söndag 27 september 2020

Falla tillbaka och börja om

Jag vet inte hur många ”inlägg” jag skriver som jag raderar igen. Jag är van att skrivandet går av sig själv, men nu börjar jag en mening och ibland skriver jag ett helt stycke eller t.o.m. ett helt inlägg. Men mitt i allt vet jag inte vad jag svamlar om. Jag får inte ihop det, utan raderar allt och börjar på nåt annat en annan dag. Vissa utkast ligger länge i Word där jag bearbetar och skriver om, justerar och ändrar. Tillslut tycker jag att det får duga och då publicerar jag det. Ja, det är iallafall orsaken till att det går ett tag mellan inläggen.

Hursomhelst så tänkte jag försöka skriva om konsekvenser som man måste se upp med, och som gör det svårt för personal som inte har tillräcklig kompetens och personkännedom. För att Sandra ska utvecklas framåt (och inte bakåt…) krävs det ett väldigt stort engagemang, på rätt sätt. Det är något som bara utvalda lärare i skolan har klarat av genom åren.

Som nu när Sandra har en rejäl svacka. Det är många saker som hon kunde när hon mådde bra, men som hon inte kan nu. Vi måste ju såklart hjälpa henne med det hon inte kan, trots att hon kan i vanliga fall. Man kan aldrig någonsin kräva mer av någon än vad den personen har förmåga att klara av. Och för dom flesta är det ju beroende av dagsformen, vad man klarar och inte.

För Sandra, och många andra som har autism, beror det ännu mer på dagsformen. Vi andra kan ju liksom skärpa till oss, och klara saker även om vi inte är på topp. När vi förstår att det är bättre att vi gör, än att vi låter bli. Sandra förstår inte konsekvenserna av att sluta försöka gå. Eller låta bli att äta, dricka, ta medicin, vila, tvätta sig eller använda vantar när det är 20 minusgrader. Eller vadsomhelst som man gör för att man förstår sina behov. Det är alltid vi runt Sandra som måste anpassa efter hur hon mår, så viktigheter blir gjorda. Hela tiden.

Hon gör inte saker av sig själv, nämligen. Hon säger inte ”kan själv” och gör, även om hon i vissa fall skulle kunna själv. Det räcker inte med kroppens signaler för att få henne att göra något av sig själv. Hon ber inte ens om hjälp, eller ropar på oss. Är vi där och hjälper henne, så är det så det ska vara i hennes värld, hon vet inget annat. Vill vi att hon ska lära sig själv, så är det vi som måste ge henne förutsättningarna, och sen gå undan om hon har förmågan.

Hon tar inte kommandot själv, och för att se förmågorna och ge rätt verktyg så måste vi runt henne ha stor personkännedom och fingertoppskänsla. Att på rätt sätt, vid exakt rätt tillfälle, låta henne återta sina förmågor är jätteviktigt om hon ska få vara delaktig i sitt eget liv i den mån hon kan det.

Det är ju enklare att hjälpa henne, för det är jättesvårt att få henne att göra själv, om man inte vet hur man ska göra. Det handlar om timing, tonfall, krav, andra störningsmoment, egen närvaro/frånvaro och en hel massa små, små detaljer som utomstående inte ens lägger märke till.

Hjälper vi för mycket kan hon tillslut ingenting och blir uttråkad. Hjälper vi för lite blir kraven för höga. Är hon på väg att klara något själv, och man råkar visa sig för tidigt, så kan hon inte mer. Kan hon inte, och man väntar för länge, så blir hon orolig och rädd. Alla alternativen leder till låsningar och utbrott. Och glöm inte dagsformen som gör det näst intill omöjligt att räkna ut vilka dagar hon kan vad... Vi som känner henne mycket väl kan oftast se och höra på vilken nivå vi ska lägga hjälpen.

När Sandra inte kan gå, så måste vi hjälpa henne att förflytta sig. Vi måste också vara otroligt lyhörda på minsta tecken till bättring, så vi kan ”pusha” henne att försöka själv, innan det blir en vana som är svårare att bryta.

Nu har Sandra haft väldigt svårt i trapporna en längre tid, så vi vet inte om det är någon tappad förmåga, eller ”bara” har blivit en vana så hon tror att hon måste ha den hjälp hon behövt under den senaste tiden. Så fort hon ska göra något nu, så försöker vi ”pusha” lagom mycket, och vid rätt tillfälle, för att hon inte ska sluta med alla sina förmågor. Men vi vet inte om hon har förmågan, om den återkommer eller om den är borta för alltid.

Vissa dagar är bättre. Då går hon med på att försöka lite själv. Vi börjar hoppas att det ska vända, och så kommer ett bakslag. Det har suttit i länge den här gången. Hon har väldigt svårt att gå öht just nu, och det började väl på allvar någon gång i våras.

Jag hoppas, och vill tro, att ostadigheten beror på saknad struktur här hemma. För isåfall kommer förmågorna tillbaks om hon får bo på ett sådant boende som vi ansökt om. Med kompetent personal och bra sysselsättning. Det är hemskt att veta hur hon har mått när livet var rätt anpassat, och att inte räcka till för att ge henne det hon behöver.

Men vi vet ju inte med säkerhet vad svårigheterna med rörelseförmågan beror på. I värsta fall är det något annat, som sakta försämrar henne. Det känns oroligt, faktiskt. Jag tänker mer och mer på en ny utredning, men vem ska göra en sån? Det måste ju vara en läkare som kan se vad som är autism, och vad som inte är det. Det är inte bara att gå till vc och försöka förklara.

Det var ju inget roligt inlägg det här, men det är som det är just nu. Oroligt.

.

måndag 21 september 2020

Utredning

Som ni kanske minns var vi inte speciellt nöjda med den utredning som vår förra handläggare gjorde då vi ansökte om gruppbostad. Jag hade en hel del frågor om den utredningen men handläggaren kunde inte ge några vettiga svar.

Jag frågade bland annat hur han kunde anta att Sandra, efter en flytt, skulle kunna förstå och ta ansvar för sina egna handlingar. Jag frågade också på vilket sätt han ansåg att Sandra skulle klara av kontakter med myndigheter. På frågorna svarade han ”Det är min bedömning” trots att det i alla intyg han hade fått stod motsatsen.

Det stod många konstiga saker i hans utredning, som t.ex. att Sandra, med lite stöd, kan hantera köksmaskiner, så som en ugn. Vart i hela friden han hade fått det ifrån har jag ingen aning om, för det står inte i några intyg iallafall. Antingen hittade han på det själv, eller så var det nåt som nån från korttids hade erfarenheter av. Jag vet ju inte om Sandra fick ta ut varma plåtar på korttids, och om hon fick det var det ju mest tur att inget hände.

Eftersom Sandra inte förstår faror eller kan föreställa sig saker hon inte upplevt, och alltså inte kan räkna ut faran med att ta i en varm plåt, så kan vi inte låta henne hantera en ugn. Hon kan inte heller lära sig av misstagen, utan lär sig saker utantill, när vi lär henne. Men hon förstår inte syftet och förstår det alltså inte ”på riktigt”. Saker som hon ”kan själv” är bara sånt som hon kan klara med hjälp utan att det utgör någon fara för henne.

Nåja, det var bara en liten förklaring på hur vi måste tänka när vi ska hjälpa Sandra att ”göra själv”. Vidare så bestod vår förra handläggares utredning mest av en massa konstiga kryss och formuleringar som ingen vettig människa begrep. Åtminstone inte utan att lusläsa och ta reda på vissa ords betydelser ordentligt.

Som t.ex. att Sandra har lätt begränsning i mellanmänskliga interaktioner och relationer.

Mellanmänsklig betyder ”mellan människor”.

Interaktion betyder samverkan, samspel eller ömsesidig påverkan.

Relation betyder ömsesidigt förhållande, samband.

Jag tror inte jag behöver skriva mer om det. Vemsomhelst som läst min blogg, eller känner till lite om vad infantil autism kan innebära, förstår mer än vår förra handläggare. Om någon vill läsa lite mer om det så klicka här.

Hursomhelst, det jag skulle berätta från början var att vi, i förra veckan, fick utredningen som vår nuvarande handläggare har gjort efter vår ansökan om Daglig verksamhet. (Eftersom ansökan egentligen gäller gruppbostad med integrerad daglig verksamhet och det sistnämnda saknades när vi sökte bostad).

Vilken skillnad! Den här utredningen var för det första begriplig för vanligt folk och väldigt bra och tydligt skriven. Hon hade flikat in delar av dom olika intygen som passade i sammanhanget, samt egna iakttagelser från det korta hembesöket. Mina ord från möten och t.o.m. en lärares utlåtande från skolan.

När man läser utredningen slås man av allas lika uppfattning om Sandra. T.o.m. handläggaren hade uppmärksammat både Sandras stress av besöket (trots att hon var relativt lugn) och ostadighet när hon skulle gå och titta på handläggarens bil.

Samma saker (stress vid intryck, osäker gång och vikten av en stabil helhet runt Sandra) upprepades från alla intyg. Det kändes så bra och blev så tydligt vilka behoven är när det gäller utformning av gruppbostad.

Enligt utredningen är behoven av en BoDa-verksamhet solklar, men vi vet vilken kommun vi har att göra med och vi vet att det inte är handläggaren som bestämmer. Så vi ropar inte hej än. Dock är vi glada och tacksamma över en bra handläggare.

.

lördag 19 september 2020

Semesteranpassat

Vi har varit på en liten mini-semester. Det har väl nästan blivit tradition att vi åker till Gränna på ett eller annat sätt. Förra året åkte vi med husbilen, och hyrde även en stuga. Det var en väldigt bra lösning på fler sätt. Dels fick jag lite ledigt då det var min vecka med ett par lediga dagar, och dels hade vi tillgång till eget badrum, vilket underlättar för Sandras del.

I år gjorde vi om det, men dom billigare stugorna var stängda nu, så det fick bli en lite lyxigare variant. Jag bodde riktigt flott, får jag säga, det fanns t.o.m. diskmaskin. Vi lagade mat och åt i stugan, vilket var bekvämare än i husbilen. Dessutom blir det jobbigt för Sandra om vi är alla på en för liten yta för länge.



På kvällarna, när det var dags för Sandra att varva ner, så kunde Göran och jag sitta ute och ha koll med hjälp av en babyvakt.


Tyvärr var vårt favvo-ställe, med godsaker från Vättern, stängt för säsongen, men vi hittade lite annat kvälls-gott i affären istället.

Vi hade en väldig tur med vädret. Sommarvarmt på dagarna och helt okay på kvällarna. En dag kom det en liten regnskur, men det var snabbt övergående.

Det var ju Sandras semester i första hand, som alltid när hon är med så anpassas allt efter hennes ork och intressen. Att titta på färjan är ett måste, förstås. Det är spännande att se bilarna köra av och på, men vi gör bäst i att gå därifrån innan färjan åker iväg. Avsked är inte Sandras favorit, precis.



Det blev ett restaurangbesök också. Det var höjdpunkten förra året, så det ville vi ge Sandra i år igen. Det är inte ofta hon får uppleva sånt då det är svårt att få det tillräckligt anpassat. Nu är det ju Corona-tider, vilket gör att det var glest mellan borden och ganska folktomt. Perfekt för oss. Eller iallafall för Sandra. En av dagarna satte vi oss ute i solen och hade det gott med lite gott.



Höjdpunkten i år var att mata en ”sop-korgs-björn” med sopor. På nätterna fixade Sandra ”mat” till björnen och här har hon gjort ”chokladbollar” av papper.



Efter frukost skulle vi gå till hamnen så hon fick mata björnen. Synd att ni inte får se en strålande glad tjej, men ni får föreställa er det istället.



Vi fick några härliga dagar och Sandra mådde bra och var glad mest hela tiden. På hemvägen svängde vi förbi en god vän som hade samlat en hel massa tidningar till Sandra. Det går ju åt en del nu när hon har sin klipperiod. Tack snälla för hjälpen att samla 😍

Det var allt för denna gång, det kommer nog snart ännu ett inlägg, gissar jag. Ha det fint så länge.

.

onsdag 16 september 2020

Bostadsanpassning

Jag vill tacka för kommentarerna efter förra inlägget och passa på att svara på Tanjas fråga. Tanja undrar om vi inte får hjälp att anpassa huset vi bor i, och ni som följt bloggen en tid kanske minns den vändan från 2016. Här är ett inlägg om det. Det finns fler inlägg, men jag orkar inte leta efter dom utan skriver lite kort om det istället.

Vad vi ville då var att flytta badrummet, så det var på samma våning som allt annat. Det var ett bättre, och enklare alternativ än hiss. Både för Sandras skull och möjligheterna att få till något i vårt hus. Att flytta ner hennes sovrum var ju inte svårt då det finns ett rum som skulle passa. Vi tänkte då att assistenternas utrymmen skulle vara på övervåningen.

Vi ville också flytta ingången, och skärma av den delen av tomten som ligger på den sidan där vi ville ha ytterdörren. Anpassningarna skulle inneburit att Sandra bodde på en våning av huset och slapp trappor, samt att hon lättare skulle kunna ta sig ut. Själva uteplatsen hade blivit mer anpassad, och Sandra hade sluppit den backe som hon idag har mycket svårt att klara.

Att flytta ett badrum är ju inte ”bara” men fullt möjligt då stammarna går precis genom det rum där vi ville ha badrummet. Att flytta ytterdörren hade Göran kunnat fixa själv ganska enkelt om han hade haft en fungerande kropp. Han har förslitningsskador som gör att det är svårt för honom numer. Faktum är att det var en ytterdörr och en hall på samma ställe när vi flyttade till huset, men Göran, som fortfarande var arbetsför vid den tiden, tog bort den dörren då det passade bättre då. Det var alltså inga orimliga anpassningar vi ansökte om.

Det blev avslag, eftersom dom ansåg att behoven inte fanns (som man kan förstå lite av det länkade inlägget här ovan). Så Tanja är ju inne på rätt spår. Man får (bara) hjälp med ramp om man sitter i rullstol. Jag sätter ”bara” inom parentes, för det stämmer inte riktigt, det går att få hjälp även om man inte sitter i rullstol, men är verkligen ingen självklarhet. En vän behövde staket runt tomten då deras barn knatade/sprang iväg lite nu och då (även nattetid) vilket innebar fara för hens liv. Det blev avslag och min väns familj fick bekosta det själva. Jag har också två vänner som fått staket, så det är inte omöjligt. Man måste överbevisa behoven, dock. Och bo i en kommun med folk som förstår ”osynliga funktionsnedsättningar”.

Vi har ju tyvärr inte den turen. Eller har iallafall inte haft den turen hittills… Arbetsterapeuten som var här 2016 ringde vid ett senare tillfälle, när vi hade fått avslag på bostadsanpassningarna. Hon talade då om för mig att jag skulle kontakta habiliteringen för att få hjälp. Jag frågade på vilket sätt dom skulle kunna hjälpa oss med bostad till Sandra, för det är ju kommunens ansvar.

Hon svarade att habiliteringen skulle kunna få mig att förstå att Sandra skulle klara att bo i en gruppbostad. (På den här tiden hade jag ingen aning om att det finns BoDa-verksamheter och vi trodde att assistans var enda möjligheten). Hon talade om att hennes son minsann fått jättebra hjälp på habiliteringen då han behövde en talpedagog. Jamen alltså suck! Vilken jävla jämförelse. Jag blev ju bara förbannad, men inser ju att hon inte hade en aning om vad autism innebär.

Eller kan innebära är väl bäst att tillägga. För dom som inte är ”funktionsvarierade superhjältar”. Men dom som inte anser att dom har ett funktionshinder som ger problem i vardagen behöver heller ingen hjälp!

Ja, det blev ju ett lite trist inlägg. Men jag återkommer med något roligare nästa gång. Må så gott.

.

torsdag 10 september 2020

Andas lugnt och räkna långt

Det är inte mycket som behövs nu. Häromdagen var Göran och jag i köket och förberedde lunchen. Vi kan ju inte prata så mycket med varandra så Sandra hör, så vi försöker gå undan och viska när det är något vi behöver diskutera. Eller så skriver vi lappar till varandra, om vi inte kan gå utom hörhåll från Sandra.

Jag hade glömt köpa morötter och tyckte att det hade varit gott med rivna morötter till fisken vi skulle äta. Men så kom jag på att Göran och Sandra har sått morötter och det har kommit ganska fina i landet, om än små. Men dom tycker Sandra om (mer än rivna som hon verkar ha tröttnat lite på). Så jag viskade till Göran i köket att jag skulle gå ut och kolla i landet.

Men Sandras hörsel är extremt bra… så sen var den förmiddagen förstörd. Sandra blev genast orolig och fastnade i det där. Det kom en radda gnälliga frågor om morötter, om jag skulle gå källar-vägen och vad jag skulle göra och allt vad det nu var.

Tillslut fick hon ur sig att hon ville följa med mig ut till morotslandet. Så klart fick hon det, men det var nog inte det hon menade, utan det var bara en mening i allt annat flöde av ord som betyder ”jag är super-stressad nu”. För när jag började förbereda, så att hon skulle kunna följa med ut, så steg stressen ännu mer. Det blev ett mindre utbrott och jag, som inte är så vidare värst stresstålig just nu… blev förstås irriterad. Suck. Blir man irriterad så blir det värre. Jag vet ju det.

Men efter en stund var Sandra iallafall så pass lugn att jag kunde gå ut själv. Ja, Göran var ju inne så klart, men jag menar att jag kunde lämna situationen som jag var involverad i. När jag kom tillbaka och visade morötterna för Sandra så blev hon på bättre humör igen.

Igår var Sandra lite trött och skör, och kvällsrutinerna hann inte klart innan Sandras ork tog slut. Det är därför vi alltid gör klart alla kvällsrutiner ganska tidigt, och Sandras ”kväll” brukar börja redan vid 16-tiden. (Toa, bad, dusch, middag, tv, tandborstning och nattning. En procedur som tar av både tid och ork).

Men igår hjälpte det alltså inte att vara ute i god tid. Sandra var väldigt ostadig när hon skulle gå upp i trappan, till sovrummet. Det ledde till en oro och när vi väl kom upp så höll det i sig. Och jag, med mitt saknade tålamod just nu då… Suck igen.

Till mitt lilla försvar ska jag säga att Sandras gälla höga röst skär i öronen när hon är stressad. Jag minns en assistent vi hade en gång som hörde hur det kan låta ibland. Hen sa ”Nu har jag hört hur högt hon kan skrika” och jag bara ”Nä, det har du inte hört…” Vid ett senare tillfälle fick Sandra ett utbrott och jag sa ”NU har du hört…” Man håller för öronen då, kan jag meddela.

Nåja, stressen igår kväll resulterade i att Sandra slog sig själv i ansiktet (som hon gör i utbrott) och började blöda näsblod. Rejält. Håhåjaja, det var bara att ta sig ner två trappor igen (med ostadig oro) till badrummet och duscha av damen. Dessutom hade det blivit lite stopp i rören, så det rann ut en massa smutsigt vatten över halva badrumsgolvet.

Sen upp två trappor igen, med rent nattlinne och nästan rentvättad från allt blod. (Iallafall det som Sandra själv kunde se, resten försvinner i dagens bad). Så skura golvet i Sandras rum och hela vägen in på toan på övervåningen, och vidare ner för två trappor 😅

Jaja, det är som det är. Man får vara glad så länge Sandra accepterar att det skuras och inte får ett nytt utbrott. Ja, det hade ju kommit blod på div. gosedjur och sängkläder också, så det blev lite mer tvätt.

Vad mycket enklare det hade varit om jag hade behållit lugnet från början.

.

fredag 4 september 2020

Då hoppas vi igen, då

Vi har haft fem LSS-handläggare (om jag inte glömt nån). Den första kommer jag inte ihåg så mycket av, hon var nog kortvarig och gjorde inte så mycket. Vi hade inte heller behov av hjälp på samma sätt då Sandra gick i skolan och hade det bra. (Förutom precis i början, men det är ju länge sen nu och jag minns mest habiliteringen från den tiden).

Sen fick vi en handläggare som, ja jag vet inte vad jag ska säga… var helt inkompetent, faktiskt. Hon gjorde fel, skrev på papper utan att kolla vad hon skrev på och försökte öht inte att lyssna eller utreda något. Hon avslog ansökningar utan att ta in fakta. Hon ansåg bl.a. att vi skulle söka bostad åt Sandra på den öppna bostadsmarknaden, och föreslog en lägenhet mitt i centrum, nära till allt… Hon är den enda av dom handläggare vi haft som vi begärde att få byta ut.

Efter det fick vi en som var bra. Till en början. Hon är orsaken till att vi nu inte vågar ta ut något hopp i förväg, trots att möten vi haft nu känns bra. Hon lovade nämligen att ansökan skulle gå igenom, vilket den sen inte gjorde. Då gällde det ”annan särskild anpassad bostad” som inte är aktuellt längre. Bara så ingen tror att det gällde gruppbostad. Vid den här tiden trodde vi fortfarande att gruppbostad var omöjligt, eftersom det inte fanns någon sådan som Sandra skulle klara att bo på. Ingen handläggare har ju talat om hur vi ska gå tillväga, och vilka möjligheter som finns.

Den handläggarens chef var den person som förstörde samarbetet. Handläggaren, som först verkade bra, orkade inte stå emot utan slutade. Tack o lov så slutade även chefen sen.

Ja, sen fick vi då den handläggaren som vi hade ett bra tag. Han som ljög och inte journalförde viktigheterna. Han anmälde vi och han har nu fått andra arbetsuppgifter. Jag vet inte orsaken, men jag hoppas det var åtgärder efter att han misskött sitt jobb. För då finns det ju lite hopp om att kommunen tar sitt ansvar.

Vi fick akut en annan handläggare som verkade bra, men det var bara tillfälligt, så jag räknar inte in henne som vår handläggare. Efter ytterligare ett par månader fick vi den handläggare vi har nu. Hon verkar jättebra! Men, som jag skrev, det har vi varit med om förut så vi vågar inte hoppas.

Efter hembesöket i veckan har jag dock sovit gott om nätterna. Kroppen tycks slappna av omedvetet. I vanliga fall sover jag ca 5-7 timmar, och ganska ofta oroligt. Den här veckan har jag sovit som en stock 8-10 timmar. Otroligt skönt, även fast jag inte slappnar av helt än.

Jag har ju berättat lite i det här inlägget, om mötet på två timmar vi hade. Sen var det då ett hembesök, och även där var det en stor skillnad på hur handläggare och chefer tidigare har agerat. Den här handläggaren krävde inte att få träffa Sandra, men ville gärna göra det om det gick att ordna på ett sätt som inte påverkade henne för mycket.

Chefen som förstörde relationen till handläggaren som slutade, försökte få oss att tro att vi inte fick ha möte om inte Sandra satt med… Hon sa rent ut att hon minsann jobbat så länge och det går alltid att ha personen med. T.o.m. dom som sitter i rullstol kan man köra in och sätta i ett hörn. Allvarligt?!

Han som ljög och inte journalförde ville ha ett möte med Sandra och en person till från kommunen, förmodligen nån chef. Men, alltså… Suck. Han vägrade göra någon utredning om han inte fick samtala med Sandra först. Tillslut gick han med på att träffa Sandra på hennes villkor.

När vår nuvarande handläggare frågade om det gick att ordna så hon fick träffa Sandra så var det ju inga större problem. Vi la upp det på ett sätt som hon skulle fixa, svårare var det inte med en förstående handläggare. Lite energi tar ett sånt möte alltid, men inte värre än att det är genomförbart.

Göran och Sandra gick ut, som vanligt, efter maten. Hon visste inget om något besök, vilket är det bästa när det händer saker utanför vardagens rutiner. Jag tog emot handläggaren inne och visade runt lite. Mest dom anpassningar vi har hemma och vad Sandra gör när hon är inne. Vi hann också prata lite och handläggaren sa att hon såg behoven av en BoDa-verksamhet hos Sandra. Just den meningen var väl den som gjorde att jag fått sova ordentligt i veckan.

Hon sa också att den utredning hon ska göra nu, kommer att bli mer omfattande än den som ”han som ljög” gjorde. Hon förstod att jag hade haft åsikter om den, för den var lite tunn… (Och han påstod att den var mer omfattande än vad som normalt brukar göras). Hon hade läst intyg från läkare, ADL-bedömning, lärare och assistenter och förstod inte riktigt hur han kommit fram till sina slutsatser. Ja, nu sa hon ju inte något rakt ut, men jag läste en del mellan raderna.

Hon bad om uppgifter på den verksamhet som jag var på utbildning hos, när jag första gången insåg att det finns sådana verksamheter som Sandra skulle klara. Förra handläggaren hade kopierat pappren, men dom var ju borta… Hon skulle kontakta dom och kände även till att Nytida har sådana verksamheter.

Hon frågade hur vi ställde oss till att Sandra tillfälligt flyttar till annan kommun. Ja, det är ju så det ser ut och flytta måste hon ju. Men jag sa att om den egna kommunen har planer på att bygga en sådan verksamhet inom två år, så väntar vi hellre på den. Tar det tio år så kan vi ju inte vänta… Vår förhoppning är förstås att det startas en sådan verksamhet inom kort, så Sandra slipper flytta runt.

Det råder ju stor brist på BoDa-verksamheter i landet, så dom kommuner som har sådana har egna köer och säljer inga platser. Det blir alltså antingen privat eller så måste dom bygga nåt. Om nu utredningen visar ett behov när den är klar.

Ja, det var väl det av viktigheter vi pratade om innan vi gick ut till Sandra. Det mötet blev mycket kort, men räckte. Sandra, som ju älskar bilar, frågade vilken färg det var på handläggarens bil och sen ville hon se den. Så då passade vi på att vinka när hon åkte. Sandra var nöjd och tyckte ”tjejen hade snygg bil” som hon alltid brukar uttrycka det.

Det var allt för nu, jag hoppas det blev någotsånär läsbart för min hjärna har lite svårt att fokusera för tillfället. Trevlig helg.

.