söndag 29 augusti 2021

Oviss oro

Det är så många frågor utan svar fortfarande. Det oroar, och det kommer oroa tills jag får svar. Men nu är semestrarna slut, så nu hoppas jag vi får lite svar inom kort. Att jag ska få träffa den personal som ska jobba med Sandra, och att vi kan börja planera lite. Vi har inte ens fått en kontaktperson än, och det gör ju att det känns lite rörigt.

Men, iallafall. Jag har varit där och fixat lite, i den mån jag hann och kunde. Det är lite annat fix som dom måste få till innan jag kan gå vidare nu, men en bit har jag kommit och lite hjälp har jag fått av personalen på plats. Den personal jag har träffat verkar jättegulliga, men vi har inte precis pratat så mycket än, och oron gnager tills jag vet mer. För Sandra behöver ju vissa egenskaper hos sin personal, och det vet jag inte tillräckligt om än.

Jag tänkte iallafall visa hur det ser ut just nu. Jag har beställt fler möbler som kommer i mitten av sept. Dom ska personalen skruva ihop, och ställa på plats. Därav markeringarna på golvet.

 


Till vänster ska soffan, och soffbordet stå. Till höger en tv, dvd, Sandras filmer och en tv-bänk. Mellan tv-delen och matbordet ska det vara en ”bänk” där Sandra kan ha sitt pyssel som pärlor, pussel, ritpapper och sånt som hon brukar greja med när hon tittar på film. Utanför finns en uteplats och ett förråd. Utsikten är en hästhage.

 


Här har vi tagit bort en stor garderob och ställt dit en liten, så Sandras hylla för pysslet ska få plats på andra sidan matbordet. Taklampan är inte vår och ska tas bort.

 


Köket i extra-lägenheten kommer nog användas mest, men i det här köket kan dom baka/laga mat när Sandra är med. Jag ställer in grejorna här till att börja med iallafall, så får ju personalen ändra sen vartefter dom jobbat in sig i sina rutiner. Extralägenheten är inte klar, så där kan vi inte ställa några av Sandras saker än.

 


I sovrummet tog vi bort två garderober som Sandra istället får ha i sin extra-lägenhet. Kläderna och annan förvaring får personalen ansvara för och i Sandras sovrum blir det hyllor med gosedjur, böcker och lite annat som hon brukar pyssla med på nätterna.

Persiennen ska bort, eftersom Sandra inte fixar snören och trådar som annars blir synliga. Hon ska nämligen inte ha någon gardin som kan dölja något där, utan bara en mörkläggande rullgardin. Hon vill kunna kika ut på nätterna, så det är den bästa lösningen för henne. Det man ser utanför är förrådet vid uteplatsen.

Två av dom svarta stolarna ska vara i extra-lägenheten där det också ska finnas ett bord och allt material som vi haft till vår egen dagliga verksamhet för en tid sen. Samt en del annat pyssel som kartongpapper, färger, glitter och paljetter. Dom andra två stolarna behöver Sandra ha när hon ska klä på sig, och när hon har badat och ska blåsa håret. Jag hoppas dom får plats någonstans.

 


I badrummet ska det in ett badkar och tvättmaskinen ska ut. Tvätta kommer personalen att göra i extra-lägenheten. Förhoppningsvis ska även den stora dörren, som tar upp halva sovrummet, tas bort och ersättas med ett draperi. Sandra stänger ju aldrig toa/badrumsdörren iallafall, och behöver ha en personal som har koll hela tiden.

För övrigt är lägenheten mer anpassad för en person i rullstol, än en person med autism. Det är väääldigt lyhört, men det blir ju deras problem när Sandra börjar utbrotta när någon annan utbrottar, och vice versa...

Hursomhelst. Det är en hel del kvar att göra, som ni förstår. Och jag har inte möjlighet att åka dit i tid och otid, eftersom det är en bit och vi inte har någon annan än oss själva som kan ta över här hemma. Förutom allt praktiskt fix så måste det ju finnas personal till Sandra innan hon kommer dit, och vi måste hinna ha en bra plan tillsammans. Därför är flyttdatumet framskjutet till den 25 oktober.

Vi är trötta, och lite oroliga över om vi ska hålla ihop tills Sandra har flyttat. Men det var ändå nödvändigt att ändra datumet, för stressen över att inte hinna var värre än att det tar längre tid innan jag kan gå till läkaren och börja ta hand om mig själv. En dag i taget och fokus på att få njuta av att ha vår gounge hemma. Så fort vi kan slappna av och veta att det kommer bli bra, så kommer vi säkert orka lite till.

.

fredag 20 augusti 2021

Sorgearbete och samarbete

Tack till Tanja för kommentaren. Först lite om er situation. Du skriver att du inte kommer förbi sorgen. Vi är alla olika, men för mig har det viktigaste och bästa stödet varit (och är fortfarande) att prata med andra föräldrar. Det är trots allt bara dom som har liknande erfarenheter som kan förstå på riktigt. Du har kanske redan sådana kontakter, men det är annars mitt bästa tips till dig. Vi har inte fått någon hjälp av Habiliteringen, mer än när det har varit fysiska hjälpmedel.

När Sandra skulle byta skola, från särskola till en träningsskola för personer med autism, så var det väldigt jobbigt för oss innan bytet. Vi visste ju inte om det skulle bli bättre, vi visste bara att det inte var bra. Men att bestämma det över Sandras huvud när hon inte kan påverka eller förstå själv var fruktansvärt. Då hade jag nog inte heller kommit över sorgen riktigt, även om jag inte precis har haft så mycket sorg. Men Sandra tyckte ju om alla personerna i skolan, hon förstod inte att hon fick en massa utbrott, och blev tröttsjuk nästan varje vecka, för att den inte var rätt anpassad för henne.

Hursomhelst så skulle det komma hem en psykolog från Habiliteringen, så jag fick prata med någon om min oro. Det var bara det att jag fick börja med att förklara vad autism innebär och då kände jag inget stöd alls. Däremot när Sandra hade börjat i första skolan, innan hon ens fått sin diagnos, och jag för första gången träffade föräldrar till barn med autism, så var det så skönt att prata med dom. Jag minns att jag och två mammor stod på skolgården och pratade både länge och väl, och det kändes som jag bearbetade jättemycket just då.

Jag förstår din oro. Han är inte så gammal än, och det kan hända mycket. Dom allra flesta som jag har haft kontakt med säger att det blir bättre efter skolan. Men skolåren är ofta väldigt tuffa. (För oss var det dock tvärtom, eftersom skola nr 2 var så anpassad). Jag hoppas innerligt att han går i en skola som har kunskaper och förståelse, för då kommer det gå fint. Det hänger alltid på det, skulle jag vilja påstå, utan att veta. Men kunskap och förståelse är så otroligt viktigt. Lycka till!

Jo, jag har sett ”Min lilla storebror”. En fin film och jag känner igen en del. Jag försökte skriva lite om mina tankar kring filmen, men fick inte till det. Kanske nån gång när min hjärna är lite klarare. Det är iallafall ganska tydligt att det är svårare att förstå svårigheterna hos Sandra, eftersom dom inte syns så tydligt. Inte förrän man jobbat nära henne en längre tid.

Det ska bli spännande att se vad personalen på boendet kommer säga om ett halvår. Hittills har alla sagt att dom trodde att dom kände henne efter ett par veckor, men att dom efter ett halvår insåg att det hade dom inte alls gjort.

Det är därför det bara har fungerat med dom som varit tillräckligt proffsiga för att kunna samarbeta med oss föräldrar, även efter dom första veckorna när dom tror att dom känner Sandra. Det var det den nya personalen och chefen på korttids inte kunde, och det var därför det inte fungerade när den vana personalen försvann. Det var också därför det inte fungerade i den första skolan, men gick hur bra som helst i den andra. Utan att jag behövde lägga mig i nånting alls (som ett tillägg om någon läsare kanske blandar ihop det där med att samarbeta/lägga sig i, vilket jag har förstått av vissa andra kommentarer).

”Jobbiga föräldrar” är oftast ”jobbiga” för att dom är oroliga. Vill man få trygga föräldrar så bemöter man oron och visar att man förstår den. Det betyder inte att föräldrar måste lägga sig i allt, och få som dom vill i allt. Det betyder bara att föräldrar får ett förtroende och kan börja lita på personalen. Då kan man också släppa taget och slappna av, eftersom man vet att dom hör av sig om det behövs. När lärarna i skola nr 2 hörde av sig för att vi tillsammans skulle kunna diskutera ett problem, så blev jag ju trygg i att dom såg Sandras behov och försökte hitta lösningar på det som var svårt. Bara det gör ju att man som förälder känner en stor trygghet i att det går bra utan en.

.

söndag 15 augusti 2021

Oro, bemötande, kompetens och att inte kunna larma

Det händer att jag väljer att inte publicera vissa kommentarer. Jag läser alla, men publicerar inte alltid. Det kan t.ex. bero på att det råkar stå i kommentaren vart vi bor, eller att kommentaren inte öht är relevant. Det kan vara kommentarer från andra bloggare som gör reklam för något eller bara fiskar läsare utan att ens kommentera det jag skriver om.

Sen kan det också vara kommentarer från ”förståsigpåare” som jag inte orkar lägga energi på att argumentera med. Om jag publicerar en kommentar vill jag också besvara den om jag känner att det behövs, och ibland blir det sånt onödigt tjatande att jag inte orkar det.

Jag utgår från att dom flesta som väljer att jobba med människor som är beroende av andra för att överleva, är väldigt måna om att dom människorna ska må bra. Sen att det finns ett fåtal som bara bestämmer sig för att föräldrar är en last och ”lite dumma i huvet” är ju mest bara sorgligt.

Nog om det. Jag längtar så efter att Sandra ska få stimulans igen, så hon kan utvecklas framåt när hon börjar bli trygg. Det kommer alltid att finnas en oro över att hon blir understimulerad. Det är nämligen väldigt lätt att låta henne sitta med sina klipptidningar, för det är enklast.

Nu hoppas jag, och vill tro, att det inte är något jag behöver bekymra mig för, eftersom personalen ska ha den kompetens som krävs för att stimulera Sandra. Det är väldigt svårt att motivera henne om man inte vet hur man ska göra. Både med förberedelser och tydlighet. Vet man inte hur man ska göra, så blir det svåra låsningar och utbrott, och då väljer man såklart att låta henne vara ifred. Att inte Sandra kan larma eller påverka något själv är det som oroar mest.

Så har vi det som står så bra beskrivet i den HÄR länken. Att inte förstå alternativ och vad som är bäst. Att behöva hjälp att välja. Att behöva vägledning mest hela tiden. Att behöva personal som styr upp, men ändå låter Sandra vara delaktig i det hon klarar. Det kräver kompetens.

Att det tar tid att lära känna Sandra, och att det är lätt att missförstå henne, oroar faktiskt inte så mycket, så länge kompetensen finns. Det kommer bli en jobbig period, men det oroar inte. Har personalen grunden, så förstår dom ju när jag berättar vad man måste se upp med. Sen kommer dom gå på sina nitar och det är så man bäst lär känna Sandra, och kan bygga upp egna relationer med henne. Då kommer dom hitta sätt som fungerar för dom (Sandra och personalen) och det är ju inget som jag tänker lägga mig i. Det har jag inte ens med att göra, så länge Sandra har det bra och inte far illa.

Det är när grundkunskaperna inte finns som det blir svårt. Det var därför det inte fungerade med assistans när jag skulle släppa taget. Innan dess gick det jättebra, och dom assistenter som jobbade en längre tid var jätteduktiga. Det handlar inte om det. Det handlar bara om att det blir för svårt om man inte har grunden, och förstår den.

Det är nämligen omöjligt att lära ut varje situation, för det finns ingen mall som alltid funkar. Man måste se helheten och ha en enorm empatisk förmåga. Ena dagen måste man göra på ett sätt i en situation, nästa dag kan samma sätt bli helt fel. Ibland kräver Sandras fråga ett svar för att lugna henne, ibland blir hon stressad av själva svaret, och vissa svar kan skapa stora problem i förlängningen. Att avleda med lek funkar ibland, men leder lätt till omöjliga ritualer om det upprepas. En lugnande rutin kan övergå till ett stressande moment. Osv, osv.

Man måste förstå bemötandet i grunden, inte bara i situationen. Det är annars väldigt lätt att hamna i svåra situationer som man inte har verktyg att ta sig ur. Det är enormt stressande för en personal/assistent att sakna rätt verktyg. Så det är minst lika viktigt för personalen att kunna hantera situationerna som uppstår.

Jag känner inte personalen som agerar i ljudinspelningarna när det gäller Dick, men saknar man verktyg i svåra situationer så kan det gå galet. Jag försvarar absolut inte situationen på något sätt, det är helt oacceptabelt! Men jag vet hur maktlös man kan känna sig, så jag kan förstå att det kan hända. Därför måste det finnas verktyg att hantera situationerna som uppstår för alla som arbetar med utsatta människor som inte själva kan larma.

Självklart blir det fel ibland (och då pratar jag inte om rena övergrepp som i fallet Dick, utan vardagliga missar). Det händer den mest kompetenta, och det gör ju inget! Det viktigaste är att man lär sig av det, och försöker hitta en lösning som fungerar bättre nästa gång. Ibland kommer man på det själv, ibland kan man behöva bolla problemet med kollegor eller anhöriga. Huvudsaken att man försöker lösa det. Annars kan det nog gå så långt som det gjorde med Dick.

.

onsdag 11 augusti 2021

Flytt-planer

Återigen vill jag börja med att tacka för fina kommentarer. Jag blir så glad över att min blogg fortfarande betyder något för er som är kvar. Jag tänkte också svara på lite frågor som jag fick, både här och på Facebook efter förra inlägget. Frågor är så bra nu när jag har svårt att skriva. Eller, svårt och svårt… kanske inte, men inte lika plättlätt som förut iallafall. Frågor underlättar och skrivandet betyder mycket för mig, som ni vet.

Jo, jag fick några frågor om hur flytten ska gå till, så jag tänkte skriva lite om det. Vi vet inte så mycket i förväg, eftersom vi måste se hur Sandra reagerar och följa henne under tidens gång. Men lite planer har vi förstås. Det måste vi alltid ha, även om dom inte alltid följs. Vi måste vara flexibla, och ändra färdriktning efter Sandras kompass. Ibland får vi rita en ny karta, helt enkelt. Men planen är jätteviktig. Vi som ska hjälpa Sandra måste vara väl förberedda, och samspelta, om hon ska känna trygghet.

Vi ska börja med ett möte, och efter det vet jag säkert lite mer, så jag får återkomma med dom planerna mer sen. Nu i semestertider får jag inte så mycket svar på nånting och är mest orolig, men jag tänker att det kommer klarna när vi suttit ner och pratat igenom allt ordentligt. Vi vet ju inte ens vilken personal som ska vara med Sandra, och eftersom personalen är den viktigaste pusselbiten om det ska fungera, så sitter oron där tills jag träffat dom.

Prio ett är sen att personalen ska lära känna Sandra så mycket som möjligt. Hittills har vi fått ett dokument med en massa frågor att fylla i, allt från vad Sandra tycker är roligt eller otäckt till vad hon klarar och vad hon har svårt för. Jag har också samlat en massa info på ett USB-minne, bl.a. gamla ”rutinlistor” som skrevs till assistenterna på sin tid.

Meningen med listorna är inte att personalen ska följa dom, utan bara att se vad som funkat och inte funkat hemma. Det är ju skillnad på ett boende och personalen måste hitta egna sätt som fungerar, men en liten grund att gå efter är det ju. Dom kan se lite hur Sandra funkar i olika situationer. Med på USB-minnet finns också en ADL-utredning samt alla Sandras schemabilder och lite mallar som är användbara.

Under själva inskolningen sen, kommer jag säkert behövas ett tag till en början och visa hur vi gör i vissa situationer som är extra känsliga för Sandra. Jag behöver också lära personalen alla hennes små, små signaler som man bara ser/hör när man känner henne och vet hennes rutiner.

Sånt går inte att lära ut på ett möte och är extra viktigt eftersom Sandra inte kan tala om själv hur hon vill ha det och vad hon mår bäst av. Det skulle ta flera år att komma underfund med henne, om inte jag visade hennes sätt att kommunicera på. Särskilt som hon är så verbal, men att det hon säger väldigt ofta står för något annat. Hon använder också många inlärda fraser, utan att förstå vad dom betyder.

Jag fick frågan vad jag tror kommer bli den största utmaningen. Jag tror att det blir just det, att man lätt tror att man förstår Sandra, eftersom hon är så verbal och tydlig. Det är först efter lång tid (ett halvår sa dom i den anpassade skolan) som man inser att man inte alls förstod när man trodde att man förstod. Det var ju därför korttids inte fungerade efter att personalgruppen hade bytts ut. Slutar man samarbeta med oss föräldrar innan man känner Sandra, så kommer det inte att fungera.

Nu menar jag inte att jag måste vara där fysiskt i ett halvår, haha! Men att det är viktigt att vi pratar med varandra. Särskilt när det uppstår svårigheter, för vi har dom flesta svaren. Vi känner betydligt mer trygghet om en personal ringer och säger ”Det var jättesvårt idag och jag tappade tålamodet, hur skulle ni ha gjort” än om en personal säger ”Det går så bra allting, det är inga problem med nånting” och vi märker på Sandra att det är nåt som inte är bra. För det brukar vi märka.

Men tillbaka till själva inskolningen. Så fort jag märker att personalen fixar det, så kommer jag dra mig undan. Sandra skulle bara bli stressad om jag är där och ”lägger mig i” när det inte behövs längre. Jag brukar känna när det är dags och har inga större problem med att lämna över ansvaret till andra. Inte så länge jag ser att dom har lite koll på läget och kan det där med bemötande. Jag är rätt van att skola in folk på Sandras rutiner, efter åren med assistenter och märker ganska fort om ”rätt tänk” finns.

Hur länge jag behövs går inte att säga i förväg, med det är bättre om personalen får ta över och gå på egna nitar, än att jag är kvar och rör till det. Dock kommer jag vara kvar om det behövs, såklart, och till en början lär det behövas iallafall.

Som en liten parentes så avslutas ju assistansen samma dag som Sandra flyttar. Någon inskolningstid har vi inte från F-kassan. Men vi har förberett oss på det och lagt undan så vi ska klara oss utan lön en tid. Det gäller ju att tänka på allt…

På frågan om Sandra får komma hem och hälsa på oss svarar jag nog att jag tror det blir svårt för henne. Jag vet inte, men jag kan ju tänka mig att det kommer känslor då som blir jobbiga för henne.

Men vi måste troligtvis flytta (eftersom Göran inte kan gå i trappor och vårt hus har tre våningsplan) och då tror jag inte det blir några problem för henne att hälsa på hemma hos oss. I ett nytt hem har hon inga minnen som skulle stöka till det för henne, och då vill vi gärna ha besök av henne ibland.

Skulle vi bo kvar, så tror jag nog att det är ett bättre alternativ att göra någon semestertripp med henne istället. Åka någonstans med husbilen eller hyra stuga eller nåt. Men det är svårt att sia om framtiden med Sandra, vi får se hur det går och vad som kan tänkas bli bäst vartefter.

Jo, min tanke är att bloggen ska fortsätta, sen hur den utformas får jag se. Jag kommer säkert ha en del att skriva om även efter flytten. Jag tror det kommer ta tid för oss att vänja oss och många känslor och tankar kommer jag säkert behöva ventilera ett tag framöver. Jag vet inte ens hur jag kommer må, och hur kroppen kommer reagera när jag börjar slappna av. Men jag tycker om att skriva, och jag hoppas att det kommer bli plättlätt igen, när hjärnan börjar fungera.

Min förhoppning är också att boendet ska vara jättebra, så jag får skriva en massa positivt om det. Jag tror nämligen att det behöver fram, att gruppbostäder är ett bra alternativ. För media uppmärksammar ju bara när det inte fungerar. Det är förstås bra att det också kommer fram, men det leder ju till att ge gruppbostäder som alternativ ett dåligt rykte, och det är ju illa.

Det finns dom som hävdar att assistans är det enda och bästa för alla, och så är det verkligen inte. Assistans är visst jättebra, men passar inte för alla och därför är det viktigt att visa hur en bra gruppbostad fungerar, och att sådana också behövs.

Jag vill avsluta med att sända en extra tanke till Tanja och önska lycka till med allt som du har framför dig. Jag hoppas att skolan lyssnar och klarar att anpassa så det går bra för din son.

Kunskap behövs överallt i samhället, och jag gör mitt bästa för att dela med mig av mina erfarenheter. Vilka svårigheter som finns och hur bra det blir med rätt bemötande och anpassning, det är lite av mina hjärtefrågor.

.

måndag 9 augusti 2021

Känslostormigt

Jag har väl inte riktigt haft tid att känna efter så mycket, och det är ju tur med tanke på att jag inte har möjlighet att reagera just nu. Jag måste vara hos Sandra med alla sinnen och det skulle inte fungera att börja släppa fram sig själv. Men det börjar komma lite känslor ändå. Mest på nätterna då det är lugnt runt mig.

Jag är väldigt glömsk nu, och det beror ju förstås på att huvudet är fullt av känslor, tankar och planeringar. Jag blir irriterad på mig själv för jag glömmer det mesta, mest hela tiden. Det påverkar vardagen mycket, men Sandra är duktig. Jag kan liksom skoja bort det och hon kan svara ”glömskiga mamma” medan jag försöker rätta till mina misstag. Det blir svårare att hålla fokus, och allt tar energi.

Det kommer över mig då och då. Sandra, har varit hos oss i snart 27 år, och vårt liv har kretsat runt henne på alla sätt. Nu ska hon flytta. Det är en svindlande tanke som jag inte vågar tänka klart. Jag har varit mamma exakt lika många år som jag inte varit mamma och jag har varit väldigt mycket assistent. Assistansrollen kommer jag inte sakna ett endaste dugg, men det kommer vara en stor omställning att inte ha den längre.

Att kunna prata med Göran, eller sitta bredvid honom, för den delen. Att kunna vara ute tillsammans. Gå ut och in när jag själv vill. Kunna gå på toa när jag behöver och inte när jag kan. Duscha precis närsomhelst, utan att behöva planera in det bland alla andra rutiner. Kunna prata i telefon. Åka till en vän eller ha vänner hemma. Ta sovmorgon. Kunna städa, röja, fixa och greja. Koppla av. Gå till sjukgymnasten. Bara känslan av att kunna, när jag vill, hur jag vill och om jag vill.

Tänk att bara få vara mamma. Det ser jag fram emot. Åka och hälsa på och bara ha dom mysiga stunderna. Inte behöva planera allt in i minsta detalj precis hela tiden. Sen bara åka hem och låta andra ta ansvaret. Det känns ju helt overkligt.

Men det finns också mycket oro under ytan. Det är den jag inte riktigt har släppt fram än. Jag måste koncentrera mig på att fixa flytten först. Sen tar vi sen.

Hur ska Sandra reagera när jag lämnar henne i hennes nya hem? Kommer hon bli ledsen? Kommer hon sakna oss och sitt gamla hem? Kommer personalen klara utmaningarna? Kommer Sandra få ett bra och meningsfullt liv? Kommer personalen kunna trösta henne på rätt sätt? Kommer dom kunna se alla små, små signaler när hon behöver hjälp? Eller har ont? Kommer hon må bra och vara lycklig? Är det så bra som vi har fått info om? Får hon bo kvar? För alltid?

Det tar vi sen. Fokus på allt vi har närmast först.

.

lördag 7 augusti 2021

Den stora IKEA-dagen

Jag vill börja med att tacka för kommentarerna. Jo, jag vet att Sandra kan ha lite besparingar till oförutsedda utgifter, men att det påverkar bostadstillägget om det är för mycket. Jag kan inte exakta summan, men Göran kollade upp det för en tid sen. Jag tror det är 100 000, och det gäller även när godman tar ut arvode. När vi lämnar över till någon annan, som inte gör jobbet gratis som föräldrar gör, så är det Sandra som får betala arvodet om hon har för mycket på sitt konto. Annars är det kommunen som betalar ut arvodet. Så det gäller att ha koll på det där.

I veckan blev dom stora inköpen på IKEA gjorda, och det känns väldigt skönt. Det är en dum tid att flytta till ett boende mitt i semestern, och det påverkar mig ganska mycket. Jag märker att jag är väldigt känslig nu, och blir lätt orolig över saker som hänger i luften. Jag har miljoner frågor som snurrar i huvet, men måste vänta med svar tills det finns personer som kan svara. Jag märker att jag har väldigt mycket svårare att ha tålamod med sånt nu. Det behövs så lite för att jag ska deppa ihop, liksom.

Som tur är har jag vänner som lyfter mig och som vet vad jag går igenom. Både Göran och jag vet varför det är tungt nu, och vi gör allt för att orka med den här tiden tillsammans. Vi är båda trötta och måste anstränga oss för att hålla humöret uppe. Det är så lätt att gå och sura när man inte orkar nåt annat. Att vara medveten om det, och prata om det, har hjälpt oss mycket. Vi vill ju passa på att ha det mysigt tillsammans den sista sommaren som Sandra bor hemma.

Turen till IKEA planerades noga och vi fick hjälp av vår första, bästa och finaste f.d. assistent som hade semester och kunde ställa upp för oss. Tack snälla! Jag vet inte hur det hade gått annars.

Några av dom större möblerna är köpta och lämnade på boendet. Säng, soffbord, matbord och stolar. Soffan måste beställas och den tar dom emot på boendet själva. En del hyllor tänkte vi passa på att beställa på samma sätt, för jag tror att jag kan betala i kassan om beställningen görs på plats. Det är betydligt enklare med kassakvitton, för det är vad överförmyndaren vill ha in, och det är extra noga med de dyra inköpen.

Vi hade köpt en del annat också, vid tidigare tillfällen, som också lämnades på boendet. TV t.ex. och lite smågrejs. Så skönt att vi får hjälp av personalen, för det hade blivit svårt att hinna med allt annars. Det var lättare att förklara vår situation när jag pratade med personalen på plats, och dom ska göra allt för att hjälpa oss. Dom förstod att vi måste vara ganska utmattade eftersom vi inte har någon som helst avlastning. Så skönt med förståelse, och hjälp.

Vi ska försöka planera in så Göran kan ta Sandra själv några dagar i följd. Pga en olycka är det mycket svårare att få till det nu, men med ordentlig förberedelse så kan det gå ett par dagar. Så jag kan stanna på boendet och hinna köpa lite grejor och få lite ordning. Funkar det inte så kan han ju bara ringa så åker jag hem igen.

Egentligen är det bara ca 14 mil att åka, men det är en supertrist väg. 70-80 hela tiden, med massa fartkameror, slingrigt och mycket trafik. Jobbig väg, faktiskt, så det tar två timmar. Hamnar man sen bakom en traktor så blir det långa köer och nästan omöjligt att köra om, så då tar det ännu längre tid. Ja, det är iallafall skönt om jag kan stanna, och slipper stressa fram och tillbaka på samma dag.

Förresten, i Sandras blivande lägenhet hängde den här fina tavlan för tillfället. Det måste vara ett gott tecken, även fast den inte kommer sitta där när Sandra flyttar in.

 


Ha det bäst hälsar den här giraff-mamman.

.