God Jul

Det är på sin plats med en liten uppdatering, känner jag. Först och främst vill jag säga att det inte var själva polisanmälan som sådan som vi reagerade på. Utan på sättet vi fick reda på saker och ting.

Hade personalen haft bättre samarbete med oss föräldrar från början, tills dom lärde känna Sandra så hade det inte blivit någon polisanmälan öht. Det nekar chefen till, men just det tyder bara på okunskap, faktiskt.

Hursomhelst så räckte det med att jag förhördes och innan jag ens hunnit köra hem ringde dom och sa att allt var nerlagt. Varken Göran eller Sandra behövde förhöras och mest tacksamma är vi över att Sandra slapp den onödiga oron som hon inte skulle fattat något av.

Nog om det. Det är en hel del saker som hänt, men som jag inte vill skriva om. Vi har haft många möten (på min begäran) för att försöka reda ut allt i hopp om att Sandra ska kunna bo kvar framöver. Nu ser vi framåt så länge det inte finns anledning att blicka bakåt. Därmed lämnar vi det negativa och vänder blad. För nu iallafall. Sandra trivs och mår hyfsat bra, omedveten om saker som ofunkar. Det känns trots allt bra och det är ett bra boende på många sätt, så vi hoppas att det som ofunkar ska lösa sig. Ska väl tillägga att det är viktiga grundläggande saker, för något annat lägger jag inte min energi på.

Hemma hos Sandra och hennes grannar firas det jul för fullt. Hon är trött, men har inte däckat än (vad vi vet) vilket troligtvis beror på medicinen hon får. Den ska dom f.ö. sluta med efter helgerna. Det var vårt krav, men chefens ovilja. Vi (som känner Sandra) hävdar att hon inte behöver medicin om anpassningarna och kompetensen är tillräcklig. Åtminstone måste man prova anpassningar först, innan man överväger medicinering.

Vi låter Sandra fira jul med sina grannar på det sätt boendet gör och sen åker vi dit och firar på vårt sätt efter jul. Så fort Sandra orkar med det.

Så den här julaftonen är den första på många, många år som vi kan fira utan att bara ta hänsyn till Sandra. Dvs vi kan fira i lugn och ro med massa mys hela dagen och öppna lite julklappar (överraskningar till oss) på kvällen. Det ska bli såå mysigt. Om Göran piggar på sig till dess, förstås. Han är just nu sjuk i husvagnen, så vi kanske får fira en annan dag. Men det blir säkert mysigt det med. Jag ska iaf njuta, vilken dag det än blir. Förresten njuter jag redan.

Jag önskar er en riktigt God Jul och ett Gott Nytt År!

.

Kompetens

Att vara kompetent är att vara lyhörd. Att vara mottaglig. Att ha en förmåga att ta till sig, inte ta åt sig. Att klara att sätta sina egna behov och åsikter åt sidan och lägga fokus på den person man är där för. Att förstå när man inte förstår. Att erkänna att man inte vet. Att ta reda på fakta. Att vilja lösa problem. Att ändra på det som inte fungerar. Att vara ödmjuk. Att lyssna. Att tillmötesgå. Att visa respekt. Att se till individens vilja, förmåga och behov. Att erkänna när man har fel. Att inse sina begränsningar och ta in hjälp utifrån. Att svälja sin egen stolthet för någon annans behov. Att individanpassa. Att tydliggöra så den det är till för förstår. Att se när den personen inte förstår och ändra sin egen strategi. Att visa att den person man är där för är viktig. Att samarbeta. Att stärka och lyfta den man är där för. Att bereda vägen rätt. Att ha sunt förnuft.

Annars ska man fanimej byta jobb!

Annars kan det gå hur galet som helst.

 

Tack för mig.

.

Prio Nina

Några undrar vart jag tagit vägen, men som jag skrev sist så behöver jag tid för återhämtning. Jag mår sakta bättre, men är fortfarande väldigt trött. Eller, snarare, blir väldigt psykiskt trött av ingenting.

Jag hade sett fram emot att jobba på ett vanligt jobb, och ville gärna jobba med autism. Men det är helt uteslutet. Jag orkar inte med någon som helst pedagogik, steget före tänk eller fingertoppskänsla och hänsyn till precis allt, precis hela tiden.

Den här sommaren har varit fantastisk. Jag har varit ute mest hela tiden och Göran och jag har grejat en hel massa. Tillsammans! Det spelar ingen större roll vad vi gjort, jag har bara njutit av att vi kan, och att vi kan tillsammans.

Vi har bl.a. byggt ett växthus och odlat grönsaker. Huggit bort en massa ogräs i hela grusgången och skyfflat nytt grus, Rivit, målat och byggt ett nytt staket till altanen, grävt en ny rabatt och planterat lite blommor. Tvättat fasaden och målat lite till och rivit ännu ett staket som ska byggas upp när vi orkar.

 

Det har varit bästa medicinen att jobba med kroppen, bli fysiskt trött och svettig och inte behöva tänka, eller ta hänsyn. Vilat massor och jobbat när vi har haft lust och ork.

Datorn har knappt varit igång alls och bloggen har jag helt lagt på hyllan, och så kommer det att bli ett tag till. Om jag kommer skriva framöver får tiden utvisa, jag utgår helt från min egen lust och ork, helt enkelt.

Med Sandra är det hur bra som helst. Så klart har det varit små saker som vi fått ta oss igenom, men vi är helt trygga med att hon har det fint. Jag har inte haft någon direkt separationsångest än, utan mest känt att jag inte orkat. Fast det är klart att vi saknar henne.

Hon har varit sjuk en gång, och det var en prövning. Men jag är medveten om att personalen måste lära sig genom att gå igenom olika situationer. Fast det är klart att mammahjärtat gjorde lite ont och jag ville ta hand om sjuklingen själv. Nu var det inget allvarligt och efter en penicillinkur mådde hon bra igen.

Hon får vara med om mycket roligheter och man ser att hon tycker mycket om sina grannar. En dag när vi hälsade på och jag skulle duka fram kaffe till Göran och mig, och cola till Sandra, i vanlig ordning, sa hon ”Jag tycker om kaffe!” Sen dess vill hon dricka kaffe, men vi har cola med oss för säkerhets skull. Jag frågade om det var någon mer som drack kaffe. ”Ja, mina kompisar” blev svaret och hon såg så stolt och nöjd ut.

Det har varit lite svårt att prata med Sandra när vi har hälsat på. Frågar vi vad hon har gjort, så svarar hon vad hon gjorde när vi kom. Så personalen och Sandra fixar lite bilder inför besöken. Med hjälp av dom kan Sandra berätta vad hon gjort och det har varit jättebra.

Ja, det var lite uppdatering för er som undrat. Nu ska jag fortsätta att bli frisk.

Må gott så länge.

.

Vi lever

Jag måste erkänna att jag nästan glömt bloggen en tid. Jag har ingen energi över till den för tillfället, men tänkte bara skriva några rader för er som undrar hur vi har det. Tack för påminnelsen och kommentaren Tanja 😊

Med Sandra är det jättebra. Alltså, hon har det hur bra som helst och vi är såå tacksamma. Vi hoppas innerligt att inte kommunen får för sig att förstöra hennes liv nu, så hon får bo kvar. Hon har utvecklats massor och har innehållsrika dagar tillsammans med personal och grannar. Det känns så fantastiskt bra och jag tänker på just det när jag har dagar då jag känner mig låg.

 

I övrigt jobbar vi på att få tillbaks vårt liv och må bra igen. Det går framåt men jag har inte så mycket att berätta angående det. Jag är sjukskriven för tillfället och vet inte hur lång tid jag behöver, men börjar må bättre så sakteliga.

Vi försöker göra saker tillsammans, som vi ju inte kunnat i så många år. Fyller på med roliga projekt i den mån orken räcker. Det får liksom ta den tid det tar. Syftet är i första hand inte att bli klar, utan att vi har roligt på vägen. Många kafferaster blir det och vi har börjat hitta glädjen igen. Det är så läkande att skratta tillsammans.

Mitt mål är att jag ska fortsätta skriva här, men just nu ligger prio mer på att bli frisk. Sen återkommer jag. Må gott, ni som troget väntar på uppdateringar.

.

Uppdatering

Jaha... Det var ju ett tag sen jag skrev. Jag har helt enkelt inte orkat och orkar egentligen inte nu heller, men vill uppdatera läget lite. För er som undrar, och för mig själv.

Förra gången vi hälsade på hos Sandra, för två veckor sen, så mådde hon inte bra. Vi har ju varit beredda på en del bakslag och perioder som o-funkar en tid när allt är nytt för alla och innan Sandra och personalen känner varandra. Inget konstigt alls.

Men för den skull måste man ju tänka efter vad reaktionerna beror på, så man hittar rätt anpassningar. Och det är dom duktiga på, så det är inget som oroar, även om det såklart känns oroligt när Sandra inte mår bra.

Det är klart att det blir en oro när det är andra som ska lösa problemen som jag är van att ta hand om. När vi var hos Sandra förra gången var hon väldigt trött så vi trodde hon var på väg att bli sjuk. Hon skakade, var yr och satt mest och var tyst, eller ledsen. Hon hade mörka ringar runt ögonen, och det som var värst var att hon hade fullt med blåmärken på hela smalbenen.

Jag pratade med personalen som sa att hon hade haft fler utbrott på sista tiden. Hoppat på knäna och sprakat omkring sig. Jag tänkte att om blåmärkena beror på utbrott så måste det vara väldigt mycket utbrott, för så har hon inte sett ut på benen ens under dom svåraste perioderna tidigare. Jag sa att dom kanske måste kolla upp henne så det inte beror på nåt annat, och jag målade upp leukemi i min stressade hjärna.

Dom två veckorna som gick tills vi hälsade på igen igår var jättejobbiga, så klart. Jag hade fått meddelande om att Sandra mådde bra igen, och det var ju skönt även om just den svackan (trött, frusen och yr) inte var det som oroat mig. Sådana svackor har hon ibland och kan vara en vanlig sjuka eller bero på trötthet av intryck. Det är vi vana vid.

Min tanke på alla utbrott var att det berodde på att Sandra inte har förstått och att det har varit för otydligt i hennes vardag. Sånt skapar stress hos henne som leder till utbrott, det har vi sett många gånger. Så jag bad om ett möte som igår, när vi skulle hälsa på hos Sandra.

Igår var det en helt annan tjej vi träffade. Vi fick en mycket bättre kontakt med henne och hon svarade som hon brukar när vi pratade med henne. Och alla blåmärken var borta! Det var en stor lättnad.

Vi satte oss och pratade, jag, chefen och den som är ansvarig för själva boendet. Det visade sig att medicinen dom hade provat, Strattera, inte passade Sandra. Det var med största sannolikhet den som orsakade alla utbrott. Sandra blev lugnade av att dom avslutade den medicinen. Nu provar dom en annan, Risperidon, och den tror dom på även om det är för tidigt att säga än. Dom provar väldigt försiktigt eftersom det dels inte är något akut behov av medicinering och dels för att Sandra är helt omedicinerad sen tidigare. Det känns tryggt.

Första gången jag hälsade på var Sandra väldigt ledsen och lite orolig. Hon ville följa med hem och började storgråta när jag åkte. Det var ju inte konstigt och hon förstod säkert inte att hon bor där nu och vad det innebar att jag hälsade på. Efter det har det gått bättre och igår var Sandra helt lugn över att vi hälsade på. Ingen stress eller oro över det och var nog mest glad när vi åkte så hon fick gå ut till sina kompisar igen, haha.

Sköna unge. Jag skulle förbereda henne på att vi skulle åka, men hann knappt prata klart innan hon var på väg ut i gemensamhetsrummet. Så fantastiskt härligt att se. Ansvarig för boendet berättade på vårt lilla möte att när Sandra satt och åt frukost på morgonen kom en av grannarna och la handen på hennes axel och sa ”Hej kompis” Man blir ju alldeles varm i hjärtat.

Det var med en mycket lättare känsla vi åkte hem igår. Sen kom ett meddelande, och lite foton. Sandra var nöjd och hade ätit bra efter vi åkt.

Det var det om det. Själv är jag sjukskriven, men har goda förhoppningar om att snart vara på banan igen. Jag får hjälp med det och tar en dag i taget.

Må gott och var rädda om er.

.

Besök

Igår var vi och hälsade på hos Sandra igen, och den här gången kunde Göran följa med. Det var så mysigt. Sandra var piggare och gladare, och jag mådde bara bra när vi åkte hem.

Förra gången kände jag mig låg och ledsen efter besöket. Många känslor att hantera, och saknaden blev så påtaglig. Även Sandra var väldigt ledsen och ville ju följa med hem. Det märktes att hon hade känslor som var svåra att hantera för henne. Jag vet att hon trivs och mår bra, och det hjälper ju mina känslor, så klart. Att hon reagerade var inte konstigt, hon blev påmind om oss och livet innan flytten, och hon visste inte vad som skulle hända.

Den här gången visste hon hur det går till när vi besöker henne. Att vi är där en stund och sen åker hem, och att hon ska vara kvar. Hon ville bara veta vem som skulle äta med henne när vi hade åkt, sen var hon nöjd. Det kändes så bra, och vi bara njöt av att vara hos henne. Jag längtar redan till nästa besök.

Förra gången satt Sandra och åt mellanmål i gemensamhetsutrymmet när jag kom. Hon såg hallen, och mig från sin plats vid matbordet, och började såklart storgråta när jag kom. Efter besöket satte hon sig på sin plats igen, och skulle pussla, tror jag. Så hon såg när jag klädde på mig och skulle gå, varpå hon började storgråta igen.

Jag tänkte just inte så mycket på det, eller att vi skulle göra på något annat sätt. Jag vet ju att hon brukar reagera så. Men inför besöket igår hade personalen tänkt till för att göra det lugnare för Sandra. Det gjorde mig så glad att få bekräftat att dom gör så mycket rätt. När något är jobbigt för Sandra så funderar man ut ett annat sätt som fungerar bättre. Det är ju precis det allt handlar om. Hitta lösningar och vägar som fungerar så bra som möjligt. Att bara ändra när något o-funkar och att hela tiden ha den boendes bästa för ögonen. Sånt gör att anhöriga känner tillit och blir trygga.

Personalen M (en av Sandras favoriter för övrigt) var med Sandra i hennes lägenhet när vi kom, så hon inte såg oss direkt. Alla grannar var ute på andra aktiviteter, för att skapa lugn. Och innan vi åkte hem kom M och höll Sandra sysselsatt i lägenheten, så hon inte brydde sig om oss.

Visst var Sandra lite ledsen, eller känslosam snarare, i perioder och hon funderade mycket och pratade om gamla minnen. Men hon var i övrigt glad och vi fick se den härliga glimten i hennes ögon vid några tillfällen.

Vi hade en fikakorg med oss, så vi började med att fika tillsammans hela familjen. Sandra var lycklig över att vi hade coca-cola med oss till henne. Sen lekte hon med Göran en stund och jag läste ett par böcker för henne. Det var lagom och kändes så bra. Jag var glad när vi åkte hem.

Jag har länge haft en fundering på om Sandra har ADHD. Ända sedan vi provade en lugnande tablett inför en lång flygresa när hon var runt tio. Hon fick ett sånt inre lugn av den tabletten, men var jättepigg och glad hela natten. Alltså hade den inte den effekten vi var ute efter, men efter det har jag reflekterat mer över hennes speedade tankegångar.

Personalen på boendet, och deras läkare, såg på en gång att hon med största säkerhet har ADHD. Dom har diskuterat en utredning, men kommit fram till att den inte skulle göra någon skillnad för Sandra, så det är onödigt att utsätta henne för det. Däremot provar dom med att sätta in en mycket låg dos av ADHD-medicin.

Dom är ute efter ungefär samma effekt som vi märkte av tabletten hon fick när hon var liten. Alltså pigg och glad, men lugn i tankarna. Det är inget akut behov av medicinering, så dom går mycket försiktigt fram. Eftersom Sandra är omedicinerad hittills så får hon en väldigt låg dos till att börja med. Än så länge har dom inte sett någon skillnad, och blir det inte den effekt dom är ute efter så avslutar dom. Det enda syftet är att Sandra ska må bättre och jag känner mig helt trygg med deras beslut.

Jag ser på Sandras grannar att dom mår så bra. En del behöver medicin, andra inte. Alla är pigga, glada och trygga. Alla är tillsammans och alla mår bra. Det är så fint att se. Även Sandra har ju snabbt gjort enorma framsteg och vill bara vara tillsammans med alla andra. Allas lägenheter står mestadels tomma på dagtid.

Jag hade ju tänkt att fokusera på mig själv lite mer, och skriva om vårt nya liv här hemma efter flytten. Men jag är på tok för trött så det får allt vänta. Jag har fullt upp med att försöka varva ner och vila. Jag blir stressad när det blir lugnt, men orkar inte göra så mycket. Jag antar att det bara får ta den tid det tar, helt enkelt.

Jag är så tacksam över så mycket just nu, och det känns jättebra. Allt har sin tid.

.

Äntligen

Som jag har längtat! I helgen hälsade jag på hemma hos Sandra och det var så roligt att se henne. Det blev lite känslosamt för oss båda, faktiskt. Sandra blev ledsen, men det var jag beredd på. Hon lever i nuet med det hon har runt sig, och har ju inte tänkt så mycket på oss här hemma. När hon såg mig blev hon påmind och ville följa med hem.

Även om hon var trött och ledsen, så såg jag stora framsteg. Hon satt och åt mellis när jag kom, och alla andra satte sig också där och åt. Det var ganska mycket folk med grannar och personal. När Sandra ätit klart dukade hon av sin tallrik. Hon gick mellan borden och allt folk till diskbänken utan problem. Inga låsningar eller någon oro. Sen gick hon före till sin lägenhet för att visa den för mig.

Alltså, hemma kunde hon inte avsluta en måltid när vi var i köket. Vi lämnade henne alltid ifred innan hon hade ätit klart, annars låste det sig. Hon har alltid känt krav om man varit för nära henne när hon ska göra något, vadsomhelst. Det var fantastiskt att se hur lugn hon var bland alla andra. Hon vill verkligen vara med och klarar det. Så fint att se.

Sandra ville se bilen och då fick hon hjälpa till att bära in alla lådor jag hade med mig. Det får plats otroligt mycket i den lilla bilen.

 

Vi har ju haft en hel del material efter att jag var tvungen att ordna en egen daglig verksamhet i källaren åt Sandra. Sen har ju Göran haft färgaffär för många år sen, och en del överblivet därifrån finns det ju än. Penslar t.ex. Bilen var full med allt möjligt. Bl.a. stora färgade kartongark, ritpapper, färgat papper, silkespapper, färger och massa lådor med pysselgrejor. Jag hade också med mig lite sorteringsjobb, spel, pussel, Sandras sång-låda, ett fiske-spel som Sandra och jag har gjort och en rörelse-lek med ärtpåsar. Jag hoppas dom får användning av det, det är ju synd att slänga.

Ni som är nyfikna på en del av materialet jag har gjort kan gå in här och kika.

När vi hade tömt bilen så var vi i Sandras lägenhet och hade det mysigt en stund. Jag läste några böcker för Sandra och vi målade lite i målarböcker. Men hon var trött så efter ett par timmar åkte jag hem igen. Då blev Sandra ledsen så jag gick så fort jag kunde.

Jag vet ju att hon blir lugnast om avskeden går fort och när jag kom hem hade jag fått ett sms om att hon var lugn på ett par minuter. Även om jag visste att hon skulle lugna sig så var det skönt att få info. Jag kände mig lite låg när jag åkte hem. Saknar henne 💕

Här hemma blir det rensat lite i taget och lite ordning vartefter. Men jag orkar verkligen inte så mycket, så vi skyndar långsamt. Göran mår mycket bättre, vilket är glädjande. Han klarar t.o.m. trappan upp från källaren vissa dagar och vi kan hjälpas åt lite med ordningen. Han klarar också att ta sig i och ur bilen när omständigheterna tillåter, så är det bara isfritt så kan han följa med och hälsa på hos Sandra, förhoppningsvis nästa gång. Vi är så tacksamma över det. Man ska vara glad så länge man klarar sig utan hjälp.

Hursomhelst, igår tog vi tag i alla gosedjuren som Sandra samlat på sig genom åren. Några har hon ju tagit med sig i flytten, men resten tänkte vi köra till tippen. Egentligen vill vi ju skänka en massa överblivet till nåt sjukhus eller nåt, men det finns ingen ork. Men nu har vi en fin vän som fick nys om alla djur som riskerade att hamna på tippen, så hon ser till att dom kommer till bättre användning. Tack fina!

Några av dom finaste djuren sparar vi. Dom kan Sandra få lite då och då framöver, tänkte vi.

 

Jag lovade att visa lite fler foton från lägenheten så här kommer dom.

 

Gemensamhetsutrymmena kunde jag inte fota för där var det fullt av folk som kanske inte vill vara med på bild.

.