Bemötande

I senaste inlägget skrev jag om att ställa lagom krav, och att gå undan för att locka fram förmågor. Idag tänkte jag skriva lite mer om det där att man stör när man är för nära.

Sandra blir väldigt stressad av att man är inpå henne när något ska göras. Hon kan inte skynda sig, och är man för nära så låser det sig helt. Det är alltid bäst att säga vad hon ska göra (och se till att hon förstår det givetvis) och sen ”försvinna” så fort som möjligt. Man får inte synas, men man måste höra henne, gärna se henne om det går utan att hon märker det. För man måste avläsa när det är läge att gå tillbaks och ge, för det tillfället, passande hjälp.

Timstocken (tidshjälpmedel man kan få via habiliteringen) är en av våra bästa vänner! Med hjälp av den kan Sandra få ”startskottet” utan att känna krav från någon person. ”När timstocken piper - gå på toa” t.ex. (Även om hon behöver hjälp med det som ska göras, så är det i själva brytningen, och att ”komma till skott” som låsningarna oftast kommer, och då är timstocken ett bra hjälpmedel).

Bildkälla
Vår timstock har 5-minuters intervaller.

Om man säger på rätt sätt och agerar rätt, så går det att ge uppmaningar utan timstocken också, vid vissa tillfällen. Som jag skrev senast ”i förbifarten”. För står man kvar och ”tjatar” så blir Sandra stressad, och då klarar hon inte att göra det hon ska. Hon måste få tid att processa. Hon hör vad hon ska göra och måste bearbeta informationen ifred. Går man då dit och säger samma uppmaning en gång till, för att man kanske tror att hon inte tänker göra det man har sagt, så måste hennes process börja om igen… Så man får ha is i magen och vänta ut henne när man har kollat att hon förstått vad hon ska göra.

Men det gäller att vara lyhörd, för ibland fastnar hon och behöver en ny ”igångsättning” eller fysisk hjälp med något. Det där att gå in vid precis rätt tillfälle kräver ordentlig personkännedom och övning. När man som assistent står bakom ett hörn och ser ”ledig” ut så gör man ett ganska stort jobb, och att ha alla känselspröt ute hela tiden är nog den största orsaken till att man är trött i huvet efter en arbetsdag.

Det är också viktigt att inte ge för mycket information åt gången, och inte börja prata med Sandra om allt möjligt och omöjligt. Att börja prata med Sandra är inte särskilt svårt, hon är väldigt bra på att sätta igång med det själv, nämligen. Särskilt när hon är stressad, vilket hon blir av för mycket intryck, information, krav och prat.

En person hon hade i sin närhet för en tid sen hade väldigt svårt för att förstå det där med att inte svara Sandra när hon började spinna igång sin stress. Det är ju jättesvårt, förstås, för vi nt-personer har ju det naturligt i oss att samtala om lite ditt och datt, mer eller mindre viktiga saker. Och vi har ju i oss att svara när andra pratar. Det är liksom naturligt och det känns väldigt konstigt att inte göra så.

Men ska man jobba med Sandra så måste man lära sig hantera det, för annars går det inte. När det inte hjälper att förklara varför Sandra får utbrott varje nattning, eller inte klarar att få tänderna borstade, eller inte vill ha frukost längre, för att hon har trissats upp för mycket, så kan man inte fortsätta jobba med Sandra. Det är inget personligt, men det funkar liksom inte när Sandra drabbas så mycket av det.

Det där är jättesvårt, och är man ny i jobbet så åker man dit några gånger, och som jag nämnt tidigare så är det ok, det är så man lär sig vart gränserna går. Men efter ett halvår bör man förstå orsakerna till utbrotten, och hur man ska försöka undvika dom. Även fast det alltid kommer finnas tillfällen då man åker dit.

Jag berättar inte det här för att anklaga någon, dom flesta runt Sandra har verkligen gjort så gott dom har kunnat. Men Sandra kan inte ha folk runt sig som inte klarar att hantera henne, och det blir så tydligt ibland. Det kan man ta lärdom av. Vi ser en enorm skillnad på Sandra när vi håller oss till rutinerna, hjälper henne fokusera på ”här och nu” och bryter innan hon spinner igång. Då försvinner utbrotten och det som ska göras blir gjort utan problem. Vi har en skillnad på flera utbrott dagligen, och stora svårigheter att få dom grundläggande behoven gjorda, mot kanske ett utbrott i månaden när personer runt Sandra kan hantera henne. Och det kräver stort stöd utifrån, för Sandra kan inte ta ansvaret.

Vi hade en sökande för ett tag sen, som talade om för mig att hon var intresserad, men inte kunde ta jobbet om det fanns risk att hon inte fick vara kvar. För hon behövde sin inkomst. Det kan jag absolut förstå, men vi kan inte anställa folk för att dom behöver ett jobb. Vi måste anställa folk som klarar jobbet, kan lära sig att hantera situationerna, och bemöta Sandra rätt. Punkt.

.