Alltså
stort tack till min vän som ordnade en super-anpassad utflykt åt Sandra. Såå fint
gjort att jag blir tårig. Det märks ju att min vän förstår det där med autism,
och anpassning. Hon tog över och Sandra var lugn och jätteglad, och kunde saker
som hon bara kan när det är anpassat rätt. Och ögonen strålade av äkta glädje
hos min vän när hon såg Sandras lycka. Åh, det var så härligt att se dom båda. (Hade
du inte haft fullt upp ändå, så hade jag frågat om du vill bli Sandras
assistent, du är jätteduktig).
Dom jätteglada ansiktena får ni föreställa er. Här är det alla kaniner som får knäckebröd av Sandra. |
Som
Sandra utvecklas när det är rätt. Åh, om hon fick bo, eller ”jobba” på en gård.
Mata djuren och ta hand om enklare djurskötsel. Plocka ägg och göra rent. Hon
kan ju t.o.m. gå på ojämnt underlag med en tung hink i handen när hon har ett roligt
mål – mata hönsen, t.ex.
Precis
som när hon hade egen utflykt i skolan, hos en lärare som har djur. Ni skulle
ju bara se Sandra i en sån miljö, den bästa. Hela hon strålar, utvecklas och är
lugn. ”Jag klarar det här” sa Sandra, och fixade att balansera och bära som aldrig
förr.
Vi
ska bara se till att vinna 20 miljoner, eller nåt, så kan vi starta en
gruppbostad för personer med ungefär samma behov som Sandra. En gård, med egna
små hus och en huvudbyggnad. Lite lagom med djur som är ganska lätt-skötta
(även om alla djur kräver sitt). Tänk vad mycket olika sysselsättningar man kan
få till efter varje individs behov. Allt från att sköta om djuren, eller bara
titta på dom, till att baka sockerkaka med egna ägg. En dröm, faktiskt.
Men
eftersom det är ungefär lika svårt att vinna 20 miljoner som det är att få
kommunen att anpassa rätt, så får vi väl försöka hitta andra alternativ.
Utflykten
var iaf helt fantastisk och Sandra var så glad och nöjd efteråt. Många intryck
att bearbeta, men ingen stress. (Alltså den inre stressen som Sandra känner när
det inte är anpassat, menar jag, och inte tidspress, även om vi inte hade nån
sån heller). Återigen, stort tack! Vi gör gärna om det, med lite
framförhållning så hinner jag köpa en blomma eller nåt att ha med.
Vi
hade först bara tänkt mata kaninerna och jag hade tackat nej till fika. Man vet
ju aldrig hur det går och om det går, och det är bättre att Sandra inte förväntar
sig nåt som sen inte funkar. Men, när djuren var färdigmatade och
färdigklappade så var läget jätte-lugnt och en fika i stugvärmen var bara
mysigt. Brytningarna är svårast för Sandra, men jag förberedde henne på att vi
skulle åka hem efter fikat, och det gick jättebra det med. En toppen-dag, helt
enkelt.
Här vispas det grädde till fikat. |
Tröttast
när vi kom hem var jag. Egentligen orkar jag inte riktigt vara social just nu,
men med nära vänner går det ändå bra, även om det tar på krafterna. Det var
bara att fortsätta hålla ångan uppe resten av dagen, så höll jag mig upprätt
ändå. Nöjd var jag och varm om hjärtat. Det ger ju en massa energi att se Sandra lycklig. Jag önskar att jag kunde ge henne såna
fina dagar lite oftare. Jag önskar att det kunde få vara en del av hennes
vardag i framtiden.
Lite kyckling-gos. Alltså, ni skulle sett Sandra när hon fick hålla i den... |
Jag
avslutar med ett varmt tack till Annika för din fina kommentar, jag blev alldeles
rörd.
.
2 kommentarer:
Ler och ryser samtidigt, så härligt ! Ja din tanke med ett sånt boende är även en dröm här. Vore helt fantastiskt. Vilket rikt liv det skulle vara för Sandra
och Tösen och säkert flera andra. Måste vinna pengar alltså....
Kramar om massor och saknar lika mycket !!!
Tack för att du tog min kommentar precis så som jag ville. Har funderat så länge på hur jag skulle kunna förmedla det jag känner när jag läser din blogg trots att du inte känner mig eller trots att jag lever ett helt annat liv. Beundran för hur ni får det hela att gå runt trots den förlamande trötthet ni måste känna, livsglädjen du trots allt lyckas förmedla, din djävlar anamma, den beklämmande känslan av att det fungerar så här i Sverige 2018, uppgivenheten som mellan varven skiner igenom och som kan få vem som helst att få fysiskt ont i magen. För mig som lever "det goda livet" är det en nyttig spark i baken och en påminnelse om att det inte skadar ett dugg att vara lite tacksam.
Skicka en kommentar