Jag
måste ju berätta något helt fantastiskt. Igår ville Sandra kasta ärtpåsar igen,
med dom nya bilderna jag gjorde. Hon tyckte det var jättekul.
Färgerna
kan hon, så dom behöver man ju inte träna på, men jag brukar ändå bekräfta,
eller fråga henne vilken färg hon ska ta, mest för att delta. Igår vände hon korten åt mitt håll,
så jag skulle se vilken färg det var på dom! Alltså, det är helt otroligt
fantastiskt! Att hon kom på det själv, och att hon förstod att hon måste vända
bilden mot mig om jag ska se den. Vi har tränat på det vid andra tillfällen,
men nu kom det helt av sig själv. Theory of mind, som är så svårt för många med autism.
Det
blev ett sånt härligt samspel mellan oss, på Sandras initiativ. Hon visade mig
bilden och jag sa färgen. ”Ja” konstaterade Sandra då, la bilden i burken och
tog rätt ärtpåse. Det var liksom hon som tog kommandot, och jag hakade bara på. Annars är det ju vi som styr väldigt mycket. Vi försöker verkligen att inte styra, men det är sannerligen inte lätt när Sandra behöver vägledningen hela tiden. Så igår var ett enormt framsteg. Lycka.
Jag
hade ju kunnat ställa till det lite, genom att svara fel färg. Sånt kan vi göra
ibland för att testa vad som händer, Sandra brukar då rätta oss. Men det var
inte riktigt läge för det igår, när hon tog det här initiativet. Hela hon blev
så nöjd när jag svarade rätt, och då fick det vara så. En annan gång, när det
invanda blir för vant, då ska jag testa att svara fel. Först ger det invanda
trygghet, och sen brukar det bli tråkigt, och då passar det bra att busa lite
med henne.
Jag
tänkte också variera leken genom att sprida ut ärtpåsarna lite mer. Men, som
sagt, först invant och tryggt. Innan det blir tråkigt ändrar jag lite för att
hålla det spännande och kul. Man måste skynda långsamt, annars blir det bara bakslag.
För
nån vecka sen var det väldigt skört och gnälligt, och damen klarade inga större
krav på livet. Nu vet vi inte riktigt vad orsaken var, det kan ju vara en
formsvacka, eller vanligt dåligt mående som vi alla har ibland, men efter
utflykten vände det. Inte bara humöret, utan utvecklingen också, vilket iofs
hänger ihop. Men nu händer det sånt där som vi liksom blir överraskade av.
Skulle
Sandra ha en anpassad vardag och ett stimulerande liv, så skulle hon må
jättebra, och då skulle hon utvecklas mer, det är jag övertygad om. Vi gör
mycket, men det räcker inte. Vi orkar ju bara hålla oss flytande, så utveckling
och mående inte ska gå bakåt.
På
tal om utflykten, vi är såå tacksamma över att Sandra fick möjlighet att
uppleva den. Jag kan inte nog tacka för det, faktiskt. Sandra satt och
berättade om det hon hade gjort och sen sa hon ”Det var en rolig utflykt” Ja,
det var det verkligen. Tack!
.
1 kommentar:
Hurra vilken lyckad dag ❤️❤️❤️
Skicka en kommentar