torsdag 11 januari 2018

Världens mysigaste utflykt

Alltså stort tack till min vän som ordnade en super-anpassad utflykt åt Sandra. Såå fint gjort att jag blir tårig. Det märks ju att min vän förstår det där med autism, och anpassning. Hon tog över och Sandra var lugn och jätteglad, och kunde saker som hon bara kan när det är anpassat rätt. Och ögonen strålade av äkta glädje hos min vän när hon såg Sandras lycka. Åh, det var så härligt att se dom båda. (Hade du inte haft fullt upp ändå, så hade jag frågat om du vill bli Sandras assistent, du är jätteduktig).

Dom jätteglada ansiktena får ni föreställa er.
Här är det alla kaniner som får knäckebröd av Sandra.


Som Sandra utvecklas när det är rätt. Åh, om hon fick bo, eller ”jobba” på en gård. Mata djuren och ta hand om enklare djurskötsel. Plocka ägg och göra rent. Hon kan ju t.o.m. gå på ojämnt underlag med en tung hink i handen när hon har ett roligt mål – mata hönsen, t.ex.


Precis som när hon hade egen utflykt i skolan, hos en lärare som har djur. Ni skulle ju bara se Sandra i en sån miljö, den bästa. Hela hon strålar, utvecklas och är lugn. ”Jag klarar det här” sa Sandra, och fixade att balansera och bära som aldrig förr.

Vi ska bara se till att vinna 20 miljoner, eller nåt, så kan vi starta en gruppbostad för personer med ungefär samma behov som Sandra. En gård, med egna små hus och en huvudbyggnad. Lite lagom med djur som är ganska lätt-skötta (även om alla djur kräver sitt). Tänk vad mycket olika sysselsättningar man kan få till efter varje individs behov. Allt från att sköta om djuren, eller bara titta på dom, till att baka sockerkaka med egna ägg. En dröm, faktiskt.



Men eftersom det är ungefär lika svårt att vinna 20 miljoner som det är att få kommunen att anpassa rätt, så får vi väl försöka hitta andra alternativ.

Utflykten var iaf helt fantastisk och Sandra var så glad och nöjd efteråt. Många intryck att bearbeta, men ingen stress. (Alltså den inre stressen som Sandra känner när det inte är anpassat, menar jag, och inte tidspress, även om vi inte hade nån sån heller). Återigen, stort tack! Vi gör gärna om det, med lite framförhållning så hinner jag köpa en blomma eller nåt att ha med.

Vi hade först bara tänkt mata kaninerna och jag hade tackat nej till fika. Man vet ju aldrig hur det går och om det går, och det är bättre att Sandra inte förväntar sig nåt som sen inte funkar. Men, när djuren var färdigmatade och färdigklappade så var läget jätte-lugnt och en fika i stugvärmen var bara mysigt. Brytningarna är svårast för Sandra, men jag förberedde henne på att vi skulle åka hem efter fikat, och det gick jättebra det med. En toppen-dag, helt enkelt.

Här vispas det grädde till fikat.

Tröttast när vi kom hem var jag. Egentligen orkar jag inte riktigt vara social just nu, men med nära vänner går det ändå bra, även om det tar på krafterna. Det var bara att fortsätta hålla ångan uppe resten av dagen, så höll jag mig upprätt ändå. Nöjd var jag och varm om hjärtat. Det ger ju en massa energi att se Sandra lycklig. Jag önskar att jag kunde ge henne såna fina dagar lite oftare. Jag önskar att det kunde få vara en del av hennes vardag i framtiden.

Lite kyckling-gos.
Alltså, ni skulle sett Sandra när hon fick hålla i den...

Jag avslutar med ett varmt tack till Annika för din fina kommentar, jag blev alldeles rörd.

.

2 kommentarer:

Tina sa...

Ler och ryser samtidigt, så härligt ! Ja din tanke med ett sånt boende är även en dröm här. Vore helt fantastiskt. Vilket rikt liv det skulle vara för Sandra
och Tösen och säkert flera andra. Måste vinna pengar alltså....
Kramar om massor och saknar lika mycket !!!

Anonym sa...

Tack för att du tog min kommentar precis så som jag ville. Har funderat så länge på hur jag skulle kunna förmedla det jag känner när jag läser din blogg trots att du inte känner mig eller trots att jag lever ett helt annat liv. Beundran för hur ni får det hela att gå runt trots den förlamande trötthet ni måste känna, livsglädjen du trots allt lyckas förmedla, din djävlar anamma, den beklämmande känslan av att det fungerar så här i Sverige 2018, uppgivenheten som mellan varven skiner igenom och som kan få vem som helst att få fysiskt ont i magen. För mig som lever "det goda livet" är det en nyttig spark i baken och en påminnelse om att det inte skadar ett dugg att vara lite tacksam.