Jag tänkte att jag skulle försöka få till ett inlägg här, efter en mycket tuff period. Utan att gå in så mycket på det, så har det såklart påverkat oss. Plötsligt stod jag helt själv med allt och var tvungen att be om hjälp. Det är inte så lätt, man vill ju gärna klara sig själv och inte vara andra till last på nåt sätt. Men jag är så glad och tacksam över att ha folk runt mig som finns där på riktigt, när det verkligen gäller. Jag hade inte fixat dom här veckorna annars.
Vänner som finns ett telefonsamtal bort mitt i natten, som kontaktar personer och löser problem jag inte själv fixar, som benar ut och strukturerar upp, som hjälper mig att fokusera och som kommer med matlådor och hembakat bröd. Eller som bara finns där och lyssnar. Jag är så tacksam och rörd.
Sen ett assistansbolag som sätter in externa assistenter akut, på dagen. Det var helt nödvändigt, för det är inget jag är så pigg på annars. Det tar mer på krafterna än det gör nytta, men om jag skulle kunna göra några som helst ärenden så måste ju någon annan vara hos Sandra undertiden. Dom två assistenter som kan komma när jag måste iväg blir inte inskolade på några rutiner, för det hinns inte med och det är ju det som kräver mer av mig än jag orkar just nu. Dom kan autism och förstår bemötandet, det är det som är viktigt nu. Det gör att jag hinner handla eller gå till tandläkaren och sånt som jag kan göra mellan Sandras rutiner.
Nu har Göran kommit hem från sjukhuset, och det är vi alla glada över, förstås, även om livet är förändrat. Han har hemtjänst och rehab, och vi hoppas att han blir någotsånär återställd. För snart flyttar Sandra, och då var det ju meningen att det skulle bli vår tur.
Ett problem
i taget, en lösning i sänder. En positiv människa ser lösningar i problemen, en
negativ människa ser problem i lösningarna. Jag har just nu nolltolerans mot
gnäll från offerkoftor som väljer att se problem i alla lösningar.
Må gott.
.