Så här ska det vara

Varje individ ska ges möjlighet till ett så bra liv som möjligt utefter deras förutsättningar. Så borde det verkligen vara. För en del individer är skillnaden mellan funkar och o-funkar så stor att man inte får låta det o-funka, helt enkelt. Dom individer som inte har förmågan att anpassa sig, och som inte förstår några alternativ. Det är vi (alla) runt dom individerna som måste anpassa oss efter deras förmåga. Punkt.

Igår var det utflykt, och assistenten är helt fantastiskt duktig, måste jag säga! Både på att förbereda och anpassa, men också på att läsa av och vara flexibel, och utgå från Sandra hela tiden. Trots att hon inte har träffat Sandra jättemånga gånger. Hon har det liksom bara i sig, på nåt sätt. Och då funkar det ju så bra. Det är sådana assistenter Sandra måste ha runt sig. (Därför måste assistenter få hög status och hög lön, och därför måste assistansen få finnas kvar).

Det var runt tio minus igår, och blåste halv storm. Så assistenten hade förberett uppgifterna efter det. Istället för att Sandra skulle hämta grenar där dom förvaras, så hade assistenten ställt en skottkärra med grenar på närmare håll. Då slapp Sandra gå i snön och ojämnheterna när det var både kallt och blåsigt.

Istället för att göra klar en kaninbur, och hämta allt som behövdes på olika ställen på gården, så fick Sandra ge det som assistenten hade hämtat och förberett till alla kaninerna. Det är att anpassa efter situationen, och den förmågan måste man ha när man jobbar med Sandra. Det uppstår nya situationer hela tiden och finns inga mallar att följa.

Sen var det ju det där med att läsa av Sandra i situationen. Det var helt magiskt. För att komma till skottkärran så var det en pytteliten lutning som vi andra knappt såg, en liten ojämnhet bara. Där kunde inte Sandra gå utan stannade. Jag fick hjälpa henne ner till skottkärran, men upp gick bra med pinnar och allt.

Några gånger fick jag hjälpa henne, men vi märkte att min hjälp behövdes mindre för varje vända. Så jag släppte tidigare och tidigare, men Sandra ville inte gå själv. Då säger assistenten när Sandra lägger in sina pinnar i en kaninbur ”Den vill ha lite mer, hämtar du det, Sandra” och liksom vänder sig bort för att låtsas hålla på med nåt annat. Jag vänder mig också bort lite och Sandra går helt själv ner och hämtar fler pinnar! Alltså, man måste kanske känna Sandra och förstå svårigheterna, men vi blev helt lyckliga både assistenten och jag.

Sen hämtade Sandra pinnar för glatta livet tills alla kaniner hade fått ordentligt.

Assistenten rättar ju till så det blir bra för kaninerna när vi har åkt sen, förstås. När vi är där är det Sandra som får växa av att kunna, men hon förstår ju inte hur det ska vara. Fast dom är ett bra team, och Sandra gör som assistenten visar. Ja, av det hon klarar, förstås.

Kaninerna fick också kraftfoder och hö av Sandra innan det var klart. Sen var det dags att fixa i ordning en låda, för det är kycklingar på gång och dom måste få en bra plats att vara på när dom kläcks.

Sandra och assistenten hjälptes åt att bygga ihop lådan som var förberedd så Sandra skulle kunna hjälpa till med det.

Sen fick hon hälla i spån.

Ja, så var det lite andra små uppgifter och assistenten fick improvisera lite eftersom Sandra var jobbsugen och snabb. Efter det avslutade vi som vi alltid gör med att plocka ägg som Sandra fick ta hem och tvätta. Tack för världens bästa anpassade utflykt! 💖

Vi runt individer som inte själva kan påverka, måste se till att individerna mår så bra det går. Vi måste anpassa och ge dom möjlighet att utvecklas. Då blir det så här bra, och så måste det få vara (även när föräldrarna inte kan se till det).

Dom här individerna går det inte att spara pengar på i samhället. Antingen anpassar man och det kostar, eller så anpassar man inte och det kostar ännu mer.

Slutligen, tack till Linda. Tyvärr bor vi, som du gissade, inte i närheten av dig. För länge sen, innan Sandra föddes, så anmälde vi oss nånstans, vart det nu var, för att inte få riktad reklam. Det tyckte vi var bra, och det är det ju också, men nu hade vi behövt få den reklamen 😂😂

Ha det fint!

.

Batteriladdning

Ååh, vad mycket det ger med anpassade utflykter. För både Sandra och mig, men mest för Sandra, förstås. Assistenten blir också så äkta lycklig av att se Sandras glädje och framgångar. Tacksam.

Igår testade vi det vi kom fram till när vi planerade häromveckan. Sandra har en hink med en knäcke-skiva i, som hon bär med sig till en av kaninerna och matar den med. Hon var lite skör igår, men med ett uppdrag som är anpassat och tydligt går det bra ändå. Det var en nöjd tjej som gav kaninen bröd.

Sen hade ungarna vuxit till sig ordentligt sen sist, så den här gången fick Sandra hålla i en kanin, och jag hann t.o.m. fota. Nu får ni inte se ansiktet, men ni kan föreställa er strålande glädje.

Sandra blir också väldigt lugn när hon är tillsammans med djur. Det var som en lärare sa för länge sen, när Sandra var på utflykt hemma hos henne; Sandra accepterar att en hund tar leksaken från Sandras hand utan att hon är beredd på det. Är det en människa som tar den på samma sätt blir det väldigt lätt utbrott.

Det var bara en parentes jag kom på nu. Jag var ju tvungen att gosa lite jag med. Herregud så söta dom är!

När vi hade kelat ganska länge med ungen fick den komma tillbaks till mamman och syskonen. Sandras nästa uppdrag var att hämta pinnar till ett par av kaninerna. Meningen är att hon ska få såga lite grenar framöver, men igår var det lagom att hämta och bära.

Bara en sån här sak! Sandra gick (nästan) utan problem på snön med alla grenar som hon skulle ge kaninerna. Utan roligt uppdrag hade hon nog inte gått där alls, och definitivt inte med samma goda humör.

Kaninerna blev jätteglada och började genast gnaga till Sandras stora förtjusning.

Vi stod där och tittade en stund och avslutade sen utflykten med att Sandra fick ta en annan hink, som det står ägg på, men då behövde hon hjälp att gå, så det blev inga fler foton tagna.

Sandra plockade ägg som hon fick tvätta hemma.

Tack för ännu en rolig och väl anpassad utflykt 💕

.

Jobbet bakom kulisserna

Jag tänkte att jag kanske måste skriva lite om dom svårigheter vi övervinner på utflykten, och vilken hjälp som krävs. Det är kanske lätt att tro att Sandra ”kan själv” annars…

Assistenten hade förberett utflykten, och alla moment mycket noga innan vi kom dit. Det första hon gjorde var att hälsa på Sandra och tala om vad hon skulle göra. Först berättade hon momenten i rätt ordning, mest för att Sandra skulle ha ett hum. Vi har valt att inte ha bildschema än, men det kanske kommer behövas sen när vi ser hur det går. Vi har ju precis börjat prova oss fram lite.

När Sandra har hört upplägget i korthet så talar assistenten om vad dom ska göra ”nu” och sist var det att köra den tomma skottkärran till kaninburen som skulle rengöras.

Väl där fick Sandra en spade, och assistenten hade en egen. Assistenten skrapade ut lite gammalt hö, och sa att det skulle ligga i skottkärran. Sandra gjorde likadant med sin spade medan assistenten vägledde det hela.

Min uppgift är mest att ta Sandra rätt, dvs förtydliga eller hjälpa när det blir för svårt. Dels behöver ju assistenten ha koll på djuren, och att det blir bra för kaninen när Sandra grejar, och samtidigt hjälpa Sandra med det hon gör. Och dels så känner ju inte assistenten Sandra tillräckligt för att veta riktigt när det går att pusha, eller när man behöver backa.

När den här utflykten blir mer hemtam för Sandra (och mig) kommer det säkert komma tillfällen då jag behövs på ett helt annat sätt. Allt nytt och roligt brukar fungera väldigt bra i början, men sen kan det behövas nya anpassningar beroende på dagsform. Att vara två brukar också hjälpa Sandra när det låser sig för henne, då det är bra att byta assistent en stund. Alltså den som hjälper Sandra byter plats med den som förbereder/slutför. Det fick vi erfara redan den här gången, faktiskt.

Det som är svårast för Sandra är att röra sig och gå på ojämnt underlag. (Det är iallafall det som är svårast att anpassa så hon ska klara det). Så ett av målen med upplägget är just en sån träning. Att hon får motion, och träning på att klara att gå. Då gäller det att lägga ribban precis rätt, och vara lyhörd. För Sandra går om hon kan, så protesterar hon så kan man inte pusha henne, utan måste sänka kraven.

Den här gången var det lite lerigt i en nerförsbacke. Sandra körde skottkärran, men klarar inte att gå nerför. När vi har promenerat med rullstolen här hemma, och hon har kört den själv, så har hon alltid åkt i nerförsbackarna.

Så när Sandra kom till stället där det lutade lite neråt (det var ju ingen backe, precis) så blev hon rädd. Satte sig och slängde iväg mössa och vantar. Just då var det jag som hjälpte Sandra, medan assistenten körde en annan skottkärra före oss för att visa vägen.

Där behövde vi byta plats för att ”låsa upp” Sandra, och den här assistenten är helt fenomenal på att läsa av situationer! Trots att hon inte känner Sandra så väl, så hanterar hon situationer som vissa andra aldrig lärde sig. Hon tog en hink som hon gav till Sandra och sa ”Kom, vi ska plocka morötter till kaninerna” och vips så kom utbrottet av sig och vi kunde fortsätta.

Assistenten hade planerat väldigt bra, så Sandra visste vad hon skulle göra hela tiden, och ena aktiviteten avlöste den andra. Gör man så, och håller lagom nivå på utmaningarna utefter dagsform och förmåga, så funkar det allra bäst. Då håller man Sandras nyfikenhet igång genom hela utflykten, och det finns hela tiden roligheter som lockar henne att klara svårigheterna. (Det är ju egentligen så vi behöver jobba hela tiden, även i vardagen).

Det krävs både bra planering och ordentlig förberedelse om det ska bli bra. Därför går det inte att få bra och helt anpassade dagar om man inte är två pigga assistenter. Innan regeringen började spara på dom mest utsatta individerna i samhället så kände jag mig trygg med att Sandra skulle få bra dagar med assistans. Eftersom LSS är en rättighetslag som innebär att individer har rätt att delta i samhället på sina villkor…

Idag har samma lag plötsligt börjat handla om ren överlevnad. Man får helt enkelt vara glad om man får tillräckligt med hjälp för att överleva, eller om man har föräldrar som aldrig sviker. Så att få livskvalitet i form av utvecklande utflykter räknas inte. Individer i behov av stöd är inte lika mycket värda som övrig befolkning längre. Tragiskt, rent ut sagt!

Annelie L undrar om assistenten har blivit anställd så vi kan göra om den här uppskattade utflykten. Svar ja. Visst är det fantastiskt på alla sätt och vis?!! Tanken är att vi ska försöka göra utflykten varje vecka, i den mån det fungerar för alla berörda. Min vän har väldigt fullt upp, och vi är ju tacksamma över dom gånger det blir. Och vi är tacksamma så länge Sandra får möjlighet att ha ett liv med hjälp av assistenter.

Morgonen efter utflykten ville Sandra ha helt ägg till frukost. Dom gånger hon valt ägg tidigare, så är det bara äggulan hon vill ha, men nu fick hon ägg i äggkopp för första gången. Det ena ger det andra och utvecklingsmöjligheterna är enorma. För att inte tala om stoltheten i att äta ett ägg som hon har plockat och tvättat själv. Och för min del smakar äggen extra gott när man vet att dom kommer från hönor som har det bra och får gå ut och in som dom vill.

Må så gott.

.

Vädrets goda makter

Det var på vippen att utflykten blev inställd, eftersom vintervädret slog om och skapade isgator. Men tövädret slog till ordentligt, och den mesta isen försvann. Tack och bock! Sandra behöver ju kunna gå runt en del när hon jobbar, så det kan inte vara is överallt då. Men nu gick det toppenbra.

Och assistenten hade ordnat det så fint så jag blir alldeles lycklig. Att få ge Sandra såna här dagar är ju helt fantastiskt, vi är såå tacksamma! Och som Sandra jobbade, stönade och tog i. Lite motgångar, men löste alla svårigheter med hjälp av assistenten och mig. Ni skulle bara se Sandra när hon trivs så bra! Hon kan såå mycket som hon har jättesvårt för annars.

Den här gången var den stora uppgiften att rengöra hos en av kaninerna. Sandra fick skyffla ur gammalt hö och lägga i skottkärran.

Sen körde hon det till morots-landet där det ska bli jord/värmande skydd. Där fanns också morötter som hon fick gräva fram.

Så skulle morötterna köras tillbaks till kaninerna.

Tre morötter var fick dom.

Vi fick också hälsa på den här, och en till kanins ungar. Herregud så söta!
Men det blev bara en klapp innan dom behövde in i det varma boet igen,
så det blev inget foto på dom.

Efter det skulle kaninen som fått rent, få lite nya spån.

Och sen hämtades det hö och halm och vad det nu var som kaninerna behövde.

Efter det fick alla kaniner kraftfoder.

Egentligen skulle dom få vatten också, men det räckte med jobb för Sandra, så assistenten fick slutföra det, och en del annat, när vi hade åkt sen.

Innan vi åkte plockade Sandra ägg som vi tog hem och tvättade hemma. Tack vare det upplägget blev brytningen och avslutet inga problem.

Absolut världens bästa utflykt! Stort tack!

Det var så härligt att komma hem med en lerig tjej så ni anar inte. Sandra har nästan aldrig lekt så hon har blivit smutsig, och nu fick vi köra in allt i maskin när vi kom hem. Och Sandra var bara nöjd med precis allt. Annars räcker det med en liten prick på en tröja för att hon ska bli orolig och vilja byta kläder.

Så många framsteg med så mycket att det är helt otroligt. Man undrar ju hur hon skulle utvecklas om hon fick chansen. Rätt folk som hjälper rätt, och anpassad verksamhet. Till det krävs det att hon får behålla sin assistans, och att man får välja assistansutförare utan kommunens inblandning.

Jag avslutar med att svara på en fråga jag fick efter förra inlägget. Jag visste inte om det var ok att publicera kommentaren, så jag lät bli. Tack iallafall. Nej, vi bor tyvärr inte i närheten av Ronneby, men stort tack för erbjudandet. Att Sandra lekte ”Ronneby” beror på att hon har varit där en gång när hon var liten. Ibland kommer det minnen som någon annan knappt kommer ihåg, men hon brukar ha koll för det mesta.

Jag önskar er en fin dag!

.

Fantastiskt

Jag satt här och kände mig otillräcklig över att orken inte räcker till för att göra Sandras dagar stimulerande. Efter den bästa utflykten Sandra kunde fått, blev det så tydligt vad hon behöver och vad vi inte orkar ge henne.

Hon blir väldigt fort uttråkad, och vi behöver underhålla hennes nyfikenhet. Vi behöver hålla oss till dom trygga rutinerna, men variera innehållet så Sandra tycker det är roligt. Varje dag, helst hela tiden. Som ni förstår klarar vi inte det när vi bara är Göran och jag och har massa annat som också måste fungera.

Därför har vi satsat på att Sandra ska göra nåt roligt varje dag, dock inga större grejor. Nu börjar orken ta slut för mycket, och det är jättesvårt att komma på saker som stimulerar. Vi orkar inte ens locka med henne in i lekrummet.

Så jag satt här och tänkte att, om kommunen bara kunde samarbeta lite, och Sandra kanske kunde få komma till min vän och hjälpa till med djuren nån fm i veckan, som en slags anpassad daglig verksamhet… Om min vän hade tid och ork, förstås. Men att börja bråka med kommunen kändes inte jätte-lockande, precis. Då slog det mig, om min vän blir assistent ett par timmar i veckan..

Så jag kollade med assistansbolaget först, och sen med min vän, och gissa vad?! Vi provar! Hurra! Jag var så glad resten av kvällen igår att det bara bubblade i mig. Att låta Sandra få uppleva roligheter som gör att hon får en chans att utvecklas, gör att vi alla blir gladare och får lite mer energi. Alla som sett Sandra i rätt miljö, med rätt anpassning, förstår vad jag menar. Det är sån skillnad när det funkar och när det o-funkar att vi bara måste se till att det funkar.

Vi försökte få till ett snabbt telefonsamtal igår och fick ihop en första planering i alla fall. Så om en vecka sätter vi igång, om allt går enligt planerna. Det måste ju ordnas med anställningen och så först, men planen är sån iallafall. Sandra får inget veta förrän samma dag, så om det blir några ändringar drabbar det inte henne. Innan det har blivit återkommande så behöver hon inte veta något förrän strax innan vi åker.

Från och med nu blir min väns anonyma namn här i bloggen utbytt till ”assistenten” istället. Det ska bli jätteroligt, och rapporter kommer komma här vartefter. Stort jätte-tack till ”min vän assistenten” det betyder så enormt mycket för oss, och för Sandra. Tack! 💖

Igår sa Sandra att hon var ”baksugen” och det var ju roligt att hon sa det. Då måste man ju försöka baka något, så jag tittade i skåpen vad vi hade. Idag ska hon få baka kakor, tänkte jag. Roligare att baka för Sandra än matbröd, så vi får väl offra oss lite ibland. Vi fikar ju inte i den här familjen, så matbröd är ett bättre val egentligen, men det kan ju få vara bara roligt ibland också. Jag ska förbereda med deg till schackrutor, så får hon baka hur hon vill sen.

Ha en fin dag.

.

Världens mysigaste utflykt

Alltså stort tack till min vän som ordnade en super-anpassad utflykt åt Sandra. Såå fint gjort att jag blir tårig. Det märks ju att min vän förstår det där med autism, och anpassning. Hon tog över och Sandra var lugn och jätteglad, och kunde saker som hon bara kan när det är anpassat rätt. Och ögonen strålade av äkta glädje hos min vän när hon såg Sandras lycka. Åh, det var så härligt att se dom båda. (Hade du inte haft fullt upp ändå, så hade jag frågat om du vill bli Sandras assistent, du är jätteduktig).

Dom jätteglada ansiktena får ni föreställa er.
Här är det alla kaniner som får knäckebröd av Sandra.

Som Sandra utvecklas när det är rätt. Åh, om hon fick bo, eller ”jobba” på en gård. Mata djuren och ta hand om enklare djurskötsel. Plocka ägg och göra rent. Hon kan ju t.o.m. gå på ojämnt underlag med en tung hink i handen när hon har ett roligt mål – mata hönsen, t.ex.

Precis som när hon hade egen utflykt i skolan, hos en lärare som har djur. Ni skulle ju bara se Sandra i en sån miljö, den bästa. Hela hon strålar, utvecklas och är lugn. ”Jag klarar det här” sa Sandra, och fixade att balansera och bära som aldrig förr.

Vi ska bara se till att vinna 20 miljoner, eller nåt, så kan vi starta en gruppbostad för personer med ungefär samma behov som Sandra. En gård, med egna små hus och en huvudbyggnad. Lite lagom med djur som är ganska lätt-skötta (även om alla djur kräver sitt). Tänk vad mycket olika sysselsättningar man kan få till efter varje individs behov. Allt från att sköta om djuren, eller bara titta på dom, till att baka sockerkaka med egna ägg. En dröm, faktiskt.

Men eftersom det är ungefär lika svårt att vinna 20 miljoner som det är att få kommunen att anpassa rätt, så får vi väl försöka hitta andra alternativ.

Utflykten var iaf helt fantastisk och Sandra var så glad och nöjd efteråt. Många intryck att bearbeta, men ingen stress. (Alltså den inre stressen som Sandra känner när det inte är anpassat, menar jag, och inte tidspress, även om vi inte hade nån sån heller). Återigen, stort tack! Vi gör gärna om det, med lite framförhållning så hinner jag köpa en blomma eller nåt att ha med.

Vi hade först bara tänkt mata kaninerna och jag hade tackat nej till fika. Man vet ju aldrig hur det går och om det går, och det är bättre att Sandra inte förväntar sig nåt som sen inte funkar. Men, när djuren var färdigmatade och färdigklappade så var läget jätte-lugnt och en fika i stugvärmen var bara mysigt. Brytningarna är svårast för Sandra, men jag förberedde henne på att vi skulle åka hem efter fikat, och det gick jättebra det med. En toppen-dag, helt enkelt.

Här vispas det grädde till fikat.

Tröttast när vi kom hem var jag. Egentligen orkar jag inte riktigt vara social just nu, men med nära vänner går det ändå bra, även om det tar på krafterna. Det var bara att fortsätta hålla ångan uppe resten av dagen, så höll jag mig upprätt ändå. Nöjd var jag och varm om hjärtat. Det ger ju en massa energi att se Sandra lycklig. Jag önskar att jag kunde ge henne såna fina dagar lite oftare. Jag önskar att det kunde få vara en del av hennes vardag i framtiden.

Lite kyckling-gos.
Alltså, ni skulle sett Sandra när hon fick hålla i den...

Jag avslutar med ett varmt tack till Annika för din fina kommentar, jag blev alldeles rörd.

.

Möte med djur

Trött-sjukan är borta för den här gången, och nu får den gärna hålla sig undan ett tag. Vi är medvetna om att Sandras vardag inte kommer bli helt trygg förrän vi har fått ordning på grunden igen. Först måste hon ha någonstans att bo, och sen kan vi bygga upp grunden tillsammans med assistenterna. Först därefter kommer hon börja må bra, och orka både vardag och roligheter utan större problem. Med rätt anpassning, förstås.

Miss Wattpads mamma undrar om det skulle funka att använda katten för att få Sandra lugn. Ja, absolut. Det funkar jättebra när Sandra är skör eller har en vanlig låsning. Dock inte när det är total-låst. Då funkar ingen avledning alls, tyvärr. I vanliga fall tar vi till våra knep innan det blir en total-låsning, men när Sandra är sjuk, t.ex. och för trött för sig själv, så är det liksom redan kört från början. Troligtvis finns det ingen lösning, vissa saker måste man bara ta sig igenom så smärtfritt det går, även om det är långt ifrån smärtfritt.

Men annars, i vanliga mindre låsningar (eller innan låsningarna kommer, helst) funkar det jättebra med djur. Om Sune är i närheten kan man bara lyfta upp honom och låta henne klappa lite, så blir hon genast lugn. Ibland känner t.o.m. Sune oron själv, och går dit för att kolla läget med henne. Då säger man ”Han vill ha en klapp” så klappar hon och blir nöjd.

Det är helt otroligt egentligen. Jag önskar att hon kunde ha nåt husdjur i framtiden, eller att någon av hennes assistenter kommer ha hund som kan följa med till jobbet ibland. Min plan är ju att vi ska ha hund, delvis av den anledningen, när Sandra bor själv. Då får hon träffa den när hon träffar oss.

När Sandra gick i sin anpassade träningsskola, så hade hon och en lärare en egen utflykt en gång i månaden, medan dom andra var på en större utflykt som inte Sandra fixade att vara med på. Dom åkte då hem till läraren som hade bl.a. hästar och hundar. Sandra brukade mata och klappa hästarna, och leka med hundarna.

Jag minns att läraren sa att Sandra fixade motgångar på ett helt annat sätt med hundarna, än med människor. Om en av hundarna tog en leksak ur Sandras hand, så var det okay för Sandra. Hade det varit en människa som tagit nåt utan förberedelser, så hade det blivit utbrott. Så, hon skulle kunna utvecklas en hel del med hjälp av en hund.

Anledningen till att vi istället skaffade katt (förutom att några vi kände fick kattungar) var att vi inte har den tid som krävs med en hund. Vi kan inte gå ut när hunden behöver, och en hund kan inte vänta tills vi har möjlighet.

En annan anledning är ju att vi inte kan träna en hund när Sandra är med. Då måste hunden redan vara upplärd, annars blir Sandra orolig. Vi kan inte ens säga åt Sune att gå ner från matbordet utan att hon blir stressad.

Men, när vi inte bor med Sandra, så kan vi träna upp en hund som blir en bra träning för henne när vi jobbar eller hälsar på framöver. Vi får se hur det blir. Först och främst måste Sandras liv fungera, så vi har tid med nåt annat.

Må finemang.

.

Fantastiska djur

Igår tog vi en biltur, och åkte vägen förbi en tjej som har häst. Sandra fick träffa den, till hennes stora lycka.

En del djur blir så lugna ihop med Sandra. Inte alla, men vissa har den egenskapen. Den här hästen hade det och man ser på ögonen att dom förstår på nåt vis. Det är så häftigt, tycker jag.

En annan kär vän som förstår när han ska vara lugn

Som vår fina frissas hund, t.ex. När jag träffar den är den superglad och far runt som ett litet jehu, men när Sandra är med sätter den sig och tittar lite på sin matte som om den vill fråga ”går det bra så här” medan Sandra får klappa. Djur är klokare än vi vet!

Jag har en dröm om att vi i framtiden kan skaffa hund. Sandra kommer ju inte kunna ha djur själv, och hon älskar djur. Så om vi har en hund så kan hon ju ”ha den” när vi är med iaf. Hon växer jättemycket av att ”sköta om” djur som behöver skötas om med sånt som hon kan hjälpa till med.

En annan kompis som får Sandra att växa

Vår katt är inte så intressant ur den synvinkeln, eftersom det inte är något som hon kan sköta med den, precis. Däremot betyder Sune jättemycket för henne på andra sätt. Han kan få henne lugn och hon gillar att klappa honom lite när vi kommer fram med honom till henne. Men han är inte så lydig, utan gör ju lite som han vill, så ibland måste vi stänga in honom en stund när han far runt så hon blir orolig.

Idag är planen att ta en promenad med rullstolen, i området runt nya bostaden. Fast det vet förstås inte Sandra. Vi vill titta ut lite lagoma promenadvägar som vi kan göra framöver med henne, och jag ska försöka fota lite så jag kan göra nya promenadkartor sen, tänkte jag.

Må så gott.

.