Jag har väl inte riktigt haft tid att känna efter så mycket, och det är ju tur med tanke på att jag inte har möjlighet att reagera just nu. Jag måste vara hos Sandra med alla sinnen och det skulle inte fungera att börja släppa fram sig själv. Men det börjar komma lite känslor ändå. Mest på nätterna då det är lugnt runt mig.
Jag är väldigt glömsk nu, och det beror ju förstås på att huvudet är fullt av känslor, tankar och planeringar. Jag blir irriterad på mig själv för jag glömmer det mesta, mest hela tiden. Det påverkar vardagen mycket, men Sandra är duktig. Jag kan liksom skoja bort det och hon kan svara ”glömskiga mamma” medan jag försöker rätta till mina misstag. Det blir svårare att hålla fokus, och allt tar energi.
Det kommer över mig då och då. Sandra, har varit hos oss i snart 27 år, och vårt liv har kretsat runt henne på alla sätt. Nu ska hon flytta. Det är en svindlande tanke som jag inte vågar tänka klart. Jag har varit mamma exakt lika många år som jag inte varit mamma och jag har varit väldigt mycket assistent. Assistansrollen kommer jag inte sakna ett endaste dugg, men det kommer vara en stor omställning att inte ha den längre.
Att kunna prata med Göran, eller sitta bredvid honom, för den delen. Att kunna vara ute tillsammans. Gå ut och in när jag själv vill. Kunna gå på toa när jag behöver och inte när jag kan. Duscha precis närsomhelst, utan att behöva planera in det bland alla andra rutiner. Kunna prata i telefon. Åka till en vän eller ha vänner hemma. Ta sovmorgon. Kunna städa, röja, fixa och greja. Koppla av. Gå till sjukgymnasten. Bara känslan av att kunna, när jag vill, hur jag vill och om jag vill.
Tänk att bara få vara mamma. Det ser jag fram emot. Åka och hälsa på och bara ha dom mysiga stunderna. Inte behöva planera allt in i minsta detalj precis hela tiden. Sen bara åka hem och låta andra ta ansvaret. Det känns ju helt overkligt.
Men det finns också mycket oro under ytan. Det är den jag inte riktigt har släppt fram än. Jag måste koncentrera mig på att fixa flytten först. Sen tar vi sen.
Hur ska Sandra reagera när jag lämnar henne i hennes nya hem? Kommer hon bli ledsen? Kommer hon sakna oss och sitt gamla hem? Kommer personalen klara utmaningarna? Kommer Sandra få ett bra och meningsfullt liv? Kommer personalen kunna trösta henne på rätt sätt? Kommer dom kunna se alla små, små signaler när hon behöver hjälp? Eller har ont? Kommer hon må bra och vara lycklig? Är det så bra som vi har fått info om? Får hon bo kvar? För alltid?
Det tar vi
sen. Fokus på allt vi har närmast först.
.
3 kommentarer:
De tankarna kommer nog alltid att finnas och det är helt normalt.
Ni har haft allt ansvar och ni känner Sandra utan o innan. Det är klart att inte personalen kommer kunna allt ni kan, från början. Men är de bra, och den känslan har du ju fått, då kommer de att fixa det. Finns det ett genuint intresse från personalen att lära känna Sandra och en bra utbildning och förståelse så kommer de ta hand om Sandra så att hon känner sig trygg och glad. Och när du ser att hon är trygg och glad så kommer du kunna släppa din oro. Sen kommer säkert Sandra ha hemlängtan ibland, det tror jag nästan alla som flyttar hemifrån har… Jag håller tummarna för att allt ska bli så bra som vi alla hoppas att det ska bli. Kram
Förstår verkligen att det är många känslor nu! Men som du beskriver det så låter det som ett väldigt anpassat boende för dem som behöver avskildheten.
Jag kan inte låta bli att bli nyfiken och därför ställa ett par frågor: kommer ni att ”bjuda hem” Sandra till er när hon sen vet sig vid sitt nya hem, t.ex. över någon helg då och då eller blir det för svårt för henne att bara hälsa på och inte få bo kvar alltid? Tänker att hon kanske ändå är van vid att vara på korttids sedan tidigare och inte tycker att det är så svårt att liksom växla hem?
Undrar också hur de på boendet ska lära känna S, ska hon skolas in med stöd av er eller är det lättare att de får ta över och bygga upp nya rutiner från start?
Jag har ju följt er i flera år nu via bloggen, förstår att det blir annorlunda när S flyttat och livet ändras men rent egoistiskt hoppas jag att du inte bara lämnar bloggen helt utan berättar lite om hur det går för er alla tre:) När jag började läsa hos dig hade jag ingen koppling alls till npf men under tiden så har mitt barn hunnit få en autismdiagnos och vi kämpar nu hårt för att få livet att funka. Vi har inte heller något nätverk med anhöriga som kan (eller vill)avlasta. Nu börjar skolan om en vecka (han avskyr verkligen skolan! ) och jag sitter här och formulerar önskemål till lärarna inför terminen.
Även om han inte har IF utan ”bara” autism så har jag lärt mig mkt av din blogg genom åren och nyss letade jag tex fram ett inlägg där du visade timstocken och visade för min man och sa att vi behöver se om vi kan få en sådan. Du skriver fantastiskt bra och jag önskar att du fick (om du känner att du orkar) möjlighet att utbilda andra i npf och bemötande.
/ Tanja
Blir alldeles tårig. Du beskriver alltid allting så bra. Det är verkligen en skön känsla när man kan göra saker när man vill. Det tar ett tag innan en del saker "går ur" (t.ex. att kunna vara i tvättstugan utan att vara på helspänn eller duscha utan att oroa sig) men det kommer till ett liv som man så småningom känner är det "vanliga". Ibland har jag fått frågan om jag inte tycker att det känns tomt och konstigt nu när alla barn flyttat. Då tänker jag att just det bara är skönt. Och det känns bara rätt <3
Kramar!
Skicka en kommentar