När man saknar övervakning

Vi skulle behöva ha kameraövervakning i alla rum här hemma. Vi har ju baby-vakter i dom viktigaste rummen, och till badrummet har vi en med kamera. Men ibland skulle vi behöva se Sandra även i andra rum.

Sandra är ju aldrig ensam, även om hon behöver vara ifred i vissa situationer. Det är jätteviktigt att vara beredd, och att gå in vid exakt rätt tillfälle. Det är väldigt svårt att veta när det tillfället är om man inte ser henne. Vi föräldrar, som känner henne ordentligt, hör oftast när det är rätt läge, men ibland skulle vi verkligen behöva se också.

Som härommorgonen. Sandra var ifred en stund, för att få på sig kläder utan låsningar och utbrott. Jag hörde att hon grejade med något, och det lät som en kedja (eller liknande krimskrams hon brukar släpa med sig lite här och var) hade fastnat i stolen som står inne på toan. Det har hänt några gånger och brukar sluta med att hon behöver hjälp.

Nu är det ju sällan så att hon ropar när hon behöver hjälp med något. Hon fixar bäst ifred, men klarar ju inte allt (även om hon tror det ibland ”Jag kan allt i världen”💗). Hon brukar bli mer och mer frustrerad och stressad när hon försöker men inte kan. Behöver hon hjälp så ska man helst bara vara där på en sekund och obemärkt lösa situationen på nästa sekund 😅 Då är det ett väldigt bra hjälpmedel att ha en kamera, så man ser vad hon gör och om hon behöver hjälp.

Det leder nämligen till utbrott att gå dit och störa vid fel tillfälle, likaväl som det leder till utbrott om man inte går dit i tid…

Som sagt, jag hörde att det rasslade (som en kedja som fastnat i en stol) och Sandra började stöna. Det gäller att ha is i magen och vara extremt lyhörd. Tillslut bedömde jag läget tillräckligt nära utbrott för att jag skulle vara tvungen att ingripa, så jag frågade ”Behöver du hjälp? Ska jag komma?” Mest för att hon skulle känna att jag fanns till hands, och hinna förbereda sig på att jag kom.

Men när jag gick in till henne så fanns det ingen kedja, och jag vet inte vad det var hon hade grejat med. Antingen hade hon kedjan i fickan, eller så var det nåt annat jag hört. Det är oftast inte läge att fråga, då sådana frågor bara stressar henne.

Det spelar ju ingen roll vad det var, så länge livet går vidare ändå. Men hade jag sett att problemet löst sig så hade jag inte gått dit. Då hade livet bara gått vidare… Nu blev Sandra istället stressad av att jag kom. Jag hade också kunnat gå dit tidigare, innan hon blev stressad, om jag sett att det hade behövts.

Eftersom vi inte har kameraövervakning i hela huset så måste vi vara otroligt lyhörda alla gånger Sandra behöver vara ifred. Vi kan inte lämna henne ensam, eller gå iväg så vi inte hör hennes små signaler. Vi måste hålla oss precis så nära vi kan utan att hon ser oss, och vi måste gå till henne direkt när hon signalerar det. En sekund för tidigt eller för sent kan äventyra fortsättningen och skapa en oro som leder till utbrott.

Så det är när Sandra behöver vara ifred som vi jobbar som mest här. Att sitta tillsammans med henne är plättlätt i jämförelse med att stå i givakt.

Missen härommorgonen resulterade i en stress hos Sandra, som hittade nåt annat att haka upp sig på. Det slutade med att vi fick byta kläder och hantera några mindre utbrott, men det lugnade sig relativt fort.

Det behövs ett så litet snedsteg när man balanserar på en mycket skör tråd. Varje dag. I varje situation. Hela tiden.

Idag har vi lite kräkattacker och klädbyten av andra orsaker, men det ger sig väl så småningom. Man önskar sig lite energi, så man var en lite bättre mamma/assistent. Eller, förresten, jag önskar mest att hon fick flytta hemifrån snart, faktiskt. Då blir jag en bra mamma med energi, och inte någon assistent som gör ett dåligt jobb.

.