Att tänka om och göra rätt

Son-rise går ju en hel del ut på att hitta individens intresse här och nu, och bygga vidare utifrån det. Som vi alltid har gjort, på sätt och vis, fast inte så uttalat, kanske.

Jag har inte lärt mig jättemycket om det än, men har börjat tänka mer på det i vardagen. Som igår, t.ex. när vi var på promenad i ett nytt område. Plötsligt ville Sandra ha glass, men vi hade inte tänkt köpa det den här gången. Det blir så lätt ett problem nästa gång då, så dom gånger vi köper glass måste vi göra det tydligt att det inte kommer bli så varje gång. Och när vi då är på ett nytt ställe, så kommer Sandra att förknippa det med att köpa glass nästa gång om vi gör det första gången. Då blir det väldigt lätt låsningar och utbrott, om vi inte köper glass varje gång och det är kanske inte lämpligt alltid.

Hursomhelst, det var en liten parentes, för just där vi var igår, när Sandra ville köpa glass, fanns det ingen glasskiosk eller affär nånstans inom rimligt avstånd. Vi var nämligen nere vid en liten sjö och tittade på and-ungarna.

När Sandra då gnäller efter glass, och är på väg att fastna i det, så har man ju som assistent (eller förälder, för den delen) två val. Antingen tar men en konflikt och säger Nej. Då skulle Sandra troligtvis få ett utbrott. Man skulle (kanske lite irriterat) svara att det inte finns någon glass där och vi inte ska köpa det, och Sandra skulle vara grinig resten av promenaden. Så hade jag kunnat gjort. Så har jag gjort…

Men nu har jag lärt mig bättre sätt, som jag försöker använda istället, för det mesta iaf. Sist jag pratade om Son-rise med verksamhetsansvarig på assistansbolaget, så sa han ”Man kan leka”

Men så enkelt, egentligen. Att jag liksom inte tänkt på det tidigare, utan istället skapat en konflikt med Sandra i något som hon faktiskt inte förstår. För vill hon ha glass så struntar ju hon i om det finns nån eller inte. Hon vill ju ha det ändå.

Igår sa jag okay, och ställde mig lite snett framför henne där hon satt i rullstolen. Vilken sort vill du ha? Chokladglass? Så låtsades jag sleva upp glass i en bägare som jag gav henne. Det blir tio kronor. Sandra var genast med på noterna, skrattade och låtsades betala. Här ska du få lite papper också, sa jag, och Sandra skrattade ännu mer.

Sen gick vi vidare och hon satt nöjd i sin stol och hummade (som hon bara gör när hon är riktigt nöjd) medan hon låtsades äta av sin chokladglass. Jag fick smaka lite jag med.

Jag fick min vilja igenom – vi köpte ingen glass. Sandra fick sin vilja igenom – vi ”köpte” glass. Alla nöjda och glada, och inget utbrott. Så man har ett val för det mesta. Man kan själv bestämma ganska långt om det ska bli konflikt och utbrott, eller skratt och lek. Det är ju inget svårt val, när man bara blir medveten om det.

Annelie undrar om Sandras bostad ligger i närheten av vårt hus. Det är ca 1,5 mil mellan, så det är väl ganska lagom med tanke på flyttbestyren. När Sandra bott in sig har vi tänkt flytta vi med, och om det blir som vi tror i dagsläget så kommer vi ha ca 3 mil till Sandra sen. Lagom det med så vi kan röra oss lite fritt utan att riskera att mötas vid olämpliga tillfällen.

Må så gott.

.

Nya lärdomar

Det där att föra över samma kunskaper i nya situationer, när man har autism, det är ingen självklarhet på nåt sätt, och bra att ha i bakhuvudet. Igår blev vi lite påminda om det, kan man säga. Det är så spännande, tycker jag, för man lär sig hela tiden J

Jag hade förberett dagen noga, och lagt fram allt till kommande sockerkaksbak. Allt som gick att fixa i förväg var klart och jag berättade för Jane hur vi brukar göra, vilka saker Sandra brukar klara och vilken hjälp hon behöver i alla moment.

Inga konstigheter, egentligen, men jag glömde en sak. För Sandra var det en helt ny situation och det spelade ingen roll att hon har bakat med mig i vårt kök massor med gånger, för Jane var ”fel” i just den situationen. (Alla förstår väl att det inte är fel på Jane ett dugg, men det blev fel person på fel plats, så som små barn kan reagera när dom träffar dagisfröken i affären)

Plötsligt fixade inte Sandra det som hon brukar fixa. Trots all förberedelse och trots att Jane gjorde som jag brukar göra. Ja, i stort sett, Jane är ju Jane och jag är ju jag, så exakt lika kan det förstås inte bli. Och ska inte bli heller.

Sandra brukar klara ganska bra att olika personer gör saker på olika sätt, och det är ju en himmelens tur det, eftersom det alltid kommer att finnas flera olika personer i Sandras liv framöver. Men kanske förberedde jag för mycket? Kanske hade det funkat bättre om dom hade fått göra det på sitt vis utan min inblandning? Inget som vi vet, men en nyttig tanke.

Jag tror att det var miljön som störde. Att dom bakade här hemma där det alltid har varit jag som har bakat med Sandra varje gång. För hemma hos Jane har dom bakat, på sitt sätt i en annan miljö, och det har gått bra.

Spännande lärdomar är det hursomhelst, och sånt ser jag mest som positivt. Hur ska man annars lära sig och utvecklas? Men nu blev det inte på nåt sätt katastrof, Sandra låste sig och blev stressad, men sa själv att jag skulle komma. Det var ju bra, att hon själv hade en lösning och att hon klarade att jag ”la mig i” för det är inte heller några självklarheter.

Nästa gång dom bakar är dom troligtvis på korttids, eftersom det är där den dagliga verksamheten snart ska dra igång. Då är jag säker på att det kommer gå bra, om bara Sandra har rätt ork och humör för bakning.  För då blir hela situationen ny, även om Jane är ”gammal” och van, och lokalerna välkända för Sandra.

Sandras låsning, igår, försvann ganska fort och hon var nöjd med sin bakinsats och smeten var god, så själva bakningen blev jättebra. Inga utbrott och en nöjd tjej, samtidigt som vi lärde oss en del av det.

På eftermiddagen smakade vi på en god citronkaka och hela dagen var en bra dag. Sandra är pigg igen, och skörheten beror ju på att dagarna är för ostrukturerade. Lite mer ork har hon och det gör att hon klarar lite mer än hon gjorde förut. Kvällen gick bra och damen var fortsatt nöjd.

Jag önskar er en fin lördag!

.

Öppenhet

Det pågår en del diskussioner om hur öppen man ska vara i sin blogg. Jag är ju, som ni alla redan har lagt märke till, väldigt öppen och ärlig. Det skulle inte vara jag annars, och det skulle inte ge mig det jag vill med bloggen.

Livet är inte rosenrött alla gånger och att låtsas det skulle kännas helt fel för mig. Däremot ser jag oftare ljuspunkter och det försöker jag få fram. Kanske hjälper det andra också, att se och fokusera på det som är bra…

Jag vet att några har fått en del råd genom att läsa min blogg, och det räcker gott och väl för att jag ska känna att jag vill fortsätta skriva precis som jag gör. För skriver jag inte från hjärtat så blir det nog ingen intressant läsning.

Däremot vill jag inte ”hänga ut” Sandra, så det finns en del saker som jag väljer att inte dela med mig av här. Så klart måste en del saker få vara privata och jag försöker att dela med mig av svårigheter och lösningar utan att skriva om vissa saker även om dom är de svåraste vi har. Man kan, för det mesta, få med budskapet ändå, i andra situationer.

För mig är själva budskapet viktigare än händelsen. Jag vill dela med mig av den kunskap jag har och jag vill sprida förståelse för npf. Det är mitt största mål med min blogg. Jag har inte några direkta behov av att skriva av mig längre, den tiden då jag hade det bloggade jag inte, utan skrev för mig själv istället.

Nu handlar mina behov mer om att sprida vetskap om att funktionshindret finns och vilka problem som kan uppstå och hur man kan försöka lösa dom. Att visa respekt för individen är enormt viktigt för mig. Dessutom är jag så oerhört stolt över Sandra att jag bara måste visa er vilken härlig unge vi har! :)

Det är iaf mina tankar till öppenheten här på bloggen. Men jag har, än så länge, varit förskonad mot elaka kommentarer och människor som inte vill väl. Drabbas jag av nåt sånt så kanske jag ändrar mig…

Vad är era tankar om öppenhet på nätet?

♥ Kram ♥

Läst på fb

En gammal indian sa en dag till sitt barnbarn: "Två vargar krigar inom oss alla. Den ene vargen är rädsla och hat. Den andra vargen är kärlek och fred. "Vilken vinner?" frågade barnbarnet. Den gamle indianen svarade: "Den vi matar..." ♥