Det
är en balansgång det där med att ställa lagom krav och bereda vägen rätt. Man
måste ha i bakhuvudet att man aldrig kan ställa högre krav på någon än vad den
personen har förmåga att klara av. Samtidigt är det av utmaningarna vi utvecklas
och växer. Därför är det så viktigt att lära känna individen och förstå
svårigheter och förmågor. När man vet behoven så kan man lättare göra rätt
anpassningar och ställa lagom krav.
Göran
och jag känner ju förstås Sandras begränsningar väldigt väl, även om hon
överraskar oss också. Vi vet vart vi ska lägga ribban och när vi kan utmana
lite extra. Det händer att vi med flit låter bli att tillrättalägga åt henne,
för att ge henne chansen att klara lite mer själv, och för att testa gränserna
lite. Man behöver ju inte ge hjälpen om den inte behövs…
Redan när Sandra var mycket liten märkte vi att hon kunde mer om vi sa saker lite i
förbifarten. Då visste vi inget om autism, eller att hon skulle få diagnoser
längre fram. I början var hon bara lite sen i utvecklingen, men hade vi haft
kunskaperna hade vi nog förstått tecknen redan då.
Hursomhelst
så minns jag så väl att vi la märke till att hon kunde saker om vi inte tittade
på henne. Om jag sa ”Lägg bollen i lådan” när jag liksom bara gick förbi och
försvann ur hennes synhåll direkt, så fixade hon det. Om jag stod kvar och
tittade, så fastnade hon.
Så
har hon alltid funkat, och jag har ju blivit mer medveten om det sedan hon fick
sin diagnos. Nu är jag väldigt försiktig med att skriva om autism i största
allmänhet i den här bloggen. Den handlar i första hand om Sandra, och alla
individer är individer, oavsett diagnos eller inte. Men vissa saker har ju
förstås med diagnosen att göra, även om det skiljer sig väldigt mycket mellan
olika personer.
Hos
Sandra är det iaf så att hon låser sig (känner krav) om vi är i närheten när
hon förväntas göra något. Så att bereda vägen rätt åt henne är att förbereda så
hon klarar så mycket som möjligt på egen hand, utan att vi behöver stå inom
synhåll. Det är ju förstås inte så lätt alla gånger, eftersom hon behöver
ganska mycket hjälp. Men största hjälpen är faktiskt den där ”bredvid-hjälpen”
när hon tror att hon gör själv och inte märker att vi stöttar vid sidan om.
När
vi har en ordentligt inarbetad vana, som Sandra kan och har lärt sig utantill,
så klarar hon den oftast bäst själv. (Beroende på vad det är förstås). Om vi
har förberett ordentligt så kan vi hjälpa lite mer i smyg, utan att hon känner
kraven. Men det gör också att det väldigt lätt blir fel, om vi missat nån
förberedelse eller råkar göra nåt i fel ordning.
Så
det viktigaste är att vi bereder vägen rätt, och när Sandra vet vad hon ska
göra så kan man börja utmana lite. Genom att ”missa” nån förberedelse som
Sandra är trygg med så ger vi henne chansen att lösa ett problem själv. Hon
blir mer självgående och hittar egna lösningar, vilket förstås är jättebra i
många sammanhang. Därför är det bra om vi tänker till lite när vi bereder vägar
åt henne, så vi inte börjar curla. Men man måste ju samtidigt vara medveten om
att hon behöver mycket hjälp.
När
man inte förstår varför man gör det man lärt sig utantill, så kan man inte
riktigt bli självgående. Man dricker inte vatten när man är törstig om man inte
förstår att det hjälper… Men man kan lära sig att dricka vatten varje gång i en
viss situation. Man kanske kan tvåla in sig lite själv, fast man behöver hjälp
att bli ren. Osv.
Att
curla är ju iallafall när man ger mer hjälp än vad som behövs. Så fort hjälpen är
nödvändig så är det faktiskt inte att curla! Och det gäller ju alla, vilken
nivå man än ligger på och oavsett hur mycket, eller lite, hjälp man behöver.
Man ska aldrig jämföra med någon annan än individen själv, och utmaningarna
måste självklart vara individanpassade. Man blir lätt beskylld för att curla
när man hjälper individer som ser ut att klara mer än dom gör. Om en person
förstår varför hen gör något eller inte, syns ju inte på utsidan.
När
Sandra är trygg och mår bra, kan vi ställa lite högre krav på henne. När hon
inte mår bra så måste vi hjälpa henne även med saker som hon egentligen kan.
För just då kan hon faktiskt inte. Det går inte att tvinga henne att klara
saker när hon inte mår bra, då triggar man lätt fram ett utbrott. Men det är bra
att veta att Sandra hellre vill själv, så kan hon så gör hon. Hon behöver inte
förstå varför hon ska göra, så länge hon får hjälp att förstå hur. Sen kan man ibland behöva tydliggöra så det hon ska göra får en mening, även om hon inte i grunden
förstår syftet. Meningslösa saker är ju inte så motiverande.
Det
är iallafall när hon mår bra som vi måste passa på att utmana, och det är då vi
kan låta bli att tillrättalägga lite. Inom rimliga gränser, förstås. Det gör
att hon får träna på att lösa problem själv, och den egenskapen är ju inte så
dum. Men man måste självklart tänka efter först, så det man låter bli att
tillrättalägga inte är för svårt för individen att lösa själv.
Sandra
tycker inte om när saker (främst tyger) är trasiga, som hål och trådar som är där dom inte ska
vara. Det kan nästan få henne att kräkas. Dukar på bord gillar hon inte heller,
även om dom är hela.
Vi
var på restaurang en gång när hon var liten (tioårsåldern kanske) och där fanns
det en duk på bordet. Det kan funka om man viker in hörnen så dom inte syns,
och antagligen gjorde vi det, jag minns inte. Vad jag däremot minns är Sandras
egna lösning på ett problem. Vi har ju alltid försökt hjälpa henne att hitta
lösningar. När hon mår bra ber vi henne t.ex. att själv ta bort det som stör,
istället för att vi fixar åt henne.
Åter
till restaurangen. Det var nämligen hål på duken, och det kan ju bli utbrott om
man dessutom sitter på en restaurang som redan kräver massa energiåtgång för
Sandra, och vi inte heller bara kan lämna henne ifred en stund. Vi hade ju
förstås löst problemet innan hon blev för stressad, om vi hade behövt det. Men
hon löste det helt själv den gången. Hon tog helt enkelt saltkaret och ställde
det över hålet så det inte syntes. Sen gick resten av restaurangbesöket bra,
vad jag minns.
Lite
så tänker vi hela tiden. Under förutsättning att Sandra mår bra, förstås.
Ibland måste allt flyta och allt stör, så då måste vi bara tillrättalägga allt
runt henne. Men när hon mår bra, så låter vi saker vara ibland. Säger Sandra
inget så är det ju ingen big deal den dagen, och då får det vara så. Stör det
henne, och vi låtsas som ingenting, kanske går därifrån bara, så tvingar vi henne
att lösa problemet själv.
Det
kan t.ex. vara en tråd på en handduk. Det är ju jättebra om hon kan vända på handduken
själv, så hon slipper se tråden. Eftersom hon ofta får kväljningar varje gång
hon får syn på en tråd så blir det ju jobbigt för henne. Då underlättar vi
hennes vardag om hon lär sig egna strategier och lösningar, så hon slipper kräkas.
Det
är så lätt att hjälpa henne för mycket, eftersom hon inte kan när man är för
nära. Men om man vågar utmana lite, lär sig gå undan i tid, och ställer krav efter
förmåga och dagsform, så kommer utvecklingen. Det är dit vi strävar hela
tiden.
.
1 kommentar:
Väldigt tydligt och bra skrivet som vanligt och underbara bilder på fantastiska blommor ❤️ Stor kram ❤️
Skicka en kommentar