lördag 24 september 2022

Prio Nina

Några undrar vart jag tagit vägen, men som jag skrev sist så behöver jag tid för återhämtning. Jag mår sakta bättre, men är fortfarande väldigt trött. Eller, snarare, blir väldigt psykiskt trött av ingenting.

Jag hade sett fram emot att jobba på ett vanligt jobb, och ville gärna jobba med autism. Men det är helt uteslutet. Jag orkar inte med någon som helst pedagogik, steget före tänk eller fingertoppskänsla och hänsyn till precis allt, precis hela tiden.

Den här sommaren har varit fantastisk. Jag har varit ute mest hela tiden och Göran och jag har grejat en hel massa. Tillsammans! Det spelar ingen större roll vad vi gjort, jag har bara njutit av att vi kan, och att vi kan tillsammans.

Vi har bl.a. byggt ett växthus och odlat grönsaker. Huggit bort en massa ogräs i hela grusgången och skyfflat nytt grus, Rivit, målat och byggt ett nytt staket till altanen, grävt en ny rabatt och planterat lite blommor. Tvättat fasaden och målat lite till och rivit ännu ett staket som ska byggas upp när vi orkar.

 




Det har varit bästa medicinen att jobba med kroppen, bli fysiskt trött och svettig och inte behöva tänka, eller ta hänsyn. Vilat massor och jobbat när vi har haft lust och ork.

Datorn har knappt varit igång alls och bloggen har jag helt lagt på hyllan, och så kommer det att bli ett tag till. Om jag kommer skriva framöver får tiden utvisa, jag utgår helt från min egen lust och ork, helt enkelt.

Med Sandra är det hur bra som helst. Så klart har det varit små saker som vi fått ta oss igenom, men vi är helt trygga med att hon har det fint. Jag har inte haft någon direkt separationsångest än, utan mest känt att jag inte orkat. Fast det är klart att vi saknar henne.

Hon har varit sjuk en gång, och det var en prövning. Men jag är medveten om att personalen måste lära sig genom att gå igenom olika situationer. Fast det är klart att mammahjärtat gjorde lite ont och jag ville ta hand om sjuklingen själv. Nu var det inget allvarligt och efter en penicillinkur mådde hon bra igen.

Hon får vara med om mycket roligheter och man ser att hon tycker mycket om sina grannar. En dag när vi hälsade på och jag skulle duka fram kaffe till Göran och mig, och cola till Sandra, i vanlig ordning, sa hon ”Jag tycker om kaffe!” Sen dess vill hon dricka kaffe, men vi har cola med oss för säkerhets skull. Jag frågade om det var någon mer som drack kaffe. ”Ja, mina kompisar” blev svaret och hon såg så stolt och nöjd ut.

Det har varit lite svårt att prata med Sandra när vi har hälsat på. Frågar vi vad hon har gjort, så svarar hon vad hon gjorde när vi kom. Så personalen och Sandra fixar lite bilder inför besöken. Med hjälp av dom kan Sandra berätta vad hon gjort och det har varit jättebra.

Ja, det var lite uppdatering för er som undrat. Nu ska jag fortsätta att bli frisk.

Må gott så länge.

.