onsdag 31 januari 2018

Den stabila grunden

Nu blev det ett litet uppehåll i skrivandet igen. Jag har varit lite hängig och energidepåerna tog nästan slut, så jag har försökt hålla fokus på det viktigaste, helt enkelt. Det sprids ju en hel del länkar på fb, om LSS och assistans, som oroar inför framtiden och jag känner att jag inte får läsa allt om jag ska orka med vardagen just nu.

Igår hade vi iallafall lite planering, assistenten och jag, där vi la upp en grund-plan för Sandras besök. Eftersom det inte är vardag, utan utflykt, så behöver vi inte planera så ofta, men planeringen är viktig om det ska bli bra. Ska vi göra några större förändringar, eller om något inte fungerar som vi tänkt, så behöver vi prata igenom det igen, men annars har vi nog en bra plan nu, som räcker ett tag framöver.

Assistenten hade en massa bra förslag och tankar som vi pratade igenom och ska prova. Bl.a. tydliga start och avslut. Det berättar jag mer om när vi har provat det nästa gång, men det blir nog jättebra, tror vi.

Jag har alltid sagt att planeringen och förberedelserna är den stora delen av det här jobbet. Även om Sandra behöver aktiv hjälp i allt hon gör, så är det planeringen och förberedelserna som bygger upp den stabila grunden. Sen ger det jättemycket att bara ha tid att sitta och bolla tankar och idéer med varandra. Annars blir det svårt att utvecklas framåt.

Långt innan Sandra fick dubbelbemanning så diskuterade vi det här med handläggaren på F-kassan. Hon sa att om man ska få tid för förberedelserna så måste individen vara med och förbereda. Det är ju inget konstigt, egentligen, och inget jag ifrågasätter på nåt sätt. Jag berättar det bara för att förklara lite hur Sandra funkar.

När Sandra gick i skolan förberedde vi hemma på dagtid, i den mån vi kunde. Så när skolan slutade kom diskussionen upp. Inte så mycket för vår del som föräldrar (vi hjälps ju åt oavsett) utan mer hur det ska bli när andra tar över om det inte finns tid för alla förberedelser.

Handläggaren föreslog att vi skulle få in Sandra i det förberedande jobbet, för att på så vis kunna räkna den tiden som assistanstid. Jag svarade då att om vi ska låta Sandra delta i det förberedande arbetet, så måste vi först förbereda det…

Det är ju så med allt vi gör, att det inte fungerar om vi inte har förberett och planerat det först. Och dessutom har några reservplaner att ta till. Vi föräldrar, som är inarbetade i vår vardag, har ju inga större problem med det här. Det går på rutin alltihop, och vi är ju två varesej vi jobbar som assistenter eller inte. När vi avslutar en sak så förbereder vi till nästa gång direkt, i den mån vi kan det utan att det stör Sandra. När kvällsrutinerna är klara sätter vi upp morgonschemat, t.ex.

Vi har ett flyt i allt, och förberedelserna sitter i ryggmärgen. Medan Sandra är på toa före maten skyndar en av oss sig att förbereda aktiviteten som ska vara efter maten, osv. För när Sandra kommer måste det vara klart för henne att sätta igång. Hon måste alltid veta vad hon ska göra, direkt. När hon är klar med en sak måste nästa ligga förberett åt henne. Ja, iallafall om det ska fungera ordentligt, och hon ska må bra. Så klart klarar hon att vi inte har flyt varje gång, men målet är att hitta ett flyt och det är då det funkar som bäst.

Assistenten har extra tid för att kunna förbereda innan Sandra kommer till utflykten, och även för att kunna slutföra och återställa när Sandra är klar. Jag ser det lite framför mig som att allt ställs i ordning, sen kommer en virvelvind - swosch - och så lägger sig tystnaden och städningen återstår 😅 Alltså, med risk för att låta tjatig, men jag måste passa på att säga stort tack till assistenten för allt du gör för oss! 💕


För en tid sen, när Sandra skulle göra ”fotspåren” efter maten, var jag tvungen att förbereda det innan Sandra gick på toa. Alla fotspår ska läggas ut och sättas fast i golvet med häftmassa, och det hinner man inte medan hon är där. Det blev inget bra. Sandra blev jättestressad av att hon såg mig förbereda det och sen klarade hon inte att gå spåret när det väl var dags. Jag tänkte att det kanske blev för svårt, men den troliga orsaken var nog snarare att hon blev stressad. (Första gången gick det bra, då var det nytt och spännande).

Efter den gången förbereds den övningen alltid i källaren, medan en av oss är med Sandra, så hon inte märker något. Då fungerar det bra, man lär sig hela tiden. (Huvudsaken man tar reda på vad som oroar, så man kan åtgärda rätt sak).

När det finns en arbetsgrupp och en vardag med aktiviteter, så måste man nog faktiskt ha möten varannan vecka om det ska fungera. När man hittat flytet och det fungerar kanske det inte behövs lika ofta, jag vet inte eftersom vi aldrig varit där. Innan jag skulle dra mig ur så såg jag ju till att det fanns en bra planering ändå. Men när något inte fungerar bra är det jätteviktigt att åtgärda det direkt, och då måste man ha möten!

Här har det börjat blåsa nya vindar, vi får väl se vart vi hamnar när alla tankar och funderingar landar. Men vi börjar väl känna att vi måste hitta en snabbare lösning innan vår ork tar slut helt. Vi måste nog försöka ta in lite assistenter inom kort. Ju längre vi väntar, desto tröttare blir vi, och vi behöver orka ha bra inskolningar när vi ska ta in folk igen. Med bra assistenter kommer nog energin snart tillbaks. (Faktum är att det dök upp ett erbjudande som gjorde att vi började tänka i nya banor).

Jag avslutar med att svara på en fråga från Annika som undrar om det är hopp-kaniner, eller utställningskaniner, eller om dom bara är många ändå. Dom är bara många ändå.

Ha’de bäst.

.

lördag 27 januari 2018

Jobbet bakom kulisserna

Jag tänkte att jag kanske måste skriva lite om dom svårigheter vi övervinner på utflykten, och vilken hjälp som krävs. Det är kanske lätt att tro att Sandra ”kan själv” annars…

Assistenten hade förberett utflykten, och alla moment mycket noga innan vi kom dit. Det första hon gjorde var att hälsa på Sandra och tala om vad hon skulle göra. Först berättade hon momenten i rätt ordning, mest för att Sandra skulle ha ett hum. Vi har valt att inte ha bildschema än, men det kanske kommer behövas sen när vi ser hur det går. Vi har ju precis börjat prova oss fram lite.


När Sandra har hört upplägget i korthet så talar assistenten om vad dom ska göra ”nu” och sist var det att köra den tomma skottkärran till kaninburen som skulle rengöras.

Väl där fick Sandra en spade, och assistenten hade en egen. Assistenten skrapade ut lite gammalt hö, och sa att det skulle ligga i skottkärran. Sandra gjorde likadant med sin spade medan assistenten vägledde det hela.

Min uppgift är mest att ta Sandra rätt, dvs förtydliga eller hjälpa när det blir för svårt. Dels behöver ju assistenten ha koll på djuren, och att det blir bra för kaninen när Sandra grejar, och samtidigt hjälpa Sandra med det hon gör. Och dels så känner ju inte assistenten Sandra tillräckligt för att veta riktigt när det går att pusha, eller när man behöver backa.

När den här utflykten blir mer hemtam för Sandra (och mig) kommer det säkert komma tillfällen då jag behövs på ett helt annat sätt. Allt nytt och roligt brukar fungera väldigt bra i början, men sen kan det behövas nya anpassningar beroende på dagsform. Att vara två brukar också hjälpa Sandra när det låser sig för henne, då det är bra att byta assistent en stund. Alltså den som hjälper Sandra byter plats med den som förbereder/slutför. Det fick vi erfara redan den här gången, faktiskt.

Det som är svårast för Sandra är att röra sig och gå på ojämnt underlag. (Det är iallafall det som är svårast att anpassa så hon ska klara det). Så ett av målen med upplägget är just en sån träning. Att hon får motion, och träning på att klara att gå. Då gäller det att lägga ribban precis rätt, och vara lyhörd. För Sandra går om hon kan, så protesterar hon så kan man inte pusha henne, utan måste sänka kraven.

Den här gången var det lite lerigt i en nerförsbacke. Sandra körde skottkärran, men klarar inte att gå nerför. När vi har promenerat med rullstolen här hemma, och hon har kört den själv, så har hon alltid åkt i nerförsbackarna.

Så när Sandra kom till stället där det lutade lite neråt (det var ju ingen backe, precis) så blev hon rädd. Satte sig och slängde iväg mössa och vantar. Just då var det jag som hjälpte Sandra, medan assistenten körde en annan skottkärra före oss för att visa vägen.

Där behövde vi byta plats för att ”låsa upp” Sandra, och den här assistenten är helt fenomenal på att läsa av situationer! Trots att hon inte känner Sandra så väl, så hanterar hon situationer som vissa andra aldrig lärde sig. Hon tog en hink som hon gav till Sandra och sa ”Kom, vi ska plocka morötter till kaninerna” och vips så kom utbrottet av sig och vi kunde fortsätta.

Assistenten hade planerat väldigt bra, så Sandra visste vad hon skulle göra hela tiden, och ena aktiviteten avlöste den andra. Gör man så, och håller lagom nivå på utmaningarna utefter dagsform och förmåga, så funkar det allra bäst. Då håller man Sandras nyfikenhet igång genom hela utflykten, och det finns hela tiden roligheter som lockar henne att klara svårigheterna. (Det är ju egentligen så vi behöver jobba hela tiden, även i vardagen).


Det krävs både bra planering och ordentlig förberedelse om det ska bli bra. Därför går det inte att få bra och helt anpassade dagar om man inte är två pigga assistenter. Innan regeringen började spara på dom mest utsatta individerna i samhället så kände jag mig trygg med att Sandra skulle få bra dagar med assistans. Eftersom LSS är en rättighetslag som innebär att individer har rätt att delta i samhället på sina villkor…

Idag har samma lag plötsligt börjat handla om ren överlevnad. Man får helt enkelt vara glad om man får tillräckligt med hjälp för att överleva, eller om man har föräldrar som aldrig sviker. Så att få livskvalitet i form av utvecklande utflykter räknas inte. Individer i behov av stöd är inte lika mycket värda som övrig befolkning längre. Tragiskt, rent ut sagt!

Annelie L undrar om assistenten har blivit anställd så vi kan göra om den här uppskattade utflykten. Svar ja. Visst är det fantastiskt på alla sätt och vis?!! Tanken är att vi ska försöka göra utflykten varje vecka, i den mån det fungerar för alla berörda. Min vän har väldigt fullt upp, och vi är ju tacksamma över dom gånger det blir. Och vi är tacksamma så länge Sandra får möjlighet att ha ett liv med hjälp av assistenter.

Morgonen efter utflykten ville Sandra ha helt ägg till frukost. Dom gånger hon valt ägg tidigare, så är det bara äggulan hon vill ha, men nu fick hon ägg i äggkopp för första gången. Det ena ger det andra och utvecklingsmöjligheterna är enorma. För att inte tala om stoltheten i att äta ett ägg som hon har plockat och tvättat själv. Och för min del smakar äggen extra gott när man vet att dom kommer från hönor som har det bra och får gå ut och in som dom vill.


Må så gott.

.

fredag 26 januari 2018

Vädrets goda makter

Det var på vippen att utflykten blev inställd, eftersom vintervädret slog om och skapade isgator. Men tövädret slog till ordentligt, och den mesta isen försvann. Tack och bock! Sandra behöver ju kunna gå runt en del när hon jobbar, så det kan inte vara is överallt då. Men nu gick det toppenbra.

Och assistenten hade ordnat det så fint så jag blir alldeles lycklig. Att få ge Sandra såna här dagar är ju helt fantastiskt, vi är såå tacksamma! Och som Sandra jobbade, stönade och tog i. Lite motgångar, men löste alla svårigheter med hjälp av assistenten och mig. Ni skulle bara se Sandra när hon trivs så bra! Hon kan såå mycket som hon har jättesvårt för annars.

Den här gången var den stora uppgiften att rengöra hos en av kaninerna. Sandra fick skyffla ur gammalt hö och lägga i skottkärran.


Sen körde hon det till morots-landet där det ska bli jord/värmande skydd. Där fanns också morötter som hon fick gräva fram.


Så skulle morötterna köras tillbaks till kaninerna.


Tre morötter var fick dom.

Vi fick också hälsa på den här, och en till kanins ungar. Herregud så söta!
Men det blev bara en klapp innan dom behövde in i det varma boet igen,
så det blev inget foto på dom.

Efter det skulle kaninen som fått rent, få lite nya spån.


Och sen hämtades det hö och halm och vad det nu var som kaninerna behövde.



Efter det fick alla kaniner kraftfoder.


Egentligen skulle dom få vatten också, men det räckte med jobb för Sandra, så assistenten fick slutföra det, och en del annat, när vi hade åkt sen.

Innan vi åkte plockade Sandra ägg som vi tog hem och tvättade hemma. Tack vare det upplägget blev brytningen och avslutet inga problem.


Absolut världens bästa utflykt! Stort tack!

Det var så härligt att komma hem med en lerig tjej så ni anar inte. Sandra har nästan aldrig lekt så hon har blivit smutsig, och nu fick vi köra in allt i maskin när vi kom hem. Och Sandra var bara nöjd med precis allt. Annars räcker det med en liten prick på en tröja för att hon ska bli orolig och vilja byta kläder.

Så många framsteg med så mycket att det är helt otroligt. Man undrar ju hur hon skulle utvecklas om hon fick chansen. Rätt folk som hjälper rätt, och anpassad verksamhet. Till det krävs det att hon får behålla sin assistans, och att man får välja assistansutförare utan kommunens inblandning.

Jag avslutar med att svara på en fråga jag fick efter förra inlägget. Jag visste inte om det var ok att publicera kommentaren, så jag lät bli. Tack iallafall. Nej, vi bor tyvärr inte i närheten av Ronneby, men stort tack för erbjudandet. Att Sandra lekte ”Ronneby” beror på att hon har varit där en gång när hon var liten. Ibland kommer det minnen som någon annan knappt kommer ihåg, men hon brukar ha koll för det mesta.

Jag önskar er en fin dag!

.

onsdag 24 januari 2018

Du är ju bara hemma

Vad gör du hela dagarna? Den frågan fick jag en gång, av en ”släkting” och jag hade lite svårt att svara på det. Jag vet inte riktigt vad jag gör, men gör, det gör jag.

Det är ju så att vi behövs hela tiden, både Göran och jag, om Sandra ska ha en vettig verksamhet. Skulle någon av oss göra något annat en längre tid (typ mer än en kvart) så påverkar det planeringen och Sandras aktiviteter. Vi kan göra annat, men det är inte alltid värt det.

Det är därför vi inte turas om att åka till husvagnen för att få lite ledigt längre. Det är enklare att livet runt Sandra rullar på, och det ger ingen vila att behöva planera ledigheterna in i minsta detalj. Göran tittar till husvagnen och passar på att veckohandla, en gång i veckan, för handla måste vi ju, så det planeras in i vardagen. Saker vi inte måste, låter vi helst bli.

Hundarna i Ronneby får mat.

Att vi behövs hela tiden gör ju förstås att jag inte kan skriva ett helt blogg-inlägg på en gång, utan måste sammanställa små anteckningar jag gjort under dagen innan det blir klart att publicera. Därav det lilla blogg-uppehållet nu. Allt som tar tid och uppmärksamhet från Sandra måste planeras, så jag kan nästan aldrig prata i telefon, eller gå en promenad, eftersom det isåfall påverkar henne för mycket. Det är t.o.m. svårt att hinna duscha utan att planera in det ordentligt först.

Även när Sandra sitter och klipper själv (vilket händer när vi behöver vila, eller när hon behöver stressa ner lite) måste någon av oss vara närvarande. Vid minsta suck måste vi agera direkt, helst innan sucken kommer. Sandra kan inte vänta tills man är klar med något annat, liksom. Så det är stor skillnad på att prata i telefon, eller skriva ett meddelande, eftersom jag inte kan ha fokus på Sandra när jag pratar i telefon. Att prata stör dessutom Sandra, så det måste ske i ett annat rum, och då har man ju ingen koll alls på suckarna…

Men att skriva på datorn, eller mobilen funkar ju. Det går att lämna mitt i, hur många gånger som helst, utan att det påverkar något eller någon. Förutom när Sandra är uttråkad och behöver någon av oss bredvid sig precis hela tiden. Den som har ”Sandra-fokus” blir ganska trött i huvudet, kan man säga.

Kommer inte bussen snart?

Sandra blir snabbt uttråkad nu, eftersom vi inte har orken att ha aktiviteter i den utsträckning som hon behöver. Helst måste vi sitta med henne hela tiden, oavsett om vi har en planerad aktivitet eller om hon klipper i tidningar. Ja, en av oss sitter med Sandra medan den andra förbereder nästa aktivitet eller slutför föregående. Eller gör nåt annat som är nödvändigt för att vardagen ska fungera.

Dom få stunder vi kan gå ifrån lite (t.ex. när Sandra ska göra något där vi stör, som att gå på toa eller dricka vatten, eller byta aktivitet eller nåt) måste Göran och jag skynda oss att hinna prata, planera eller färdigställa. Det brukar bli tvåminuters-planeringar lite då och då, för det är bara i igångsättningen, eller själva förflyttningen, som vi måste hålla oss undan.

Nu kommer zebra-bussen. Nu åker hunden och köper skor och glass.

När vi inte orkar ha planerade aktiviteter hela tiden, så blir det mycket klippa för Sandra. Vi försöker göra det lite tråkigare att klippa, genom att göra annat roligare. Men om vi ska göra något roligare, så krävs det 110% närvaro och engagemang hela tiden. Det har varit lite så nu, den senaste tiden (som leken i dagens bilder, t.ex.). Idag vaknade jag fyra, och då hinner jag sitta och blogga med min kaffekopp ett par timmar. Det är en ganska skön stund.

På tal om att klippa så håller tidningsförrådet på att ta slut, och sånt förstår inte Sandra. Livet ska bara funka i hennes värld, liksom. Vill hon klippa så finns det tidningar tills hon har tröttnat… Men verkligheten ser ju inte riktigt ut så. Det går åt massor med tidningar, så vi måste samla överallt, och det kräver lite mer tid och ork än vad vi har till övers. Det går nog åt ungefär 10 tidningar om dagen, gissar jag.

Det är marknad i Ronneby. Mycket folk överallt.

I morgon är planen att vi ska på rolig utflykt iallafall, och det berättar jag mer om i nästa inlägg. Må så gott!

.

tisdag 23 januari 2018

Kommer strax

Jag har inte haft tid att få ihop nåt här än, men återkommer när jag har något att publicera. Jag önskar er en fortsatt fin vecka så länge.
.

söndag 21 januari 2018

Snölek och låsningar

Tror ni inte att det kom mer snö?! Så då var det bara att välja på att skotta, eller dammsuga. Damm kan man ju plocka bort det värsta för hand. Skottar vi inte blir isgatan värre när det börjar töa. Men den här gången var det Göran som fick motionera. Sandra fick nöja sig med att leka i snön med den inte lika roliga morsan. Jag har nämligen vuxit ur mina ”leka-i-snön-kläder” under den här perioden av dåligt mående och ingen ork eller tid för egna behov. Men vi hade kul ute ändå.

Först ville hon sitta precis utanför dörren, och bygga med snöbollar. Men jag tyckte det var bättre att hon rörde på sig, så jag lockade med henne till andra sidan uppfarten, där det fanns massa snöhögar efter skottandet, och en hel del orörd snö att pulsa/gräva i.

Men att dit gick inte. Sandra kom på en egen bra lösning på det problemet.


Väl framme i lös-snön gick det bättre och efter ett tag kunde hon både gå, kasta snö, gräva och klä ”jul-tallen” med snöbollar.

Med hjälp av leken fick Sandra bra rörelseträning i snön.

När det var dags att gå in låste det sig. Jag tror att hon blev orolig över att gå över den skottade uppfarten. Så jag sa att jag skulle vänta på henne innanför dörren, där jag stod och tjuvkikade i dörrspringan. När hon inte såg att jag väntade på henne löstes låsningen upp och hon kröp över uppfarten med spaden i handen 💕

Det jag gjorde när jag gick in före Sandra var att ta bort krav och förväntningar som gör att hon fastnar och inte kan. Istället litade jag på att hon kan och lämnade henne ifred. Det är det här jag har försökt få fram så många gånger, och som är så svårt att förklara.

Hade jag gjort som man gärna gör, stannat och försökt hjälpa Sandra över uppfarten, hållit i henne, och kanske tjatat lite (ställt för höga krav) så hade hon fått ett utbrott. Dels för att hon blir livrädd när det ser halt ut, och dessutom är en backe, men också för att hon blir störd av min närvaro (kraven hade blivit för höga). Det här är att hjälpa henne psykiskt, s.k. ”bredvidhjälp” som hon är helt beroende av. Jag behövs, fast på avstånd. Och jag behöver "ingående kunskaper om den funktionshindrade" för att kunna hjälpa rätt.

Hade jag inte haft kunskapen, och inte vågat utmana lite, så hade Sandra blivit sittande i snöhögen utanför dörren tills hon blev för kall för att vara ute mer.

Humöret var för övrigt bättre igår, än på senaste tiden. Vi hoppas svackan har vänt nu. Det finns fler orsaker, snön är en.


Ha det fint.

.

lördag 20 januari 2018

Balans och grundordning

Snön lockar ut Sandra, och det är ju toppen. Egentligen är snö bra, det är halkan som blir problem för henne. Så nu får vi ju passa på att gå ut, innan det blir töväder och isgata.

Igår var vi ute och skottade. Eller, jag skottade mest eftersom Göran har ont i hela kroppen, så han lekte med Sandra. Men vi bytte av varandra lite, när jag behövde vila kroppen och han knoppen.


Idag ville Sandra ”kasta snö på pappa” vilket är bland det roligaste hon vet. Kanske att jag hinner dammsuga lite undertiden, det vore bra. Det är nästan färdigskottat, och nu hoppas vi att det inte fylls på mer, utan håller sig lekvänligt ett tag.

Sandra är lite skör nu, men så länge hon har roligt är humöret på topp. Hon blir snabbt uttråkad, och skulle behöva ännu mer struktur och ordnade aktiviteter. Men vi gör så gott vi orkar och då passar det bra med lite snö till vår hjälp.


Om Sandra utsätts för en massa intryck och ändringar hela tiden, så blir hon tillslut trött-sjuk. Det betyder inte att man ska undvika att göra saker med henne. Hon behöver inte vila när hon blir gnällig, skör och får tätare utbrott, utan då behöver man anpassa bättre. Hon behöver bara vila när hon blir trött-sjuk.

Det är inte själva aktiviteterna som gör henne sjuk, för hon kräver stimulans mest hela tiden. Det som gör henne sjuk är när det inte är strukturerat och anpassat. Grunden måste vara stabil, med samma trygga rutiner varje dag. Den fasta strukturen får man inte röra runt i, för då försvinner tryggheten och det tar en massa energi från Sandra. Då blir hon sjuk.

Jag försökte förklara det där på ett sista möte med korttidspersonalen, innan vi tillslut blev tvungna att avsluta korttids helt. Som exempel ville Sandra vara ute ibland, när hon kom dit. Det är ju bra, så det är bara att haka på när det fungerar.

Men dom gånger Sandra ville vara ute, så gick dom först in så hon kunde gå på toa, och sen ut igen. Jag försökte förklara att Sandra gör mycket på rutin. När hon kom in på korttids, så brukade hon gå på toa och sen vara inne.

Alltså, om hon ska vara ute direkt när hon kommer, så är det ju bättre att hon stannar ute, och sen följer sina invanda rutiner, med toa, när det är dags att gå in. För då går det inte åt extra energi hos Sandra. Så funkar hon liksom och det är bara att vi runt henne anpassar oss efter det. Punkt!

Men inte på korttids… Suck. Personalen förklarade för mig att Sandra måste gå på toa direkt när hon kom till korttids, för annars blev hon så kissnödig att hon fick ett utbrott. Men jag är helt säker på att om hon fick ett utbrott då, så berodde det på något annat. (Det var mycket dom förklarade på det mötet, som inte stämmer alls med Sandras behov).

Visserligen kan hon få utbrott om vi väntar för länge med toabesök, men när hon kom till korttids hade hon just varit på toa. Det var det sista assistenterna såg till innan dom åkte hemifrån, nämligen. Och hon hinner inte bli jättenödig på en halvtimma!

Tyvärr förstod inte personalen vad problemet var, och hur Sandra fungerade. Och eftersom chefen hindrade samarbete så gick det såklart inte längre. Men det är en annan historia.

Det jag ville få fram var att rutinerna är jätteviktiga om Sandras energi ska räcka. Det är när man stökar runt i det fasta, invanda, trygga, som hon inte orkar tillslut. När man kommer till korttids kan man leka lite, det är ok, men när man kommer in så följer man sina rutiner.

Sandra har ingen tidsuppfattning, det är ordningen som är viktig. Det där förstod ju inte cheferna på daglig verksamhet heller. Det var största orsaken till att det inte fungerade där. Sandra kan inte gå på toa före maten klockan tolv, hon behöver gå på toa när hon är klar med det hon håller på med. Så hon kan inte dela toalett med någon som måste gå på sina tider…

Om Sandra pusslar före maten så beror det på hennes dagsform vilken tid hon blir klar. Ibland orkar hon inte städa alls och går på toa klockan elva. Ibland lägger hon en bit i taget, långsamt åt rätt håll, i asken och med över 200 bitar så blir hon kanske klar för toan halv ett. Hon kan inte anpassa sina tider efter när toan är ledig.

Dessutom behövde vi skärma av toan (och hallen, eftersom toan låg där) när hon skulle gå, vilket innebar att den ibland var blockerad för den andra personen mellan elva och ett… Nästa dag kanske hon kom iväg till toan klockan elva, och sen behövde dit innan hemgång och då kanske toan, och hallen var blockerad mellan 13-15. Så det var ju svårt att anpassa toatider för den andra personen som hade lika stora anpassningsbehov som Sandra.

Hon hade också ”anpassade tider” då hon började och slutade för dagen, för att inte ”krocka” i hallen med den andra. Det var bara det att tiderna var anpassade efter den andra personen som gick där, och inte efter Sandras behov. Dessutom behövde vi blockera hallen (och toan) när Sandra kom och gick för dagen.

Sandra kan liksom inte vänta till klockan är nio. Eller skynda sig för att hinna till nio. Hon ska åka när hon är klar med sina rutiner som ska göras innan hon åker. Punkt! Men cheferna tyckte att "det var bara för assistenterna att anpassa lite".

Sandras dagar är väldigt rutinbundna, och det är ett pyssel att anpassa tid-åtgången för oss som har det ansvaret. Beroende på hur lång tid morgonrutinerna tar, så får vi som har ansvar anpassa tiden på sånt som går att förlänga eller förkorta. Lägga till en stund med klipp-tidningarna, t.ex. Eller ta en extra tur med bilen. Aktiviteterna kan variera jättemycket, men dom fasta rutinerna och ordningen måste finnas hela tiden, oavsett hur lång tid det tar. Då blir inte Sandra stressad eller uttråkad, och då blir hon inte heller sjuk.



.

fredag 19 januari 2018

Miss i beredningen

Det där med att behöva rätt anpassningar och assistenter med ingående kunskaper för att klara sina grundläggande behov, är ju svårt för vissa att förstå. Man är ganska orolig över hur F-kassans nya riktlinjer ska se ut, egentligen. För med rätt vägledning kan Sandra mycket, och kan man mycket, så får man ingen assistans… Men utan assistans dör hon. Måtte hon aldrig lämnas ensam i framtiden.

Igår morse blev det väldigt tydligt. För det första går hon inte ens upp på morgnarna, om ingen bereder vägen åt henne när det är dags. Så utan assistans skulle hon bli kvar i sängen tills hon svalt ihjäl. Men hon kan gå upp, och gör det om någon ”sätter igång henne” på rätt sätt.

Hon kan äta själv, och klä sig också, till viss del. (När hon mår bra, vill säga, för ibland måste vi mata och klä henne). Men hon skulle varken få mat i sig, eller kläder på sig utan assistans. Och rätt bemötande. Hur förklarar man sånt så o-insatta fattar?

Igår morse kom hon av sig helt. När jag kom in i badrummet för att borsta tänderna på henne (och spola o rengöra, och lite sånt som hon inte gör själv när hon ”gör själv”…) så hade hon inte klätt på sig, vilket hon brukar. (Om man har lagt fram rätt kläder i rätt ordning innan hon går dit, och med viss hjälp i vissa moment).

Kläder hade jag förberett rätt, men kvällen före var ju Sandra sjuk och jättetrött, och fick ett utbrott när det var dags att lägga sig. Då glömde jag ändra kvälls-schemat till morgon-schema. På kvälls-schemat finns inte bilden för att klä på sig, och då visste inte Sandra vad hon skulle göra, plötsligt. Fast vi har gjort samma rutin varje morgon. Så igår morse fick jag klä på henne, fast hon mådde bra.

Vi har ganska många exempel på att det inte går alls om man inte vägleder rätt. Tillslut hjälper inte schemabilder heller. Det var inte så länge sen som fel bemötande tillslut ledde till att Sandra inte ”ville” ha kläder, borsta tänder, ha timstock till hjälp, ha aktiviteter, eller följa schemat. Att jag skrev ”ville” beror på att det verkade som hon inte ville, men orsaken är snarare att man inte kan hantera henne. För hon vill, men blir stressad när det inte görs på rätt sätt.

Den där skillnaden, att det funkar jättebra, eller inte alls, den förstår inte o-insatta hur stor den faktiskt är. I en miljö som är rätt anpassad, med lagom utmaning och roliga aktiviteter, så kan man nästan undra om Sandra har så svårt öht. Och ändå är det så svårt att hitta folk som kan hantera henne, och efter tre månader kan hon inte utan mår dåligt och har mest utbrott om dagarna. Tillslut kraschar hon. Det som o-funkar är förstås svårt att föreställa sig om man träffar henne när det funkar.

Damen mådde iallafall bra igår, så nån trött-sjuka blev det inte av svackan hon hade, och det verkar inte bli nån annan sjuka heller. Skönt det. Vi tog det lite lugnt en stund och sen gick vi ut i snön. Jag behövde skotta lite, och Sandra gillar att leka i snön, så det passade ju bra.


Jag är snöig överallt, sa Sandra lyckligt och kastade mer snö omkring sig.


När vi kom in gjorde jag lite varm choklad åt oss, så mös vi lite. Såna där guld-stunder som man bevarar i hjärtat. Men nån bakning orkade inte den här morsan med efter att ha skottat ”hela halva tomten” så det får bli en annan gång.


Sen började det snöa… Och snöa. Och snöa. Så nu syns det inte att jag skottade så fint.

.

torsdag 18 januari 2018

Sångstunder och spellistor

Det blev ingen sockerkaka igår. Det var en hängig tjej som ville vila i soffan. Jag avbokade dagens frissabesök och gårdagen gick åt till att hålla damen lugn och nöjd. Inte det lättaste när hon är för trött för att vara vaken, men för pigg för att sova.

Jag vet inte vad det är riktigt, för det liknar ingen vanlig trött-sjuka och hon var lite febrig på fm. Sen piggade hon på sig och var uppe resten av dagen. Åt och orkade med alla kvällsrutiner som vanligt, med dusch och hela baletten.

Det var bara precis innan nattningen som orken tog slut, så det blev utbrottande innan hon kom i säng. Då först kräktes hon, men det kan lika väl berott på utbrottet och det var inga mängder. Natten har varit lugn. Om det skulle vara trött-sjuka så lär det visa sig idag. Då sover och kräks hon mest under ett dygn, ungefär.

Men det här är lite fantastiskt ändå! Jag vet inte om Sandra behövde ha dagen tydligare, eller om hon bara längtade efter duschen, men hon gjorde ett slags seriesamtal, helt själv.


Hon pratade om att duscha redan på morgonen, och jag vet inte vad det stod för riktigt. Hon duschar alltid på kvällarna, förutom vid få undantag då hon är sjuk och på tok för trött. Så när hon började prata om duschen igår morse, svarade jag att det är morgon, och duschen sitter på kvälls-schemat. Vi sätter upp kvälls-schemat efter frukten. Men hon var inte nöjd med det och ritade ett eget schema.

Jag vet inte vad alla bilder betyder, men av det Sandra sa så var det mat, Bolibompa och dusch, och det ser man ju iallafall. Det hamnade i lite fel ordning, men jag tror att det bara betyder att hon ville göra det. Hon har koll på ordningen, men kan nog inte tänka så när hon ritar. Kan hända att hon var orolig att inte orka hela dagen… Otroligt fin teckning, hursomhelst.

Sandras spel-listor har numrerade bilder. 19, 20 och 21 är nya.

Jag har gjort lite nya spel-listor till Sandras Spotify, bl.a. med dom sånger vi har på sång-korten. När hon hörde dom låtarna, som hon inte har på någon skiva tidigare, utan bara känner igen för att vi brukar sjunga dom, så blev hon hel-nöjd och satt och hummade. Hummar gör hon när hon är väldigt nöjd och mår riktigt bra. Man blir lite lycklig när hon hummar 😊

Jag har också gjort en lista som börjar med låtar som Bolibompadraken sjunger. Dom älskar hon. Men det är bara några, så jag har fyllt på med lite andra nya och gamla låtar i den listan.

Sen hon fick Bolibompa-listan har hon velat se slutet på Bolibompa. Det är nämligen så att dom säger en massa ”Hej då” i slutet, och det gillar inte Sandra. När hon dessutom är trött, som hon alltid är vid den tiden, så börjar hon gråta. Hon har inte velat se slutet, så vi har stängt av precis när ”Drak-dansen” (som är i slutet) börjar. Bolibompa-listan börjar med den sången, och nu klarar hon att se hela på tv med. Hon älskar den sången. (Fast jag brukar vara snabb att stänga av när dom dansat klart, så dom inte hinner säga hej då).

En annan fördel med dom nya listorna, är att Sandra väljer musik istället för film och vi slipper se dom hemska filmerna från första skolan, med alla utbrott hon hade där. Vi har haft en period när hon bara har velat se dom filmerna om och om igen, och dom är så jobbiga att se, tycker jag.

Vi har nästan tänkt att dom skulle ”råka gå sönder” men eftersom Sandra vill se dom så ofta så känns det inte rätt mot henne. Hon behöver väl dom av nån anledning. Det är ju roliga saker på filmerna också, mellan allt skrik och lärare som inte lyssnar.

Nåja, det är som det är. Vad vi hittar på idag får Sandras ork avgöra och det är för tidigt att säga. Fm lär bli lugn iallafall. Sen kanske den där sockerkakan vi inte gjorde igår, om damen är pigg efter lunch. Eller kräkattacker om det blev trött-sjuka. Eller musik och sång-kort om läget är oförändrat. Sitter jag och sjunger så vilar Sandra bättre, så jag får väl sjunga tills rösten inte håller.

Önskar er en fin-fin dag.

.

onsdag 17 januari 2018

Coola kakor

Igår bakade vi. Jag gjorde deg till schackrutor och sen fick Sandra gå lös på den bäst hon ville. Jag frågade om jag skulle visa hur man gör såna kakor som var på bilden i boken, men Sandra ville göra själv. Och hon fick så klart göra hur hon ville, men jag tycker nog att hon gjorde sitt bästa för att efterlikna bilden, kolla bara så fina dom blev!


När hon hade gått därifrån tryckte jag ihop kakorna lite, så dom skulle hålla efter gräddningen. Jag tycker det är riktigt coolt att hon härmade bilden, och lyckades så bra.

Igår var en ganska bra dag i planeringen. Sandra hade både rörelse, bakning och sångstund på schemat, efter lunch. Men ändå var vi klara före halv två. Det är verkligen en utmaning att fylla hela långa dagar med aktiviteter, och det krävs att man är alert och pigg. 

Jobbar man bara heltid, hinner planera, och är ledig när man inte jobbar (och är två pigga assistenter på arbetstid) så skulle det vara en baggis att orka göra Sandras dagar meningsfulla. Då hade det bara varit roligt, mest hela tiden faktiskt. För gör man rätt, så Sandra utvecklas och mår bra, så är det världens roligaste jobb.

Jag tror vi måste baka en sockerkaka också, när det passar sig. Jag tror nämligen att det var det Sandra menade när hon sa att hon var bak-sugen häromdagen.

Hon vispade grädde med assistenten på utflykten förra veckan, och det har hon pratat mycket om. Det var inte så länge sen som hon ville hålla i elvispen själv när vi bakade här hemma, så jag tror att det var det hon var ute efter.

Jag valde ju kakor den här gången, för jag tänkte att det var lite mer för Sandra att baka då. Men att göra degen är för svårt för henne. När vi gör sockerkaka är det smeten hon hjälper till med och sen är det ju klart. Ja, det får nog bli en sockerkaka inom kort, så Sandra känner att hon får baka, hälla i och röra ordentligt. Kanske idag, om ork och humör är med oss, för idag har vi inga andra planer, mer än att Göran ska försöka hinna veckohandla.

Må så gott.


.

tisdag 16 januari 2018

Fantastiskt

Jag satt här och kände mig otillräcklig över att orken inte räcker till för att göra Sandras dagar stimulerande. Efter den bästa utflykten Sandra kunde fått, blev det så tydligt vad hon behöver och vad vi inte orkar ge henne.

Hon blir väldigt fort uttråkad, och vi behöver underhålla hennes nyfikenhet. Vi behöver hålla oss till dom trygga rutinerna, men variera innehållet så Sandra tycker det är roligt. Varje dag, helst hela tiden. Som ni förstår klarar vi inte det när vi bara är Göran och jag och har massa annat som också måste fungera.

Därför har vi satsat på att Sandra ska göra nåt roligt varje dag, dock inga större grejor. Nu börjar orken ta slut för mycket, och det är jättesvårt att komma på saker som stimulerar. Vi orkar inte ens locka med henne in i lekrummet.


Så jag satt här och tänkte att, om kommunen bara kunde samarbeta lite, och Sandra kanske kunde få komma till min vän och hjälpa till med djuren nån fm i veckan, som en slags anpassad daglig verksamhet… Om min vän hade tid och ork, förstås. Men att börja bråka med kommunen kändes inte jätte-lockande, precis. Då slog det mig, om min vän blir assistent ett par timmar i veckan..

Så jag kollade med assistansbolaget först, och sen med min vän, och gissa vad?! Vi provar! Hurra! Jag var så glad resten av kvällen igår att det bara bubblade i mig. Att låta Sandra få uppleva roligheter som gör att hon får en chans att utvecklas, gör att vi alla blir gladare och får lite mer energi. Alla som sett Sandra i rätt miljö, med rätt anpassning, förstår vad jag menar. Det är sån skillnad när det funkar och när det o-funkar att vi bara måste se till att det funkar.


Vi försökte få till ett snabbt telefonsamtal igår och fick ihop en första planering i alla fall. Så om en vecka sätter vi igång, om allt går enligt planerna. Det måste ju ordnas med anställningen och så först, men planen är sån iallafall. Sandra får inget veta förrän samma dag, så om det blir några ändringar drabbar det inte henne. Innan det har blivit återkommande så behöver hon inte veta något förrän strax innan vi åker.

Från och med nu blir min väns anonyma namn här i bloggen utbytt till ”assistenten” istället. Det ska bli jätteroligt, och rapporter kommer komma här vartefter. Stort jätte-tack till ”min vän assistenten” det betyder så enormt mycket för oss, och för Sandra. Tack! 💖

Igår sa Sandra att hon var ”baksugen” och det var ju roligt att hon sa det. Då måste man ju försöka baka något, så jag tittade i skåpen vad vi hade. Idag ska hon få baka kakor, tänkte jag. Roligare att baka för Sandra än matbröd, så vi får väl offra oss lite ibland. Vi fikar ju inte i den här familjen, så matbröd är ett bättre val egentligen, men det kan ju få vara bara roligt ibland också. Jag ska förbereda med deg till schackrutor, så får hon baka hur hon vill sen.

Ha en fin dag.

.

måndag 15 januari 2018

Utvecklingsfas

Det har hänt fler fantastiska saker på sistone. Från att inte ätit frukost alls, när Sandra var yngre, har nu rätt anpassningar gjort att hon kan välja, inom vissa gränser, och äter ok bra på morgnarna. Hon är ingen frukostmänniska, och det är inte Göran eller jag heller, men det är ju bra att få i sig lite iallafall.

Det jag skulle komma till är att hon, häromdagen, för första gången valde olika pålägg på sina två knäckemackor!

Vi har en pärm med några bilder på olika val. Där väljer hon om hon vill ha hårt eller mjukt bröd, t.ex. och vilket pålägg hon vill ha, vi brukar ha två alternativ.

Hon väljer frukost kvällen innan, och tar då en bröd-bild och en påläggs-bild och sätter på sitt ”frukost-schema”. Vi går igenom det och den frukosten hon har valt serveras morgonen efter. Så plötsligt valde hon två pålägg!


Jag vet inte hur medvetet det var, eller om det var så att hon inte kunde välja, men jag passade förstås på att förtydliga, och frågade om hon ville ha kaviar på ena mackan och mesost på den andra. Det var hon nöjd med, och det var faktiskt coolt! Särskilt som mesost är hennes absoluta favorit, som vi bara köper ibland för att hon inte varierar om hon får det…

Dagen efter hade hon ju förstått konsekvenserna av sitt val, eftersom hon hade upplevt det. När hon väljer samma sak igen, dvs två pålägg, så var det säkert medvetet 👍

Att låta Sandra vara delaktig i sina val, i den mån hon klarar det, har gett resultat. Det märker vi även med dags-schemat, där hon väljer aktivitet ett par gånger under dagen. Sen vi började med det har hon lite lättare för att ta egna initiativ. Framstegen är den absolut största belöningen för det jobb man gör 😊

I övrigt har lugnet efter utflykten gått över för denna gång. Sandra var ganska skör igår, och alla brytningar blir svårare för henne, förstås. Det blev ett större utbrott innan lunch, men i övrigt gick det ganska bra hela dagen, med gnällröst och babbel om allt möjligt och omöjligt i en salig röra.

Ärtpåsarna är fortfarande en hit, och det gick galant även igår. Fast hon gjorde det själv den här gången, och jag stod ganska tyst. Om hon tänkte visa bilderna för mig, som dagen innan, så ville jag se om hon skulle ta initiativet själv. Men inte den här gången.

Det är omöjligt att hålla det tempo som Sandra behöver när det bara är Göran och jag som jobbar. Hon blir fort uttråkad nu.

Jag har tydligen kommit igång lite med skrivandet i alla fall, vi får väl se hur länge det håller i sig. Jag ställer inga krav på mig själv att leverera längre, men försöker få ihop nåt ändå. Jag är glad att jag har lite läsare och nu avslutar jag med att önska er en fin vecka.

.

söndag 14 januari 2018

Plötsligt händer det

Jag måste ju berätta något helt fantastiskt. Igår ville Sandra kasta ärtpåsar igen, med dom nya bilderna jag gjorde. Hon tyckte det var jättekul.

Färgerna kan hon, så dom behöver man ju inte träna på, men jag brukar ändå bekräfta, eller fråga henne vilken färg hon ska ta, mest för att delta. Igår vände hon korten åt mitt håll, så jag skulle se vilken färg det var på dom! Alltså, det är helt otroligt fantastiskt! Att hon kom på det själv, och att hon förstod att hon måste vända bilden mot mig om jag ska se den. Vi har tränat på det vid andra tillfällen, men nu kom det helt av sig själv. Theory of mind, som är så svårt för många med autism.

Det blev ett sånt härligt samspel mellan oss, på Sandras initiativ. Hon visade mig bilden och jag sa färgen. ”Ja” konstaterade Sandra då, la bilden i burken och tog rätt ärtpåse. Det var liksom hon som tog kommandot, och jag hakade bara på. Annars är det ju vi som styr väldigt mycket. Vi försöker verkligen att inte styra, men det är sannerligen inte lätt när Sandra behöver vägledningen hela tiden. Så igår var ett enormt framsteg. Lycka.

Jag hade ju kunnat ställa till det lite, genom att svara fel färg. Sånt kan vi göra ibland för att testa vad som händer, Sandra brukar då rätta oss. Men det var inte riktigt läge för det igår, när hon tog det här initiativet. Hela hon blev så nöjd när jag svarade rätt, och då fick det vara så. En annan gång, när det invanda blir för vant, då ska jag testa att svara fel. Först ger det invanda trygghet, och sen brukar det bli tråkigt, och då passar det bra att busa lite med henne.

Jag tänkte också variera leken genom att sprida ut ärtpåsarna lite mer. Men, som sagt, först invant och tryggt. Innan det blir tråkigt ändrar jag lite för att hålla det spännande och kul. Man måste skynda långsamt, annars blir det bara bakslag.


För nån vecka sen var det väldigt skört och gnälligt, och damen klarade inga större krav på livet. Nu vet vi inte riktigt vad orsaken var, det kan ju vara en formsvacka, eller vanligt dåligt mående som vi alla har ibland, men efter utflykten vände det. Inte bara humöret, utan utvecklingen också, vilket iofs hänger ihop. Men nu händer det sånt där som vi liksom blir överraskade av.

Skulle Sandra ha en anpassad vardag och ett stimulerande liv, så skulle hon må jättebra, och då skulle hon utvecklas mer, det är jag övertygad om. Vi gör mycket, men det räcker inte. Vi orkar ju bara hålla oss flytande, så utveckling och mående inte ska gå bakåt.

På tal om utflykten, vi är såå tacksamma över att Sandra fick möjlighet att uppleva den. Jag kan inte nog tacka för det, faktiskt. Sandra satt och berättade om det hon hade gjort och sen sa hon ”Det var en rolig utflykt” Ja, det var det verkligen. Tack!

.

lördag 13 januari 2018

Hjälp, tillit och bemötande

Sandra ville kasta ärtpåsar igår igen, så jag passade på att hitta på en variant med dom nya bilderna jag gjorde. Jag la ärtpåsarna i färgsorterade högar, och korten uppochner bredvid. Sen en burk med en skåra i, bredvid bilderna.


Sandra tog en bild och hämtade en ärtpåse i samma färg, stoppade ner bilden i burkens skåra och gick sen iväg och kastade ärtpåsen i rätt hål. 5 påsar av varje färg i fyra färger blev några vändor och Sandra tyckte det var roligt direkt. Kul.


För att kunna utveckla rörelsen, och få in mer motion, skulle vi behöva större utrymme. Men det får bli ett senare projekt, för nu måste energin räcka till att få ordning på allt annat som o-funkar. Vardag och bostad, t.ex. Och hur vi ska gå vidare med våra anpassningar.

När kommunen inte förstår behoven, och inte heller vill ta reda på dom, så är man riktigt tacksam över att ha ett assistansbolag som förstår. Kanske kan Sandra utredas genom assistansbolaget, och få en ordentlig ADL-bedömning? Det vore ju toppen, för då är det inte vi föräldrar som påstår behoven, utan då finns det underlag för dom. Sandra är aldrig utredd ordentligt sen hon fick sin diagnos när hon var 6 år. Med tanke på alla intyg som måste in vid alla ansökningar så känns det ju viktigt att styrka behoven.

Dessutom vet inte vi alla behov och lösningar, vi är ju bara föräldrar och inga experter. Vi känner Sandra bäst av alla, men vi kan inte autism bäst av alla. Dom kunskaperna måste kombineras om det ska bli bra. Om vi ska veta behoven och kunna göra rätt anpassningar, så krävs det en ordentlig utredning och vi behöver hjälp med det för att kunna gå vidare. För att Sandra ska få rätt stöd.

Om det visar sig att kommunen har rätt (vilket inte är så troligt) så är det ju jättebra. För då löser sig ju Sandras framtid direkt. Jag vill bara förtydliga att vi inte bråkar för att vi ska få rätt, och att Sandra ska ha massa resurser. Vi bråkar bara för att Sandra måste få rätt stöd. Med rätt stöd, så klarar hon mycket, det vet vi. Då går det inte åt lika mycket resurser i slutändan.

Men det kostar ju inte gratis med ordentliga utredningar precis, så vi håller tummarna.

På tal om rätt stöd. Det slog mig när vi var på utflykten häromdagen. Min vän gör som Göran och jag brukar göra, trots att hon inte känner Sandra jätteväl. Det är lite svårt att förklara, för det krävs fingertoppskänsla för att ställa lagom krav. Man måste vara medveten om vart gränsen går för att kunna utmana utan att det ska bli för svårt. Men Sandra kan väldigt mycket mer med personer som litar på att hon kan. Det gjorde min vän, och det gjorde även läraren i skolan som Sandra var på utflykt hos en gång i månaden. Och vi föräldrar. Särskilt Göran är duktig på det, faktiskt.

En av utflykterna till läraren då Sandra gick i skolan.
Här hämtar hon hö till hästarna.

Att låta Sandra ”göra själv” och låta henne lyckas, fast det kanske inte blir ”rätt” alla gånger, det får henne att växa och klara mer.

Med personer som inte litar på att hon kan, utan hellre gör sakerna åt henne, utvecklas hon inte utan blir istället uttråkad i längden.

Inte samma utflykt, men samma procedur.

Men att låta Sandra ”göra själv” kräver ordentlig förberedelse och bra planering om det är återkommande aktiviteter. Det som funkar bäst är att det är lite spontant, men vi som har ansvaret måste ha en plan och veta vad vi ska erbjuda. Hela tiden.

På utflykten i veckan hade min vän en plan, och talade tydligt om för Sandra vad som skulle ske genom att visa och låta henne delta. När en sak var klar gick dom direkt till nästa och Sandra hade fullt upp med roligheterna i nuet. Det enda jag behövde göra var att hjälpa Sandra med sånt som hon har svårt för, och förbereda henne om det var något jag visste brukar oroa. Sånt man inte vet om man inte känner Sandra ordentligt. Min vän checkade av med mig lite då och då för att se om nivån var lagom för Sandra, vilket den verkligen var. Stor eloge till min duktiga vän!

Men just det där, att visa Sandra att man litar på att hon ”kan själv” är lite magiskt. För det gör väldigt ofta att hon både kan och tycker det är roligt. Sen behöver inte resultatet bli bra alla gånger, huvudsaken Sandra är nöjd och tycker hon har klarat uppgiften. Viktigheter som måste ställas tillrätta kan man göra själv senare, när inte Sandra ser.

I stallet med skolan.

Det här har varit tydligt många gånger. När personer som inte litar på att Sandra kan själv jobbar med henne, så kan hon tillslut inte själv alls. Jag minns en gång när jag hade duschat henne, och hon skulle ta av sig badrocken. Hon stod där med armarna ut och väntade på att jag skulle ta av den.

Hjälp, tänkte jag. Hon går ju bakåt i utvecklingen om man inte hjälper henne framåt. Hela tiden! När Göran och jag hade tagit hand om duschrutinerna ett par dagar så tog Sandra av sig sin rock och hängde upp den på kroken själv.

Så viktigt med rätt bemötande, anpassning och vägledning hela, hela tiden!

.