dagligen och gjorde dom flesta framstegen på loven. När hon började i andra skolan försvann utbrotten och tröttsjukorna, och hon utvecklades massor under skoltid.

Det finns en hel del sekvenser i filmerna från första skolan som ger mig andnöd. När man inte ser Sandra, och inte lyssnar på henne, utan bara kör på efter egna planeringar, och flera gånger framkallas det utbrott. Men, det är en helt annan historia, för det finns bra sekvenser också, och det är dom det ska handla om nu.

Dom gånger Sandra leker med en vuxen (i båda skolorna, på fritids, korttids och hemma) och särskilt dock-lek eller köks-lekar, så kan hon så mycket som hon har svårt för i vardagen. I leken får hon nästan inga låsningar eller utbrott när det inte blir som hon tänkt sig. Det är där vi måste lägga vårt engagemang och träna på dom sakerna. När vi hälsade på hos några vänner för en tid sen, så kände jag att vi bara måste bygga vidare på leken.

Vi har ett rum som för tillfället står oanvänt, när vi inte har några assistenter. Senare ska det till ett nytt assistans-sovrum, när ordningen är tillbaks igen, men just nu behöver vi det inte. Så det rummet tömdes under förra veckan.

Lämpligt nog så fyller Sandra snart år, och hon ska få ett lek-rum, tänkte vi. Jag har skruvat ihop stommen på lediga stunder.

Resten av sakerna ska bli paket som hon får i sängen den dag vi ska fira henne. Det är viktigt med paket, så det måste det bli, förstås.

Sen ska här lekas! I leken kan vi utveckla många sidor hos Sandra, på hennes villkor, utifrån hennes intressen. Och kanske kan vi träna på att ta egna initiativ, vara flexibel, att klara motgångar, och att ändra riktning mitt i en plan. Saker som skulle göra hennes vardag enklare. Hursomhelst så kommer vi med all säkerhet att ha roligt på vägen.

Jag ser fram emot att lära mig mer om Son-rise och hur vi kan utveckla leken med lagom utmaningar. Bara vi kommer igång med assistansen igen så blir det säkert bra. Det är några pusselbitar som måste läggas rätt först bara, och det kommer jag berätta om när vi hittat dom.

.

Glädjestunder

Igår var vi och hälsade på några vänner och Sandra stortrivdes, trots många intryck och en del kalasande. Det var hundar och ungar men inget hembryggt äppelvin. (Länk till er som är för unga för att förstå det där 😏). Dock en hel del annat, både ätbart och kanske inte fullt lika ätbart. Inte på riktigt i alla fall, men i fantasin fortsatte festen även när det ätbara var uppätet.

Egentligen var det meningen att vi skulle hälsa på en vän, men efter fikat ville Sandra gå ut. Hon hade ju koll på vilka som bodde grannar, och knatade helt enkelt dit, med oss i släptåg.

Det var så roligt att se Sandra använda fantasin så bra när hon lekte och fixade fika åt alla. Och att vi faktiskt kunde vara så många som deltog i leken. Hon tycker verkligen om att leka. Sen känner alla Sandra och kan det där med anpassning, vilket förstås är avgörande.

Synd att den här morsan är helt värdelös på det där med lek, (jag övar på det) men tur att hon har en farsa som behärskar det bättre, för vi kan nog locka fram en hel del förmågor hos Sandra den vägen. (Det var genom leken hon lärde sig äta med sked på förskolan när hon var liten, för hon åt med fingrarna längre än vad som ansågs okay). Igår tränade hon inte minst sina sociala färdigheter ordentligt.

Det fanns en massa fina saker och jag tänkte att vi nog får skaffa lite ”lek-kök-grejor” åt damen framöver. Oj, vad hon lekte och fantiserade!

Sen var den en som var knäpptyst hela vägen hem, och en bra stund hemma med. Full av intryck att bearbeta, men mycket glad och nöjd. Tack fina, fina ni, för att Sandra är välkommen! Det betyder massor för oss.

Idag blir det en lugn återhämtningsdag utan större planer. Även roliga utflykter tar ju på krafterna.

Må så gott!

.