Lycka är…

Häromdagen gick vi till en träningspark som finns nära vårt hem. Vi har varit där några gånger, och Sandra tycker det är roligt. I somras hade hon dock väldigt svårt att gå och röra sig så det var ett tag sen nu.

Bilderna är från ett tidigare tillfälle 2016, och har dålig kvalitet. Jag visar dom mest för att lättare kunna förklara lyckan jag kände häromdagen. Vad Sandra klarar och inte varierar och går upp och ner, men vi blir förstås alltid glada när förmågor återvänder. Det kan bero på allt ifrån dagsform till något långvarigt som vi inte förstår. Att dom motoriska svårigheterna blir mer påtagliga under vår och sommar gör att vi undrar ifall det kan kopplas ihop med pollenallergi, och ökad trötthet. Men vi vet inte.

I våras filmade jag Sandra när hon försökte, med min hjälp, att ta sig ner för en trappa. Sittandes, livrädd och med stort tålamod. Den filmen visar jag inte här, men kanske kommer den att visas i annat sammanhang framöver. Jag vill iallafall att ni ska förstå lite av den enorma lycka man kan känna över framstegen.

I träningsparken brukar det se ut ungefär som på bilderna nedan när Sandra går banan. Dom gånger vi går dit mår Sandra bra, för annars är det liksom ingen vits utan skulle bara leda till misslyckanden. Ska det bli en bra utflykt bör Sandra klara att promenera dit själv, utan rullstolen och med glatt humör.

Senaste gången vi var i parken, i våras innan hon blev sämre, klarade inte Sandra att gå ner för den lilla trappan, men hon klarade banan bra i övrigt. 2016 klarade hon att gå ner för trapporna även hemma. Inte alltid, men i bra perioder.

 

Som synes gick dom två trappstegen bra här, och när vi var i parken häromdagen klarade hon det igen. Efter flera år då hon satt sig i alla trappor nerför, och även ibland när hon ska ta sig uppför. Jag blev så lycklig att jag ville jubla. Jag nöjde mig dock med att säga ”Bra Sandra” och hon var nog lika stolt hon. Nästan iallafall. För varje varv vi gick banan, så klarade hon trappan bättre.

 

På den här bilden ser man Sandras egna lösning på ett svårt problem. Egentligen är det väl meningen att man ska balansera uppe på plattformarna, som är lite vingliga. Sandra har alltid tyckt att det varit otäckt när något är ostadigt, men att kliva över är ju också träning.

Häromdagen såg hon hur jag gjorde, och ville göra likadant. Hennes lösning blev att kliva över med ena foten, och på med den andra. Så fantastiskt bra! Jag frågade om hon kunde byta fot, och det fixade hon också!

 

Här har vi balansgång, och Sandra hade samma lösning på det. En fot på, och en bredvid. Tidigare har hon gått med en fot på varje sida.

Vi gick banan flera gånger och Sandra var på toppenhumör. Hon ville vila ett par gånger, men var på det igen efter en stund på bänken. Det var så fantastiskt roligt att se framstegen, sånt ger mig massor av energi.

.

God fortsättning

Jag har alltid haft så lätt för att skriva, och bearbetat mycket på det sättet. Jag har bara behövt börja en mening så har resten gått av sig själv. Plättlätt. Men nu är det svårt och jag får inte till nånting. Hjärnan fungerar inte riktigt som den ska, den är nog både utbränd och lite deppig just nu. Men jag har försökt få ner mina tankar och känslor lite då och då. Raderat, skrivit om, pausat, raderat igen osv. Tillslut fick jag iallafall ihop något som jag tror är lite läsbart, så då bestämde jag mig för att publicera det. Så ni får en liten uppdatering om läget, och ser att vi lever iallafall. Dock reserverar jag mig för att jag inte har riktigt flyt i skrivandet.

Helgerna är över, och jag hoppas ni har haft det kanoners på alla sätt och vis. Vår jul blev mycket bra och vi lyckades hålla den hemlig ända till julaftonens förmiddag. Sandra har varit väldigt trött en lång period nu, men lugn inför julen. Ett tag, i början av december tror jag det var, tjatade hon en hel del om fyrverkerier. Men det la sig, och efter det pratade hon inte om varken jul eller nyår. Vi hade helt vanliga dagar och tog oss igenom dom en i taget, utan något julpyntande och med persiennerna fördragna mot grannar som pyntar.

Även julafton och nyårsafton var ganska vanliga, med dagens fasta rutiner. På julafton byttes lunchen mot julmat i matrummet (som vi äter i vid festliga tillfällen) och ”efter-maten-aktiviteten” byttes mot julklappsöppning. Vi har hittat rätt i traditionerna nu, och anpassade även antal julklappar så lugnet höll i sig hela dagen.

När julklapparna är öppnade brukar det bli lite oro i Sandra, så det gäller att snabbt återgå till det normala. Eftersom vi inte hade så många julklappar, och bara en ny film, så fick vi undan allt innan oron kom. Sandra såg den nya filmen och käkade upp sin chokladtomte som hon får i julklapp varje år.

Nyår skulle vi inte fira alls om det inte var så att det sköts raketer, för det kan vi ju inte mörka. Sandra ska se dom i sitt fönster så vi har ”bara” att vackert roa henne bäst vi kan och orkar, hela den övertrötta kvällen. Man får helt enkelt göra det bästa av det man har och påverka det man kan.

Även den dagen ändrades så lite som möjligt. Sandra fick reda på vilken dag det var strax innan lunchen som vi åt i matrummet (eftersom det är lunchen Sandra fixar att mestadels äta tillsammans med oss, vid middagen klarar hon oftast inte sällskap på samma sätt). Resten av alla rutiner var sig lika fram tills det i vanliga fall är sovtid. Då blev det mys i TV-soffan med lite godsaker att plocka med.

Under kvällen hade vi nytta av dom två filmer hon inte fick i julklapp (eftersom det hade stressat henne att ha för många val då). Så vi roade oss med en Pettson & Findus, samt en Saltkråkan, och dom räckte, med lite planering, ända fram till 12-slaget.

Det var faktiskt den bästa nyårsaftonen vi haft. Sandra var relativt pigg och glad hela tiden, så det flöt på utan låsningar och utbrott. Vi visste inte om det skulle komma några raketer utanför hennes fönster, eftersom dom flesta är kloka nog att avstå skiten numer. Men det går ju inte att förklara det för Sandra, så vi hade en reservplan med tomtebloss att ta till vid behov.

Men Sandra var så lugn och nöjd, så även fast hon frågade när det skulle komma olika färger på himlen, så verkade hon acceptera att vi bara såg lite blinkande och hörde smällar. Otroligt! Så vi skippade krånglet med tomtebloss och jag bad Sandra gå på toa innan det var sovtid. Och ungen skuttade iväg, utan låsningar och var fortfarande glad!!! Helt fantastiskt! (För att förstå på riktigt, hur fantastiskt det är så måste man ju ha upplevt hur det har varit förut, men ni ska veta att vi blev helt lyckliga där på nyårsnatten).

På vägen till toan passerade Sandra ett fönster som vätter åt ett annat håll än det vi stått vid. Då stannade hon till och utbrast ”Där är dom, jag hittade dom” Och minsann, där fick hon se ett lagom fyrverkeri med olika färger på himlen. Det blev liksom höjdpunkten av en mycket lyckad kväll. En nöjd tjej blev ännu nöjdare och nattningen gick bra.

Vi har lite saker framför oss, som vi inte vet så mycket om i nuläget, så jag återkommer när jag vet mer, och när jag lyckas få det läsbart. Men jag avslutar det här inlägget med att önska er ett fint år 2020.

.

Förklaringen

Rätt ska vara rätt och jag vill inte sprida en massa missförstånd och felaktigheter. Jag har nu fått en förklaring på utredningen som jag förstår. Dock inte av LSS-handläggaren, vilket man kan tycka är lite märkligt… Men som tur är har jag god hjälp av kunnig person via assistansbolaget. Tack!

Jag har ju så klart assistansbedömningar i huvudet, där man bara bedömer personens egna förmågor. Det har legat i vägen för mina tankar att förstå handläggarens försök till förklaringar, för när jag läser hans svar nu så förstår jag ju vad han menar…

I en assistansbedömning måste man utreda individens egna förmågor för att ta reda på hur mycket assistans det behövs. Såklart. Men i den typ av boende som Sandra är beviljad, där det redan är konstaterat att en person behöver hjälp med allt, så bedöms istället (i den här kommunen iaf) vad Sandra klarar med hjälp.

Plötsligt förstår jag vad han menar med att en person som bedöms som lätt begränsad kan få mer hjälp än en person som bedöms ha stora begränsningar. För har man lätt begränsning så kan man delta ganska mycket om man får hjälp, medan man inte kan delta alls med stora begränsningar utan då får personalen göra allt åt en istället.

Då är det ju, på dom flesta punkterna i hans bedömning, helt i sin ordning att det står lätt begränsning, för det är liksom redan klart att hon ska ha hjälp att utföra i stort sett allt.

Vissa punkter är jag inte riktigt bekväm med, dock. Men dom handlar om Sandra som person och det får jag ju ta med personalen som ska jobba med henne sen. Det är sånt som dom kommer förstå om dom har rätt kompetens, och kompetens kommer jag ju kräva.

Dessutom står det, på dom punkterna i bedömningen – Kompenserande. På övriga punkter står det – Stödjande/tränande, och då är ju även dom punkterna i sin ordning. Men tänk att man ska ha typ högskoleutbildning för att förstå sånt här. Varför kan inte handläggare istället komma ner lite på jorden, och prata så en vanlig morsa fattar? Fast jag är kanske ovanligt trög, bara 😂

Det kan ju tyckas att jag sjåsar upp det hela, men det är så viktigt för mig att det här blir rätt från början. Efter alla fel i kommunen genom åren så måste jag liksom dubbelkolla och försäkra mig om allt som annars kan vändas på innan vi är i mål. Jag vet ju hur fel det kan gå om man inte gör rätt.

Alltså, det var så skönt att få det här utrett ordentligt för jag har varit väldigt orolig över hur det ska bli när ingen fattar. Så var det jag själv som inte fattade 😇

Inatt har jag sovit gott och det här kommer bli så bra när vi kommer i mål. Nu ska jag njuta riktigt mycket av det som är kvar av veckans ledighet. Ha det fint!

.

Då är vi igång

Det blev en maratonstart för assistenten i måndags. Men det finns ju nåt positivt med det också, som man kan fokusera på, även om det var en jobbig dag för alla. Att få se dom jobbiga dagarna så fort som möjligt är ju ingen nackdel. Det är faktiskt värre när Sandra bjuder på en smekmånad först.

Det som var jobbigast för mig var väl att jag sen låg vaken hela natten och funderade på hur vi ska lösa det här om Sandra faktiskt inte fixar att det kommer folk igen. För hon har i stort sett inte haft några större låsningar sen förra assistenten slutade.

Det är så klart inte assistenternas fel, utan det är jobbigt för Sandra att hantera nya, helt enkelt. Och nya kan ju inte komma och sätta tydliga gränser förrän dom känner Sandra lite, och vet vilka gränser hon behöver.

Sandra fastnar väldigt lätt i saker hon kommer på att hon vill eller inte vill eller vad det nu kan tänkas vara. Det är inte ens lätt för mig, som känner henne väldigt väl, att veta hur jag ska hantera situationerna när det blir så där låst. Det har varit jättesvårt genom alla år. Jag tror vi har provat det mesta, men Sandra är svårflörtad när hon har fastnat i nåt.

Så i måndags, första dagen för nya assistenten, blev det en stor låsning för Sandra när det var dags att äta lunch. Det tog två timmar innan hon kunde peta i sig lite mat och vi hann med både ett mindre utbrott och tårar innan det gick över.

Det är inte själva utbrottet som är värst, utan låsningen. Jag har fått många råd om det och vi har nog provat allt. Det funkar ju på mindre låsningar, men inte när det är total-låst. Det som funkar bäst då, och som jag gör trots att det känns tvärtemot alla råd vi fått, är att tappa tålamodet och ”sätta ner foten” bli arg och låta det bli utbrott. Nåt bättre sätt som funkar har vi inte hittat. Målet är förstås att istället förebygga så det inte blir låsningar.

Nåja, efter den dagen undrade jag ju om assistenten vågade börja på det här jobbet… Men hon tyckte bara det var bra att hon fick uppleva hur det kan vara ibland. Sen fick vi uppleva hur det också kan vara ibland, nämligen den totala motsatsen. Efter igår kändes det betydligt bättre igen, så inatt har jag sovit som en stock.

Sandra är lite skör och trött, och hon har fortfarande en hög stress i sig. Det har hon ju haft i flera år vid det här laget. Men vissa dagar är bra dagar ändå, även om det inte behövs så mycket för att det ska vända eller explodera. Igår var hon, efter omständigheterna, på väldigt bra humör. Hon busade och hade den där (numer sällsynta) glimten i ögonen. Då blir den här morsan bara lycklig och genast mycket piggare.

När vi skulle gå ut efter sångstunden sa Sandra att hon ville spraka boll, men inte på tomten. Bara en sån sak! Att hon kommer på vad hon vill göra, och kan tala om det! Sånt gör mig glad på riktigt, och det är större än vad vanligt folk kan föreställa sig.

Eftersom Sandra sa vad hon ville utan problem och utan gnäll, så bedömde jag också att hon skulle fixa det. Så vi tog rullstolen, fotbollen och två koner med oss till en plan vi har i närheten. Det var en mycket nöjd tjej vi hade i rullstolen. Hon höll konerna (uppochner) i handen och jag hade lagt bollen i dom, så det såg ut som en stor glasstrut.

Vi ställde sen konerna så vi hade ett högt stängsel bakom oss. Annars får man bara hämta bollen väldigt långt bort mest hela tiden, och även om den här morsan behöver motion så är det smart att begränsa lite… Bakom stängslet finns en tennisbana.

Vi sparkade boll en bra stund. Sandra som sitter still väldigt mycket annars sprang glatt runt och hämtade bollen åt alla håll. När jag märkte att orken började sina så skulle vi precis avsluta när Sandra fick till en riktig höjdare. Ja, ni fattar… Där låg bollen inne på tennisbanan som bara medlemmar har nyckel till. Det lilla utbrottet hade kunnat bli stort, och gick ju inte att undvika.

Men vi kom iallafall på att man nog behöver glass efter en sån fotbollsmatch, så jag frågade Sandra snabbt om vi skulle gå förbi affären. Så utbrottet kom av sig. Den stora struten (konerna) var ju tom nu när glassen (bollen) låg på tennisbanan. Det blev lite roligt mitt i allt.

När vi kom tillbaka var vi varma och solen sken. Sandra ville stanna ute en stund och blåsa såpbubblor, så det gjorde vi.

Det var dom två första dagarna för första assistenten, och bevis på att, trots att vi måste ha väldigt mycket rutiner, och göra lika mest hela tiden, så är ingen dag den andra lik.

Må så gott.

.

Dröm

Igår var det dags igen. Vi var på den fantastiska utflykten, och vi är så tacksamma. Sonen i familjen hade förberett och väntade på oss. Det är så otroligt roligt att både sonen och Sandra får växa och göra något tillsammans som dom tycker är kul.

Sonen visade Sandra, och gav henne uppgifter som hon klarade, det är han jätteduktig på. Han klöv ved av stora stubbar och Sandra la veden i en skottkärra. Det strålade om hela henne, men det får ni föreställa er, eftersom jag suddar ansiktena.

Vi avslutade med att plocka ägg som Sandra tvättade hemma. Fortfarande med sett stort leende i hela ansiktet.

Jag har en dröm om att det är just så Sandra skulle bo. Men hur i hela friden når vi dit när ingen kommun vill satsa på det här individanpassade? Suck. Vi skulle behöva starta något själva. Om vi bara hade en massa miljoner och kunskap…

Nu kanske några tänker att det ju finns gruppbostäder, eller dagliga verksamheter, där man får plocka ägg och hantera ved? Jo, men det räcker inte med att det finns en vettig aktivitet, den måste vara anpassad rätt också, och det finns det inte så många som är. Jag har hittills inte stött på någon, men jag har ju inte koll på alla, förstås. Sandra (och andra som inte kan anpassa sig alls) behöver en extrem anpassning om dom ska kunna delta i någon verksamhet. Det vet jag.

Vad gäller mitt mående i övrigt är det som det är, och inte så mycket att tjata om. Vi gör vad vi orkar för att få Sandras dagar så bra som möjligt här och nu. Den dagen hon har en framtid kommer hennes föräldrar må bra. Inte förrän dess.

.

Guldkorn

Igår var vi på utflykt igen, Sandra och jag. (Ni vet den här anpassade och fantastiska utflykten). Det har, av olika anledningar, inte kunnat bli så ofta som alla önskat, men så är det ibland och vi är extra glada och tacksamma över dom tillfällen som vi får ihop det.

Den här gången hade Sandra hjälp av familjens son som var så otroligt duktig att vi nog fick lite gåshud, vi mammor, pappor och assistenter. Sandra växte enormt av att få hjälp av en kompis istället för av en mamma/assistent. Sonen växte av att få hjälpa och visa Sandra hur hon skulle göra. Det samarbetet är det nog bara vi mammor/pappor som riktigt förstår det stora i, men ni andra kan ju försöka tänka er. Att samarbeta är ju ingen självklarhet när man har autism.

Först hjälpte sonen Sandra att ge kaninerna knäckebröd. Han öppnade buren och visade Sandra att hon skulle dela brödet så det skulle räcka till fler.

Sen skulle det städas undan lite halm och samarbetet fortsatte så fint.

Assistenten var med i bakgrunden och assisterade lite, men det gick över förväntan. För det var första gången som en till person (med egna behov) var med i arbetet och vi visste inte om Sandra skulle klara det. Men han var så otroligt duktig på att vara lugn med Sandra, och visa henne tillrätta. Det var riktigt stort, faktiskt.

Efter det hämtade dom ved som skulle klyvas.

Att klyva ved har nog sonen gjort många gånger, för det var han en riktig hejare på. Han visade också Sandra att hon skulle lägga dom kluvna pinnarna i en låda.

Sandra var lite stressad innan hon förstod, men sonen var så lugn och fin, och visade så bra, så det gick snabbt över. Sen var det två glada och stolta ungdomar som samarbetade med veden ett bra tag.

Vi hade en glass/vattenpaus i värmen som jag inte hann fota eftersom jag också åt glass, men även där fick Sandra hjälp att ta bort pappret från glassen av sonen som visste hur man skulle göra. Så härligt att se dom två tillsammans. Så stort för oss som inte kan ta sånt förgivet.

När glassen var uppäten hade sonen lite andra sysslor att ta itu med, och Sandra var nog ganska nöjd med dagens jobb-insats. Hon fick avsluta som hon brukar, med att plocka ägg som hon tvättade när hon kom hem.

Det var en mycket lyckad utflykt och Sandra var så stolt över att få hjälp av en kompis istället för av mamma/assistenten. Jag tror hon kände sig mer självständig, och klarade mer på så vis. Sonen var stolt över att få hjälpa och visa. Vad gäller oss mammor och pappor så var vi nog, om möjligt, stoltast av alla. Man blir rörd.

Tänk om våra fina ungar kunde få möjlighet att bo och leva så här. Med rätt anpassningar och stöd skulle dom få ett bra liv, bli lyckliga och växa som människor. Egentligen borde ett bra liv vara en självklar rättighet, även för individer som inte passar in i gruppbostädernas och dagliga verksamheternas mallar.

Stort tack till familjen som gör det möjligt för Sandra att få hjälpa till och växa efter hennes förutsättningar. Det här kommer hon prata mycket om. Eloge till sonen som visade så fint, så Sandra förstod vad hon skulle göra.

.

Framgångar

Sist skrev jag om att minska kraven i brytningarna, och föra över kontrollen till Sandra. Idag kommer ett exempel på hur Sandra kunde be om hjälp, och samspela, bara genom att vi ändrade vårt sätt att finnas för henne.

Sandra är i en pusselperiod nu. Hon har sällskap nästan hela tiden, men behöver ibland vara ifred en stund. När hon vill ha sällskap kommer en liten suck eller ett knappt hörbart litet stön.

Jag går in och frågar ”Vad ska jag leta efter för bitar?” (Ibland vill Sandra ha hjälp att hitta kantbitarna, och ibland bitarna som hör till nåt speciellt motiv på hennes pussel).

När jag ställer den frågan till Sandra så ställer jag samtidigt ett krav som är över hennes förmåga. Eftersom hon har så svårt att be om hjälp och inte kan tala om vad hon vill när hon känner ett krav, så blir det lätt en låsning istället (som vissa dagar och i vissa situationer kan leda till utbrott).

Jag hjälper henne då, förstås. Så jag kanske frågar ”Ska jag hitta kantbitarna åt dig?” och för det mesta skjuter då Sandra över alla pusselbitar till mig, vilket betyder ”Ja”.

Efter utbildningsdagarna insåg jag att jag, både ställer för höga krav, och inte låter Sandra utvecklas, när jag frågar vad hon vill ha hjälp med. Så efter handledningen provade jag det vi lärt oss.

Sandra suckar och jag går dit. Sätter mig i soffan och säger ”Du vill något, jag hjälper dig”.

Det ställer inga krav på Sandra, och minskar hennes stress och det gör att hon inte låser sig, samtidigt som hon känner mitt stöd. Så hon ber mig leta efter kantbitarna. Små, små finjusteringar i mitt förhållningssätt som leder till en närmast magisk framgång.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det kan vara Sandras egna dagsform som påverkar, eller åtminstone bidrar till framgångarna. Det är för tidigt att veta hur stor skillnad det gör, men skillnad gör det.

Sen hände det ännu mer fantastiska saker på samma dag. Man får absolut inte röra Sandras pussel, mer än att hjälpa henne hitta bitar om hon vill ha hjälp. Råkar man lägga en bit på rätt plats åt henne så blir hon antingen arg och slår och skriker en stund, eller så blir hon bara lite irriterad, tar bort biten och lägger den rätt själv. Men att sitta bredvid med ett eget pussel går bra.

Efter handledningen fick vi en hel del tips på hur man kan tänka för att utveckla leken. I små steg, och på Sandras villkor.

Assistenten och Sandra satt och pusslade med varsitt pussel, och assistenten la några bitar från sitt pussel så Sandra kunde se dom ordentligt. Bitar som tydligt passade ihop. Tanken var att väcka Sandras nyfikenhet och att hon hade möjlighet att ta initiativet och lägga ihop bitarna. Det gjorde hon också och vips hade dom ett samspel att bygga vidare på.

Assistenten berättade det för mig, så när det var min tur att pussla med Sandra, och jag såg att hon hade koll på mitt pussel, så sa jag ”Vill du hjälpa mig?” och så vred jag pusslet åt hennes håll. Plötsligt pusslade vi båda, på samma pussel! Sandra accepterade att jag la bitar och vi hjälptes åt.

När pusslet var klart frågade jag om vi skulle lägga hennes pussel tillsammans. Det skulle vi, och jag fick lägga bitar på rätt plats i hennes pussel utan att hon blev irriterad och gjorde om det.

Det känns magiskt och jag blev så glad att jag nästan fick tårar i ögonen. Det känns som vi kan gå hur långt som helst, bara vi låter Sandra styra och hålla farten. Vi får prova oss fram i vårt nya tänk lite, och det kräver övning.

-Ge kontrollen till Sandra.

-Var en hjälpare.

-Utmana i små steg, med utgångspunkt från Sandra i nuet.

Nästa inlägg kommer handla om schemats varande eller icke varande. Må så gott.

.

Hotellbygge

Assistenten fick en rolig idé som det blev ett projekt av. Det är så kul att Sandra får lite ordentliga aktiviteter, som går att både anpassa och utveckla. Riktigt lyckat blev det, och än är det inte klart. Det är inte så lätt att hitta på nya utmaningar som håller Sandras intresse vid liv, så lite mer ordentliga projekt är jätteskoj.

Men det kräver sin förberedelse om Sandra sen ska kunna göra så mycket som möjligt ”själv”. Så det var tur att vi var tre som kunde hjälpas åt när förberedelserna gjordes. Sånt här kan Sandra inte få göra om hon inte har dubbelbemanning i framtiden, så vi får väl passa på… Göran jobbade inte, men fick rycka in vid ett par låsningar, annars hade inte assistenten hunnit förbereda aktiviteten så den blev ”Sandra-anpassad”.

Att skruva i och ur skruvar med en skruvdragare har Sandra övat på många gånger tillsammans med Göran. Det tycker hon är roligt, så vi visste att hon fixade det. Men att skruva fast skruvar i ett bygge är inte riktigt samma sak, så det var lite spännande att se hur det skulle gå.

Men med bra vägledning av assistenten så tog det inte så lång stund innan Sandra förstod hur hon skulle göra. Assistenten hade förberett så skruvarna satt fast på sina platser, sen var det ”bara” för Sandra att skruva i dom. Sånt här gör henne så stolt. Lite på gränsen till för svårt, men så hon ändå fixar det.

Och fixar man att skruva med en skruvdragare, så är steget till att borra med den inte så långt. Även om det inte blev några direkta hål av borrandet, för det var lite svårt. Men syftet var inte att det skulle bli hål, utan att Sandra skulle kunna själv och bli nöjd. Hålen fixade assistenten till senare, när Sandra var inne. Det vet hon inget om, utan i hennes värld är det hon som har borrat hål själv.

Vi har också plockat material till hotellet när vi har varit på promenad i skogen. Eller, skog och skog, vi måste komma fram med rullstolen, så nån skog är det inte, men tillräckligt med träd för att hitta både kottar och pinnar.

Sandra fyllde det fina hotellet med det hon plockat.

Sen kånkade hon både hotell och stubbar till sin plats i trädgården. Visst blev det fint?!

Nästa projekt blir att fixa lite mat till insekterna, så dom ska trivas i sitt hotell. Sen hoppas vi att vi ska få se lite gäster där i sommar.

.

Äventyr

Sandra har varit på lite äventyr. Ser ni vad hon har upplevt?

.

Så här ska det vara

Varje individ ska ges möjlighet till ett så bra liv som möjligt utefter deras förutsättningar. Så borde det verkligen vara. För en del individer är skillnaden mellan funkar och o-funkar så stor att man inte får låta det o-funka, helt enkelt. Dom individer som inte har förmågan att anpassa sig, och som inte förstår några alternativ. Det är vi (alla) runt dom individerna som måste anpassa oss efter deras förmåga. Punkt.

Igår var det utflykt, och assistenten är helt fantastiskt duktig, måste jag säga! Både på att förbereda och anpassa, men också på att läsa av och vara flexibel, och utgå från Sandra hela tiden. Trots att hon inte har träffat Sandra jättemånga gånger. Hon har det liksom bara i sig, på nåt sätt. Och då funkar det ju så bra. Det är sådana assistenter Sandra måste ha runt sig. (Därför måste assistenter få hög status och hög lön, och därför måste assistansen få finnas kvar).

Det var runt tio minus igår, och blåste halv storm. Så assistenten hade förberett uppgifterna efter det. Istället för att Sandra skulle hämta grenar där dom förvaras, så hade assistenten ställt en skottkärra med grenar på närmare håll. Då slapp Sandra gå i snön och ojämnheterna när det var både kallt och blåsigt.

Istället för att göra klar en kaninbur, och hämta allt som behövdes på olika ställen på gården, så fick Sandra ge det som assistenten hade hämtat och förberett till alla kaninerna. Det är att anpassa efter situationen, och den förmågan måste man ha när man jobbar med Sandra. Det uppstår nya situationer hela tiden och finns inga mallar att följa.

Sen var det ju det där med att läsa av Sandra i situationen. Det var helt magiskt. För att komma till skottkärran så var det en pytteliten lutning som vi andra knappt såg, en liten ojämnhet bara. Där kunde inte Sandra gå utan stannade. Jag fick hjälpa henne ner till skottkärran, men upp gick bra med pinnar och allt.

Några gånger fick jag hjälpa henne, men vi märkte att min hjälp behövdes mindre för varje vända. Så jag släppte tidigare och tidigare, men Sandra ville inte gå själv. Då säger assistenten när Sandra lägger in sina pinnar i en kaninbur ”Den vill ha lite mer, hämtar du det, Sandra” och liksom vänder sig bort för att låtsas hålla på med nåt annat. Jag vänder mig också bort lite och Sandra går helt själv ner och hämtar fler pinnar! Alltså, man måste kanske känna Sandra och förstå svårigheterna, men vi blev helt lyckliga både assistenten och jag.

Sen hämtade Sandra pinnar för glatta livet tills alla kaniner hade fått ordentligt.

Assistenten rättar ju till så det blir bra för kaninerna när vi har åkt sen, förstås. När vi är där är det Sandra som får växa av att kunna, men hon förstår ju inte hur det ska vara. Fast dom är ett bra team, och Sandra gör som assistenten visar. Ja, av det hon klarar, förstås.

Kaninerna fick också kraftfoder och hö av Sandra innan det var klart. Sen var det dags att fixa i ordning en låda, för det är kycklingar på gång och dom måste få en bra plats att vara på när dom kläcks.

Sandra och assistenten hjälptes åt att bygga ihop lådan som var förberedd så Sandra skulle kunna hjälpa till med det.

Sen fick hon hälla i spån.

Ja, så var det lite andra små uppgifter och assistenten fick improvisera lite eftersom Sandra var jobbsugen och snabb. Efter det avslutade vi som vi alltid gör med att plocka ägg som Sandra fick ta hem och tvätta. Tack för världens bästa anpassade utflykt! 💖

Vi runt individer som inte själva kan påverka, måste se till att individerna mår så bra det går. Vi måste anpassa och ge dom möjlighet att utvecklas. Då blir det så här bra, och så måste det få vara (även när föräldrarna inte kan se till det).

Dom här individerna går det inte att spara pengar på i samhället. Antingen anpassar man och det kostar, eller så anpassar man inte och det kostar ännu mer.

Slutligen, tack till Linda. Tyvärr bor vi, som du gissade, inte i närheten av dig. För länge sen, innan Sandra föddes, så anmälde vi oss nånstans, vart det nu var, för att inte få riktad reklam. Det tyckte vi var bra, och det är det ju också, men nu hade vi behövt få den reklamen 😂😂

Ha det fint!

.

Batteriladdning

Ååh, vad mycket det ger med anpassade utflykter. För både Sandra och mig, men mest för Sandra, förstås. Assistenten blir också så äkta lycklig av att se Sandras glädje och framgångar. Tacksam.

Igår testade vi det vi kom fram till när vi planerade häromveckan. Sandra har en hink med en knäcke-skiva i, som hon bär med sig till en av kaninerna och matar den med. Hon var lite skör igår, men med ett uppdrag som är anpassat och tydligt går det bra ändå. Det var en nöjd tjej som gav kaninen bröd.

Sen hade ungarna vuxit till sig ordentligt sen sist, så den här gången fick Sandra hålla i en kanin, och jag hann t.o.m. fota. Nu får ni inte se ansiktet, men ni kan föreställa er strålande glädje.

Sandra blir också väldigt lugn när hon är tillsammans med djur. Det var som en lärare sa för länge sen, när Sandra var på utflykt hemma hos henne; Sandra accepterar att en hund tar leksaken från Sandras hand utan att hon är beredd på det. Är det en människa som tar den på samma sätt blir det väldigt lätt utbrott.

Det var bara en parentes jag kom på nu. Jag var ju tvungen att gosa lite jag med. Herregud så söta dom är!

När vi hade kelat ganska länge med ungen fick den komma tillbaks till mamman och syskonen. Sandras nästa uppdrag var att hämta pinnar till ett par av kaninerna. Meningen är att hon ska få såga lite grenar framöver, men igår var det lagom att hämta och bära.

Bara en sån här sak! Sandra gick (nästan) utan problem på snön med alla grenar som hon skulle ge kaninerna. Utan roligt uppdrag hade hon nog inte gått där alls, och definitivt inte med samma goda humör.

Kaninerna blev jätteglada och började genast gnaga till Sandras stora förtjusning.

Vi stod där och tittade en stund och avslutade sen utflykten med att Sandra fick ta en annan hink, som det står ägg på, men då behövde hon hjälp att gå, så det blev inga fler foton tagna.

Sandra plockade ägg som hon fick tvätta hemma.

Tack för ännu en rolig och väl anpassad utflykt 💕

.

Vädrets goda makter

Det var på vippen att utflykten blev inställd, eftersom vintervädret slog om och skapade isgator. Men tövädret slog till ordentligt, och den mesta isen försvann. Tack och bock! Sandra behöver ju kunna gå runt en del när hon jobbar, så det kan inte vara is överallt då. Men nu gick det toppenbra.

Och assistenten hade ordnat det så fint så jag blir alldeles lycklig. Att få ge Sandra såna här dagar är ju helt fantastiskt, vi är såå tacksamma! Och som Sandra jobbade, stönade och tog i. Lite motgångar, men löste alla svårigheter med hjälp av assistenten och mig. Ni skulle bara se Sandra när hon trivs så bra! Hon kan såå mycket som hon har jättesvårt för annars.

Den här gången var den stora uppgiften att rengöra hos en av kaninerna. Sandra fick skyffla ur gammalt hö och lägga i skottkärran.

Sen körde hon det till morots-landet där det ska bli jord/värmande skydd. Där fanns också morötter som hon fick gräva fram.

Så skulle morötterna köras tillbaks till kaninerna.

Tre morötter var fick dom.

Vi fick också hälsa på den här, och en till kanins ungar. Herregud så söta!
Men det blev bara en klapp innan dom behövde in i det varma boet igen,
så det blev inget foto på dom.

Efter det skulle kaninen som fått rent, få lite nya spån.

Och sen hämtades det hö och halm och vad det nu var som kaninerna behövde.

Efter det fick alla kaniner kraftfoder.

Egentligen skulle dom få vatten också, men det räckte med jobb för Sandra, så assistenten fick slutföra det, och en del annat, när vi hade åkt sen.

Innan vi åkte plockade Sandra ägg som vi tog hem och tvättade hemma. Tack vare det upplägget blev brytningen och avslutet inga problem.

Absolut världens bästa utflykt! Stort tack!

Det var så härligt att komma hem med en lerig tjej så ni anar inte. Sandra har nästan aldrig lekt så hon har blivit smutsig, och nu fick vi köra in allt i maskin när vi kom hem. Och Sandra var bara nöjd med precis allt. Annars räcker det med en liten prick på en tröja för att hon ska bli orolig och vilja byta kläder.

Så många framsteg med så mycket att det är helt otroligt. Man undrar ju hur hon skulle utvecklas om hon fick chansen. Rätt folk som hjälper rätt, och anpassad verksamhet. Till det krävs det att hon får behålla sin assistans, och att man får välja assistansutförare utan kommunens inblandning.

Jag avslutar med att svara på en fråga jag fick efter förra inlägget. Jag visste inte om det var ok att publicera kommentaren, så jag lät bli. Tack iallafall. Nej, vi bor tyvärr inte i närheten av Ronneby, men stort tack för erbjudandet. Att Sandra lekte ”Ronneby” beror på att hon har varit där en gång när hon var liten. Ibland kommer det minnen som någon annan knappt kommer ihåg, men hon brukar ha koll för det mesta.

Jag önskar er en fin dag!

.