Någon
lyssnar. Någon gör sitt jobb. Någon fattar. Ett steg åt rätt håll. Ska det
äntligen vända nu då?
Vi har varit
där så många gånger vid det här laget. Då vi känt att NU vänder det. Äntligen
går det framåt. Nu är vi snart i mål. Varje gång har vi hamnat i en
återvändsgränd och bara haft bakslag framför oss. Så lite svårt är det att tro
på framstegen, men nu känns det ändå bra mycket närmare mål än vi någonsin
varit. Nu känns det riktigt bra.
Jag hade
telefon-möte med vår tillfälliga LSS-handläggare häromdagen. Jag sa som jag
känner, att det är så synd att när någon äntligen jobbar för att hjälpa Sandra,
så ska hon sluta. Jag sa att det var första gången som vi har en handläggare
som lyssnar på riktigt, och vill göra det bra för Sandra. Hon uppskattade min
ärlighet, för jag sa det jag tycker är bra, och det som inte fungerat hittills.
Det kändes som hon förstod.
Dessutom
skulle hon se till att vi inte får tillbaks den handläggare som skulle gjort
det här jobbet för två år sen, utan vi ska få en annan som hon sa var bra.
Tack. För. Det.
Hon började
med att ”fråga” eller mest konstatera typ ”Vart börjar vi” och jag frågade
”Vart slutade vår förra handläggare” men jag visste ju redan svaret. Han har
inte ens börjat. Det har bara varit en del onödiga möten utan protokoll och
utan mål eller någon som helst fortsättning… Suck.
Jag sa iallafall
att vi blivit lovade en boendeform som den vi efterfrågat, och som är det som
Sandra skulle fixa. Hon vidhöll det, och det känns bra. Jag sa också att jag
undrar hur det går, att det måste börjats en planering, så vi inte går och
väntar och inget händer. På det svarade hon att hon skulle höra med vår förra
handläggare, men hon sa också att det måste gå framåt och inte får bli hängande
i luften. Sen fick jag kontaktuppgifter till den person som är ansvarig för
planeringen.
Vi pratade också
om en genomförandeplan och jag sa att vi inte orkar ha en massa möten bara för
mötenas skull, utan att vi vill ha det när det leder framåt. Så när det väl
finns ett boende kommer vi till nästa steg, att planera tillsammans med
personalen.
Jag sa flera
gånger att kompetensen är det som är viktigast. Där känner jag att vi inte har
pratat färdigt riktigt, men jag kommer inte ge mig på den punkten. Det finns
iallafall pedagoger som ska ansvara, och är personalen bra så kan det ju
fungera med bra handledning av pedagoger. Så jag ska inte dissa något som jag
inte vet något om än, men att kompetensen är A och O, det har framgått tydligt.
Så pratade vi om att samarbetet är otroligt viktigt till en början, eftersom det är vi
föräldrar som känner Sandra och det höll hon med om och tryckte på mer än mig,
faktiskt. Det känns ju jättebra, måste jag säga! Och att man genast måste ha
ett möte med anhöriga när något inte fungerar, för att hitta lösningar. Tack.
För. Det.
Finns det
tillräckligt med kompetens och ett bra samarbete, så kommer det här att bli
jättebra.
När det
gäller den Individuella planen, och våra försök att få Sandra utredd, så sa jag
att om samarbetet fungerar och föräldrar blir lyssnade på, så behövs kanske
inte en utredning av oberoende proffs. Slipper man få en stämpel på sig som
”den jobbiga morsan som tror sig veta bäst” och att man istället jobbar mot samma mål
tillsammans, så tror jag mycket är vunnet. Eftersom även handläggaren påtalade
att samarbetet är jätteviktigt, så bestämde vi att lägga utredningen Bollnäs
på is så länge. För blir det här bra ändå är det ju bättre för Sandra att
slippa allt vad en sån utredning skulle innebära.
Det kan ju
faktiskt vara så att det måste gå åt skogen för att hon ska få komma dit… Och
allas mål är ju att det inte ska gå åt skogen. Får man hoppas.
Vi pratade
också lite om att vi måste få bli involverade i själva planeringen av den
fysiska miljön. Så det inte byggs nåt som ändå inte fungerar i slutändan. Det
är inte den fysiska miljön som är viktigast, men några viktiga saker finns det
ju att tänka på.
Ja, det var
den senaste uppdateringen. Nu hoppas vi att vägen framåt är utan onödiga
farthinder och återvändsgränder.
Hare
finemang.
.