Förberedelser med snabba vändningar

Igår gjorde vi lasagne, Sandra och jag. Det gäller att ha en ordentlig planering och förbereda allt in i minsta detalj om det ska fungera. Men gör man det så går det oftast väldigt bra att laga mat med Sandra och hon tycker det är jättekul. Målet är att hon ska känna sig delaktig och ju bättre man bereder vägen desto mer tror hon att hon lagar maten själv. Det får henne att växa och känna sig delaktig i sitt eget liv, vilket är vårt största mål med alltihop.

Jag har ju inte orkat göra ett bra jobb med Sandra på ett tag, men nu när det börjar bli ordning på mina egna ledigheter så orkar jag ju jobba när jag är på jobbet. För det kräver att man är 110% alert  mest hela tiden om det ska fungera.

Det gick bra. Jag förberedde alla moment så jag skulle kunna vägleda Sandra i det hon skulle göra sen. Göran höll ställningarna undertiden.

Hon skar morot och tomat, hällde i linser, vatten och hade i buljongtärningar. Hon stekte köttfärs och lök och hade i det och rörde om. (Alltihop med hjälp, förstås). Men sen tog det stop. Som att trycka på en knapp försvann all färg i Sandras ansikte och hon föll ihop.

Det har hänt förut och det var bara att släppa det man hade för händerna, fånga upp henne och dra fram en stol under henne. Göran hämtade snabbt cocacola, en chokladbit och vatten, och färgen återvände när hon fick i sig det.

Sen blev det ingen mer matlagning för Sandras del, men hon var så stolt över köttfärssåsen hon hann göra iallafall. Det är svårt att veta orsaken, riktigt. Det kan vara att hon inte fick i sig tillräckligt med vätska, eller att hon stod upp och koncentrerade sig för länge. Eller att hon behövde äta. Eller en kombo.

Resten av dagen, och kvällens rutiner, gick bra. Vi ställde inga onödiga krav på damen och hon var mestadels en riktig solstråle, faktiskt. Det verkar inte som att hon har nån sjuka på G iallafall, som vi funderade på efter fredagens utbrottande.

Men jag måste ju berätta något roligt. Eller fint, eller vad man nu ska kalla det. När Sandra var ledsen, då i fredags, och blev tröstad av mig så sa hon med gråten i halsen ”Jag längtar efter ”assistent” när jag är ledsen” ♥ Det är ju fantastiskt att hon är så trygg med dom att hon t.o.m. längtar efter dom när mamma tröstar… :)

Imorgon är det dags för Sune att undersökas vidare av specialist. Vi hoppas dom hittar orsaken till hans magproblem och att dom är lätta att åtgärda. Efter det är jag ledig ett par dagar om allt flyter som det ska.

Ha det fint!

.

Svajigt

Gårdagen var skör. Det har varit många nyheter att ta in för Sandra, och hon längtar väldigt mycket efter sina assistenter. Självklart märker hon också av att vi stökar i källaren, men det är ju inte mycket att göra åt. Det måste bli klart och Sandra är hemma, så det är bara att göra det så smidigt det går.

Jag hade ett samtal med sjukvården att klara av, och skulle bli uppringd halv tolv. Samtal är ju också sånt vi undviker när Sandra är hemma, men måste man så måste man ju. Jag sa till Göran att han skulle vara beredd så jag skulle kunna ta samtalet.

Vi skrapade potatis strax innan jag skulle bli uppringd, och plötsligt håller Sandra på att ramla ihop, vit i ansiktet och skrek ”Det snurrar inte i huvet” (vilket betydde att det var just det som hände, förstås) Just då ringde min telefon, hejåhå! Men Göran kom till undsättning så jag kunde ta samtalet som var snabbt avklarat med lugnande besked, tack för det.

Sandra svimmade aldrig, men var blek om nosen ett bra tag. Hon fick i sig vatten och en chokladbit, och efter maten mådde hon lite bättre. Men vi fortsatte förstås att ta det lugnt.

På eftermiddagen kom leveransen från IKEA, och nu har vi allt som behövs, av det viktigaste iallafall. I nästa inlägg kan jag nog visa er ett resultat, tror jag. Småfixande kommer vi ha ett tag, och justeringar kommer det säkert att bli, men dom stora, och synliga, sakerna är i stort sett klara nu.

Idag blir det veckohandling, och eftersom Göran knappt kan röra sig så åker jag på den. Nu gör inte det jättemycket, för jag älskar att Spotifya för mig själv i bilen, och shopping är rätt skoj det med. Inte just mathandling kanske, men man kan inte få allt ;)

Det var allt för denna gången. Sandra höll sig stabil tills det var sovdags igår, och allt flöt på som det skulle. Ni får ha en kanoners dag!

.

Vardag, helt enkelt

Gårdagen gick bra, trots att Sandra var väldigt ostadig. Riktigt illa mellan varven då vi måste hålla henne under varsin arm om vi ska ta oss framåt öht. Men inne på dv, och med arbetena hon gjorde, funkade det och hon var nöjd och glad.

När det var dags för kvällsrutinerna blev det väldigt svårt och oroligt, så vi fick hjälpas åt här hemma med. Ja, vi hjälps ju alltid åt, men nu var det ren fysisk hjälp av oss båda samtidigt som krävdes. Men nattningen gick utan problem och jag tror damen har sovit ordentligt, för jag har inte hört henne nåt.

Vi är tacksamma så länge det håller i sig, för det är annars mycket svårt när Sandra blir sämre. Då vägrar hon lägga sig och skriker att hon ramlar ur sängen. Så det är förstås jätteskönt att nätterna är lugna än så länge. Och hon behöver sova mycket nu, märker vi.

Idag är det gympa och det blir spännande att se hur det kommer gå. När Sandra får det här ”vad det nu är” så är det som det försvinner ibland och plötsligt blir det jättesvårt. Så vi hoppas att hon fixar gympan, som hon älskar så mycket.

När Sandra har kommit iväg är jag ledig till i eftermiddag då vi ska ha möte på dv. Innan dess ska jag nog Spotifya, tror jag :)

Det händer ju inte jättemycket av intresse just nu. Dagarna är ganska lika. Sandra mår som hon gör, och vi är en ny arbetsgrupp, så fokus ligger på att ta oss igenom dagarna så bra det går efter Sandras ork. Kanhända blir det ett litet uppehåll här på ett par dagar, eller nåt. Tills jag har nåt att skriva om, helt enkelt. Jag är iaf mycket piggare igen, förutom en förkylning som är på G, men det är en helt annan, mer hanterbar trötthet, och går ju snart över igen :)

Ha det finemang!

.

Varför göra inget när man kan göra allt?

Njae.. allt har jag verkligen inte gjort, men inte inget heller ;) Jag hade ju tänkt sitta och slappa med Spotify precis hela dagen igår. Det gick sådär, för vi blev lite rastlösa här och åkte iväg för att få några ärenden gjorda istället. Och det var faktiskt skönt det med, och inte särskilt jobbigt :)

Vi hittade en hel del tröjor till både mig och Sandra och t.o.m. en bikini till Sandra, som brukar vara så svårt att hitta. Sen ett ärende till apoteket som har blivit uppskjutet p.g.a. trötthet lite för länge.

Jag hittade också, äntligen, rund resår som går åt en hel del nu när Sandra är inne i en ”trä-halsband-period”

Efter det bokade jag in oss assistenter på en föreläsning med Bo Hejlskov i höst. (Förutom Göran som får vara assistent den dagen, eftersom varken LSS-handläggaren eller den nya korttidschefen tar nån hänsyn alls till våra behov av korttids. Jag orkar inte ens fråga).

Ja, efter det så Spotifyade jag medan jag märkte Sandras kläder, och när kläderna var märkta var det bara Spotify kvar innan det blev soffhäng med lite kvällsgott. Fast utan vin förstås, eftersom jag ska iväg och jobba idag. Även om jag bara tar ett glas så låter jag bli när jag ska köra bil nästa morgon.

Det enda jag hade tänkt göra igår, sätta in foton i pärmar, sparade jag till en annan gång. Kort sagt så har vi haft en skön ledig dag och det räcker gott :)

En liten rapport från assistenterna vittnar om en väldigt ostadig tjej som inte mådde så bra igår. Vi får väl se åt vilket håll det tänker ta vägen, men när hon har haft symptom utan att bli dålig förut, så har det inte varit så här illa. Det lutar nog tyvärr åt att hon kommer bli sämre en period nu. Men, vi får se, det lär visa sig och vi har ju bara att göra det bästa av situationerna som uppstår.

Nu ska jag slösurfa lite innan det är dags att åka och hämta Sandra på korttids, och vidare till dv. Idag går jag bredvid och stöttar för idag är det full bemanning utan mig, men en är ny och behöver få chansen att lära känna Sandra lite innan dom lämnas själva.

Det skulle säkert gå finemang utan mig, men jag finns ju, och vi skyndar hellre långsamt än att framkalla bakslag. Blir Sandra dessutom dålig nu, så är det en ny situation för alla assistenter, och då gör det ju inget att jag är med.

Det gick förresten jättebra i måndags, med heldag och ny bekantskap. Men Sandra hade väldigt svårt att gå då med.

Må gott allesammans!

.

Snurrande intryck

Gårdagen gick bra för assistenterna och jag var ledig hela dagen, vilket var skönt. Sandra är så nöjd och glad nu, men trött förstås. Igår började vi se en ostadighet hos henne igen. Vi vet ju inte säkert vad det är, men tror att det har med överbelastning i hjärnan att göra. När det blir för mycket intryck så orkar hon inte sortera mer. Hon sa att hon var snurrig och vi såg att hon inte visste vart hon satte fötterna när hon gick.

Kvällen funkade bra iallafall, och trapporna med, med lite hjälp. Blir det värre kan hon knappt gå alls utan hjälp. Dom gånger det har blivit värre så har hon inte kunnat ligga ner, för hon tror att hon ska ramla ur sängen, men natten har varit lugn. Och hon är utredd, så vi behöver inga idéer om vad det kan vara ;) Vi vet att det inte är tumör, inte ms och inte kristallsjukan. Och inga andra saker heller, som går att se på alla tester hon har gjort.

Nu är det helg och några vilodagar, så vi hoppas att det räcker för att få henne på banan igen. Jag ska strax göra mig klar och åka iväg på en halv planeringsdag, och vi har en hel del att gå igenom. Egentligen behöver vi mer tid, men vi får dela upp det lite för att orka ta in och tänka någorlunda klart.

Det känns iallafall fantastiskt bra på många sätt nu. Två superfina assistenter som det funkar jättebra med är man ju såå tacksam över. Att jag är där och täcker upp luckorna så länge det behövs går också bra, och det är ju skönt på alla sätt och vis.

Men det är ju ingen tvekan om att det behöver vara två assistenter samtidigt om det ska gå att få till nåt vettigt runt Sandra, och samtidigt hålla henne lugn. Det gäller verkligen att tänka på alla detaljer, och ligga steget före hela tiden. Eller, helst fler steg… Det går liksom i ett när man väl börjar, så förberedelserna är jätteviktiga. Annars brakar det direkt, eftersom ”väntan” och ”dötid” stressar henne till utbrott.

Annette undrar vad det är för dörr på fotot i förra inlägget. Den går till grann-lägenheten och är låst. Förråd finns, men vi behöver förbereda nånstans, och ha det som ska vara i korgarna tillgängligt snabbt och smidigt. Hur vet vi, så vi väntar bara på att få dit lämpliga möbler i stort sett.

Trevlig helg!

.