Här har ni svaret, ni som tror att vi överdriver

Varför tror vi att Sandra inte klarar ”en vanlig gruppbostad”?

Varför kommer vi aldrig acceptera att personalen inte har relevant kompetens?

Varför tackar vi nej till en köpt plats utanför kommunen?

Varför fungerar inte assistans?

Varför kan inte Sandra anpassa sig lite?

Varför får det inte sparas pengar på Sandras boende?

Varför måste man titta utanför ramarna och individanpassa?

Varför är det så viktigt att satsa på bra gruppbostäder för individer där assistans inte räcker?

Här har ni svaret.

Sandra fungerar ganska precis som Dick, och det är därför vi är livrädda att släppa taget innan någon med kompetens tar emot. Vi vet att det finns bra ställen och vi vet att kompetens är helt avgörande.

Det var bara det.

.

Samarbete

Jag vill inte ha en massa tjafsande i min blogg, så fortsatt tjafs om saker jag redan har besvarat publicerar jag inte. Dock kan jag bli inspirerad att skriva ett nytt inlägg.

Förutom relevant kompetens så är ju samarbete väldigt viktigt. Det är också skillnad på verksamheter som har kompetenta chefer…

Ta tillvara på anhörigas kunskaper och skapa en god relation mellan anhöriga och personal. Det är ju jätteviktigt om det ska fungera och om individen ska känna sig trygg. Annars tycker jag nog man ska byta jobb, faktiskt.

Tyvärr finns det en del personal, men framförallt chefer, som inte är tillräckligt kompetenta för att lyssna på andra. Att köra sitt race och anse att dom som ställer krav är besvärliga tyder på en stor portion oproffsighet. Man kan ju fundera lite över vem som är där för vems skull.

I Sandras första skola, som var en särskola, tyckte nog dom flesta att jag var en sån där ”jobbig morsa” som ställde krav på att det skulle anpassas så det fungerade för mitt barn. Sandras mentor i den skolan sa bl.a. till oss ”Vad ni gör hemma bryr vi oss inte om i skolan” medan jag försökte nå fram med att vi måste samarbeta, och jobba åt samma håll. Jag blev vid ett tillfälle så förbannad att jag sa rent ut att den läraren hade samarbetssvårigheter.

Ok, jag är inte alltid så stolt över min reaktion när jag känner mig maktlös och arg. Men jag är väldigt samarbetsvillig och trevlig när jag möts med respekt, och framförallt när Sandra gör det! Läraren bättrade sig faktiskt efter det och vi hade en ganska bra relation mot slutet.

Dock fungerade det aldrig för Sandra i den skolan. I skola nr 2, som var en träningsskola med mycket proffsig personal, fanns det ett jättebra samarbete. Det kändes som man kom till en familj och man var alltid välkommen. Lärarna ringde oss om det var nåt och vi kunde alltid ringa dom om det var nåt… I den skolan fungerade det ju, som ni redan vet, väldigt bra. Det är Sandras absolut bästa år.

När korttids startade hade vi ett väldigt bra samarbete. Dom hade inte riktigt all den kunskap som krävs för att det ska fungera hela vägen, men med stora anpassningar fungerade det ändå tillräckligt för att vi ska kunna säga att det var väldigt bra. I tio år fungerade det bra. Tills den nya chefen började, och vi inte fick ha ett samarbete längre.

Vad vill jag säga med det här? Jo, personal och chefer som lyssnar på ”jobbiga morsor” och tar till sig den kunskap som anhöriga besitter (och respekterar oron) är mycket proffsiga och chansen till en väl fungerande verksamhet ökar markant! Personal och chefer som motarbetar anhöriga är rent ut sagt oproffsiga och ska inte jobba med individer som inte själva kan förmedla sina behov.

.

Kurs

Nu vet jag att det finns! Stället jag har haft i mitt huvud, men inte kunnat förklara riktigt eftersom jag inte har erfarenheterna. Jag har bara kunnat säga att det vi har erbjudits inte passar. Jag har aldrig sett ett boende som fungerar på det sättet som jag någonstans i mitt huvud har vetat att Sandra behöver. Nu har jag sett det.

Varför sprids inte sånt som funkar, så vi som vet att det är så här det måste vara, kan ställa krav på våra kommuner? Det som sprids i media och som folk delar hej vilt på fb är ju det som inte fungerar för dom här individerna. Om man inte sprider alternativen så är det ju svårt att veta hur man ska göra. Det kommer såklart inte bli plätt-lätt, men nu vet jag iallafall vilka krav jag ska ställa på vår kommun. Enligt LSS så ska dom ta ansvar och anpassa rätt… Och enligt handläggaren har dom nu börjat med en metod som han skröt om på mötet, nämligen ”individens behov i centrum” så det ska ju bli spännande.

Jag har iallafall varit på en tredagarskurs som var inspirerande, rolig och lärorik. Jag fick se en verksamhet som fungerar så bra och där personalen trivs och pedagogiken sitter i väggarna. En gruppbostad med integrerad daglig verksamhet. Ett helt område där allt hör ihop och där anpassningen är individuell på riktigt.

Det fanns två hus med fyra lägenheter i varje, sen fanns det två hus med två lägenheter i varje och ett hus med bara en lägenhet. Beroende på vad dom som bodde där hade för behov. Lägenheterna såg vi inte, men dom berättade att varje lägenhet var inredd efter just den som bodde där. En som inte klarade massa möbler och prylar hade i stort sett sin säng och köket var låst när hen inte var där med sin personal. En som behövde mycket struktur hade individuella scheman till allt. En som inte förstod gränserna på sin uteplats behövde ett staket osv.

Dom jobbade efter att alla skulle bli så självständiga dom kunde efter egen förmåga. När jag hör det annars så får jag ju en klump i magen, för det handlar ju inte om att individen ska klara sig själv (som vår förra handläggare, och vissa chefer på kommunen hade i sitt huvud) så man kan dra ner på personalen sen. Det handlar om att ha tillräckligt med personal så individens vardag kan anpassas. På det här stället var det 13 som bodde, och det fanns 50 personal. Alla hade minst en personal hela tiden och det var vaken natt efter dom behov som var. Personalen hade stora kunskaper inom autism, tydliggörande pedagogik och låg-affektivt bemötande.

Det fanns en genomtänkt verksamhet och varje individ hade sitt schema som hen var delaktig i. Personalen anpassade allt så noga att individen klarade så mycket som möjligt själv, men fortfarande behövs självklart anpassningarna och dom är ju personalens ansvar.

Det är ju det som är så svårt att förklara för dom som inte är insatta. Sandra ”kan själv” om vi har förberett, tydliggjort och motiverat tillräckligt. Hela tiden, för det är ju inte så att individen lär sig och sen kan...

Dom hade också många anpassade aktiviteter att välja på. Bl.a. ridning, bad, djurskötsel och vardagliga saker som att handla, gå på restaurang, göra utflykter eller åka på semester. Utifrån individens behov och intressen.

Det fanns en respekt för individen som kändes så bra i magen. Varje individ är en viktig person som behöver sin egen anpassning och utvecklingstakt. Dom hade en chans att utveckla sina förmågor och få lagom utmaningar. Det var så häftigt att se och det är så Sandra ska bo. Det är ju det enda som kommer fungera för henne.

Under dom tre kursdagarna fick vi först lära oss att göra en bedömning på en person som bodde där. Vi fick göra uppgifter efter en tabell där vi skulle ta reda på vad personen behövde för schema. Vi fick sen planera och förbereda inför nästa dags förmiddag då vi skulle jobba med personen och försöka göra det så tydligt att hen förstod vad hen skulle göra. Sen fick vi spara dom uppgifter hen inte hade förstått och göra om dom så dom skulle bli tillräckligt tydliga. Det var jätteroligt och mycket lärorikt.

Den här kursen ska alla som börjar, eller vikarierar, i deras verksamhet gå. Det är så bra!

Alla individer som behöver bo så ska ju få göra det, oavsett vilken kommun man tillhör. Individerna finns i alla kommuner, så anpassade boenden måste också finnas överallt. Dom berättade om en boende som innan hen kom dit hade haft ett rykte som ”värsta person” med utåtagerande beteende och ingen som vågade jobba nära. Hen bor nu där och är hur lugn och harmonisk som helst. Med rätt anpassning blir det jättebra, utan den går det åt skogen helt. Det är aldrig några individer som är "värst" det är alltid anpassningarna som måste ses över! Det måste varje kommun förstå.

Man skulle behöva skicka chefer och handläggare på en sån här kurs, faktiskt.

.

Vad ska jag inte göra

Jag skrev för ett tag sen, att Sandra ofta lägger till ett ”inte” i sina meningar, så det kan bli missförstånd om man inte känner henne ordentligt. Eftersom hon oftast menar tvärtom.

Varför hon gör så vet jag inte. Jag tror inte riktigt hon förstår ordet ”inte”. Det är ju dumt att fokusera på saker som inte ska göras… Hon förstår bättre det hon ska göra och det är ganska logiskt om man tänker efter. Men hur ofta fokuseras det inte på det som inte ska göras istället?!

Om vi talar om för Sandra vad hon ska låta bli, så lägger hon sin energi på det och vet inte vad hon ska göra istället. Vi måste hjälpa henne att förstå vad hon ska göra, utan att blanda in onödig information om vad hon inte ska göra.

Istället för att säga ”Du får inte godis idag” som bara skulle leda till att hon blir arg för att hon inte får godis, så säger vi ”Du får godis på lördag” och Sandra blir nöjd med att veta att hon kommer få godis sen. Säger vi bara att hon inte ska få, så vet hon ju inte om hon någonsin mer kommer få godis...

Att tillmötesgå viljan, även om den inte alltid beviljas, är att visa respekt för individens känslor och leder oftast till förståelse och lugn. Om Sandra blir arg för att hon inte får choklad blir hon oftast nöjd om man säger ”Du är sugen på choklad?! Jag lägger choklad i din godispåse på lördag”

Eller vad den än är, jag tog bara godis som ett exempel. Oftast handlar det om annat för Sandra, men godis brukar vara en känd konflikt mellan barn och föräldrar i affären. Att visa respekt och tillmötesgå någons känslor gäller ju inte bara individer med autism.

Sen är det ju inte någon superlösning som alltid leder till att konflikten uteblir. Men man visar respekt för motpartens vilja, och det är ju viktigt. ”Du blir sugen på godis när du ser godishyllan?! Jag förstår det, det ser gott ut, är det något du vill att vi köper till på lördag?” För Sandra räcker det oftast med att visa att man förstår henne, och ibland kanske även känner lika själv. ”Jag blir också sugen på godis nu”.

Om vi hade planerat en promenad med rullstolen, och det regnar, blir Sandra besviken och arg. ”Vill gå promenad” och då brukar jag svara ”Jag vet, jag med” (Sen, förstås ha ett alternativ, så hon vet vad vi ska göra istället).

Man behöver faktiskt inte säga ”nej” och ”inte” lika ofta som vi gör.

”Nej” är också ett sånt där ord som Sandra blir arg över, och som hon nog inte riktigt förstår. Det blir så definitivt för henne att säga nej, och hon vet inte vad som gäller då. Hon blir bara arg, och skriker ”Säg inte nej” (Och då brukar den här ”pedagogiska morsan” börja sjunga ”Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske” vilket inte alltid hjälper när hon redan blivit arg 😄 Sjunga är annars en väldigt bra nyckel att låsa upp låsningar och avleda utbrott med).

Ibland säger vi nej ändå, förstås. Men det är viktigt att tala om vad som gäller, inte vad som inte gäller, om Sandra ska förstå. Har hon inget alternativ till det hon ska låta bli så blir hon bara stressad och orolig.

När Sandra gick i sin första skola skulle dom försöka få henne att sluta svära. Jag var inte ens säker på att hon visste vilka ord som var svordomar, så jag sa att då fick dom väl lära henne att svära först, så hon visste vad hon skulle låta bli sen. Lite på skoj sa jag det förstås, men det ligger ju lite i det. Sandra slutade inte säga dom spännande orden för att dom ritade seriesamtal med pratbubblor som hon inte ens förstod vad dom betydde.

Jag har en annan metod. Sandra tycker fortfarande att svordomar (som hon numera vet vilka dom är) är spännande. Så vi lyssnar gärna på tokiga låtar där dom svär en del. Sandra svär inte särskilt ofta i övrigt, faktiskt. Dom gånger det händer så härmar hon mig när jag har varit arg. Alla dom där inlärda fraserna hon ofta använder, och som är sånt som andra säger i vissa situationer. Ibland med svordomar i, men oftast utan.

Nu kommer jag inte på vad hon brukar säga, men tar ett påhittat exempel. Om hon säger ”Fan vilken fin” så bekräftar jag alltid meningen, men byter ut svordomen ”Tusan vilken fin” eller ”Jävla stolen” som hon kan skrika om hon slår i den ”Ja, dumma stolen” svarar jag då.

Att liksom säga åt henne att inte svära är helt meningslöst, faktiskt. För det första lägger jag fokuset på svordomen istället för på Sandras känsla och det hon vill säga och för det andra så är hon inte särskilt medveten om svordomen i dom situationerna.

Pratar hon däremot om svordomar i största allmänhet ”Det är fult att svära” (som är en mening jag tror att hon lärde sig i första skolan) räcker det ju att bara bekräfta det.

Bilderna på Sune i dagens inlägg är till Annelie, som saknar honom 😻

Ha det gott!

.

Hur håller vi ihop

Det är så klart påfrestande för äktenskapet att aldrig kunna prata med varandra ordentligt. När Sandra var liten kunde vi inte ens sitta bredvid varandra. Det kanske vi inte kan nu heller, när jag tänker efter. Vi har liksom inte möjlighet att prova, eftersom Sandra oftast blir stressad om vi är nära henne samtidigt.

När vi är familj så måste Sandra alltid vara i fokus. Hon fixar inte att vi bryr oss om varandra, pratar eller gör något som inte handlar om att hjälpa henne. Så när vi måste diskutera något, så får vi försöka göra det så inte Sandra märker det. Och det är ju inte precis plättlätt när vi är i samma hus hela tiden. Vi kör mycket med skrivna lappar, eller väldigt snabba beslut innan Sandra hinner reagera. Eller så måste vi vänta tills hon sover. Om vi själva är vakna så länge…

När vi dessutom är för trötta för att orka vara trevliga alla gånger, blir det ju väldigt lätt att man blir osams om skitsaker. För att man inte hinner prata ordentligt innan skitsaken hinner växa.

Så hur håller vi ihop?

Först och främst är vi båda medvetna om det här. Det gör ju att vi har större tålamod med varandras trötthet. Vi kan säga till varandra ”Jag förstår att du är trött nu, men det går ut över mig när du är grinig” eller ”Jag är skittrött, jag orkar inte vara glad just nu”

Det tror jag är jätteviktigt för om man vet att orsaken inte är varandra, så kan man ta hänsyn istället för att bli irriterad.

Om vi båda tänker ”Jag är skittrött så då måste min partner vara lika trött eftersom vi lever samma liv” och försöker stötta varandra istället, så får man faktiskt lite mer energi och blir lite gladare. För det sura och griniga smittar av sig, men det gör glädjen också. Och vi har alla ett eget ansvar och ett eget val att hantera situationen vi har.

Att visa varandra uppskattning gör att vi blir trevligare och gladare mot varandra. Vi förstår att skitsakerna inte är annat än skitsaker, men att dom kan skava mer än dom behöver när vi är trötta. Och vi försöker fokusera på det som måste göras, och släpper det som faktiskt inte är så viktigt.

Vad man väljer bort beror ju förstås på hur många viktigare saker det finns. Det har hänt att vi valt mellan dammsuga eller duscha. Dammsuga är viktigare eftersom dammet stör Sandra. Klippa gräset eller handla. Ja, handla är ju förstås nödvändigare.

Det är liksom ingen idé att hetsa upp sig över saker vi inte hinner eller orkar. För det blir ingen katastrof och vi kommer överleva ändå. En dag orkar vi klippa gräset, och nästa dag hinns duschen med. Det ordnar sig alltid på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå, som jag brukar säga.

Så, det viktigaste av allt. Vi unnar varandra ledigt och vila. Vi kan skita i struntsaker och prioritera återhämtning. Det som är viktigt hjälps vi åt med, men den som behöver vila mest får göra det först.

Och om vi hinner, så köper vi en flaska champagne och skålar för att vi är så jävla bäst!

.

Tydlighet och regler

Sist skrev jag om hur lätt det skapas rutiner om man inte ser upp. Idag tänkte jag skriva om hur viktigt det är att vara tydlig i alla rutiner. Det är så lätt att rutinerna blir ett problem om Sandra inte vet vad som gäller. Hon måste ha en gräns som hon förstår, annars blir hon bara stressad.

Ett exempel på det var när hon var liten, eller i alla fall runt 6 år, sisådär. Det var när hon nyligen fått sin diagnos och när hon börjat i sin första skola. Innan vi visste så mycket, med andra ord.

Sandra har alltid haft ett gosedjur med sig till skolan. Vi bestämde ganska direkt att det räcker med ett djur, och det var inga problem. Rätt vad det var en morgon så skulle gosedjuret ha en tröja på sig. Det var väl okay, tyckte jag och satte på den. Mest glad över initiativet i vanlig ordning.

Men det där utvecklades snabbt. Nästa dag skulle jag klä på gosedjuret mer kläder, och jag började känna att det tog mer tid än vad vi skulle ha vissa morgnar då det var annat som också krävde tid. Men jag klädde på gosedjuret i alla fall och tänkte att det ju inte var något jätteproblem.

Efter ett par dagar hade gosedjuret massa kläder som skulle på, och en väska full med prylar som gosedjuret skulle ha… Ja, det blev ju ett problem som växte ganska fort, som ni förstår. Vi fick bryta spiralen och återgå till ”ett gosedjur och inget annat följer med till skolan”.

Det var inga problem efter lite protester när jag precis satte gränsen. Så fort Sandra förstod ”reglerna” så var bekymret ur världen. Sen dess har vi ju lärt oss lite mer, även om det gick bra då med.

Idag vet vi att Sandra blir stressad över att inte förstå gränsen, och att hon inte själv vet vad som är lagom. Vi har också blivit duktigare på att förebygga, så vi kan undvika vissa situationer. Vi är tydligare från början, helt enkelt.

Missar vi ändå, vilket vi självklart gör, man kan ju omöjligt veta allt i förväg, så får det alltid vara okay i stunden. Så vi säger inte nej och ändrar det som blivit fel direkt, för Sandra är inställd på det hon håller på med. Ändrar vi det så kör vi över henne och då är det inte så konstigt om hon får ett utbrott.

Vi säger istället alltid t.ex. ”Vi gör så här idag, men nästa gång gör vi som vi brukar igen”. Då blir det inget utbrott. Sandra får fortsätta med det hon har tänkt sig och hinner förbereda sig på hur det blir i fortsättningen.

Det gäller också alla rutiner vi har, och som Sandra behöver för att inte bli stressad. Vill hon plötsligt inte borsta tänderna en morgon så är det ingen idé att bråka. Men man kan heller inte låta henne slippa det…

Alla situationer som sker, där Sandra börjar frångå sina trygga rutiner (vilket oftast beror på att hon är stressad) måste man hantera med att möta henne ”här och nu” och sen förebygga till nästa gång. ”Borsta tänderna själv nu, så hjälper jag dig ikväll” sen lämna ifred medan hon borstar, så blir hon lugn fortare. Nästa gång går det bra igen, om man håller sig till det och är tillräckligt tydlig.

Är det fler olika personer som jobbar så är det jätteviktigt att alla får information om överenskommelserna så inte nästa kommer och gör på ett helt annat sätt, för då skapar man bara mer problem av problemen.

Man måste hela tiden tänka ett par steg längre. Det vi gör nu, hur påverkar det situationen nästa gång? Och nästa? Det som kan verka som onödiga ”regler” är ofta viktiga att hålla för att inte skapa problem längre fram. Innan man inför en ”regel” eller tar itu med en konflikt bör man dock ställa sig två frågor:

-Vem är regeln viktig för?

-Varför behövs regeln?

Svaren bör vara att regeln behövs för att individen ska må bra. Annars kanske man bara ska skrota den.

Må så gott.

.

Omplanering

Det blev ju inte så mycket av besöket i Sandras bostad igår. Jag vet inte vad jag ska säga, men det händer lite för ofta för att jag ska känna att dom liksom fattar att vi inte bara kan åka iväg hursomhelst. Det krävs ganska mycket planering och förberedelser om någon av oss ska kunna lämna hemmet. Så man blir lite irriterad när det händer gång på gång att det vi ska på inte blir av, eller är någon mening med. Man borde kanske veta om lägenheten är tömd den dag den ska vara tömd, lite tidigare än en timme innan besöket?! Suck.

Handläggaren sa till Göran att dom kunde åka och titta ändå, men Göran sa att det är lite respektlöst mot dom individer som har autism och sitter där och jobbar i alla rum fortfarande. Dom blir ju oroliga om det klampar in folk… Så dom bokade ett nytt besök på fredag, för då ska verksamheten vara slut. Så vi planerar om veckan och hoppas väl vidare då 😕

Gårdagen i övrigt gick bra och Sandra hade besök hela dagen, vilket hon så klart var nöjd med. Hon var glad hela tiden och jag var trött när kvällen kom. Sandra ser mest fram emot att återse bekantskapen idag, och det gör så klart jag också.

Igår blev det en prommis med rullstolen, men damen är inte riktigt stadig i benen just nu, så hon orkade inte gå så länge, utan ville mest sitta. Jag vet att hon gärna går när hon orkar, och vill hon sitta så beror det på att benen inte orkar riktigt, så då pressar jag henne inte mer än att jag försöker locka henne att gå själv.

Idag tänkte jag att vi går och sparkar fotboll, för då brukar damen glömma bort att hon inte orkar eftersom hon tycker det är så roligt. Det blir ju lätt en ond cirkel om hon är otränad och inte orkar träna upp benen, även om musklerna inte är hela orsaken till att hon är ostadig.

Till x:et, tack för kommentaren, jag (vi) saknar också 💕 Vi måste ta den där lunchen efter semestertiderna! Att göra en lista på saker som kommer behövas när Sandra flyttar, ifall det finns några som har grejor att skänka/sälja, är väl en bra idé. Men jag tror inte det är så mycket sånt hon kommer behöva, eftersom vi har en hel del redan. Vi får se när vi ska börja flytta över grejorna sen vad som fattas, så kan jag ju kanske fråga innan vi köper, ifall det är nåt som nån har. Jag tror dock det mest är större saker, som elektronik och hyllor och sånt vi måste köpa.

Det är så viktigt för Sandra, att det inte blir för mycket, och fel grejor, så det kan vara lite svårt att önska sig saker. Men det beror ju förstås på vad det är. Det enda jag kommer på är väl gardinstänger, för dom kanske vi inte kan plocka bort från huset medan vi ännu bor kvar. Å andra sidan vet jag inte om det redan finns. I övrigt har vi ganska mycket dubbletter av smågrejor, eftersom vi har husvagnen som extrabostad, och där finns det mesta vi behöver för att överleva.

Ha en fortsatt fin vecka.

.

Det är dom små detaljerna som gör det

Sandra var ganska okay igår, men det är inte mycket som får gå emot. Alla krav blir extra jobbiga för henne när energin inte räcker, men det blev en ca 2 timmar lång biltur iallafall. Göran och jag fick lite ärenden gjorda och Sandra var nöjd med utsikten.

Hon tittade förstås på en massa bilar – en favvo-sysselsättning, men vi såg också hästar och grisar, köpte glass och diggade julmusik :)

Min favvo-utsikt är inte bilar ;)

När det var dags för kvällsrutinerna kom låsningar och utbrott igen, vilket tyder på att orken tar slut innan dagen gör det. Den här gången orsakades utbrottet av att Sandra behövde gå på toa innan timstocken pep. Hon kan ju inte säga till, och det var en miss av oss att vi glömde se till att hon var på toa under eftermiddagen. När jag sen satte på timstocken kom utbrottet för hon ville förstås inte vänta tills den pep. Inte lätt när omvärlden inte förstår ens behov ♥

Är damen dessutom för trött så blir det så klart ännu svårare för henne. Vi kan ju inte göra så mycket mer än att försöka sänka kraven, eller ta bort dom krav som inte är helt nödvändiga. Ja, så är det ju förstås bra om vi inte missar hennes grundläggande behov. Både att dricka vatten och gå på toa är såna saker som vi inte får glömma att hjälpa henne med. Blir det lite ändringar i dom invanda rutinerna så är det lätt hänt.

En annan sak som vi måste se till är att Sandra är rätt klädd för vädret. Det är extra tydligt på våren när det börjar bli varmare, för Sandra vill gärna ha mer kläder än vad som är hälsosamt för henne. Och det blir ju förstås rutiner för vissa kläder också. Strumpor är en sån grej, för Sandra har en rutin med strumporna efter duschen varje kväll.

Nu är själva rutinen inte ett problem, den kan hon ha året om. Den är så viktig för henne att vi inte kan skippa den för att det är barfotaväder, och kvällstid får hon ha strumporna på sig för lugnets skull. Men hon vill ju ha strumpor och tofflor på sig, och på vintern är det ju bra, eftersom golven är kalla. Men att sen sluta med det för att det börjar bli för varmt är inte helt lätt.

Sandra gör det inte själv, även om hon blir så varm att hon mår dåligt av det. Så det gäller att alla runt henne har ett samarbete och en plan för hur och när det är dags att ta bort tofflorna. Sandra behöver förberedas rätt, och sen måste tofflorna ställas undan. Det går inte för sig att ha tofflor vissa dagar, utan antingen eller är vad som gäller. Ja, för annars oroar det bara eftersom Sandra måste veta innan hur det ska vara.

Strumpor kan man ju ha på sommaren, men är det värmebölja så blir det för varmt med dom också. Så vi har en rutin för det och den funkar bra, men alla måste förstås veta den och göra lika. Det är av såna anledningar det där samarbetet jag har skrivit en hel del om den senaste tiden är så viktig.

Sandra gillar shorts, och brukar välja det före långbyxor. Under förutsättning att dom har knapp, gylf och skärp. Så vi har infört en regel att inte ha strumpor ihop med shorts, och då går hon med på att vara barfota. Till saken hör ju att hon inte gillar tår och blir t.o.m. lite orolig om andra är barfota. Enda sättet att få henne att acceptera att vara barfota är att hon har shorts, så det vill ju till att ingen har missat den infon och låter henne ha strumpor när hon har shorts…

Livet är fullt av såna små rutiner som utomstående förstås inte kan veta vikten av utan en förklaring. Så när jag bara skriver om nånting sånt i kontaktboken, till korttidspersonalen, så är det inte så konstigt om man uppfattas som ”jobbig morsa” när förklaringen på rutinerna inte går att få fram. Allt har ju en orsak. Uppgifterna som korttids påstås ha lämnat till handläggaren innehöll en del såna missförstånd, och det var därför jag ville ha ett möte med personalen omgående. Ja, det tog ju som bekant över två månader av mailkontakter och tjatande på chefen innan det äntligen bokades ett möte (om jag lovade att inte prata om dom felaktiga uppgifterna).

Små detaljer som har en orsak är viktiga för Sandra. Men kommer inte orsaken fram så förstår jag om andra tycker att jag hakar upp mig på oväsentliga saker. Som att Sandra måste byta alla kläder varje dag, inkl. nattlinne, oavsett om dom är smutsiga eller inte. Att hon har märkta påsar med dagens ombyte i. Att hon inte ska ha med sig saker från korttids till jobbet, men måste ha sitt gosedjur med sig, och bara det. Att hon inte orkar gå på promenad efter jobbet. Att hon inte klarar folk även om hon är social. Att man måste akta sig för att införa något som kan bli problem i förlängningen. Att hålla fast vid rutiner eller ”regler” som vi infört för att Sandra behöver dom.

Ja, det är bara några exempel. Det finns ytterligare några jätteviktiga saker som jag inte vill skriva om här, men som man inte förstår utan en förklaring. Och börjar man ändra på rutinerna utan att ha pratat med alla inblandade så blir det inte så bra.

Det får väl vara okay om personalen tycker jag är jobbig med ”mina regler” och tro att det är för min skull, men om man struntar i vad jag säger för man tror att det är onödiga regler, så går det ju ut över Sandra. Då har man missat att det är för hennes skull vi måste ha rutinerna.

Här är det full fart sen ett tag tillbaks, så det tog lite tid för mig att färdigställa det här. Koncentrationen är på viktigare håll, om jag säger så ;) Sandra har vaknat tidigt ett par morgnar nu, efter en tid med ordentlig sovmorgon. Men hon har inte varit utvilad när hon vaknar än, så dagarna får fortsätta vara så kravlösa det går.

Trevlig helg!

.

Rensning pågår

Jag måste rensa. Rensa, rensa och rensa. Det ligger kom-ihåg-lappar i hundratals högar nu, känns det som. Viktigheter som absolut inte får glömmas hamnar i en ny hög för att inte försvinna i mängden av alla andra viktigheter i alla andra högar…

Det är mycket som ”hänger i luften” och många frågetecken, och bakom varje ”kom-ihåg” finns ju nåt jag inte får glömma. Håhåjaja.

Jag tänker att det är dags att börja rensa, och få ordning i oredan. För det ska ju bort sen och det lär ta sin tid innan alla högar är genomgångna. Får vi igenom det vi ska söka, i form av anpassningar, så ska det bli tvättstuga åt Sandra där jag nu har mitt kontor. Och, ja… det är nog lika bra att börja rensa, som sagt.

Tack för tips om att kontakta räddningstjänsten ang. utrymning från övervåningen. Jag har mailat dom så får vi se om dom vet ifall det finns några hjälpmedel och vart man isf får tag på sånt. Börjar det brinna i trapphuset, eller på bottenplan, så är enda vägen ut genom ett fönster och det är för högt att hoppa. Det känns ju inget vidare att sätta upp en stege som Sandra inte klarar… Så vi hoppas det finns nåt annat istället, så alla kan ta sig ut om det behövs.

Gårdagen började med arga humör hos damen och hon ritade ett eget seriesamtal med två ansikten och gjorde ett kryss över det ena. Hon sa ”Sätt kryss över arghumöret”

Det kan ju tyckas lite bra, på ett sätt. Att hon använder sig av metoden som vi använder när vi vill tydliggöra nånting för henne. Men, det känns inte bra när hon använder det för att ”ta bort sina egna känslor” liksom. Är man arg så finns det ju oftast en anledning. Hon måste få känna sina känslor. Däremot kan hon fastna i gnäll ibland och behöva lite hjälp att komma ur det. Men man måste ju kolla orsaken och bemöta den.

När hon gick i den första skolan (särskolan som inte klarade anpassningarna hon behövde) så sa hon ”Jävla XXX” (XXX=en lärare). Läraren tog då fram papper och penna (Sandra var 5-6 år och kunde inte läsa, kan fortfarande inte läsa och har i vissa fall en förståelse på en ettårings nivå).

Läraren ritade två streckgubbar med pratbubblor. I den första pratbubblan skrev hon ”Jävla XXX” och kryssade över bilden. I den andra skrev hon ”XXX är snäll”

Ursäkta mig, men vilket j***a sätt rent ut sagt! Om nu Sandra var arg på XXX så ska hon väl inte behöva säga ”XXX är snäll”?!! Så måste man kanske använda ett hjälpmedel som personen i fråga förstår?! Så jädra opedagogiskt, det behöver man väl ingen specialistlärarutbildning för att fatta! Dom sa även till Sandra flera gånger att hon inte skulle svära så tillslut frågade jag dom om dom först hade lärt henne alla svordomar, så hon visste vilka ord hon inte fick säga…

Ni som följt min blogg vet att vi bytte skola sen, och att Sandras skolår efter det är hennes bästa år. Och att det är dom åren vi har med oss nu när vi skapar trygghet igen, med hjälp av gemensam klokskap och allt jag lärde mig av lärarna där :)

Duschningen var jag lite orolig för, eftersom Sandra är påväg in i nån slags panik över badkarsproppen, som jag skrev igår. Så jag hade gjort upp en noga plan i huvet innan, för att försöka hitta rätt anpassningar och få henne lugn i badet. Och det gick jättebra! Vilken lättnad.

Jag tror att hennes reaktion beror på att det har varit mycket förändringar för henne nu. Det är två kvällar i rad som vi har satt in externa assistenter i dusch-rutinerna och det har bara gått några veckor. Så det är inte konstigt att det stökar till det för henne. Det är ofta så med nyheter, att dom fungerar jättebra i början och det är då man lätt kör på för fort. Då kommer ett bakslag och det misstaget har vi ju gjort många gånger, trots att vi är medvetna om det. Så egentligen är det inte konstigt att dom som inte känner Sandra kör på mer än hon orkar när vi föräldrar åker på dom nitarna fortfarande.

Men, vi backar lite nu och låter Sandra komma ikapp igen, så ska det säkert gå bra snart. Jag funderar ju en hel del på alla förändringar som väntar. Hur försiktiga vi än är så kommer det bli en jobbig tid. Jag vet inte ens i vilken ordning det är bäst, men dom funderingarna tar vi i ett annat inlägg.

Nu har det varit full fart här ett tag, så det har tagit sin tid att få det här publicerat även om det var färdigskrivet för länge sen ;) Sandra tog en halvtimmes sovmorgon vilket betyder att vi har en halvtimma kvar innan vi är i fas med tiden. Jädra sommartid att ställa till med oreda i röran. Vi har klarat av lite utbrott också och det märks att damen inte är riktigt på topp just nu.

Må bäst!

.

Inspiration, kommentarer och respekt

Det var verkligen roligt att gästblogga i en så stor blogg som får många kommentarer. Det ger mig inspiration att skriva mer när jag får lite respons. Jag är så tacksam över att ”lilla jag” fick den chansen. Om nån missat det så finns det att läsa HÄR

Jag fick väldigt många fina kommentarer, och det är många som känner igen sig i vår situation. Man blir glad över att det finns så många vettiga människor, men det visste jag ju redan att det gör.

Jag tycker att det är så viktigt att sprida insikt, i hopp om att vi alla ska bli lite mer toleranta mot varandra, och inte döma när vi ser saker vi inte förstår. Dom allra flesta förstår ju när det kommer en förklaring, och dom allra flesta av oss har också förmågan att tänka ett steg längre. Jag tror nog vi alla behöver en påminnelse om det ibland, för det är så lätt att glömma det man inte ser. Det finns alltid en orsak. Fast att det finns en orsak till allt, betyder ju inte att allt är okay, förstås.

Men en del kommentarer fick det att låta som om Sandra, och andra fina människor med npf, skulle vara några ligister som helst ska stanna hemma, och inte vistas bland folk och ”störa” Men det är ju faktiskt så, att om vi som finns runt personen anpassar rätt, så klarar personen oftast sin vardag utan att bli stressad och få utbrott.

Det kommer alltid finnas ett fåtal människor som inte har förmågan att sätta sig in i något dom inte ser. Det finns ju en orsak till det med, och man mår antagligen bäst av att bara acceptera det, för att försöka få såna personer att förstå är nog ganska lönlöst.

Några anonyma kommentarer om att vi inte borde vistas bland folk, och att Sandra absolut inte ska resa vill jag ändå besvara lite. Även om det inte ändrar synen på dom anonyma som skrev.

Några anser att vi inte ska flyga med Sandra, för det förstör resan för alla andra! Och det var visst nån som hade så ont i ryggen att det inte går att sitta framför nån som viftar lite med fötterna, och råkar komma åt ryggstödet. Stackars! Får en sån person mig bakom sig är det nog riktigt illa, för jag har så långa ben att jag inte får plats om inte pressar in knäna i ryggstödet. Eller, långa personer kanske också ska stanna hemma?!

Allvarligt talat, var och en måste ansvara för sina egna anpassningar. Vi kan inte begära av andra att dom ska anpassa sig efter oss, men vi måste anpassa efter Sandra om det ska fungera. Hon kan nämligen inte anpassa sig, det ingår liksom i hennes funktionsnedsättning. Att begära det skulle vara detsamma som att säga åt en förlamad person att resa sig och gå. Så vi anpassar allt vi kan och om vi gör rätt så behöver inte omgivningen lida alls, för då funkar Sandra. Bra va?! Sen kan vi bara önska att andra respekterar våra anpassningar, vilket dom flesta gör också.

Vi tänker faktiskt inte låta bli att leva för att andra inte orkar se eller höra oss. Har jag ont i ryggen så anpassar jag min resa efter det, inte sjutton skulle jag begära att andra resenärer skulle stanna hemma för min skull?! Jösses.

Vi har rest väldigt mycket med Sandra, varje år, faktiskt. (Tills för nåt år sen då min ork tog slut, tyvärr) Dom som tycker att det är jobbigt är mest vi föräldrar, eftersom det kräver en väldig anpassning, planering och ett ”steget-före-tänk” som inte syns. Vi kan inte slappna av en sekund, och det är av hänsyn till Sandra, oss själva och alla övriga resenärer.

Dom flesta resorna har gått jättebra, eftersom vi är så bra på att hantera Sandra rätt. Ibland har hon blivit stressad, men nästan varje gång har en förklaring räckt och passagerarna har förstått, och varit väldigt trevliga tillbaks mot oss. Därför har stressen lagt sig fort, och vi har kunnat fortsätta resan utan att andra blivit lidande. Bereder vi vägen rätt, mår Sandra bra. Mår Sandra bra är hon en solstråle och då funkar det bra att resa med henne.

Hon är jätteduktig och är vi bara på alerten precis hela tiden (vilket vi är beredda på inför alla resor, för vi reser bara för Sandras skull när hon är med) så brukar det gå väldigt bra. Folk kanske undrar varför vi leker med gosedjur, eftersom Sandra är vuxen, men det är ingen som blir störd, eller irriterad.

På en flygresa en gång, så började Sandra bli stressad vid landningen. Den är alltid mest kritisk, eftersom det känns obehagligt i öronen. Då brukar vi leka extra intensivt, för att hon ska behålla lugnet. Den här gången var det ett annat barn som började skrika (vilket alla respekterar, för när det är små barn är det ok, att det bara är kroppen som är vuxen på Sandra är däremot väldigt svårt att förstå för en del… Eller, små barn kanske också ska stanna hemma?!)

När Sandra blev orolig över det skrikande barnet, så vänder sig en dam framför Sandra och börjar prata med henne om vädret utanför. Att vi hade flugit från solen och nu var det snöyra på Arlanda. Sandra sa ”Usch vilket ruggväder” och så skrattade dom tillsammans. Så kan det också gå till, om alla medmänniskor öppnade sina sinnen och var lite toleranta mot varandra.

Jag gillar inte att gå till motattack, men när människor anser att Sandra ska stanna hemma, och inte vistas bland folk, kan jag ju undra om det inte är dom själva som ska vara hemma istället!

Livet för Sandra är så väldigt begränsat och otillgängligt, för det går inte att kräva anpassning när det handlar om att ha det folktomt runt sig. Vi kan inte ens gå till badstranden en varm sommardag. Hon har inte ens en fungerande Daglig verksamhet, klarar inte att åka färdtjänst och vi kan inte fira jul så som vi skulle vilja. Vi måste anpassa det som går, så gott vi kan. Vad får hon annars för liv?

Nån ansåg också att vi inte ska vara såna egoister och utsätta Sandra för resor som hon inte vill bara för vi vill själva.

Flygresan är jättejobbig, men funkar oftast med rätt bemötande. Anledningen till att vi har utsatt oss för den varje år är att väl framme är allt väldigt anpassat. Lågsäsong, egen lägenhet, egen bil och en tom strand. Skulle vi resa för vår egen skull så skulle inte Sandra följa med, för då vill vi ha semester.

Man mår bättre om man respekterar andra istället för att gå och reta upp sig på allt.

.

Individuella behov

Tack för kommentarer. Jag blir glad över respons, åsikter (som inte behöver delas med mig) tankar och egna erfarenheter, likheter och olikheter. Bara man respekterar att jag vet vad jag skriver om, och vad som är bäst för oss.

Jag vågar nog påstå att jag känner Sandra tillräckligt väl för att veta vilka behov hon har. Jag har trots allt levt med henne i 20 år, och sett hennes reaktioner i ganska många olika miljöer, en del jättebra, andra katastrof.

Jag känner hennes begränsningar ut i fingertopparna, och är väldigt bra på att anpassa rätt efter just hennes individuella behov. Jag vet när det är läge att utmana henne för att hon ska utvecklas, men jag vet också när det är bättre att anpassa så hon får må bra.

Personer med autism har många likheter, men man måste komma ihåg att alla är individer och jag tror nog att personer med autism kräver än mer individanpassning än andra människor.

Så även om man ser stora likheter, så är nog olikheterna större, eller iallafall viktiga att ta hänsyn till. Man kan aldrig tro att samma boendeform är lika bra för alla, och att alla lösningar på olika problem funkar likadant för alla individer. Det gäller ju inte bara personer med autism, men skillnaden om man har autism är att det inte går att ”stå ut” med saker man mår riktigt dåligt av.

Med det vill jag säga att Sandra inte klarar att bo i lägenhet (eller på andra ställen där det finns människor i närheten) att orsakerna till ständiga utbrott inte beror på andra saker än miljön i dom situationer jag har påstått det i bloggen, att vi (och alla andra som känner Sandra väl) vet hur vi ska bemöta henne och hur många assistenter hon behöver i olika situationer. Vi vet också när hon klarar att gå, när det krävs en rullstol som hjälpmedel eller när vi behöver ta bilen.

Nog om det. För övrigt så är det lugna gatan här. Sandra solstrålar fortfarande och nätterna har varit ganska tysta, trots festligheterna i närheten och öppna fönster. Kanske har det varit för varmt för folk att orka väsnas så mycket ;) Vi är tacksamma över lugnet och njuter av att livet funkar just nu.

Vad som händer och sker under kommande vecka får vi se. Vi har våra planer och reservplaner så nåt blir det antagligen, och jag återkommer när jag vet vad det blev och hur det gick. Vi är iallafall inne ganska mycket nu, eftersom värmen gör att utmaningar blir lite större än vad dom annars skulle bli, men hittills har Sandra fixat även värmen otroligt bra. Skönt det J

Må så gott!

.

Från solsken till hänsyn

Gårdagen var lugn och Sandra mår bra fortfarande. T.o.m. jag kunde vara ute en liten stund i solen medan Göran höll sig på avstånd. Ja, det är ju lugnast för Sandra om vi är en i taget nära henne.

Idag är det DV och korttids igen, och lite ledigt för Göran och mig. Vi har inga större planer mer än lite små ärenden att klara av. Göran åker och handlar när Sandra har kommit iväg, och jag ska väl passa på att dammsuga undertiden.

Förra veckan kom veckolapparna som finaste Mona har fixat åt mig, så dom ska jag stryka fast på Sandras nya korttids-klädpåsar. Om nån missat det så finns en förklaring HÄR.

Tidsomställningen har vi inte haft några bekymmer med än, men det kommer kanske i veckan. Sandra har ju varit lite trött på kvällarna ett tag så det var liksom ingen större nackdel att hon kom i säng en timme tidigare än hon är van. Och än så länge har hon vaknat i tid ändå, kanske märker vi inte så mycket av omställningen den här gången.

Jag har nog alltid varit ganska ödmjuk och kunnat förstå andras perspektiv, men visst har jag haft åsikter om saker innan jag fick erfarenheter som fick mig att inse att saker ser olika ut för olika individer. Tidsomställningen är en sån grej.

Jag har liksom aldrig bekymrat mig över sånt som en timmes mer sömn hit eller mindre sömn dit. Det ordnar sig liksom. Man är lite extra trött ett par dar, kanske, sen är man inne i samma rytm igen. Men, nu har jag ju sett konsekvenserna så nu förstår jag varför en del alltid klagar över tidsomställningen.

Inte för att jag klagar på den, men jag gillar den inte. Det gjorde jag väl inte förut heller, men då brydde jag mig inte. Vi har inte så stora bekymmer men alla ändringar i sovtiderna påverkar Sandras ork och humör väldigt mycket. Och det är ju, som ni vet, en enorm skillnad på en utvilad och glad tjej och motsatsen.

Men för oss är det inte värre än nån veckas svacka, kanske. Det är mer ett litet orosmoment bland andra, som kan bli för mycket om det kommer vid fel tillfälle. Däremot finns det dom som verkligen påverkas och det har jag förstått sen Sandra kom in i bilden och lärde mig massor om livet. Bara dom som måste ta mediciner i rätt tider, t.ex. Och dom som har jättesvårt för förändringar.

Det där med förändringar har jag också blivit mer ödmjuk inför sen Sandra föddes. Eller, iaf sen hon fick sin diagnos. Jag personligen, och dom flesta tror jag, gillar ju förändringar och lite nyheter då och då. Men sen jag har lärt mig om autism, och särskilt när jag har läst självbiografier av personer med Asperger, så kan jag tycka att vissa förändringar som sker ”bara för att förändra” är onödiga.

Som att förpackningar ska byta färg och form för att förnya, t.ex. Sandra fixar sånt, men en del har det verkligen jobbigt och klarar kanske inte av det alls. Att en medicin plötsligt ser ut på ett nytt sätt (vilket ju är vanligt nu) kan innebära att en person som har svårt för förändringar inte klarar att ta sin medicin längre. Det ställer till det så mycket för en del människor att jag tycker vi som klarar det kan ”stå ut” istället. Vi kan ju förändra saker som inte påverkar nån annan, för att få våra behov tillgodosedda.

(Tips - Vill man inte att medicinen ska bytas ut, säg till läkaren att skriva det på receptet så slipper man själv betala för att få behålla den vanliga sorten)

Det handlar om hänsyn, tycker jag. Även om man själv inte förstår en annan persons oro så kan man respektera den. Jag kom att tänka på när Sandra och jag skulle hälsa på mina föräldrar för ett antal år sen. Sandra klarar inte dukar, hon kräks nästan om det ligger en duk på bordet.

Varje gång vi kom till mina föräldrar så låg det en duk på bordet. Varje gång kväljde Sandra och blev arg/orolig, och varje gång tog jag bort duken och bad att Sandra skulle slippa den.

Mamma sa att bordet var så fult att det ville vi inte se… Och jag sa att vi bryr oss inte ett dugg om hur bordet ser ut, men Sandra mår dåligt av duken så den vill vi slippa se. Då säger mamma ”Ni är här så sällan så ni kan gott stå ut med att det ligger en duk på mitt bord”

Jag tänkte att om inte ens Sandras egen mormor klarar att sätta sig in i vad det egentligen handlar om, och hur dåligt Sandra faktiskt mår av dukar, utan tror att det bara handlar om en ”fix idé” hur svårt ska det då inte vara för andra, som inte har en person med autism i sin direkta närhet?..

Jag är väldigt ledsen över att vår lilla släkt aldrig har förstått, eller ens försökt förstå. Inte visat nåt intresse alls av att vilja lära sig. Men det är inget jag kan påverka och nu är kontakten bruten med dom få som finns kvar i livet. Lika bra det, för jag kan ju inte förändra andra människor så det får ju vara deras egna val.

Jaha, jag har nog tappat tråden några gånger i det här inlägget känns det som. Jag skriver utan att tänka ibland och börjar med en sak som leder till nästa och så hamnar jag nån helt annanstans än där jag var från början. Men det blev ju ett inlägg iaf, för egentligen hade jag ju inget att skriva om idag.

Fler foton finns på Amatörfotografen, gå in på fb och gilla sidan, vettja :)

Jag önskar er en fin vecka!

.

Tema – Uppfostran – Respekt

Den här veckan har Neurobloggarna tema om uppfostran. Jag har inte haft så mycket annan plats i huvet på ganska länge, än mina egna känslostormar och all planering som har varit den senaste tiden. Men jag tänkte iaf försöka få ihop ett temainlägg, även om förra temat om fördomar ligger mig varmare om hjärtat att skriva om.

Jag har nämligen väldigt svårt för när folk dömer. En av dom saker jag retar mig mest på, faktiskt. Men man kan nog få in fördomarna i temat om uppfostran också, för hur många gånger har folk inte fördomar om andra föräldrars sätt att hantera sina barn?

Jag är av den uppfattningen att dom allra flesta föräldrarna gör sitt allra bästa och att det oftast räcker alldeles jättebra. Det är faktiskt viktigare att man gör på ett sätt som känns rätt för en själv, i den egna familjen, än vad andra tycker är rätt för dom!

Så jag blir alltid lite trött på åsikter och fördomar om hur andra gör i andras familjer, för så länge det inte handlar om barn som far illa så kan man faktiskt ha olika sätt som är bra i olika familjer. Alla är ju individer!

Uppfostran för mig då… Ja, jag vet faktiskt inte. Jag tycker inte att jag uppfostrar nånting. Jag älskar mitt barn och hjälper henne med sånt som hon behöver kunna så gott hon klarar det. Men jag tvingar henne inte…

Jag visar henne vad som är ett trevligt och bra uppförande om hon har förmåga att klara det. Att använda besticken istället för fingrarna när hon äter, t.ex.

Hon var ganska stor innan hon klarade att äta med bestick. Och innan hon kunde så krävde jag det inte, men jag försökte visa. På dagis sa en pedagog att det var oacceptabelt att en 2,5-åring äter med händerna.

På den tiden hade jag inte hunnit bli så stark i alla motgångar som lärde mig livet den hårda vägen, så då blev jag bara ledsen. Jag tycker att det är oacceptabelt att äta med händerna om man kan äta med bestick. Oavsett ålder. Men kan man inte… då är det helt okay att äta på det sätt man kan. Oavsett ålder!

Nu kan Sandra. Hon kan t.o.m. putta upp maten på gaffeln med hjälp av kniven. Men hon glömmer det och tar fingrarna istället, så där hjälper jag henne att göra rätt genom att påminna dom dagar jag ser att hon kan. Andra dagar är jag glad om hon äter, och då struntar jag i hur. Det kan man kanske kalla uppfostran. På mitt sätt.

När Sandra gick i förra skolan, innan vi bytte, kom hon en dag hem med ett seriesamtal. Först en ruta med två streck-gubbar. Den ena ”gubben” (Sandra) hade en pratbubbla där det stod ”Jävla Xxxx” (namnet på en lärare) Den rutan var överkryssad. Nästa ruta såg likadan ut, men i pratbubblan stod det ”Xxxx är snäll” Jag ska tillägga att Sandra inte kunde/kan läsa.

Vid det här laget hade jag blivit lite starkare, så jag blev förbannad. Om Sandra nu var arg på Xxxx så får hon faktiskt vara det. För uppfostran för mig handlar inte om att respektlöst köra över någons känslor! Sen kan jag tycka vad jag vill om svordomar, men arg har Sandra rätt att bli! Jag undrade vad läraren skulle känna om hon blev tvingad att säga att nån hon var arg på var snäll…

Mitt sätt att lära Sandra hur man behandlar andra är att visa respekt för henne först och främst. Man får bli arg! Men om man tycker att någon är snäll, så blir den personen glad om man t.ex. säger hej.

Det vet Sandra, och då känner jag att jag har lyckats i uppfostran. Man måste inte hälsa, men det är trevligt att göra det. Sandra brukar berätta när någon har sagt hej till henne. ”Jag sa hej tillbaks. Det är trevligt att säga hej” Ja, älskade unge, det är det ♥

.