torsdag 26 mars 2020

Orken slut


-Dygnet-runt-jobb och isolering i flera år (som vanligt folk får känna på nu).
-Inga verksamheter funkar och ingen fattar behoven. Sandras liv hänger på två personer, Göran och mig.
-LSS-handläggaren ”vet inget” och hänvisar till ny handläggare.
-Ny handläggare går i pension (innan vi hinner ses) och hänvisar till förra handläggaren, som inget vet.
-Nytt assistansbolag som gett en gnagande magkänsla, men som vi hoppas inte stämmer.

Det var det gamla vanliga. Bekymmer som skulle vara nog för vemsomhelst, men som vi är vana att hantera. Kämpigt, men inget som sänker oss helt.

Sen klimatet i samhället och på sociala medier.
Rasister och SD med en svans som har en vidrig människosyn (förutom en dag om året då man skryter med att rocka sockor i sociala medier). Ett växande hat som gör att man bara baxnar. S.k. ”Sverigevänner” som gör allt för att skapa misstro och svansen håller med om allt. Dom som försöker diskutera och ser saker på ett annat sätt blockeras från sekten. Så otäckt att det håller mig vaken om nätterna.

Sen klimatkrisen som alltför många inte tar på allvar, särskilt inte SD-svansen.

Sen Corona.

Jag orkar inte mer.
.

onsdag 18 mars 2020

Jahaja


Mötet med vår nya LSS-handläggare, som skulle varit på måndag, blev inställt pga Corona, och det var vi ju ganska beredda på. Det är bara att gilla läget i dessa tider. Men det jag undrar är varför vi skulle byta handläggare öht, för den nya går i pension i sommar så henne hinner vi inte träffa, utan vi får istället tillbaks den vi hade innan. Ja, antingen har dom långtråkigt i kommunhuset, eller så finns det nån vettigare förklaring till det hela.

I övrigt är det inga större förändringar för oss än. Vi lever ungefär samma isolerade liv med framförhållning som vi alltid gjort. Några träffar (som har varit svåra att få till) med vänner under våren har vi ställt in. Den första skulle vi haft innan Corona-utbrottet, men fick ställa in av andra orsaker, vi bokade om den hotellvistelsen, men då bröt Corona ut. Vi bestämde att det var bättre att ses i hemmiljö, men även det har nu ställts in, förstås.

Eller skjutits upp, hoppas vi. Med tanke på att det tar nåt år att få till våra träffar så känns det lite trist, men det är som det är. Vi tar ju inga risker då en av oss har en mycket infektionskänslig familjemedlem.

Jag hade även två andra träffar med mycket goda vänner som jag såg fram emot, men vi sparar det goda till senare, helt enkelt. Nu står ju hela världen mot större utmaningar och alla får vi hjälpas åt att hålla utbrottet i schack, så gott vi kan.

I vår familj håller vi oss på benen än så länge. Vi är försiktiga, men lugna, och Sandra har såklart ingen aning. Tankar går främst till vänner vars anhöriga är extra känsliga.

Var rädda om varandra.
.

söndag 15 mars 2020

Hopp och förtvivlan genom åren


Mars 2013 extern assistans kommer igång.
Det känns fantastiskt bra. Världens bästa assistent (och någon vi saknar mycket än idag) skolades in på Sandra i skolan, innan hon slutade där. Vi hade en bra plan och Sandra fick gå kvar i skolan tills den kommande dagliga verksamhet var rätt anpassad och klar. Hon fick också en extra lång inskolning av försäkringskassan, så allt skulle gå så smidigt som möjligt. Det är inte självklart att få ha en assistent under skoltid annars, men här såg vår handläggare behoven, det var vi väldigt tacksamma över.

Oktober 2013 Skolan slutar och daglig verksamhet tar vid.
Vi hade höga förväntningar. Allt var noga planerat och vi hade haft flera möten med alla inblandade. Sandra skulle få ett eget rum där hon skulle kunna vara (med sin assistent) när hon inte orkade delta i verksamheten. Ett rum med eget schema och en fast och trygg punkt att utgå ifrån. Hon hade beviljats assistans för att hon behövde hjälp att delta i den dagliga verksamheten.

Men…
Cheferna på socialtjänsten förstod inte (eller ville inte förstå) upplägget alls. Trots att vi gick igenom det om och om igen. Sandras assistents uppdrag var att hjälpa Sandra att delta i verksamheten. Men det fanns ingen verksamhet. Sandra och assistenten förväntade sköta sig själva.

Egentligen var det meningen att Sandra, tillsammans med sin assistent, skulle vara med dom andra i den mån hon klarade det. Men dom andra satt runt ett bord och pusslade och gjorde ju inte så mycket vettigt. Aktiviteter som vi försökte få till för Sandras skull skulle assistenten själv planera och hålla i… Och det fungerade ju inte eftersom hon skulle hjälpa Sandra att delta i det som redan var planerat. (Det är därför det krävs två assistenter när Sandra ska delta i något).

Sen bestämdes att två av ordinarie personal (fast en i taget) skulle komma in till Sandras rum en gång om dagen, en tid som skulle sitta på Sandras schema. Det var för att dom skulle lära känna Sandra, och kunna ta över om assistenten blev sjuk. Men dom kom bara ibland, när och om nån av dom hade tid. Inte enligt det schema Sandra hade för att veta när någon skulle komma och inget särskilt planerat vad dom skulle göra då.

Jag frågade på ett möte om dom som skulle lära känna Sandra, och bara hade träffat henne ett par gånger, kände sig trygga med att ta över om assistenten blev sjuk. En av dom svarade då ”Ja, jag har jobbat med autister i så många år så det är inga problem”

December 2013/Januari 2014 Sandra kraschar.
Sandras energi var slut redan innan dagen hade börjat. Hon klarade inte ens av att ta sig till toaletten längre. Nästan varje dag fick vi åka och hämta henne när hon hade utbrott med näsblod eller kräktes av utmattning. Det allra finaste assistenten började också må dåligt av den stressade situationen.

Februari 2014 speciallösning med daglig verksamhet på korttids.
En mycket bra lösning, tyckte vi. Vi blev också lovade av chefen att det skulle bli permanent, eftersom Sandra inte klarar att hålla på att byta verksamhet stup i ett. Sandra var trygg med lokalerna och all personal på korttids.

Men…
Cheferna på socialtjänsten hade fortfarande inte förstått att det måste finnas en daglig verksamhet, med personal. Assistenten planerade och tillverkade material på nätterna för att hinna, och kunna ge Sandra vettiga aktiviteter.

En ansvarig för korttids gjorde allt för att det skulle bli bra för Sandra och assistenten. Tillslut slutade hen. Även om hen inte sa orsaken är vi ganska säkra på att det berodde på den ohållbara situationen. Chefen tyckte att hen skulle ha hand om både korttids och daglig verksamhet… Det var fortfarande orimliga krav på assistenten.

Sen kom en ny chef och verksamheten på korttids fick inte fortsätta.

Mars 2015 anpassad daglig verksamhet startar.
Nu har kommunen ordnat med en jättefin lägenhet i ett radhus. Sandra har vid det här laget fått dubbelbemanning av försäkringskassan, eftersom kommunen inte har förstått att det behövs personal. Återigen känns det väldigt bra och vi börjar skapa en verksamhet i lägenheten. Jag och dom två assistenterna anpassar, planerar och tillverkar material. Det är vi i ena halvan av lägenheten och ännu en person med personal i andra halvan.

Men…
Anpassningarna tas bort en efter en, och Sandra kraschar igen.

Då ger vi upp. Vi kan inte utsätta Sandra och oss själva för fler misslyckanden som andra besserwissrar orsakar. Vi bygger om källaren, och skapar en egen verksamhet där. Vi handlar på IKEA, och fyller upp med material. Det fungerar väldigt bra. Sandra är tryggare än hon varit sen skolan slutade.

Men…
Det har nu kommit en ny chef på korttids, och fler av dom kända personerna i personalgruppen har bytts ut mot nya. Anpassningarna tas bort och samarbetet avslutas. Det ställer till det ordentligt i Sandras trygghet.

2016 avslutar vi korttids.

Det ställer väldigt höga krav på oss som föräldrar, som nu inte har någon avlastning längre. Vi försöker under några år att lämna över ansvaret till assistenter och assistansbolag. Men det visar sig omöjligt och tröttar bara ut oss ännu mer.

Det är resan i korthet dom senaste 7 åren. Mest utför, med andra ord. Nu måste det bli ett bra boende, med kompetent personal, så vi får ett liv igen. Eller så vi åtminstone kan dö i frid.
.

onsdag 11 mars 2020

Reflektioner


Jag har en del tankar efter senaste inlägget. Jag har ju känt till historien, och det är också Helene som har hjälpt mig mest i vår kamp. Det är genom Helene jag har fått reda på att det finns ett ställe där individer som ”inte passar in” kan få hjälp, och vi har ju försökt att få dit Sandra.

Sandra har fastnat mellan stolarna, och personen som har hand om ärendet på Habiliteringen skulle höra av sig när hon hade kontaktat vår LSS-handläggare. Och vår handläggare skulle bara kontakta den ansvariga på Hab… Det var för ett och ett halvt år sedan.

Det där stödet som Helene fick från deras assistansbolag har jag också eftersökt. Men i vårt fall har det alltid varit jag själv som fått stå för stödet till assistenterna. (Ett stöd som samtliga för övrigt var mycket nöjda med, tills det visade sig att dom inte klarade uppgiften utan stöd och då var det enklast för en del att ge mig skulden, men det är en annan historia).

Själv har jag inte fått något stöd alls egentligen. Ingen chef har hört av sig och stöttat varje dag eller sett till att ha möten varje vecka. Men det spelar egentligen ingen roll, för hade stödet varit bra så hade vi bara dragit ut på det, eftersom det ändå inte räcker med assistans. Det hade dock varit skönt om någon lyssnat och funnits där när vi har bett om hjälp om och om igen. Man känner sig ganska liten och maktlös när problemen hopar sig på ens axlar.

Men ett assistansbolag måste erkänna att assistans inte alltid är den bästa lösningen. Det är därför det är så viktigt att även kämpa för att det ska finnas bra gruppbostäder. Jätteviktigt, faktiskt.

Sen är det ju också viktigt att individer som Elliot, Sandra, Robin och Dick (m.fl. som har stora behov av special-anpassningar) utreds ordentligt, av proffs. Dvs av personer som har specialkompetens om dessa individers svårigheter och behov. Och att den utredningen sen ligger till grund för utformningen av anpassad bostad.

Att kompetensen på gruppbostäder är viktigast av allt har jag redan skrivit om, och det känns bra att både Autism & Aspergerförbundet (äntligen) och FUB jobbar för att just det ska bli tydligare i lagen framöver. Kommunerna ska inte kunna slingra sig ur det, helt enkelt. Dom här individerna är helt beroende av special-kompetens, annars går det bara illa.

Det är väl det som jag tycker Helenes inlägg beskriver så tydligt. Hur engagerade och duktiga folk än är runt våra barn så fungerar det inte utan den där special-kompetensen. Inte inom assistansen, inte på gruppbostäder och inte heller hos dom som ska utreda behoven.
.

tisdag 10 mars 2020

När assistans faktiskt inte räcker


Idag bjuder jag på en stark berättelse av en mycket god vän. Dela gärna vidare.



Det var en av de sista riktiga sommardagarna 2017. Jag hade satt mig ute på altanen för några minuters avkoppling i en av mitt livs värsta och mest hektiska perioder. Telefonen ringde och jag såg på displayen att det var Tommy. Tommy var verksamhetschef på min sons assistansbolag och mitt stora stöd sen flera månader, vi hade dagliga telefonsamtal.

Tjenare chefen, hur är läget? Sa jag när jag plockade upp luren. Sen rämnade min värld.

Min son Elliot flyttade till eget boende 2009, när han var 16 år. Jag var då en förhoppningsfull människa som trodde att jag skulle få avlastning i mitt liv som funkismamma.

Elliot har haft stora funktionsnedsättningar i hela sitt liv med autism, synskada, epilepsi och svår intellektuell funktionsnedsättning. Han är också rörelsehindrad, sitter i rullstol och har ett skrikbeteende.

Han kan inte tala om vad han vill och han kan inte heller genomföra det han vill på egen hand, förhindrad både funktionellt och mentalt har han alltså ingen funktionsvariation utan väldigt stora problem som gör att han inte kan - eller mår bra av - att ta del av vår normalstörda värld. Han behöver sin egen värld, på sina premisser.

Det fungerade bra till en början med assistenter dygnet runt hemma hos honom men med åren blev det allt jobbigare. Elliot blev större och starkare och hans aggressivitet tilltog. Hans autism i kombination med den svåra intellektuella funktionsnedsättningen gjorde det allt svårare för honom att uttrycka sina behov. Glädjen och livslusten förvandlades allt oftare till ilska och utåtagerande. Han blev deprimerad.

Vid den här tiden hade jag och Tommy ett nära samarbete där vi tillsammans med resten av assistentgruppen helt fokuserade på att lösa problemen. Vi arbetade brett och med öppna sinnen. Vi hade möten varje vecka med assistenterna, assistansbolaget hyrde in föreläsare och konsulter som utbildade oss i lågaffektivt bemötande och om autism. Vi ändrade schemat till dygnstjänstgöring så att det skulle bli så lite stress som möjligt med skiftbyten för Elliot. Jag ordnade ett SIP-möte med läkare, neurolog, fysioterapeut, arbetsterapeut och specialpedagog för att se hur vi skulle gå vidare.

Inget fungerade och den ena assistenten efter den andra började försvinna.

Under två års tid ägnade jag all min lediga tid åt det här, helt inställd på att jag skulle ordna det. När jag inte satt i möten, pratade i telefon eller var hemma hos Elliot för att stötta upp, ditringd av tjänstgörande assistent flera gånger dagligen, så satt jag och googlade och dammsög nätet på information om utåtagerande, personlighetsförändringar hos funktionsnedsatta, jag lusläste socialstyrelsens paragrafer och ju mer jag läste desto mer förstod jag att allt vi sysslade med var att släcka bränder.

Vi gjorde allt och ändå blev det värre. Det stod plötsligt klart för mig att hela den här assistansgrejen var otillräcklig, Elliot behövde experthjälp.

Under en av mina nattliga och alltmer desperata googlingar fick jag plötsligt napp. Det fanns ett ställe i Bollnäs som tog emot exakt såna som Elliot, som utredde och utvecklade individuella planer för varje person och sen slussade dem vidare till mest lämpliga boendeform. Jag ringde till deras handläggare direkt nästa morgon. Det blev ett minst sagt gråtmilt samtal, det var en sån lättnad att efter två års helvete få höra någon säga att det här var vardagsmat hos dem och att de kunde hjälpa.

Men, det var en dyr och privat vårdgivare och vem skulle betala?

I samma veva som jag började rodda med att Elliot skulle få vård i Bollnäs ringde Tommy det där ödesdigra samtalet som jag tog emot på altanen, en av de sista vackra sommardagarna i augusti 2017.

Jag tror inte att vi klarar av uppdraget längre, jag kommer att säga upp kontraktet, sa han. Jag visste ju att han hade rätt, jag hade själv konstaterat detsamma bara någon vecka tidigare. Ändå var det ett slag i magen. Elliot stod även inför ett vräkningshot då hans grannar fått nog av skrik och bultande i väggar dygnet runt. Han hade snart varken bostad eller assistans, allt befann sig i fritt fall.

Jag berättade i alla fall för Tommy om Bollnäs och att min plan var att få dit Elliot så fort som möjligt och att vi måste behålla assistansen till dess.  Samma dag bokade jag in ett möte med kommunens handläggare för att få dem att ta över ansvaret och jag ringde även min egen chef och fick på stående fot tjänstledigt på obestämd tid för att jobba som assistent åt min son eftersom han nu stod utan assistenter.

Jag jobbade dygnet runt i tre månader, ett jobb som bara en mamma kan göra. Det var många nattliga turer med polisbil till psykakuten och en dag fick jag söka skydd i klädkammaren. Jag låste in mig där och ringde 112. Fem polisbilar kom med full utryckning, bröt upp ytterdörren och stormade in och vrålade, Polis! Ligg ner på golvet!  Min älskade, underbara son. Jag var livrädd för honom.

Vi hade möte med kommunen som gav grönt ljus, de skulle betala notan för Bollnäs. Allt förbereddes men för att göra en lång historia kort så visade det sig att kommunen inte hade mandat att bekosta utredningen för personer med assistans utan bara för dem som bodde i gruppbostad. En regel som man kan tycka vad man vill om men så var det alltså. Det var regionen som var ansvarig i just Elliots fall och där blev det kalla handen direkt. De tyckte nämligen att de hade en alldeles utmärkt egen psykiatrisk klinik där Elliot kunde utredas.

Jag hade många och långa samtal med psykiatrins verksamhetschef där jag försökte förklara att hur bra deras kliniska vård än var så skulle det inte fungera för Elliot att vara inlagd och utredas där. Men det var som att tala med den berömda spisen. Han skulle dit. Så vi åkte dit, var där i en vecka som bara gjorde Elliot än mera orolig. Jag hade helt tappat det nu, jag kunde inte prata med någon utan att gråta, jag var otrevlig och konfrontativ. Jag var ett vrak. Då ringde Tommy och berättade att VD Josefin på assistansbolaget var så upprörd över hur allt skötts kring Elliot att hon gjort en lex Sarah-anmälan som gått vidare till ivo.

Efter ännu några svåra månader och fler problem fick Elliot äntligen grönt kort till Bollnäs. Efter nästan två år där fick han komma till sitt nuvarande boende, en gruppbostad med en engagerad chef, välutbildad personal och en välfungerande verksamhet.

Vad IVO kom fram till var detsamma som både Tommy och jag kommit fram till under det där telefonsamtalet. Assistans är inte för såna som Elliot. Assistans är för dem som kan uttrycka sina behov. De som inte kan det behöver personal som har utbildning för att tolka vad kunden vill och ge adekvata insatser. Assistans är för dem som behöver hjälp att delta i samhället. Elliot kan och vill inte delta i vårt samhälle, han behöver hjälp att inte behöva det.

Alla namn är fingerade men jag heter Helene.



Stort tack för ditt gästinlägg, Helene 💕
.

måndag 9 mars 2020

När man saknar övervakning


Vi skulle behöva ha kameraövervakning i alla rum här hemma. Vi har ju baby-vakter i dom viktigaste rummen, och till badrummet har vi en med kamera. Men ibland skulle vi behöva se Sandra även i andra rum.

Sandra är ju aldrig ensam, även om hon behöver vara ifred i vissa situationer. Det är jätteviktigt att vara beredd, och att gå in vid exakt rätt tillfälle. Det är väldigt svårt att veta när det tillfället är om man inte ser henne. Vi föräldrar, som känner henne ordentligt, hör oftast när det är rätt läge, men ibland skulle vi verkligen behöva se också.

Som härommorgonen. Sandra var ifred en stund, för att få på sig kläder utan låsningar och utbrott. Jag hörde att hon grejade med något, och det lät som en kedja (eller liknande krimskrams hon brukar släpa med sig lite här och var) hade fastnat i stolen som står inne på toan. Det har hänt några gånger och brukar sluta med att hon behöver hjälp.

Nu är det ju sällan så att hon ropar när hon behöver hjälp med något. Hon fixar bäst ifred, men klarar ju inte allt (även om hon tror det ibland ”Jag kan allt i världen”💗). Hon brukar bli mer och mer frustrerad och stressad när hon försöker men inte kan. Behöver hon hjälp så ska man helst bara vara där på en sekund och obemärkt lösa situationen på nästa sekund 😅 Då är det ett väldigt bra hjälpmedel att ha en kamera, så man ser vad hon gör och om hon behöver hjälp.

Det leder nämligen till utbrott att gå dit och störa vid fel tillfälle, likaväl som det leder till utbrott om man inte går dit i tid…

Som sagt, jag hörde att det rasslade (som en kedja som fastnat i en stol) och Sandra började stöna. Det gäller att ha is i magen och vara extremt lyhörd. Tillslut bedömde jag läget tillräckligt nära utbrott för att jag skulle vara tvungen att ingripa, så jag frågade ”Behöver du hjälp? Ska jag komma?” Mest för att hon skulle känna att jag fanns till hands, och hinna förbereda sig på att jag kom.

Men när jag gick in till henne så fanns det ingen kedja, och jag vet inte vad det var hon hade grejat med. Antingen hade hon kedjan i fickan, eller så var det nåt annat jag hört. Det är oftast inte läge att fråga, då sådana frågor bara stressar henne.

Det spelar ju ingen roll vad det var, så länge livet går vidare ändå. Men hade jag sett att problemet löst sig så hade jag inte gått dit. Då hade livet bara gått vidare… Nu blev Sandra istället stressad av att jag kom. Jag hade också kunnat gå dit tidigare, innan hon blev stressad, om jag sett att det hade behövts.

Eftersom vi inte har kameraövervakning i hela huset så måste vi vara otroligt lyhörda alla gånger Sandra behöver vara ifred. Vi kan inte lämna henne ensam, eller gå iväg så vi inte hör hennes små signaler. Vi måste hålla oss precis så nära vi kan utan att hon ser oss, och vi måste gå till henne direkt när hon signalerar det. En sekund för tidigt eller för sent kan äventyra fortsättningen och skapa en oro som leder till utbrott.

Så det är när Sandra behöver vara ifred som vi jobbar som mest här. Att sitta tillsammans med henne är plättlätt i jämförelse med att stå i givakt.

Missen härommorgonen resulterade i en stress hos Sandra, som hittade nåt annat att haka upp sig på. Det slutade med att vi fick byta kläder och hantera några mindre utbrott, men det lugnade sig relativt fort.

Det behövs ett så litet snedsteg när man balanserar på en mycket skör tråd. Varje dag. I varje situation. Hela tiden.

Idag har vi lite kräkattacker och klädbyten av andra orsaker, men det ger sig väl så småningom. Man önskar sig lite energi, så man var en lite bättre mamma/assistent. Eller, förresten, jag önskar mest att hon fick flytta hemifrån snart, faktiskt. Då blir jag en bra mamma med energi, och inte någon assistent som gör ett dåligt jobb.
.

söndag 8 mars 2020

Jag fattar helt ärligt inte


Jag har lust att skrika ”Era fega jävla ynkryggar” men vad hjälper det? Personer som är med i olika sekter, förstår ju inte själva att dom är hjärntvättade. Dom ser bara på omvärlden som hotfull. Dom behöver ju professionell hjälp. Men dom måste ju fatta det själva…

Nazism, rasism och främlingsfientlighet över lag, växer i vårt land. Hatet håller på att få grepp, och jag är så jävla rädd för vad det kommer leda till.

Hur mår folk som måste hata? Som inte har nåt vettigare för sig än att klicka på skratt-emojis när människor far illa? Hur är det ställt i dessa hjärnor egentligen?

Jag läste en artikel om en fd nazist som tagit sig ur sitt tidigare liv och nu istället jobbar aktivt mot nazismen. Det gjorde mig glad och lite hoppfull, även om det känns som en droppe i havet.

Jag har haft många nätter av oro inför framtiden när det gäller mitt utsatta barn, men det som höll mig vaken inatt var det växande hatet. Det räcker att läsa kommentarsfält om SD på facebook för att det ska kännas totalt hopplöst. Helt ärligt, hur i helvete kan vanligt folk ens tro att SD skulle vara ett bra alternativ för Sverige?? Jag fattar verkligen inte. Vad har hänt? Varifrån kommer allt hat? Vad är det för människosyn folk har??

Daniel i artikeln växte ju upp i en familj där han präntades redan från början med osunda värderingar. Det är ju inte särskilt konstigt att ett sådant barn blir nazist… Eftersom föräldrar som gör så mot sina barn troligtvis är så störda att dom inte går att nå, så behöver ju samhället ta ett större ansvar för dom här barnen.

Det har ju länge funnits en liten klick av sånt här i samhället, men den senaste tiden har det blivit ett hot på riktigt. För nu börjar ”vanligt folk” som själva inte tycker att dom är nazister, sympatisera med ett nazistiskt parti. Folk som i nästa andetag rockar sockorna och tycker att alla människor är lika mycket värda?!

Då blir man rädd. Faktiskt. "Vanligt folk" som sympatiserar med SD fattar nog inte vad dom egentligen står för, trots att dom nu, när tillräckligt många blivit hjärntvättade, vågar visa sina mycket märkliga värderingar mer öppet. Folk måste ju fatta vad det är dom hyllar med sina kommentarer och skratt-emojis? Eller?

Det här är egentligen lite för personligt, men skit samma. Vad kan bli värre, liksom? Jag växte själv upp i en familj med udda värderingar, måste jag säga. Även om det inte var så extremt som för Daniel i artikeln. Men det var smyg-rasism i mitt hem och jag minns att jag reagerade redan som barn. Min ”sk mamma” är död på riktigt och min ”sk pappa” har aldrig varit särskilt levande för mig, men jag kan mycket väl tänka mig att han idag röstar på SD. Så jag kan ju bara vara tacksam att jag slipper ha med honom att göra!

Mina ”sk föräldrar” hånade gärna de som var utanför mallen. Att jag senare blev svårt mobbad var mitt eget fel och folk som var annorlunda var i stort sett dumma i huvet.

När min ”sk mamma” för ett antal år sen påpekade hur en känd person sjönk i hennes ögon för att hen gått ut med att vara homosexuell, så bara stirrade jag på henne. Hon ursäktade sig då med att hon inte hade några fördomar… Nähe?? sa jag och hon fortsatte med att det ju var på modet att ”bli sån” nu.

När jag tänker efter är det ju inte ett dugg konstigt att Sandra inte är någon som dom har tyckt varit värd att bry sig om. Hon duger helt enkelt inte och passar inte in i deras ”fina, men smutsiga” mall. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Jag tar hellre skit, och att jag blev mobbad och inte ens hade någon vuxen att ty mig till har nog snarare stärkt mig. Jag skulle aldrig följa en fårskock som väljer att hata allt som känns främmande. Antingen hälsar man och lär känna, eller så låter man bli. Man hatar inte!

Jag minns en gång när jag kanske var runt 10-12 år eller nåt. Det var inte så vanligt med transpersoner på den tiden. Inte synligt iallafall, för dom fanns ju såklart då med. Jag stod och väntade på bussen någonstans i Stockholm när en översminkad manlig person i gälla damkläder kom fram till mig. Hen frågade nånting i stil med ”Du som är tjej, hur ska man vara för att passa in”. Jag svarade ”Du ska nog sminka dig lite mer lagom” eller nåt sånt. Hen blev så glad över att jag hade stått kvar och svarat. ”Dom flesta är rädda för mig”. Det är den där sista meningen som jag minns mest, och nog den som är orsaken till att jag minns hela händelsen. Jag gjorde iallafall en människa glad bara genom att svara på en fråga. Ska det vara så svårt?

Vad är man rädd för? Själv är jag rädd för nazister med järnrör!


.

onsdag 4 mars 2020

IVO


Jag har lite skrivkramp för tillfället, det går lite upp och ner med det där, verkar det som. Ibland lossnar skrivandet lite, men för det mesta får jag inte ur mig nåt vettigt alls. Jag vill iallafall uppdatera lite då och då, om inte annat för min egen skull.

Så det senaste är att jag har pratat med IVO, eftersom kommunen är skyldig att verkställa beslut inom tre månader och annars riskerar vite. Jag ville ju främst veta om kommunen har rapporterat in ”ej verkställt beslut” till IVO, och det hade dom faktiskt. Det var ju bra.

Hon konstaterade att vi stått utan hjälp bra länge nu, och rekommenderade att även skicka in en anmälan på att behovet av gruppbostad inte är tillgodosett. Våra tidigare anmälningar (daglig verksamhet och korttids) ligger ju samlade, och gås ju igenom iom ännu en anmälan. Hon tyckte att det var anmärkningsvärt att vi inte fått någon hjälp med nånting, om jag säger så.

Men till att börja med ska jag träffa vår nya handläggare, om knappt tre veckor, och se hur läget är och om dom tänker börja jobba åt rätt håll öht. När jag vet det så avgör vi om vi ska gå vidare med anmälan eller avvakta lite till.

Jag fick iallafall reda på att kommunen ska fortsätta att meddela ”ej verkställda beslut” till IVO var tredje månad, och sen bedömer dom när det börjar bli läge att ingripa. Hon sa att det alltid är bra om anmälningar kommer in, även om det inte leder till något för stunden. Det kändes ju som att vi har samlat ihop till en åtgärd snart, iom våra tidigare anmälningar, och eftersom kommunen inte har erbjudit någonting som fungerar.

Det var det om det. Jag har tidigare också skrivit hur vi skulle dela på Godmanskapet, och att jag skulle överta den sociala delen, men att nån på överförmyndarnämnden ville ha ett läkarintyg. Göran har nu pratat med en annan person, som verkar ha lite mer koll, och det behövdes inte alls något mer intyg än det dom redan har. Det ska alltså vara klart och färdigt nu. Man blir ju lite lycklig när något går smidigt.

Ja, det var bara en liten uppdatering om läget för nu. Må fint så länge.
.