Jag fattar helt ärligt inte

Jag har lust att skrika ”Era fega jävla ynkryggar” men vad hjälper det? Personer som är med i olika sekter, förstår ju inte själva att dom är hjärntvättade. Dom ser bara på omvärlden som hotfull. Dom behöver ju professionell hjälp. Men dom måste ju fatta det själva…

Nazism, rasism och främlingsfientlighet över lag, växer i vårt land. Hatet håller på att få grepp, och jag är så jävla rädd för vad det kommer leda till.

Hur mår folk som måste hata? Som inte har nåt vettigare för sig än att klicka på skratt-emojis när människor far illa? Hur är det ställt i dessa hjärnor egentligen?

Jag läste en artikel om en fd nazist som tagit sig ur sitt tidigare liv och nu istället jobbar aktivt mot nazismen. Det gjorde mig glad och lite hoppfull, även om det känns som en droppe i havet.

Jag har haft många nätter av oro inför framtiden när det gäller mitt utsatta barn, men det som höll mig vaken inatt var det växande hatet. Det räcker att läsa kommentarsfält om SD på facebook för att det ska kännas totalt hopplöst. Helt ärligt, hur i helvete kan vanligt folk ens tro att SD skulle vara ett bra alternativ för Sverige?? Jag fattar verkligen inte. Vad har hänt? Varifrån kommer allt hat? Vad är det för människosyn folk har??

Daniel i artikeln växte ju upp i en familj där han präntades redan från början med osunda värderingar. Det är ju inte särskilt konstigt att ett sådant barn blir nazist… Eftersom föräldrar som gör så mot sina barn troligtvis är så störda att dom inte går att nå, så behöver ju samhället ta ett större ansvar för dom här barnen.

Det har ju länge funnits en liten klick av sånt här i samhället, men den senaste tiden har det blivit ett hot på riktigt. För nu börjar ”vanligt folk” som själva inte tycker att dom är nazister, sympatisera med ett nazistiskt parti. Folk som i nästa andetag rockar sockorna och tycker att alla människor är lika mycket värda?!

Då blir man rädd. Faktiskt. "Vanligt folk" som sympatiserar med SD fattar nog inte vad dom egentligen står för, trots att dom nu, när tillräckligt många blivit hjärntvättade, vågar visa sina mycket märkliga värderingar mer öppet. Folk måste ju fatta vad det är dom hyllar med sina kommentarer och skratt-emojis? Eller?

Det här är egentligen lite för personligt, men skit samma. Vad kan bli värre, liksom? Jag växte själv upp i en familj med udda värderingar, måste jag säga. Även om det inte var så extremt som för Daniel i artikeln. Men det var smyg-rasism i mitt hem och jag minns att jag reagerade redan som barn. Min ”sk mamma” är död på riktigt och min ”sk pappa” har aldrig varit särskilt levande för mig, men jag kan mycket väl tänka mig att han idag röstar på SD. Så jag kan ju bara vara tacksam att jag slipper ha med honom att göra!

Mina ”sk föräldrar” hånade gärna de som var utanför mallen. Att jag senare blev svårt mobbad var mitt eget fel och folk som var annorlunda var i stort sett dumma i huvet.

När min ”sk mamma” för ett antal år sen påpekade hur en känd person sjönk i hennes ögon för att hen gått ut med att vara homosexuell, så bara stirrade jag på henne. Hon ursäktade sig då med att hon inte hade några fördomar… Nähe?? sa jag och hon fortsatte med att det ju var på modet att ”bli sån” nu.

När jag tänker efter är det ju inte ett dugg konstigt att Sandra inte är någon som dom har tyckt varit värd att bry sig om. Hon duger helt enkelt inte och passar inte in i deras ”fina, men smutsiga” mall. Blod är inte alltid tjockare än vatten.

Jag tar hellre skit, och att jag blev mobbad och inte ens hade någon vuxen att ty mig till har nog snarare stärkt mig. Jag skulle aldrig följa en fårskock som väljer att hata allt som känns främmande. Antingen hälsar man och lär känna, eller så låter man bli. Man hatar inte!

Jag minns en gång när jag kanske var runt 10-12 år eller nåt. Det var inte så vanligt med transpersoner på den tiden. Inte synligt iallafall, för dom fanns ju såklart då med. Jag stod och väntade på bussen någonstans i Stockholm när en översminkad manlig person i gälla damkläder kom fram till mig. Hen frågade nånting i stil med ”Du som är tjej, hur ska man vara för att passa in”. Jag svarade ”Du ska nog sminka dig lite mer lagom” eller nåt sånt. Hen blev så glad över att jag hade stått kvar och svarat. ”Dom flesta är rädda för mig”. Det är den där sista meningen som jag minns mest, och nog den som är orsaken till att jag minns hela händelsen. Jag gjorde iallafall en människa glad bara genom att svara på en fråga. Ska det vara så svårt?

Vad är man rädd för? Själv är jag rädd för nazister med järnrör!

.

Drar i handbromsen

Som jag skrev sist så har jag kommit av mig lite i skrivandet och hade min blogg varit mer poppis med många besökare så hade jag väl haft en frågestund. Det brukar lösa upp skrivtorkor ganska bra.

Men jag kan ju berätta hur det går med problemet som blev större förra veckan. Sandra började få fobi över avloppet i badkaret och det blev bara värre så vi trodde ett tag att hon inte skulle klara att bada/duscha, vilket hon måste göra varje dag.

Det vi gjorde då var att backa lite i vår framfart av nyheter som har varit på sistone. Och då pratar jag om ytterst små förändringar, dom flesta. Saker som man lätt tror inte ska spela någon större roll, men som tar av Sandras energi lite här och där. Alla bäckar små…

Vi har bl.a. justerat lite rutiner för att få bättre flyt och lugn runt Sandra. Som att hon har fått en skål med lite frukt på morgonen så hon lättare ska landa på jobbet innan hon klarar att sätta igång med sina arbetsuppgifter. Och att vi har infört ett toabesök på fm varje dag eftersom Sandra inte alltid har varit på toa när hon kommer från korttids. Då är det bättre för henne att ha toarutinen lika varje dag istället för att bli orolig dom gånger hon behöver gå på toa och vi inte har det som rutin.

En annan ändring vi gjort är att Sandra har fått in en ny aktivitet så pass bra att den hamnade på schemat. Aktiviteten har vi alltså inte ändrat, bara gjort en schemabild för den. Det är sånt jag menar när jag skriver att det har varit mycket förändringar runt Sandra, och alltså inga stora ommöbleringar.

Det som är viktigt att tänka på är ju att dom små detaljerna har väldigt stor betydelse för Sandras ork, eftersom precis allt som avviker det minsta tar på hennes energi. Även fast målet med förändringarna är att minska på energiåtgången, så tar det av orken innan det nya blir rutin. HÄR är ett tidigare inlägg om energiåtgång för den som är intresserad.

Ju mindre ork Sandra har kvar, desto sämre klarar hon att strunta i sakar som oroar. Sen får vi ju komma ihåg att det inte var så länge sen som hon inte ens kunde gå p.g.a. chefernas oanpassningar på den dagliga verksamheten i våras. Det tar ju tid för Sandra att återhämta sig tillräckligt mycket för att klara nya utmaningar problemfritt.

För en tid sen började vi introducera externa assistenter i övergången mellan jobb och kvällsrutiner. Det vi gör direkt efter jobbet är kvällsbadet, så vi har börjat vänja Sandra vid att andra hjälper henne med det. Allt vi gör tycker Sandra oftast är jättekul och hon blir nästan alltid strålande glad när vi ska göra nåt nytt, eller nåt utanför schemat. Säger jag ”Idag ska du till tandläkaren” så är lyckan gjord den dagen. Lite så funkar hon för det mesta och att andra börjar hjälpa henne med kvällsbadet är så roligt att hon längtar hela veckan.

Det är då det är så lätt att glömma bort att hennes ork måste räcka, och att förändringarna tar på hennes energi. Det är då det är så lätt att köra på för fort, och snart kommer ett bakslag. Det är egentligen inte ett dugg konstigt att en del personal på korttids (och nya lärare i skolan som inte kände till det här) brukar svara ”Men det gick såå bra, hon tyckte det var såå roligt” när jag säger att hon inte ska göra en massa saker utöver schemat.

Hursomhelst så har jag kört på för fort och bakslaget kom i form av fobi för avloppet i badkaret. Så nu har vi backat och introduktionen får ta den tid som Sandra behöver helt enkelt. Vi har hittat lite strategier för att hjälpa Sandra att ”strunta i proppen” bl.a. med hjälp av lek med bad-djur. Det har gått jättebra och den där paniken hon visade i badet förra veckan är borta nu, även om oron finns kvar. Nu ska vi skynda långsamt och det här kommer snart att vara problemfritt, men en nyttig tankeställare till mig själv om hur lätt det är att köra på fortare än vad Sandra klarar.

Vi diskuterar mycket, jag och assistenterna, och det är en otrolig hjälp att ha så duktiga personer runt Sandra. Tillsammans hittar vi bra anpassningar och jag är så tacksam över det! Jag ska skriva ner det vi gör i badsituationen till korttids och skicka med det till dom på måndag, för det är ju jätteviktigt att även dom jobbar åt samma håll nu om det här ska bli bra.

Jahaja, det blev ju ett helt inlägg om det och en del skrivet idag med, fast jag inte trodde det när jag började. Nu avslutar jag med att önska er en fin-fin helg! Må så gott.

.

Rensning pågår

Jag måste rensa. Rensa, rensa och rensa. Det ligger kom-ihåg-lappar i hundratals högar nu, känns det som. Viktigheter som absolut inte får glömmas hamnar i en ny hög för att inte försvinna i mängden av alla andra viktigheter i alla andra högar…

Det är mycket som ”hänger i luften” och många frågetecken, och bakom varje ”kom-ihåg” finns ju nåt jag inte får glömma. Håhåjaja.

Jag tänker att det är dags att börja rensa, och få ordning i oredan. För det ska ju bort sen och det lär ta sin tid innan alla högar är genomgångna. Får vi igenom det vi ska söka, i form av anpassningar, så ska det bli tvättstuga åt Sandra där jag nu har mitt kontor. Och, ja… det är nog lika bra att börja rensa, som sagt.

Tack för tips om att kontakta räddningstjänsten ang. utrymning från övervåningen. Jag har mailat dom så får vi se om dom vet ifall det finns några hjälpmedel och vart man isf får tag på sånt. Börjar det brinna i trapphuset, eller på bottenplan, så är enda vägen ut genom ett fönster och det är för högt att hoppa. Det känns ju inget vidare att sätta upp en stege som Sandra inte klarar… Så vi hoppas det finns nåt annat istället, så alla kan ta sig ut om det behövs.

Gårdagen började med arga humör hos damen och hon ritade ett eget seriesamtal med två ansikten och gjorde ett kryss över det ena. Hon sa ”Sätt kryss över arghumöret”

Det kan ju tyckas lite bra, på ett sätt. Att hon använder sig av metoden som vi använder när vi vill tydliggöra nånting för henne. Men, det känns inte bra när hon använder det för att ”ta bort sina egna känslor” liksom. Är man arg så finns det ju oftast en anledning. Hon måste få känna sina känslor. Däremot kan hon fastna i gnäll ibland och behöva lite hjälp att komma ur det. Men man måste ju kolla orsaken och bemöta den.

När hon gick i den första skolan (särskolan som inte klarade anpassningarna hon behövde) så sa hon ”Jävla XXX” (XXX=en lärare). Läraren tog då fram papper och penna (Sandra var 5-6 år och kunde inte läsa, kan fortfarande inte läsa och har i vissa fall en förståelse på en ettårings nivå).

Läraren ritade två streckgubbar med pratbubblor. I den första pratbubblan skrev hon ”Jävla XXX” och kryssade över bilden. I den andra skrev hon ”XXX är snäll”

Ursäkta mig, men vilket j***a sätt rent ut sagt! Om nu Sandra var arg på XXX så ska hon väl inte behöva säga ”XXX är snäll”?!! Så måste man kanske använda ett hjälpmedel som personen i fråga förstår?! Så jädra opedagogiskt, det behöver man väl ingen specialistlärarutbildning för att fatta! Dom sa även till Sandra flera gånger att hon inte skulle svära så tillslut frågade jag dom om dom först hade lärt henne alla svordomar, så hon visste vilka ord hon inte fick säga…

Ni som följt min blogg vet att vi bytte skola sen, och att Sandras skolår efter det är hennes bästa år. Och att det är dom åren vi har med oss nu när vi skapar trygghet igen, med hjälp av gemensam klokskap och allt jag lärde mig av lärarna där :)

Duschningen var jag lite orolig för, eftersom Sandra är påväg in i nån slags panik över badkarsproppen, som jag skrev igår. Så jag hade gjort upp en noga plan i huvet innan, för att försöka hitta rätt anpassningar och få henne lugn i badet. Och det gick jättebra! Vilken lättnad.

Jag tror att hennes reaktion beror på att det har varit mycket förändringar för henne nu. Det är två kvällar i rad som vi har satt in externa assistenter i dusch-rutinerna och det har bara gått några veckor. Så det är inte konstigt att det stökar till det för henne. Det är ofta så med nyheter, att dom fungerar jättebra i början och det är då man lätt kör på för fort. Då kommer ett bakslag och det misstaget har vi ju gjort många gånger, trots att vi är medvetna om det. Så egentligen är det inte konstigt att dom som inte känner Sandra kör på mer än hon orkar när vi föräldrar åker på dom nitarna fortfarande.

Men, vi backar lite nu och låter Sandra komma ikapp igen, så ska det säkert gå bra snart. Jag funderar ju en hel del på alla förändringar som väntar. Hur försiktiga vi än är så kommer det bli en jobbig tid. Jag vet inte ens i vilken ordning det är bäst, men dom funderingarna tar vi i ett annat inlägg.

Nu har det varit full fart här ett tag, så det har tagit sin tid att få det här publicerat även om det var färdigskrivet för länge sen ;) Sandra tog en halvtimmes sovmorgon vilket betyder att vi har en halvtimma kvar innan vi är i fas med tiden. Jädra sommartid att ställa till med oreda i röran. Vi har klarat av lite utbrott också och det märks att damen inte är riktigt på topp just nu.

Må bäst!

.

Anpassningar och tydliggörande

Som jag skrev förut så hade vi möte med arbetsterapeuter igår. Det kom två, eftersom det är ”lite speciellt” som dom sa. Dom sa också ”Vi har aldrig varit med om det här förut” flera gånger, och det har ju vi varit med om, kan man säga ;) Alltså att andra säger så om anpassningarna som behövs. Att bo kvar i föräldrahemmet och föräldrarna flyttar är säkert inte så vanligt. Dom flesta inom LSS klarar ju gruppbostad, eller egen lägenhet…

Vi gick igenom allt vi hade skrivit ner, och det var väl egentligen inga blanka nej på nånting, men en rekommendation att överklaga om det behövdes, eftersom det just var så speciella anpassningar, och nytänkande på en del saker. Det blir ju så när det inte är så synliga funktionshinder… Övervakning, t.ex. brukar vara rörelselarm. Att det larmar om nån kliver ur sängen, eller ut genom dörren, eller krampar. Eller för att påkalla hjälp själv. Men för att andra ska se när det är läge att gå in och säga åt personen att kliva ur sängen (t.ex.) det var liksom lite speciellt.

Ljudisolering brukar gälla om någon stör grannarna. Men för att inte grannarna ska störa… ja, det var ju lite speciellt. Osv.

Men flytt av badrum, tvättstuga och entré ifrågasattes inte alls och det känns ju jättebra. Hiss är ju ett stort projekt, men verkade inte helt omöjligt då vi inte tror att något annat fungerar när Sandra är dålig. Hon blir nämligen ännu räddare då, så att hon skulle sätta sig i en stol i trappan tror ingen på som känner henne. Nu ska vi vänta på alla intyg och ansöka, sen är det bara att vänta.

Vad man däremot inte får nån hjälp med, och som var det jag trodde var mest självklart, var utrymning från övervåningen. För då är det så att om man klarar att bo i en gruppbostad, så ska det självklart finnas möjlighet att utrymma vid brand. Men inte i en privat bostad. Och Sandra klarar ju inte gruppbostad, utan hennes privata bostad är ju hennes särskilt anpassade bostad. Då får man lösa det bäst man kan, så det måste vi klura vidare på.

Om nån har en länk till vad som finns så vill jag gärna ha den. Alltså vad finns det för hjälpmedel när en person inte kan ta sig ut, eller klättra på stegar, eller troligtvis inte ens kan gå alls i en krissituation? Om man snabbt måste ut genom fönstret på andra våningen.

Lösningar kan vi säkert hitta, men jag skulle gärna vilja veta vad som finns. För jag antar att det finns nånting?! Om det är för dyrt att köpa så kan vi iallafall få idéer till lösningar, tänker jag.

I övrigt har vi gjort lite andra anpassningar ”här och nu” för Sandras del. Hon har varit orolig den senaste tiden och frågat väldigt mycket om vem som jobbar, vem som äter, vem som duschar osv. Så vi har gjort i ordning en slags tavla där dagens viktiga ”vem gör vad-info” ska stå, så det blir tydligt.

Nu är det förstås inte Göran och jag som kommer sitta på tavlan i första hand
utan dom externa assistenterna, som är dom som jobbar på dagtid oftast.
Vilka jobbar idag. Vem "jobbar i bänken" Vem äter.
Vem kör bilen och vem sitter bak. Vem duschar.

Det har alltid varit viktigt för Sandra att veta vem som gör vad, men det har räckt att det har stått på schemat. För nån vecka sen var vi tvungna att ändra lite pga sjukdom, samtidigt som vi har gjort lite andra, bestående förändringar. Då blev det nog lite för många ändringar på kort tid, vilket oroade.

En period i skolan, när det kom en ny personal som inte riktigt kände Sandra, så fick dom för sig att träna henne på olika personer. Att verksamheten skulle vara det som var viktigt, inte med vem. (Men för Sandra är det precis tvärtom). Så dom bytte personal utan att Sandra förbereddes.

T.ex. stod det på schemat hemma vem som skulle möta Sandra när hon kom med taxin till skolan, men då var det nån annan som mötte. Det tog inte så lång stund innan Sandra var väldigt orolig och frågade om och om igen vilken dag det var och vem som skulle möta.

Jag tog upp det och efter lite diskussion så ändrade dom tillbaks till det som var tryggast. Det bästa sättet att få Sandra att klara av oförutsedda förändringar är att dom aldrig händer. Alltså är det vårt mål. För är Sandra trygg med sitt schema och kan lita på oss, så fixar hon när det ibland händer saker som inte går att förutse.

Nåja, det var en parentes. Det har uppstått ett annat problem också, som vi måste försöka hitta en anpassning för, och det är ganska akut. Sandra har fått nån manisk rädsla för badkarsproppen, nämligen. Tyvärr verkar det som det bara blir värre och vi hoppas innerligt att vi får det att vända snart. Hon måste bada varje dag. Det går inte att ändra på det av skäl jag inte tänker skriva här. Vi måste helt enkelt få det att fungera. På nåt sätt.

När Sandra är skör och det har blivit för mycket för henne en tid, som det har nu, så blir sånt som stör henne ännu svårare. Mår hon bra så kan hon ”strunta” eller åtgärda det som stör genom att gömma det, t.ex. Som en gång för många år sen, när vi åt på restaurang och det var ett hål i duken. Egentligen klarar hon inte dukar alls, men det är oftast kanterna, eller hörnorna hon inte fixar. Så är det en duk som är vikt runt bordskanten så brukar det gå bra. Den här var trasig, och det går inte heller för sig. Men den gången mådde Sandra bra och ställde själv saltkaret över hålet. Mår hon inte bra så kan det bli utbrott om vi inte är snabba med att ta bort hela duken.

Nu har vi en skör period och Sandra ser ”allt” och stör sig på det mesta som hon tycker är på fel ställe. Damm, trådar, hål, en liten prick, svampar i gräsmattan osv. Eller badkarsproppen. Ja, kanske mer hålet som finns där när man lyfter på proppen. Så idag ska jag prova om det hjälper att dölja hålet när man måste tappa ut/byta badvatten. Vi håller en tumme för det. Får vi inte bort rädslan så har vi ett väldigt stort problem.

Inatt sov jag max en timme innan jag vaknade och började planera och grubbla. Helt i onödan! Det är smartare att sova, men det fattar inte hjärnan sådär mittinatten. Efter några timmar gick jag upp och förberedde det här inlägget, målade lite burkar på jobbet och planerade lite småfix. När det snart var dags att vakna somnade jag ;)

Jaha, det var nog det hela för denna gång. Morgonen har hittills varit skör, så vi tar det lilla lugna. Ha en fin helg!

.

Pyssel, godsaker och svamp-skräck

Jag måste skärpa till mig lite och sluta stoppa i mig godsaker lite nu och då. Eftersom vi inte kommer kunna skaffa ”motions-hund” än på ett tag, så är det ju bra om jag orkar röra på fläsket när vi väl skaffar en ;)

Av nån märklig anledning så tror jag alltid att jag måste moffa i mig en chokladbit (eller två..tre..) för att piggna till när jag håller på att somna. Det har inte hjälpt en enda gång, men ändå tror jag det fortfarande?!

Nåja! Gårdagen gick iallafall bra. Sandra var lite tjatig och skör mellan varven, men jobbade på bra. Vi konstaterade att det har varit väldigt mycket nytt för henne på kort tid, så det är ju inte konstigt att det kommer en reaktion. Vi tar det så lugnt vi kan och hoppas att hon kommer ifatt sig snart.

Hon ser svampar lite överallt och dom oroar henne. Hon har ju svårt att bara släppa saker som stör, men vi kan inte plocka bort alla svampar som hon kan tänkas stöta på, för dom växer ju upp över en natt och finns ju nästan överallt om man tittar noga. Och det gör ju Sandra…

Vi försöker få henne att strunta i dom, för det vore ju det enklaste om hon bara kunde låta dom vara. Vi får väl se hur det utvecklar sig, förhoppningsvis lugnar det sig om ett par dagar.

Jag surfade runt lite igår, som jag brukar, och såg ett tips på en räkneuppgift på nätet. Det var två bilder som passade ihop, som pusselbitar, med en siffra på den ena och antal föremål på den andra. Eftersom vi inte håller på med siffror, men Sandra är intresserad av bokstäver (utan att kunna läsa) så tog jag idén och ”Sandra-anpassade” den lite.

Det gillade hon :)

Jag har också skrivit ut en massa ”träd-mallar” som går att utveckla till allt möjligt med lite fantasi. Just nu är det ju väldigt roligt med alla fina färger på träden och vi jobbar ju med temat årstiderna lite över lag. Så igår blev det ett äppelträd med hjälp av små äpplen i kartong.

Assistenterna hittade på en annan rolig grej som jag inte riktigt vet om jag kan förklara… Om jag fattade det rätt så la dom ett ritpapper, med lite flask-färg på, i en sån där plastpåse som går att stänga, och sen fick Sandra klämma ut färgen på pappret. Som fingerfärg utan att bli kladdig :) Det tyckte hon var jätteskoj, och det passar nog henne som gillar att måla och pyssla, men inte älskar att bli kladdig.

Sen gjorde dom chokladbollar, så kladdigt blev det tillslut ändå ;)

Dom ligger nu i tryggt förvar från godissugna morsor, i frysen. Sandra fick förstås smaka först men dom är till hennes födelsedagsfirande i helgen, hade vi tänkt. Fast det vet förstås inte Sandra något om.

Jag var ju ledig hela dagen igår, och Göran var inte hemma, så tillslut hade jag så tråkigt att jag gick ner till jobbet och störde lite. Jag behövde lite social samvaro innan dom skulle vidare till korttids. I em kommer Sandra hem och då lär jag inte ha långtråkigt mer.

Ha en fin dag!

.

Jaha?

Det får bli ett tredje inlägg idag, helt enkelt! Var ju tvungen att reda ut alla frågeteckan, så jag skickade bilden till Skansen-akvariet :) Och fick svar direkt:

Hej
Det är en vanlig svensk husspindel, Tegenaria atrica, och sålunda helt ofarlig
Mvh
Bo Jonsson
Curator of Mammals
Skansen-Akvariet AB

?

Blev ju nästan besviken… Måste ju erkänna att det hade varit lite mer spännande med en dödligt giftig söderhavsö-spindel och reportage i Aftonbladet…

Ja!

En dag full av överraskningar

Och inte bara trevliga såna…

Vi började iaf dagen med en prommis i solen. Så härligt väder! Svettigt fast jackan hade åkt av redan i början av promenaden :)

På vägen tillbaks gick vi förbi blomsteraffären, för jag skulle köpa två nya blommor och slänga dom jag lyckats ta död på. Eller, dom levde nog, men blev aldrig fina efter att jag klippt ner dom…

Iallafall så hittade jag två urhäftiga blommor som tål söderläge, så dom köpte jag. Hem å klipper bort plasten och då får jag överraskning nr 1

HERREJÄVLAR säger jag bara, och ni får ursäkta. Men jag har ju alltså spindelfobi, och att blomman kom från nån söderhavsö, eller vad det nu var, gjorde ju inte det hela trevligare, precis. Jag skakade i hela kroppen och tvingade Göran följa med tillbaks med blommorna så jag slapp ta i dom mer. Fast först mosade vi (Göran) spindeln med en ytterkruka…

Han i butiken påstod att det var en svensk jaktspindel, hur han nu kunde se det av mos med ett par spretiga ben… Tror vad jag vill jag och funderar på att skicka fotot till ”nånstans” och fråga vad det är. Nån som vet här, förresten?

Jaja, jag fick pengarna tillbaks så det var inget mer med det, men jag skakade ett bra tag. Jag är verkligen rädd för spindlar, om dom så är svenska, pyttesmå och ofarliga!

Men sen, när vi kom hem, så väntade en trevligare överraskning på mig :)

Jag stod länge och funderade om det var nåt jag hade missat, men kom fram till att jag varken fyller år eller har namnsdag. Så det var nog bara så att Mona skickade det för att hon tycker om mig, helt enkelt! Vad glad jag blev! Tack, goaste Mona!

En jättefin ljusstake…

…och ett roligt te med chokladsmak!!! Ska bli spännande att smaka på det :) Och, det bästa av allt, två långa brev på massor av sidor!

Lotter med vinst! 20 spänn, minsann! Och ett paket till Sandra som hon får öppna efter badet idag :)

Ja, jag ville bara berätta på en gång, så det fick bli två inlägg idag, helt enkelt. Ha nu en fortsatt fin dag!