Det händer saker mest hela tiden och jag hinner liksom inte riktigt med, känslomässigt. Knappt hinner jag börja bearbeta det ena innan det andra händer, som måste hanteras. Jag håller på att läsa en bok som ger förklaringar till känslor som bottnar i barndomen, och det gör ju att jag börjar förstå mig själv lite mer. Men, som sagt, det händer nya saker så boken, och den bearbetningen, tar lite tid.
Sist jag skrev var det i mellandagarna. Sen dess har vi skilt oss och jag har flyttat till en pytteliten, men mysig lägenhet. Jag trivs jättebra och är nöjd med beslutet, men känslor och tankar har inte hunnit med i svängarna. Så jag är beredd på en reaktion närsomhelst. Idag skriver jag faktiskt för att jag har känslor jag inte vet vad jag ska göra med. Jag blir rastlös och vill tröstäta, men har kommit så pass långt med mig själv att jag vet orsaken i alla fall. Jag behöver ”bara” hantera det på ett bättre sätt än att moffa i mig vadsomhelst som är ätbart i skåpen.
Skilsmässan är klar, men inte bodelningen. Vi har ju varit vänner och överens om att hjälpas åt. Vi har inte heller haft några svårigheter med att dela upp det vi har. Men så har Göran blivit sjuk igen, kan man säga... Så nu står jag ganska ensam och osäker på om det kommer lösa sig. Det är en ganska tärande oro, faktiskt. Hans sjukdom behöver jag inte gå in mer på än att den är självförvållad och den egentliga orsaken till att jag ville lämna honom.
Det är
förstås en sorg att det blev som det blev och inte blev som vi tänkt. Den
sorgen är inte bearbetad än, så den kommer väl när den får plats. Tills nu har
jag haft fullt upp med att flytta, handla, montera och möblera. Nu är det klart
och jag njuter av hur fint jag har det. Jag har fina vänner som finns där och stöttar, det är guld värt på alla sätt och vis.
Det är också en sorg att vi inte kommer kunna åka till Sandra tillsammans mer. Ja, inte som det ser ut nu i alla fall. Hon vet ju inget om något så när jag var och hälsade på henne sist sa jag bara att pappa var hemma. Ibland är det ju lite skönt att hon inte förstår och behöver veta.
Jag har ju gjort en arbetsförmågeutredning och kommer få bra med stöd från Arbetsförmedlingen så jag kan jobba, trots vissa begränsningar. Dels är jag inte frisk från min utmattning riktigt än, eller om det är sviter av den som jag får leva med. Och dels har jag fått en del fysiska problem också. Jag är så tacksam över att vi lever i ett land där man ändå får hjälp! Synd att så många inte fattar hur bra vi har det.
Jag hoppas att jag snart är ute på arbetsmarknaden igen, för det mår jag absolut bäst av. Det är inte lätt att få jobb när man inte klarar arbetsuppgifterna som ingår, då är man glad över att det finns hjälp. Så jag tror att det kommer bli bra inom kort. Då finns inte heller tiden att sitta hemma och grubbla över saker som man mår bättre av att lämna bakom sig.
Det här är
nog mitt avslut i bloggen. Nu börjar en helt ny framtid och min plan är att det
inte ska finnas något mer att skriva om, som inte finns i alla vanliga liv. Det
tycker jag är en mycket bra framtidsplan. Må gott, och tack till alla som följt
vår resa.
.