Magi

Jag vill börja med att tacka för att några fortfarande följer min blogg, trots att jag inte har orken riktigt just nu (men kanske är den på väg tillbaks igen). Stort tack till er som kommenterar och ett extra tack till Annika för din fina kommentar. Och som svar på den så kan jag nog lova att jag kommer skriva mer om vår positiva utveckling från nu.

Det känns nytt och spännande med son-rise, och jag har fått ny energi. Vi (eller mest jag, faktiskt) hade liksom fastnat i ett tänk och det kändes ganska hopplöst med alla låsningar och utbrott. När man inte har någon idé alls om lösningar så blir det ju tungt. Men nu tror vi att vi har fått rätt hjälp, och med det mer energi och det i sin tur leder till mer att skriva om. Sånt som jag vill att den här bloggen ska handla mest om, nämligen lösningar, glädje och framsteg.

Det var riktigt roligt att få göra något annat med assistenten. Att åka på en jättebra föreläsning ena dagen, och sen få handledning av assistansbolaget andra dagen. Det gav oss många tankeställare, aha-upplevelser, energi och glädje. Så när det var dags att jobba igen, så kom känslan av det hopplösa tillbaks. Hur i hela friden skulle vi föra över det vi lärt oss i praktiken?

För vi såg ju en hel del orsaker till Sandras stress, och förstod att vi ställde för höga krav. Samtidigt tänkte vi att vi ju nästan inte hade några krav. Vad ska vi ta bort när vi i stort sett redan har en kravlös vardag runt Sandra. Saker hon måste göra för att överleva kan vi ju inte ta bort…

Men så började vi syna vardagen ordentligt i sömmarna. Och upptäckte att den var full av krav som överskred Sandras förmåga. Brytningarna är absolut svårast för henne och där blev det nästan alltid låsningar. Vad beror det på och vad är det egentligen vi förmedlar till Sandra. Hur får vi henne från en aktivitet till en annan?

Första dagen, på föreläsningen, insåg vi (med fasa) att Sandras låsningar (och utbrott) berodde på hög stress och (för henne) höga krav.

Andra dagen, på handledningen, lärde vi oss ett förhållningssätt som tar bort kraven. Som ger Sandra kontroll över situationen så hennes stress minskar.

Sen testade vi det i praktiken…

Nu beror väl inte allt på det vi lärt oss, men det hade säkert betydelse. Att Sandra sen verkar må lite bättre över lag just nu, gjorde att vi fick en fantastisk dag, och ännu mer energi. Det kändes nästan lite magiskt, faktiskt.

Under handledningen satte vi upp några mål att jobba mot. Det allra första är att få bort, eller åtminstone minska stressen rejält. Sen ska vi, i små steg, genom att väva in utmaningar i leken, träna på flexibilitet och att kunna be om hjälp. Dom två svåraste bitarna som ställer till det mest för Sandra i vardagen.

Vi var väl lite osäkra efter utbildningsdagarna och visste inte riktigt hur vi skulle göra för att minska kraven. Och skulle dom konkreta tips vi fått verkligen funka på Sandra? Det är så små detaljer vi pratar om, men som kan göra väldigt stor skillnad. Det kan handla om samma budskap från oss, men som kan ställa olika höga krav på Sandra beroende på hur vi säger och/eller hur vi står. Bara att vara medveten om det hjälper ju till, och sen måste vi som jobbar träna. Det är sååå lätt att ställa för höga krav utan att tänka sig för.

Jag kommer skriva fler exempel framöver, för det hände många spännande framgångar redan första dagen. Men en sak intaget.

Det allra första vi gjorde annorlunda var att ge Sandra kontrollen i brytningarna. Ett exempel på det:

Vi är ute och Sandra blåser såpbubblor. Hon vill göra det ”hela tiden” och det är svårt att få in henne. Vår lösning på det har varit att förbereda henne, vilket har funkat ganska bra för det mesta.

Vi säger då ”Nu får du blåsa fem gånger till, sen går vi in” och sen hjälper vi Sandra att räkna så hon blåser fem gånger. Är hon lugn och mår bra så är det oftast inga problem för henne att avsluta då. Det kan bli små protester och kanske nån liten låsning ibland. Det kan också bli svårt och större utbrott vissa gånger, även om det inte händer så ofta om vi förberett henne ordentligt.

Men det är vi som har kontrollen och det är vi som bestämmer…

Efter utbildningsdagarna testade vi att föra över kontrollen till Sandra. Vi sa ”Nu går vi in, kom när du är klar” och sen ställde vi upp dom dörrar som passeras på vägen in, och gick före. Vi hann knappt in, så kom en strålande glad tjej efter oss.

Samma förhållningssätt kan vi använda i fler brytningar. Vi kan lämna över kontrollen till Sandra och säga åt henne att avsluta när hon själv är redo. Då tar vi bort kraven hon känner när vi väntar på henne. Utan krav, inga låsningar och mycket lättare för Sandra att byta från en aktivitet till en annan. När hon själv är redo.

.

Svårt

Vi har alltid kunnat hantera situationerna tillräckligt och Sandra har alltid mått bra när vi ser till att anpassningarna finns. Med hjälp av skolans stöd har vi lärt oss hur vi måste göra.

Men nu blir det svårare och svårare. När inte ens vi klarar situationerna längre och står där utan att veta hur vi ska komma vidare. Jag har länge (ungefär sen skolan slutade) påtalat det. Vi behöver stöd och hjälp för att kunna hantera alla situationerna så rätt vi kan. Sandra förändras med ålder och utveckling och vi måste följa henne med rätt anpassningar hela tiden. Vi hänger inte med längre och det är svårt.

Sandra har blivit oroligare igen, så som hon alltid har blivit efter några månader med fel/saknade anpassningar. Delvis vet vi orsakerna, och att vi saknar orken att lösa problemen, men vi saknar också kunskaper nu. Jag saknar så mycket ett fokus på individer som Sandra (därav mitt lite frustrerade inlägg igår).

Dom råd jag läser om riktar sig till individer med ”bara” autism. Personer som det går att förklara för och som man, med hjälp av olika tydliggörande hjälpmedel kan nå fram till. Som själva kan välja och tala om vad som känns bra och tillsammans lösa problem.

Men det funkar ju inte för oss. Jag vill ha en bok om hur man gör när man måste bestämma åt sitt vuxna barn. Hur man ska ta reda på vad hon vill och känner när hon inte kan förmedla det. Hur man ska låsa upp svåra låsningar när man inte når fram och där absolut inget tillslut hjälper. Går man för nära blir det utbrott, lämnar man ifred förblir låsningen total-låst, avleder man blir det utbrott, börjar man leka eller överraska blir det utbrott, väntar man får man vänta. Vänta och vänta i all evighet. Enklare låsningar funkar ju att överraska/leka bort, men när det är total-låst, då funkar ingenting.

Vad säger experterna då? Som skriver böcker eller föreläser om alla metoder och lösningar som funkar på individer som man kan nå fram till. Då känner jag mig bara maktlös.

Det enda jag vet funkar är ju att inte hamna i en låsning. Så vi förebygger, ligger steget före, bereder vägen och undviker att krångla till saker som lätt kan bli problem. Det är vi experter på. Men det räcker inte när Sandra är skör och fastnar i det mesta. Det går inte att undvika alla låsningar då, hur vi än tassar på tårna runt henne.

Men vi ska be om hjälp så vi kan få handledning i lite nya metoder som vi tror passar Sandra. Jag vet inte hur, men det är skönt att vi har ett assistansbolag som kan det här med autism, låg-affektivt bemötande och son-rise. Äntligen ska vi få hjälp i allt det svåra som har vuxit dom senaste åren. Att bara bolla problemen med nån som fattar vad det handlar om hjälper ju till väldigt bra.

Stackars assistenten har fått en rivstart, kan man säga. Jag sa att det alltid är en eller två smekmånader när nya börjar. Då Sandra tycker allt är roligt och för det mesta är glad bara hon får vara med personer som ger henne uppmärksamhet. Så blev det inte den här gången. Men den kolugna assistenten står pall och har varit med förr, så det är väl bra att det svåra visar sig. Då vet man ju hur det kan vara när det inte flyter och funkar, liksom. Är man okay med det svåra så funkar ju det enkla.

Jag har alltid berättat om det svåra och jobbiga när nya har börjat, men det måste upplevas. Alla har efteråt sagt att det var betydligt svårare än vad dom trott, trots att jag försökt få fram det så gott jag kunnat. Jag har aldrig velat skönmåla något, för vi måste ha personer som vill jobba även när det är tufft. Det här jobbet är en utmaning, men gillar man utmaningar så är det fantastiskt utvecklande och roligt. Tänk bara vilken belöning när man hittar rätt 😊

Vi ser fram emot att få lite handledning så vi kan hitta vägar ur låsningarna, eller kanske lite andra anpassningar för att undvika dom helt. Vi vet iallafall ganska väl vad som orsakar dom, och det är den bästa början man kan utgå ifrån. Det viktigaste är att vi inte låter det o-funka, utan målet måste alltid vara att hitta lösningar som funkar.

.

Att ha koll på sin dag

När Sandra är klar med det hon håller på med, så måste hon veta vad som händer sen. Det får aldrig ta slut och bli ”ingenting” Det går inte att tänka ”Nu har vi gjort nåt idag så nu är det färdigt” och sen inte ha något mer planerat.

Före maten väljer Sandra alltid vad hon vill göra efter maten, och sätter upp det på sitt schema. Vi har då förberett dom val som fungerar för dagen, och ibland har hon egna önskemål som vi försöker tillgodose om det går.

För tillfället saknar vi ju assistenter, och det innebär att vi inte orkar ha den verksamhet som Sandra behöver, men vi måste ändå ha en planering och en struktur.

När det är ute-väder så brukar Sandra vilja gå ut och blåsa såpbubblor efter maten, så det alternativet finns för det mesta. På förmiddagarna har hon valt att pussla nu i en period, och då brukar hon få låta pusslet ligga kvar när vi ska äta lunch, ifall hon vill fortsätta pussla efter den aktivitet hon väljer att göra efter maten. För annars blir det ett glapp mellan aktiviteten och kvällsrutinerna nu när vi inte har energi att göra så mycket mer.

En dag för någon vecka sen ville hon att det skulle stå på hennes schema, att hon skulle pussla när hon kom in. Jag gjorde plats för det på schemat och såg till att båda alternativen fanns att välja på. Sen hjälpte jag henne att sätta båda bilderna i rätt ordning, efter maten på schemat. Det blev hon mycket nöjd med och sen dess har båda alternativen alltid funnits för henne när hon väljer, men hon har inte sagt något mer om det.

Förrän igår, då hon valde helt själv, både såpbubblor och pussla, och satte upp det på schemat!!! Visserligen inte på rätt plats, men ändå! Wow! Man blir så fantastiskt glad över såna initiativ och framsteg, så det fattar bara ni som har erfarenhet av det. Men ni andra fattar ju att det är stort iaf. 😊

Det är inte alltid så lätt för oss som planerar, att veta vad som ska hända precis hela tiden, när varje sekund av dagen måste vara fylld med något som Sandra kan överblicka och känna sig trygg med. Så det är faktiskt jättestort när hon kan tänka ut vad hon vill göra, och dessutom förmedla det.

Brytningar har alltid varit svårt för henne, och ett sätt att få det att fungera är att använda timstocken (tidshjälpmedel) som jag har skrivit om tidigare. Då känner Sandra inte kravet av våra förväntningar när hon ska avsluta en aktivitet och gå till nästa. T.ex. ”När timstocken piper – gå på toa, sen gå ut” (Hur mycket information man kan ge är individuellt, och beror på dagsformen, bilder/seriesamtal kan vara till hjälp).

Att vara nära Sandra när hon ska avsluta en aktivitet är en orsak till låsningar. En annan orsak kan vara just att hon inte har klart för sig vad hon ska göra sen. Vi har haft den tanken när vi har varit på biltur, och kommit tillbaks igen. Sandra fastnar nästan alltid när hon ska kliva ur bilen. (Eller, för den delen, när hon ska kliva ur rullstolen efter en promenad).

Dels är den roliga bilturen (eller promenaden) slut. Dels står man ofta och väntar på henne. Dels är det inte säkert att hon vet vad hon ska göra när hon kommer in.

När man väl förstår orsaken till en låsning, så kan man hitta strategier för att hjälpa Sandra förbi den. Först och främst se till att hon vet vad som ska hända och vad hon ska göra, gärna då något som lockar hennes intresse och allra helst något hon själv har valt. (Dock ska man akta sig för att det måste vara något lockande varje gång, för då kan det i sig bli ett problem i förlängningen). En del blir hjälpta av att ha en bild på nästa aktivitet med sig i bilen (eller vad man nu gör) eller att få en bild samtidigt som man ska byta aktivitet.

När Sandra ska kliva ur bilen kan det ju vara svårt att lämna henne ifred om bilen står på en plats där man behöver ha uppsikt över henne, eftersom hon inte förstår faror och konsekvenser. Hon kan t.ex. följa med en okänd om någon ber henne, eller få för sig att gå iväg om nåt stör. Även ut framför bilar, eftersom hon inte kan föreställa sig vad som kan hända om hon gör det. Så vi måste ha koll hela tiden.

Men man kan oftast ställa sig lite bakom bilen, eller vända ryggen till, så hon inte känner att man väntar på att hon ska kliva ut. Man kan också ha ett litet gosedjur i fickan som tittar fram och vill hjälpa henne ur bilen. Eller ha rullstolen redo om hon är lite ostadig, vilket hon oftast är.

En period för ett tag sen, när vi hade varit på promenad och kom in, så klev Sandra inte ur rullstolen. Det låste sig varje gång, och ledde ibland även till utbrott. Vi hade sett till att hon visste vad hon skulle göra efter promenaden, och vi lämnade henne lite ifred efter hennes förmåga, så det var inte det som störde. Sen backade vi i tankebanorna och bröt ner planeringen lite. Då insåg vi att hon nog inte visste vart hon skulle göra av sina ytterkläder.

Vi behöver verkligen tänka ett steg i taget, samtidigt som framförhållningen måste finnas. Och vara tydlig för Sandra. Blir hon stressad över ”vad hon ska göra när” så öppnas för många lådor och hon börjar stress-prata med en massa nonsensfrågor om allt och inget.

Vi måste hjälpa henne att fokusera på det vi gör just nu, och hon behöver veta vad som händer i nästa steg. När hon vet vad som väntar behöver hon hjälp med att hålla tankarna på ”en sak i taget”

När ”alla lådor öppnas” far tankarna iväg och stressen över vad hon ska göra sen kommer. Och sen, och sen, och imorgon, och efter det, och… Dom frågorna får man aldrig börja svara på! Då öppnar man fler lådor och stressen ökar. Då måste man envist stanna i nuet och svara t.ex. ”Ta av skorna nu, prata sen” och helst lämna henne ifred om det är en situation hon behärskar själv. På så vis hjälper vi henne att stänga onödiga lådor och när dom är stängda försvinner stressen och Sandra slutar rabbla frågor.

.

Bereda vägen utan att curla

Det är en balansgång det där med att ställa lagom krav och bereda vägen rätt. Man måste ha i bakhuvudet att man aldrig kan ställa högre krav på någon än vad den personen har förmåga att klara av. Samtidigt är det av utmaningarna vi utvecklas och växer. Därför är det så viktigt att lära känna individen och förstå svårigheter och förmågor. När man vet behoven så kan man lättare göra rätt anpassningar och ställa lagom krav.

Göran och jag känner ju förstås Sandras begränsningar väldigt väl, även om hon överraskar oss också. Vi vet vart vi ska lägga ribban och när vi kan utmana lite extra. Det händer att vi med flit låter bli att tillrättalägga åt henne, för att ge henne chansen att klara lite mer själv, och för att testa gränserna lite. Man behöver ju inte ge hjälpen om den inte behövs…

Redan när Sandra var mycket liten märkte vi att hon kunde mer om vi sa saker lite i förbifarten. Då visste vi inget om autism, eller att hon skulle få diagnoser längre fram. I början var hon bara lite sen i utvecklingen, men hade vi haft kunskaperna hade vi nog förstått tecknen redan då.

Hursomhelst så minns jag så väl att vi la märke till att hon kunde saker om vi inte tittade på henne. Om jag sa ”Lägg bollen i lådan” när jag liksom bara gick förbi och försvann ur hennes synhåll direkt, så fixade hon det. Om jag stod kvar och tittade, så fastnade hon.

Så har hon alltid funkat, och jag har ju blivit mer medveten om det sedan hon fick sin diagnos. Nu är jag väldigt försiktig med att skriva om autism i största allmänhet i den här bloggen. Den handlar i första hand om Sandra, och alla individer är individer, oavsett diagnos eller inte. Men vissa saker har ju förstås med diagnosen att göra, även om det skiljer sig väldigt mycket mellan olika personer.

Hos Sandra är det iaf så att hon låser sig (känner krav) om vi är i närheten när hon förväntas göra något. Så att bereda vägen rätt åt henne är att förbereda så hon klarar så mycket som möjligt på egen hand, utan att vi behöver stå inom synhåll. Det är ju förstås inte så lätt alla gånger, eftersom hon behöver ganska mycket hjälp. Men största hjälpen är faktiskt den där ”bredvid-hjälpen” när hon tror att hon gör själv och inte märker att vi stöttar vid sidan om.

När vi har en ordentligt inarbetad vana, som Sandra kan och har lärt sig utantill, så klarar hon den oftast bäst själv. (Beroende på vad det är förstås). Om vi har förberett ordentligt så kan vi hjälpa lite mer i smyg, utan att hon känner kraven. Men det gör också att det väldigt lätt blir fel, om vi missat nån förberedelse eller råkar göra nåt i fel ordning.

Så det viktigaste är att vi bereder vägen rätt, och när Sandra vet vad hon ska göra så kan man börja utmana lite. Genom att ”missa” nån förberedelse som Sandra är trygg med så ger vi henne chansen att lösa ett problem själv. Hon blir mer självgående och hittar egna lösningar, vilket förstås är jättebra i många sammanhang. Därför är det bra om vi tänker till lite när vi bereder vägar åt henne, så vi inte börjar curla. Men man måste ju samtidigt vara medveten om att hon behöver mycket hjälp.

När man inte förstår varför man gör det man lärt sig utantill, så kan man inte riktigt bli självgående. Man dricker inte vatten när man är törstig om man inte förstår att det hjälper… Men man kan lära sig att dricka vatten varje gång i en viss situation. Man kanske kan tvåla in sig lite själv, fast man behöver hjälp att bli ren. Osv.

Att curla är ju iallafall när man ger mer hjälp än vad som behövs. Så fort hjälpen är nödvändig så är det faktiskt inte att curla! Och det gäller ju alla, vilken nivå man än ligger på och oavsett hur mycket, eller lite, hjälp man behöver. Man ska aldrig jämföra med någon annan än individen själv, och utmaningarna måste självklart vara individanpassade. Man blir lätt beskylld för att curla när man hjälper individer som ser ut att klara mer än dom gör. Om en person förstår varför hen gör något eller inte, syns ju inte på utsidan.

När Sandra är trygg och mår bra, kan vi ställa lite högre krav på henne. När hon inte mår bra så måste vi hjälpa henne även med saker som hon egentligen kan. För just då kan hon faktiskt inte. Det går inte att tvinga henne att klara saker när hon inte mår bra, då triggar man lätt fram ett utbrott. Men det är bra att veta att Sandra hellre vill själv, så kan hon så gör hon. Hon behöver inte förstå varför hon ska göra, så länge hon får hjälp att förstå hur. Sen kan man ibland behöva tydliggöra så det hon ska göra får en mening, även om hon inte i grunden förstår syftet. Meningslösa saker är ju inte så motiverande.

Det är iallafall när hon mår bra som vi måste passa på att utmana, och det är då vi kan låta bli att tillrättalägga lite. Inom rimliga gränser, förstås. Det gör att hon får träna på att lösa problem själv, och den egenskapen är ju inte så dum. Men man måste självklart tänka efter först, så det man låter bli att tillrättalägga inte är för svårt för individen att lösa själv.

Sandra tycker inte om när saker (främst tyger) är trasiga, som hål och trådar som är där dom inte ska vara. Det kan nästan få henne att kräkas. Dukar på bord gillar hon inte heller, även om dom är hela.

Vi var på restaurang en gång när hon var liten (tioårsåldern kanske) och där fanns det en duk på bordet. Det kan funka om man viker in hörnen så dom inte syns, och antagligen gjorde vi det, jag minns inte. Vad jag däremot minns är Sandras egna lösning på ett problem. Vi har ju alltid försökt hjälpa henne att hitta lösningar. När hon mår bra ber vi henne t.ex. att själv ta bort det som stör, istället för att vi fixar åt henne.

Åter till restaurangen. Det var nämligen hål på duken, och det kan ju bli utbrott om man dessutom sitter på en restaurang som redan kräver massa energiåtgång för Sandra, och vi inte heller bara kan lämna henne ifred en stund. Vi hade ju förstås löst problemet innan hon blev för stressad, om vi hade behövt det. Men hon löste det helt själv den gången. Hon tog helt enkelt saltkaret och ställde det över hålet så det inte syntes. Sen gick resten av restaurangbesöket bra, vad jag minns.

Lite så tänker vi hela tiden. Under förutsättning att Sandra mår bra, förstås. Ibland måste allt flyta och allt stör, så då måste vi bara tillrättalägga allt runt henne. Men när hon mår bra, så låter vi saker vara ibland. Säger Sandra inget så är det ju ingen big deal den dagen, och då får det vara så. Stör det henne, och vi låtsas som ingenting, kanske går därifrån bara, så tvingar vi henne att lösa problemet själv.

Det kan t.ex. vara en tråd på en handduk. Det är ju jättebra om hon kan vända på handduken själv, så hon slipper se tråden. Eftersom hon ofta får kväljningar varje gång hon får syn på en tråd så blir det ju jobbigt för henne. Då underlättar vi hennes vardag om hon lär sig egna strategier och lösningar, så hon slipper kräkas.

Det är så lätt att hjälpa henne för mycket, eftersom hon inte kan när man är för nära. Men om man vågar utmana lite, lär sig gå undan i tid, och ställer krav efter förmåga och dagsform, så kommer utvecklingen. Det är dit vi strävar hela tiden.

.

Anpassade möten

Det blev en skön slapparkväll framför tv:n igår och tidigt i säng. En är inte van att vara uppe och dricka vin om nätterna längre ;) Men det var ju bara trevligt så den tröttheten tar jag gärna. Särskilt som vi är lediga nu efter.

Jag passar på att tacka för dom fina kommentarerna jag brukar få! Anna A undrar hur vi förbereder Sandra inför ett besök av goda vänner. Vi förbereder inte alls. Fast vi är förberedda och har en plan, och några reservplaner. Till Sandra säger vi ingenting förrän strax innan dom kommer. Hon blir bara stressad av att få veta sånt för tidigt och om hon hinner stressa upp sig för mycket så blir resten inget bra.

Anna A undrar också om vi belönar Sandra efter ett besök ifall det har gått bra, dvs utan skrik, gap och fel beteende. Nej, det gör vi inte. Dels så finns inget fel beteende när det gäller saker som Sandra tycker är jobbiga. Det är snarare så att om hon skriker så är det för att vi har ställt för höga krav på henne. Och att hon skriker då är hennes sätt att tala om att hon inte fixar mer. Det kan aldrig vara fel, utan tvärtom ett sunt beteende och även om vi inte uppmuntrar att hon skriker just, så uppmuntrar vi att hon säger ifrån när hon inte orkar. Sen måste vi hjälpa henne att hitta strategier för att stå ut med, eller komma bort ifrån, det jobbiga. När hon går undan eller säger till att hon inte orkar med en situation så säger vi att det är bra att hon säger till.

Det bästa vi kan göra för att hjälpa Sandra är att läsa av henne hela tiden. Det gör att man blir väldigt trött själv, förstås, och man slappnar inte av när man har gäster och Sandra är hemma. Man måste ligga steget före och direkt hjälpa henne att hitta sätt att klara av det som är jobbigt, eller ta henne ifrån det hon inte orkar med.

Vi har aldrig bjudningar och sitter runt ett dukat bord, för det klarar inte Sandra. Fika kan gå, om det inte tar för lång tid och om hon är pigg, men hon måste alltid känna att hon kan gå ifrån när det blir för mycket. Jag skulle aldrig tvinga henne att sitta med vid bordet utan hon får alltid själv välja om hon vill det eller om hon vill fika själv i ett annat rum.

Hon vill oftast vara med, men klarar det inte, så då får man försöka få henne att förstå att det är okay att känna så och att det är bättre att gå undan när det är jobbigt än att sitta kvar och må dåligt.

Det blev ett långt svar, men det är en ganska stor bit i vårt liv och i anpassningen vi måste göra runt Sandra hela tiden för att hon ska må bra. Så det var en bra fråga som hjälpte mig att berätta hur det funkar för oss :)

Ha en skön tisdag, själv njuter jag ”lördag” och imorrn kommer Sandra hem igen. Hon var ju lite trött igår morse, efter lek med kompisar, så vi får väl se om det har gått över eller om hon behöver en ledig dag på torsdag.

♥ Kram ♥