Igår var det
dags igen. Vi var på den fantastiska utflykten, och vi är så tacksamma. Sonen i
familjen hade förberett och väntade på oss. Det är så otroligt roligt att både
sonen och Sandra får växa och göra något tillsammans som dom tycker är kul.
Sonen visade
Sandra, och gav henne uppgifter som hon klarade, det är han jätteduktig på. Han
klöv ved av stora stubbar och Sandra la veden i en skottkärra. Det strålade om
hela henne, men det får ni föreställa er, eftersom jag suddar ansiktena.
Vi avslutade
med att plocka ägg som Sandra tvättade hemma. Fortfarande med sett stort leende
i hela ansiktet.
Jag har en dröm om att det är just så Sandra skulle bo. Men hur i hela friden når vi
dit när ingen kommun vill satsa på det här individanpassade? Suck. Vi skulle
behöva starta något själva. Om vi bara hade en massa miljoner och kunskap…
Nu kanske
några tänker att det ju finns gruppbostäder, eller dagliga verksamheter, där
man får plocka ägg och hantera ved? Jo, men det räcker inte med att det finns
en vettig aktivitet, den måste vara anpassad rätt också, och det finns det inte
så många som är. Jag har hittills inte stött på någon, men jag har ju inte koll
på alla, förstås. Sandra (och andra som inte kan anpassa sig alls) behöver en
extrem anpassning om dom ska kunna delta i någon verksamhet. Det vet jag.
Vad gäller mitt
mående i övrigt är det som det är, och inte så mycket att tjata om. Vi gör vad
vi orkar för att få Sandras dagar så bra som möjligt här och nu. Den dagen hon
har en framtid kommer hennes föräldrar må bra. Inte förrän dess.
.