Översvämningar och barfotaväder

Det är inte helt ovanligt att personer med autism får det lite extra jobbigt när det sker förändringar som t.ex. årstidsväxlingar som innebär andra kläder. Att börja med jacka på hösten och sånt.

Som tur är har vi inga större problem med det, för Sandra älskar nya kläder och lite ombyten med både det ena och det andra. Hon är sån som tröttnar när det är lika hela tiden, även om hon har svårt med förändringar också, om det blir för mycket och för rörigt. Men en sak vill hon inte ändra på, och det är strumpor. Dom vill hon gärna ha på sig hur varmt det än är.

Igår morse var det nåt som störde eller oroade, för det var en mycket skör morgon med ett humör som var på gränsen till utbrott mest hela tiden. Så det där med strumporna blev väl droppen på nåt sätt.

Inte nog med det. När vi stod ute och väntade på taxin såg jag att sömmen på dom nya byxorna hade gått upp. Rejält!

H&M-kvalitet

Övervägde snabbt med mig själv – Springa in och hämta ett par shorts (som nog skulle vara ett okay byte för Sandra sådär helt plötsligt) och chansa på att vi hann byta innan taxin kom… Eller hoppas att Sandra inte märkte nåt (med risk för utbrott om hon märkte)

Jag sprang in och hämtade shorts, och Sandra gillade läget, pjuh! Och utan strumpor :) Hon är väldigt känslig, blir fort dåsig och mår inte bra, om hon blir för varm, nämligen. Och hon kan inte reglera det där själv, utan man måste hjälpa henne med kläder efter väder.

Jag brukar ringa till skolan och meddela ifall Sandra är ur gängorna på morgnarna, så dom vet vart dom ska lägga ribban redan från början, eftersom hon är extra kravkänslig när hon är skör. Men dom hade nåt fel på telefonerna så jag kom bara till växeln. Nåja, dom brukar ganska snabbt kunna läsa av Sandra när hon kommer, så det funkade säkert ändå. Vad jag kunde läsa i boken så hade dagen varit bra.

Tur vi bytte byxor då, när jag inte fick tag i personalen innan Sandra kom till skolan, annars hade dom väl undrat... Men som dom brukar säga, huvudsaken eleverna kommer dit, sen om dom är okammade eller har pyjamas på sig är ju detsamma. Jo, så är det ju förstås. Så länge inte eleverna själva lider av det så spelar det ju ingen roll. Egentligen. (Lite jobbigt för mammor bara, kanske…)

I torsdags fick jag inte tag på personen på hab, men igår morse gick det bättre och hon höll med om att infon från deras sida inte var den bästa. Urkass om ni frågar mig… Men vi skulle iaf få en telefonlista nu, bara en sån sak! ;)

Sen skulle nån som har hand om det här med vuxenlivet höra av sig och boka en träff med oss. Så långt verkar det ju bra, måste jag säga. Mer säger jag inte (av erfarenhet)…

Sen ringde jag och avbokade ett tandläkarbesök också. Sandra har nyss varit hos ”sin tandläkare” dvs tandhygienisten, som känner till Sandra tillräckligt mycket för att ett besök ska funka och faktiskt, hittills, har gått jättebra. Det ska liksom vara på ett visst sätt, annars låser sig Sandra, och det är ju onödigt att ändra på det om det inte behövs.

Större åtgärder, som röntgen t.ex. behöver vi åka till specialisttandvården med hursomhelst, så jag tyckte att det var onödigt att göra samma sak som tandhygienisten gör hos en tandläkare bara för att man ska till tandläkaren med jämna mellanrum. Det kan förstöra mer än göra nytta, nämligen.

Fast det vet dom och kallelsen hade nog bara råkat bli utskickad för att alla barn och ungdomar får kallelse. Däremot kommer troligtvis en remiss skickas till specialisttandvården för en genomgång innan Sandra blir 20, alltså medan det är fri tandvård. Och det är ju bra.

Jaha.. Efter samtalen och lite kaffeslapp vid datorn fyllde vi det sista i poolen och plötsligt rann hälften av vattnet ut! Vi började leta efter en läcka, en ganska stor en, med tanke på allt vatten som hade runnit ut väldigt fort.

Sandra kollar badtempen ( 2011)

Men vi hittade ingen läcka, och Göran fyllde poolen igen, utan att det hände nåt. Så vad var orsaken till att så mycket vatten plötsligt forsade ut och orsakade en mindre översvämning i garaget? Göran var på andra sidan huset när det hände, men såg på Sune att det var nåt, för han såg lite förskrämd ut.

Det kan väl inte vara ett djur?? Kanske nåt barn som tyckte det såg roligt ut att trycka ner kanten?? Märkligt är det hursomhelst.

Nåja. Många jordgubbar blire iaf. Ja, om humlorna gör sitt jobb nu :) Undrans om dom blir klara till midsommar?

Bellan undrade om vi inte kan skaffa en kompis till Sune. Eh… Alltså, vi saknar ju brorsan, Åke, hur mycket som helst, men det är enklare med en katt! Nog för dom hade roligt ihop, men då var det alltid nån som grävde i blommorna och nån annan som rev tapeter och bet på sladdar. Och kom den ena till ro så kom den andra och bet honom i rumpan, sen var det full rulle igen. Nä, en katt får räcka!

Idag blir det en vanlig lördag, med allt vad det innebär. Sandra var så skör hela dagen igår men vi tror inte det beror på trötthet utan på oro. Det var väldigt mycket tjat om semester och sommarlov när hon kom hem från skolan. Vi får väl se om vi måste sätta upp skolavslutningen på schemat.

Nackdelen är väl att vi inte tror att tjatat slutar för det, utan hon vill veta när vi ska åka på semester. Och det är på tok för tidigt att sätta upp det på schemat, för först blir det massa fritids- och korttidsdagar nämligen. Nåja, det är ju samma visa varje år och det brukar ju ordna sig tillslut.

Njut av idag!

♥ Kram ♥

Tomt

Så har vi lämnat Sune i ”Långtbortistan” och så tomt det är här nu. Sandra är ju på korttids med, så det känns nästan lite ödsligt här hemma. Men vi får väl passa på att njuta av tystnaden så gott vi kan.

Lenaeff och Maritha undrar hur Sandra reagerar när inte Sune är hemma. Jag får väl återkomma om det senare, för vi vet inte hur det kommer att gå. Göran tror att vi blir så illa tvungna att berätta om resan, medan jag hävdar att man inte behöver överinformera. Sune hälsar på hos vår vän, kort och gott, för det bara är så. Vi hoppas hon nöjer sig med det.

Sakna honom kommer hon säkert att göra, och det gör vi ju alla. Blir saknaden jobbig för henne så måste vi nog berätta varför han inte kan vara hemma just nu.

Allt gick iaf bra igår och Sune finner sig säkert tillrätta där han är. Gissar att han kommer att bli ganska bortskämd dom här veckorna. Javisst ja, Lena undrade ju också varför vi inte ville lämna honom på pensionat…

Vi lämnade ju båda katterna på det enda pensionat vi känner till som ligger häromkring, förra året. Jag fick sån olustig magkänsla direkt, men det var fräscht och så, så jag tänkte att det nog bara var lite separationsångest jag hade. Så klart att folk som har kattpensionat älskar katter, så dom skulle säkert få det hur bra som helst.

Och jag vet ju inte hur det fungerade, men bra mådde dom inte när vi hämtade dom. Sune var den som tog för sig, så han var bara otroligt kelsjuk, men Åke, som alltid lät Sune få sitt först, hade fått för lite mat och vatten. Vi trodde han var sjuk när vi hämtade honom, för han låg bara på sidan och flämtade hela vägen hem.

Sen kände vi inte igen honom, han var smalare och hade en jättekonstig blick. Det tog flera dagar innan han blev sig lik igen, och dom lämnade inte oss ur sikte på ett bra tag. Sällskap hade dom inte fått och när jag kom för att hämta dom så sprang dom och gömde sig. Det hade dom ju inte gjort om dom känt sig trygga där.

Då hade dom ju iaf varandras sällskap, men aldrig att vi lämnar Sune där ensam! Sen finns det ju säkert jättebra pensionat också, men hur vet man det? Nån som känner till nåt bra i Sörmland?

Nåja, nu har han ju lyxtillvaro iaf, men det är ju lite väl långt att åka bara för att få kattvakt, särskilt när man har rätt mycket annat att hinna fixa med. Göran mätte sträckan igår och det var 43 mil enkel. Men å andra sidan fyllde vi ju våra må-bra-celler med kramar hos mycket goda vänner samtidigt!


Så sent blev det faktiskt inte, vi var hemma före elva, men trötta var vi och mest Göran som envisades med att köra hela vägen, så vi stupade i säng nästan genast.

Idag måste vi få klart med all packning som går att packa, och sen är det väl lite handling också, så vi klarar oss den här veckan. Vi ska även köpa lite som går att ta med sig i resväskan, för vi kommer fram till Marbella på lördag kväll om allt går bra, utan förseningar. Affären där är öppen till 22, så Göran får kasta sig iväg direkt. Sandra behöver ju äta lite innan hon går och lägger sig, för på planet har vi säkert inte blivit mätta.

I lägenheten finns det alltid en flaska vatten som man ska lämna till nästa gäst, så vi tar med nåt som inte behöver kylskåp. Sen lite bröd och ett paket kaffe om Göran inte hinner handla på kvällen. På söndagar är det ju stängt i dom flesta affärer så lördagkvällar är en dum dag att komma dit på, men det är ju inte så mycket att göra åt, det får lösa sig, helt enkelt.

Idag är det skolstart i Sandras skola efter lovet. En mycket efterlängtad dag för många i Diagnoslandet. Men Sandra vet ju inte det, hon har lov och fritids hela veckan och det är nog bäst så, tror vi. Det blir bara hattigt och rörigt för henne att börja skolan som hon har längtat jättemycket till och sen bli ledig igen efter några dagar.

Ha en fin tisdag och hoppas alla skolstarter går bra för er som har det idag. Många av oss välkomnar iaf vardagens trygga rutiner.

Må så gott!

♥ Kram ♥

Sommarlov och sommarväder

Och skönast inne :)

Tycker lite synd om alla studenter som har samma väder som vi idag…

En ny film passar ju bra när det regnar på första lovdagen. Sandra vaknade på ett uruselt humör, men blev glad över en ny ”Bananer i pyjamas” så lugnet la sig och filmen går varm :)

Vi håller på att ändra om lite här hemma, och vi får ju ta lite i taget, mest för Sandras skull. För varje liten förändring kräver ändrade rutiner som Sandra måste gilla, så vi går lite försiktigt fram, liksom. Men det ska säkert gå bra.

När vi skaffade katterna för ett år sen så gjorde vi ordning ett ”kattrum” åt dom. Dels för att dom var så busiga i början och vi ville ha lite av vårt hem helt…

…men mest för att dom störde Sandra. Hon blev orolig om dom busade eller kom för nära i känsliga situationer.

Det som fick bli kattrum var vårt nyligen fixade musikrum där vi hade köpt fyra fåtöljer och hade stereon.

Nu har vi tänkt oss att få lite ordning där igen. Sandra har vant sig med katt i huset och Sune är mycket lugnare nu när Åke inte finns mer. Det är bara under kvällsrutinerna vi måste ha Sune instängd, annars klarar Sandra att han är med i stort sett hela tiden.

Idag flyttade jag ner hans mat i köket, och det funkade jättebra. Så mycket enklare att ha den där än i rummet på övervåningen. Och vips började han äta bättre också! Han har ätit jättedåligt sen Åke dog. Dom åt alltid tillsammans och knuffades med varandra. Tror han vill ha lite sällskap när han äter :)

Hursomhelst, det börjar bli lite ordning här hemma igen och det ska bli skönt att få vårat ”mys-rum” tillbaka. Där kunde vi sitta på nätterna ibland, när vi hade korttids (det lilla vi hann ha rummet innan katterna kom) med varsitt glas vin och lyssna på gamla låtar. Vi turades om att spela en låt och den andra fick gissa vad det var. Göran vinner alltid såna tävlingar, men mysigt är det :)

Önskar alla läsare en fin fredag, trevlig helg och skön sommar!

En rätt vanlig måndag

Fick lite samtal fixade och en prommis promenerad igår. Det var ju skönt, vi har väl knappt varit ut nåt sen Åkes första operation… Snart fyra veckor sen… Så det var lite extra skönt med vardag och avkoppling igen.

Sen började Göran slipa staketet på altanen som behöver målas om. Alltid är det nåt att göra på hus och det här hör väl till dom lite tråkigare bitarna. Vi får väl se om jag hinner hjälpa till nåt innan Göran blir klar med det… Har jag tur är han snabb ;) det brukar han vara.

Sune är orolig och går efter oss och jamar hela tiden. Är vi inne vill han ut, är vi ute vill han in. Tror han letar efter Åke… Men tillslut kopplade han av :)

En av dom sista minnesbilderna jag har av dom tillsammans var strax före sista operationen. Åke låg på golvet och jag höll i hans sele. Eftersom han inte fick springa eller hoppa så var han tvungen att gå i sele när han inte var i sitt lilla rum.

Iallafall så låg han på golvet och Sune kom ner från övervåningen. När dom fick syn på varandra så jamade dom till båda två, sen sprang Sune fram till Åke och la sig mittemot honom och då kramades dom (ja, dom höll iaf om varandra) och slickade på varandras huvuden. Så goa dom såg ut! Dom tyckte så mycket om varandra! Synd att jag inte hade kameran då, men jag får ju ha minnet i huvudet istället.

Sandra mådde bättre igår, men så var det ju skoldag med, och det gillar hon ju. I skolan hade hon inte pratat något om Åke och hennes dag hade varit bra.

Med posten kom ett kort från gulligaste Mona. Bara sådär, utan anledning :) Fina ord om mig, direkt från hjärtat, gjorde mig så glad. Och ett jättefint halsband, tack snälla!

Mia tyckte vi hade en fin trädgård… Hm, näe.. inte riktigt. Men jag har tagit närbilder på blommorna, och då kan man tro att det är fint :)

Jag är ingen trädgårdsmänniska och vi har bott här sen -98 och fortfarande inte fått ordning på den enda rabatten vi har. (Blommorna ovan växer inte i den rabatten) Varje vår säger vi att vi ska göra färdigt, men så kommer det annat ivägen. I år blev det sjukhusräkning istället för blommor… Men nästa vår, DÅ!

Eller nästa…

Må så gott!

Syskonkärlek

Det är lätt att förstå att Sune saknar brorsan...

Härliga sommarvärme

Jag passade på att packa korttidsväskan när Sandra hade åkt till skolan, igår morse.

Man vet ju inte om hon orkar hela veckan å Göran ska ju iväg ett par dar, så det kändes skönast att ha det gjort.

Fast det är ju lite svårt att packa rätt kläder när man inte vet vilket väder det tänker bli. Jag har nog ändå, med att klä Sandra lagom på morgnarna. Så ofta som det är kyligt när vi väntar på taxin och sommarvärme frampå dagen sen. Och man kan ju inte skicka med hela garderoben till korttids...

Igår hade Sandra en alldeles för tjock tröja på sig, och sen kom högsommaren, plötsligt. Hon som är så känslig för värme… Det gäller att komma ihåg att skicka med tunnare kläder som ombyte och det gäller att alla vet om det så hon får byta när det blir varmt. Hon fixar nämligen inte det där med lagom kläder själv.

Nåja, damen verkar må bra nu iaf och igår hade funkat bra mest hela dan. Det var en pigg och glad tjej som kom hem efter skoldagens slut. (Om än lite svettig…) Inga problem med nånting, vilken skillnad det är när hon mår bra och liksom är lugn hela hon :)

Göran pysslade med husbilen igår. Vi har ju ett utrymme bak där man kan packa grejor eller ha cyklar och så, och det är alldeles perfekt för katterna att vara i på nätterna och när vi lämnar dom själva. Eller när dom bara vill ha lite ro och inte vill vara ute i sele. Det finns både lyse, ventilation och värme där. Bilderna är från i somras.

Nätet har vi för att kunna ha dörren öppen när katterna är inne. Är vi vid husbilen så får dom själva välja om dom vill vara där eller ute i sele. Det är Åke som klättrar :)

Det finns en ”hylla” där bak, här är det Sune som ligger på den och där brukar vi ha matskålarna.

Men Åke får inte hoppa. Det får inte finnas nånting alls för honom att hoppa upp på, så Göran fixade ett nytt golv igår, ovanpå hyllan, som går lätt att ta bort igen när det inte behövs mer. Elsladden kommer ju inte att vara där sen...

Vi måste dela på katterna när dom ska vara själva, och på nätterna, och eftersom Åke inte får ha några möbler så blir det han som får vara bak och Sune inne i husbilen och det går ju bra på nätterna så länge inte Sandra är med.

Det vore ju toppen om det här härliga sommarvädret ville stanna över helgen nu när vi är långlediga och har tid att njuta av det. Men det blir som det blir och njuta av ledigheten kommer vi att göra hursomhelst :)

Rapport från sjukstugan

Ja, jag sitter och nattvakar en sväng. Det är lättare att vara uppe och vaken än att försöka hinna slumra mellan kräkattackerna, nämligen. Så det är ju tur att det finns bloggar som man kan fördriva lite tid på.

Sandra har tillbringat dagen i soffan med filmer och orkade bara tjafsa liiite mellan kräkattackerna… ;) Det är märkligt hur hon orkar tjafsa när hon mår illa, det skulle inte jag fixa. Men hon är duktig också, det är hon visst det, go-gumman! Jämfört med för några år sen är dom här kräkattackerna en baggis :) Fast trött, det blir man!

Åke mår bättre nu och både åt och drack själv idag, vilket känns väldigt bra. Imorse var det första gången han kunde sitta sen operationen, och då gick det ju förstås lättare att äta med :)

Han orkade vara med oss mycket mer idag och vi turades om att passa honom så han inte skuttade runt för mycket. Nu var ju just det inte nån större risk, men vi får passa så han inte går i trappan eller hoppar upp/ner från soffan och så. Sen får han ju inte slicka på såret heller, för kragen slipper han när vi har uppsikt. Ett passande är det men när han sover får han vara i sitt lilla rum så vi får lite annat gjort också. Ta hand om sjuk Sandra, t.ex ;) Det är tur vi är två.

Sune undrar säkert vad det är med brorsan och han håller ett vakande öga över honom mest hela tiden. Men han fattar att det inte är läge för lek.

Göran åkte och handlade på förmiddagen, och fick en lista med sig, med lite bak-grejor vi nog kommer att behöva i veckan när Sandra piggar på sig lite. Då gäller det att ha lagoma sysselsättningar på lut.

Jaha, det var allt för nu. Har jag tur så lugnar sig kräkattackerna snart så jag kan gå och få mig lite skönhetssömn.

Må gott, allihop!

Okay...

Vet inte vad jag ska skylla på, men nu vet jag iaf att det är måndag idag! Tack Maritha :)

Igår var en betydligt lugnare dag, tackochlov! Söndagar brukar vara lugnare än lördagar, så det var väl som det ska iofs, fast Åke mår lite, lite bättre och jag behöver inte tvinga i honom maten längre. Men matas vill han fortfarande, så det är bara att mata. Ja, annars får han inte i sig nåt, nämligen. Men aptiten börjar återvända och det känns bra.

Däremot verkar han ha mer ont i benet och kanske börjar plåstrets effekt att avta?! Vi ska ju ta bort det imorgon, så det är kanske inte så mycket smärtlindring kvar i det längre... Vi får väl se hur det utvecklar sig, för om det inte blir bättre så skulle vi ringa. Bara att träna på och kolla läget, med andra ord.

Det funkade bättre med Sandra också och hon var lugnare igår. Skönt det! Sune äter fortfarande dåligt, men käkar iaf och blir glad om han får lite burkmat istället för torrfoder. Så det får han lite mer nu än i vanliga fall.

Mia-Marie skrev i en kommentar att det kan bero på en slags depression, och ja, det kan det mycket väl. Iaf märks en oro hos båda katterna när livet inte är som det brukar. Dom är ju vana att vara tillsammans jämt. Det rättar nog till sig så småningom.

Bilden är tagen i vintras.

Göran och Sandra var ute en sväng på fm igår, i övrigt gjorde vi inte så mycket mer än att pyssla om katter och det vanliga, som vi brukar göra. Vi orkade inte…

Mia undrade vad Sandra tycker om att se för nåt på tv och när det gäller tv-program så är det mest Bolibompa som gäller. Det tillhör kvällsrutinerna för henne. Favvo-programen är, förutom själva Bolibompa då (hon gillar programledarna mer än filmerna, tror jag) ”Hotell Kantarell” och ”Cirkuskiosken” Hon gillar när det är ”dockor” typ ”gosedjur” och är inte så förtjust i tecknat. Hon gillar också ”dokumentärer” där dom filmar barn ur verkliga livet.

Det får inte bli för mycket fantasi, då blir hon bara förvirrad. Därför sitter jag alltid med henne när hon ser tv-program, så jag kan förtydliga om det händer nåt som oroar eller förvirrar.

På lediga dagar ser hon gärna film i perioder, och då är favvisarna Astrid Lindgren-filmer, ”Fifi och blomsterfröna” ”Anki & Pytte” och våra egna filmade filmer, från när hon var liten eller från skolan. Eller en film som vår goa vän Mona har filmat in till Sandra, som handlar om Mona och hennes familj.

Hon hade en favvo när hon var liten, nämligen ”Bananer i pyjamas” och den såg hon så mycket så den gick sönder tillslut. Nu går det inte att få tag på nån ”Bananer i pyjamas-film” längre, tyvärr. Jag tror att hon fortfarande skulle älska dom.

Nu ska jag hålla mig till rätt dag och önska er en fin MÅNDAG! :)

Åhejåhå!

Vilken dag det var igår. Jag var helt slut frampå kvällskvisten. Det gick i ett mest hela dagen och jag slog bara ner rumpan ett par gånger.

Först var det ju det vanliga, som jag har varje dag. Förbereda, fixa å dona. Kolla schema, laga mat, fixa medicin och badrutiner. Å lite nya schemabilder också. Det brukar ju fylla dagarna rätt bra, bara det. Och vara assistent och mamma förstås.

Sen har vi Åke, och det är ett heltidsjobb, minst. Lilla gubben, han vill helst bara sova, inte äta och inte dricka. Så jag ringde djursjukhuset igår, vilket vi skulle göra så fort han mådde sämre eller om nåt inte funkade som det skulle. Hon sa att han måste få i sig ”vadsomhelst” och jag fick tipset att mixa burkmat med vatten och spruta in i munnen på honom.

Så det är vad jag pysslar med en gång i timmen ungefär. Ja, inte på natten då, men annars. Han gillar det inget vidare, men jag får ju i honom lite iaf, och det är ju huvudsaken.

Igår kväll såg han så sur ut när jag hade krånglat på honom kragen igen så senare tog jag bara upp honom för att gosa, utan krångel. Då blev han glad och kurade ihop i mitt knä med huvudet under min armhåla, som han brukar. Där låg han och spann så gott ett bra tag :)

Det är allt en hel del extra pyssel runt om också. Sune är orolig och äter dåligt, men jobbigast är det för Sandra. Det blev en del oro och mindre utbrott igår, men förhoppningsvis vänjer hon sig. Hon följde med ett par gånger när Åke fick mat och det tyckte hon var spännande.

Vid femtiden var det dags för chips för Sandra och Göran i Sandras rum, och då gav jag först Åke lite mat och sen blev det lite lugn och ro en stund innan Bolibompa började. Jag brukar nästan alltid ha svårt att hålla ögonen öppna när jag sätter mig i tv-soffan med Sandra på kvällarna, men igår var jag tvungen att gå en runda då och då för att inte somna!

Idag ville Sandra ut och vi får väl se om vädret verkar tillräckligt bra för det. Igår regnade det mest, men då hann vi inte iallafall så det kvittade ju. Idag tror jag att jag stannar med Åke om resten av familjen vill ut.

Han får gärna träna att gå ute, men vi vill att såret läker ordentligt först, för han får inte rulla sig, eller lägga sig med det benet neråt och det kommer han ju att göra för det gör han inne med.


Överhuvudtaget har det inte blivit så mycket av med varken träning eller massage utan vi har haft fullt upp med att försöka få i honom mat och vatten. Bara han börjar äta så kan vi koncentrera oss på resten sen. Han ska ju gå 5-10 min åt gången då och då under dagen. Ja, morsning! Han bryr sig liksom inte om det riktigt. Tar man på honom selet så tar han några steg sen lägger han sig ner! Men vi får väl pyssla vidare och hoppas att det kommer gå bättre och bättre. Det känns ju sådär att vi har ännu en operation kvar innan det är över, liksom… Vi kommer nog inte att ha några sysselsättningsproblem i sommar iaf.

Önskar alla läsare en skön fredag!