Fina teckningar

Jag fick frågan för länge sen om Sandra får ut nåt av att vi kämpar vidare med våra jobbiga resor. I år var ju första gången som hon inte följde med och även om hon inte har frågat så mycket om varför så märker jag att tankarna finns där hos henne.

Hon pratar mycket om saker hon förknippar med vår Marbellaresa och hon funderar en hel del på vad Göran gör. Det märks inte minst när hon ritar, eftersom hon lättare får ut sina tankar på det viset.

Hon har full koll på hur det går till att flyga, så ja… Jag tror nog att hon har fått ut en hel del av att vi har fortsatt med resorna trots att dom vissa gånger (dom flesta gångerna) har varit jättejobbiga och vi har sagt ”Aldrig mer” när vi har kommit hem. Och frågar vi Sandra så gillar hon det, trots det jobbiga.

Först parkerar man bilen. Sen åker man buss till flygplatsen. Här har hon ritat ”pappas blåa bil” som står på parkeringen.

”Pappas klocka” som Sandra har som en trygghet, får hon alltid efter säkerhetskontrollen. Rullstolen har vi som ett nödvändigt hjälpmedel på bl.a. flygplatser, och andra ställen där det är mer folk än vad Sandra klarar av.

Jag la upp teckningarna på fb också, och fick lite funderingar från Bellans Turbo:

När Sandra sitter i rullstol på Arlanda, har det hänt att det larmar i säkerhetskontrollen då?

Nej, det har aldrig hänt, för man får gå in genom en annan kontroll där dom kroppsvisiterar istället. Då körs rullstolen genom bågen först, och sen får den som kör stolen gå, så jag antar att ”bågen” stängs av när man kör igenom stolen. På en del flygplatser kör man stolen bredvid och går själv genom bågen.

Hur tar hon det om hon behöver bli kollad? Är det något ni förbereder henne på för säkerhetsskull ifall det skulle inträffa?

Hon blir ju kroppsvisiterad varje gång och hon är väldigt skör just då, så det är inget hon gillar, precis. Men hon vet att hon ska få ”pappas klocka” när det är klart så det blir som en slags morot och brukar gå ganska bra ändå. Dom brukar fråga om hon kan ställa sig upp, men det fixar hon aldrig i den situationen så hon får sitta kvar i stolen medan dom går igenom henne.

Hon är lite förberedd eftersom vi har rest så många gånger så hon vet hur det går till. Så har hon ett bildschema där hela flygresans ordning finns med. Då vet hon när kontrollen är och när hon ska få klockan.

Hoppas det var någotsånär svar på det Turbo undrade, vad roligt att han funderade vidare lite om teckningarna J

Men nu är det en väldig längtan efter ”pappa Göran” och vi får väl se hur hon klarar korttids. Hon kom iaf iväg dit med glada miner, och Göran ska hämta henne direkt på onsdag morgon. Den dagen kommer hon bara stressa upp sig annars, eftersom hon vet att hon ska få träffa honom efter korttids.

Igår var ju Jane här och oj vad jag hann ikapp med en massa sånt som halkar efter annars. Saker som man helst väntar med när man är själv med Sandra, eftersom hon tar i stort sett all tid. Visst kan man en del om man måste, men måste man inte så är det bättre för alla att låta bli.

Men igår var det så skönt, för jag hann duscha och köra en maskin tvätt. Vika torr tvätt o hänga upp ny. Packa korttidsväskan och förbereda kläder, schema och kvällsbad för Sandra senare. Och jag hann slänga soporna utan att behöva lämna alla sinnen kvar inne, om ni förstår hur jag menar. Ja, ni som har det likadant förstår säkert.

Min röntgen idag gick bra och nu är Sandra som sagt på korttids. Göran skulle ringa när han närmar sig och jag gissar att han är hemma runt åttatiden ikväll om allt går bra. Imorrn är vi lediga, om Sandra fixar att vara hemifrån, och sen ska väl vardagen rulla på igen.

Vi längtar ju förstås till att få ordning på Sandras verksamhet så småningom, men det är ju lite mötande och planerande att klara av först. Så riktigt i ordning blir det inte än.

Jag önskar er en fin eftermiddag och kväll!

.

En skön och skör semester

Ja, nu är vi hemma igen, efter en semester som har varit skön ibland men väldigt skör rätt ofta. Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket om det nånstans är väl att jag inte vill skylta med vilka dagar huset har varit tomt här. Visserligen har vi både larm och goda grannar, men jag tycker ändå att det är onödigt.

Vi har iaf varit i vår andelslägenhet i Marbella, och jag hoppas att det blir sista gången vi åker dit med Sandra nu. Visserligen tycker hon att det är roligt och hon är duktig, väldigt duktig, så det går för det mesta ganska bra. Men det är skört och inte så lugnt som när vi är hemma i vardagens vanliga rutiner, och det tär på orken. Särskilt efter en jul, som ni vet.

Så om det blir fler resor med Sandra så vill jag nog ha en till assistent med, så vi hinner andas och ha lite ”Göran-Nina-tid” mellan varven. Åtminstone kunna prata och planera lite…

Men jag vet faktiskt inte om det roliga Sandra känner överväger stress och oro, för hon har varit skör och inte klarat minsta krav. Ska vi resa för hennes skull så ska det ju vara för hennes skull, och jag tror ju att hon mår bättre när livet flyter på som det brukar. Vi får se hur det blir framöver.

Vi har ju haft det bra också, så klart. Framförallt har vi haft det varmare, och det gillar vi. När vi kom till Arlanda igår kväll sa Sandra att hon inte gillade det här kalla landet, och jag håller nog med henne där. Alltså landet gillar jag, men inte kylan. En skillnad på 40 grader…

Förra året när vi kom hem hade pannan stannat här. Då var det minus två ute och plus två inne. Det var ingen höjdare, men jag är tacksam för att pannan funkar nu, för jag hade inte velat vara med riktigt när vi kom hem halv tolv inatt, med en jättetrött Sandra, och det var -22 ute, om pannan hade stannat. Hujedamej! Vi var faktiskt lite oroliga i bilen innan vi kände att det var plusgrader inne. Visserligen inte jättevarmt, men 15 plus iaf, och helt överkomligt :)

Att vi ens vågar resa med Sandra beror på att vi alltid har rest. Ända sen hon var liten har vi rest med henne, minst en gång om året, så Sandra vet hur det går till, och vi har lärt oss vad som funkar och inte. I början funkade det ju som det funkar med små barn, inga större problem och inga arga medresenärer. Men sen har vi nog sagt ”Aldrig mer” efter varje resa. (Och glömt det igen inför nästa resa…)

Det kan gå hursomhelst och HÄR kan ni läsa om en av dom jobbigaste resorna om ni vill. Den här gången gick det jättebra, även om det aldrig är plättlätt. Vi blir alltid slut efter en resa med 110% närvaro och ”steget-före-tänk” då man är på helspänn hela tiden, men har vi klarat en resa utan större utbrott så är vi nöjda.

Vi har fått info förut (efter resan jag länkade till här ovan) att alla småbarn placeras längst fram i planet, så dom senaste åren har vi bokat bestämda platser längst bak. Varje gång har vi haft småbarn runt oss ändå, och nu fick vi veta att det inte spelar någon roll vart man sitter för barnen placeras ut i hela planet. Typiskt!

Så trots en gallskrikande bebis framför oss på ditresan och en väldigt lugn, men inte helt tyst ettåring framför oss på hemresan, så fixade Sandra båda resorna nästan utan utbrott. Göran gjorde ett hästjobb som lyckades avleda henne hela tiden med hjälp av gosedjur, lek, snacks och MP3-spelaren.

Det är alltid Göran som sitter bredvid Sandra, för hon vill ha det så och att börja tjafsa med henne är bara korkat när man vill försöka få en så lugn resa det bara går. När hon var liten satt hon mellan oss, och när hon blev lite äldre kunde vi turas om att sitta bredvid, men nu är det bara ”pappa Göran” som gäller. Jag kan inte koppla av för det, men Göran blir så klart tröttare.

Vädret har varit okay, med både sol, värme, regn och blåst. Ett par dagar var det inneväder men dom flesta dagarna passade perfekt för en prommis med rullstolen och kameran. Stranden blev det bara en gång, även om det var strandenväder fler dagar.

Bada är ju för kallt i Spanien den här årstiden, men Sandra gillar att leka med sand och vatten. Vi föredrog dock promenader och Sandra ville hellre sitta i rullstolen än på stranden. Rullstolen innebär färre krav och färre utbrott, så det fick helt enkelt bli promenader för det mesta.

Idag har vi en hel del packning att packa upp och post att gå igenom, dessutom måste Göran åka och handla så vi har lite att äta i helgen. För övrigt ska vi ta det lugnt och försöka återhämta oss lite. Nästa veckas ledighet är rätt fullbokad så det vill till att Sandra hinner bli pigg och orkar komma iväg.

Gå gärna in och gilla Amatörfotografen på Facebook. Där finns en hel del foton från vår resa, och lite annat smått och gott. Hare fin-fint!

♥ Kram ♥

Lite mer semester

Idag ska vi hämta Sune, och honom längtar vi alla efter jättemycket, förstås. Undrar om han vill följa med oss hem?... Han har nämligen haft det väldigt gott hos sin extramatte :)

Rosie skrev dagbok på fb så vi kunde följa hans äventyr varje dag, med lite foton då och då. Tack, vännen, det var jätteroligt att läsa om hur ni hade det!

Sen var det fler vänner som gillade Sunes dagbok och ville att den skulle fortsätta, så nu har han en egen sida HÄR för alla intresserade.

Lite mer semester var det ja… Jo, den sista veckan var ju lite jobbig, med mycket hemlängtan och en skör Sandra. Vi fick skippa stranden, trots det härliga vädret, och koncentrera oss på att ”Sandra-anpassa” dagarna som var kvar för att försöka minska oron så gott vi kunde.

Så det blev mest promenerande av dom sista dagarna och vi tog bort så många krav vi kunde, och med krav menar jag allt som Sandra förväntas göra…

Det är svårt att förklara, men det är fullt av krav överallt, som vi andra inte lägger märke till. Att ta vattenglaset till munnen när man är törstig kan räcka för en låsning när det är skört. Sitter hon i rullstolen när vi promenerar så kan hon slappna av och behöver bara sitta där, liksom.

Men vi tog lite rast på stranden för att dricka lite och kasta stenar i vattnet, vilket inte gick utan låsningar men ändå var värt det eftersom vi tyckte det var mysigt när vi väl tagit oss förbi låsningarna.

Vi hade tänkt åka till Mijas, som är en bergsby inte alltför långt från lägenheten, men Görans knä satte tyvärr stopp för bilåkande. Vi fick vara glada att han kunde promenera lite…

Bl.a. gick vi till hamnen som ligger i närheten. Där bor det en massa katter som Sandra tycker om att titta på.

Plötsligt mötte vi ett par i 60-årsåldern, som dessutom var svenskar, upptäckte vi snart… Sandra utbrister när vi är jämsides med dom ”Han var snygg” (Med stark betoning på han) Varpå han nog blev både paff och stolt, och vände sig till sin fru och sa ”Hon tyckte jag var snygg” Hon får oss ofta att skratta iaf, den ungen :)

Ja, det var väl semestern det, i det stora hela. En mycket skön semester i våra mått mätt, och dom jobbiga dagarna har jag redan glömt.

Jeannette undrar om det är en andelslägenhet vi har, och vart den ligger. Jo, det stämmer att det är en andelslägenhet och den ligger i Puerto Banus, nån mil från Marbella.

Då var det flygresorna då. Lena F undrade om det gick bra, och det gjorde den verkligen! Dom brukar ju inte vara jätteroliga, precis… HÄR kan ni läsa om förra årets hemresa om ni vill, för att ha lite att jämföra med.

Ditresan i år gick över förväntan och vi tyckte Sandra var jätteduktig. Det blev bara lite gnäll och skrik och nästan utbrott när en liten kille började tjoa. Men med Görans tålamod så vände det och resten gick som sagt hyfsat. Allt är ju relativt… Men vi jämför ju inte med en ”vanlig” familj som reser med en 17-åring.

Jag blir lite förundrad över hur folk tänker ändå. När dom ser en vuxen som beter sig som ett litet barn, fattar dom inte att det är ett funktionshinder med i bilden då? Att dom tittar när Sandra börjar skrika kan jag förstå, men att dom stirrar och blir arga? Tror dom att det är en ”vanlig” 17-åring som är ouppfostrad eller tycker om att reta medresenärer?

Jag kan ju inte påverka folks attityd, men jag får en väldig lust att fråga vad dom är arga på, liksom. Nåja, det gick ju rätt bra ändå, och folk reaktioner får dom väl ta hand om själva, bäst dom vill.

Hemresan då, den som brukar vara värst efter veckor med andra rutiner och en hel del sköra dagar. Alltså, den var helt fantastisk! Otroligt! Jag har aldrig varit med om maken, trots att vi faktiskt har haft resor som funkar hyfsat. Hemresan går inte att beskriva, men jag är så imponerad av Sandra! Hon är så himlans duktig! För det är en prestation att fixa allt en flygresa innebär när man har autism och det är jobbigt med intryck och massa folk och oförutsedda händelser. Jag är stolt över henne!

Hon inte bara fixare resan bra, hon var så där härligt glad nästan hela tiden. Hon t.o.m. skojade med en dam framför henne så hon började skratta och tittade på Sandra med glada ögon. Och då började jag nästan gråta… Alltså vi är inte vana vid det. Folk är oftast irriterade och arga på henne, och oss…

När vi hade landat tittade Sandra ut och sa ”Kära nån vilken vinter” ♥

Nu är det dags att få lite ordning här så vi kan ge oss iväg och hämta Sunebulan sen. Jag ska passa på att duscha medan vi har lite varmvatten... Må fin-fint och trevlig helg på er!

♥ Kram ♥

Nu så!

Ja, nu är jag tillbaks i den härliga vardagen igen, efter tre mestadels sköna veckor med familjen i Marbella. Lite semester på det här så blir man nog människa igen ;)

Fast bergvärmepumpen har gått sönder, så riktigt jättehärligt var det inte när vi kom hem.

Det finns lite att göra idag, med andra ord. Vi hoppas få igång värmen så vi åtminstone kan duscha… Och Sandra måste bada varje dag, så vi får väl värma vatten på spisen och vara glada så länge vi inte får strömavbrott ;)

Men semestern då… Sammanfattar vi den så har den varit fantastisk! Men det är klart, vi märker ju att det är jobbigt för Sandra att inte vara hemma i dom vanliga rutinerna, även om vi försöker följa schemat så gott vi kan.

Efter ett väldigt lugnt år med få utbrott och en harmonisk tjej, så kastades vi tillbaks till tiden före lugnet, med många låsningar, mycket gnäll och en del utbrott. Sandra var väldigt skör och längtade hem en hel del, men mellan varven funkade allt jättebra trots det, och om vi bara anpassade och gjorde ”Sandra-saker” så hade vi det faktiskt väldigt gott för det mesta.

Det var ett stort framsteg ändå, även om det kanske inte var så roligt precis, att hon kunde förmedla sin hemlängtan på ett sätt som hon inte har gjort tidigare. Förut har hon skrikit ”INTEEE ÅÅÅKAAA HEEEMM” så fort det har kommit på tal.

Nu blev hon jätteledsen flera gånger och berättade att hon längtade till skolan, fröknarna och Sune. Hon kunde också få fram att hon både längtade hem och ville vara kvar. Det var stort. Fast känslorna var jobbiga för Sandra, märkte vi.

Nåja, i det stora hela hade vi det ju jättebra. Det regnade två halva dagar och blåste en dag, resten tror jag vi hade kanonväder, faktiskt. Vindstilla och blå himmel. Det är ju inte säsong i Spanien i januari så det vädret är vi mer än nöjda med.

Det blev en hel del dagar på stranden.

Några sköna prommisar.

Och ett besök på en strandbar.

Göran ville egentligen bjuda på restaurang, eftersom jag fyllde år när vi var där nere, men vi insåg att det inte skulle bli så trevligt eftersom Sandra tycker att det är jobbigt att sitta för länge vid ett bord när det är fler folk än helst bara hon själv.

Så det blev lagom med en bar istället och gick vägen med hjälp av glass, oliver och ”pappas klocka” Sen kom vi på att pilfinkarna tyckte om olivkärnorna, och då var det roligt ett tag till. Så pass länge att Göran och jag hann dricka upp vår öl i ganska lugn takt :)

Förresten behövdes inga restaurangbesök. Göran kom nämligen på att han kan laga mat, och att det faktiskt blev gott också..

Så han tyckte att det var jättekul :) Jag njöt och lät honom hållas. Jag lagade faktiskt inte mat en enda gång på hela semestern! Bättre födelsedagspresent kunde jag knappast fått.

Dessutom passade han upp en hel del med andra godsaker…

En dag när vi kom hem från stranden låg tvättpåsen och checklistan utanför dörren. Som den ska eftersom man lägger all tvätt i påsen, och fyller i listan, innan man lämnar lägenheten när semestern är slut. Bara det att vi fick den en vecka för tidigt…

Så Göran gick ner till kontoret morgonen efter för att reda ut det. Men det var inte den vanliga checklistan, utan bara en tvättlista. Tydligen får man en städning när man är kvar i mer än två veckor. Det visste inte vi, för den enda gången vi har varit kvar mer än två veckor så bytte vi lägenhet den sista veckan, och då är det ju nystädat automatiskt.

Nu tackade ju Göran nej till städningen, eftersom Sandra skulle få spel om det kom nån och började greja medan vi var där. Vi, eller Göran kanske snarare… städade och nya handdukar och lakan behövdes inte heller eftersom det finns tvättmaskin och en extra uppsättning av lakan och handdukar i lägenheten.

Nej, jag tror att jag delar upp det lite, fasligt så långt det blev… Jag berättar vidare imorrn, helt enkelt :) Hare kanoners!

♥ Kram ♥

Hemresan

Jaha, då var det bara hemresan kvar att berätta om då… Vi hade inte sagt något till Sandra i förväg, eftersom vi ville att hon skulle sova ordentligt och inte hinna stressa upp sig så mycket. Så Göran och jag packade väskorna efter det att Sandra hade somnat kvällen innan hemfärd.

Hon brukar vakna på nätterna, och ligger oftast vaken ett par timmar innan hon somnar om igen. När jag gick upp på torsdagsmorgonen så hörde jag att hon fortfarande var vaken… Inte bra med tanke på vad som komma skulle. Att flyga med en för trött Sandra är inte att rekommendera, om det går att undvika.

När det sen var dags för henne att gå upp hade hon just somnat om… Alltså var hon ganska trött den dagen vi åkte hem, tyvärr. När Sandra är trött så är hon väldigt mycket skörare än annars, vilket betyder gnäll om nästan allt. Och gnällandet övergår väldigt lätt till utbrott…

Ja, dessutom har hon en gäll och hög röst, som liksom skär genom ben och märg… Så ingen missar henne kan jag lova. Det var alltså gnälligt och skört redan från början, men vi slapp utbrott på morgonen iaf :)

Och Göran lyckades avstyra ett utbrott, när vi väntade på att få checka in på flygplatsen, genom att ta en runda med henne i rullstolen. Och hon fixade säkerhetskontrollen med nöd och näppe. Bara gnäll och låsningar, inget utbrott så långt…

Sen käkade vi varsin macka som vi hade med oss, och en mycket trött tjej fick i sig den utan några större missöden.

Det var ju bra, för någon mat blev det inte på hela dagen, bara McDonalds senare när vi hade landat i Sverige.

Efter mackan gick vi till rätt gate och då kom utbrottet! Det var fullt av folk som just skulle kliva ombord på ett annat plan och Sandra gallskrek. Vi gjorde som vi brukar, och som är det enda som hjälper…

Vände rullstolen från allt folk och typ mot en vägg eller nåt annat lugnt. Ja, vad skulle ni tänka om ni såg en ”stackars rullstolsburen, hysteriskt skrikande och tillsynes jätteledsen tjej” där föräldrarna kör in rullstolen mot en vägg och sen vänder ryggen till henne…

Vet man inte orsakerna så lovar jag att man har en hel del åsikter om det. Och det är ju helt normalt, så jag säger inget om det. Jag hade själv reagerat så. Men jag har erfarenheter som gör att jag försöker tänka att det alltid finns en orsak och att allt inte är vad det ser ut att vara. Vi är iaf glada att vi inte har blivit anmälda än… Det händer ofta situationer som ser märkliga ut för omgivningen.

Nåja, efter ett tag så lugnade hon sig iaf och då fick hon lite godis att sysselsätta sig med i förhoppning om att det skulle vara lugnt tills vi fick gå ombord. Det lyckades ganska bra. Gnäll och undrande blickar, men inga fler utbrott. Inte där iaf…

Så var det dags att gå ombord då, och vi som har rullstolar får ju gå på först. Ja, innan vi hade rullstol så sa jag ju till, så vi har alltid gått på först med Sandra. Hon fixar inte att tränga ihop sig i en kö, nämligen. Bara det att den här gången så var dom inte klara på planet när vi kom. Vi, en rullstolsburen herre, två ”rullstolsassistenter” och en till person som också var personal.

Vi fick vänta ganska länge… Och hela tiden tjattrade dom över huvudet på Sandra med höga röster på spanska. Dessutom pep och pratade det i en walkie talkie samtidigt, och så ringde det i ”herren i rullstolens” mobil så han började prata i den, högt för att överrösta allt annat tjatter.

Så hemskt att ha autism och vara ljudkänslig samt ha svårt att sortera intryck i den där röran, det var nästan så en annan tyckte det var jobbigt.

Samtidigt började dom släppa på allt annat folk då… Ja, ni fattar. Sandra blev mer och mer stressad och vi kunde bara vänta. Men jag fiskade snabbt upp en godispåse ur väskan så hon hade lite annat att fokusera på, pjhu! Det gick vägen :)

Så fick vi äntligen gå ombord och herren i rullstolen framför hade ju lite svårt att gå. Så vi fick vänta lite tills han hann sätta sig. Sandra gillar inte att vänta… Nästan utbrott, men precis då kom vi förbi, och både Göran och jag var mellan Sandra och allt folk som trängdes bakom, pjhu igen!

In med Sandra på rätt plats, in med Göran och mig och sen vänta tills alla hade knölat sig ombord. Det gick bra och Sandra var fortfarande sysselsatt med sin godispåse.

Ja, sen vet jag inte riktigt hur det gick från det tills vi var uppe i luften, för jag är så flygrädd och starten är värst, men Göran höll ställningarna och väl uppe kunde jag andas igen. Sandra var lugn ett tag… Typ fem minuter eller så.

Sen började nämligen en bebis att gråta i raden bakom oss, och Sandra fixar inte barnskrik eller gråt, så hon började hysteriskt gråta hon med. Ja, så hade bebisen en storasyster på sisådär två år och hon hördes ju lite mellan varven hon med. För att inte tala om deras mamma! Hujedamej! Låter det värre på spanska för att man inte förstår eller pratar dom extremt högt? Varför var det tvunget att dom enda spanjorerna skulle hamna bakom oss? Bebis, tvååring, spanjorska och Sandra överröstade varandra…

Jag står definitivt ut med barnskrik, det stör mig inte ett dugg! Rätt skönt att man inte behöver engagera sig, tycker jag. Men när Sandra är med är det ju inte så kul, eftersom hon inte fixar det utan får totalt spel.

Framför oss satt två fina herrar som inte ens gillade ”vanligt barnskrik” så ni kan ju gissa hur glada dom var… Dom tyckte ju att nu fick vi faktiskt se till att vår hemska unge höll tyst!

Jag kunde inte förklara läget så jag skrek typ ”Det går faktiskt inte” och så tog jag fram dom små info-lapparna jag har och som är jättebra att lämna i såna situationer, men dom vände inte på sig nåt mer så jag fick aldrig tillfälle att lämna över en lapp. Troligtvis hade dom inte tagit emot den för dom var ganska arga…

Jag hade lust att be dom köpa öronproppar och vara tacksamma över att dom inte behövde bry sig… Jag ville tala om att resan var betydligt jobbigare för oss som var tvungna att bry oss och inte kunde fly med öronproppar… Jag ville säga åt dom att dom kunde vara glada över att dom har förmågan att anpassa sig och ta hänsyn, för det kan vi inte kräva av Sandra, men om hon fick välja så hade hon hellre kunnat det än att vara tvungen att stå ut med den resan hon hamnade mitt i… Jag ville förklara att Sandra hade det värst av alla och att hon skrek för att hon faktiskt inte stod ut, men att hon inte kunde gå därifrån. Att hon dessutom inte skulle behöva ta emot sura blickar och arga kommentarer… Jag önskade att folk kunde fatta hur bra dom hade det…

Fast jag antar att jag, utan min erfarenhet, troligtvis hade blivit precis lika irriterad jag med… Man tror sig veta så mycket innan man får erfarenhet. Och det märkligaste i hela den här historien är ju att det inte är första gången vi upplever en sån flygresa, ändå gör vi om det! Igen och igen och igen. Vi kan inte vara riktigt funtade!

Eller…

Må så gott och njut av livet!
P.S. Ni behöver inte ställa väckarklockan imorrn ;) Återkommer på onsdag.

♥ Kram ♥

Sista veckan

Ja, som jag skrev igår så vände ju vädret sista semesterveckan, och tur var väl det :) Vi har två veckor varje år som är våra, och då har vi alltid samma lägenhet. Varje år har vi tyckt att tiden har gått för fort så i år bestämde vi oss för att hyra en extra vecka. Vi hade turen att få en lägenhet i samma uppgång, precis två trappor ovanför vår lägenhet. Samma härliga solläge men med bättre utsikt.

Det underlättade ju också själva flytten, förstås. Vi hade ju bara att åka upp några vändor i hissen, och det var extra skönt att slippa byta hus när det regnade ute… Men tänk, det var faktiskt det sista regnet på semestern, och resten av dagarna bjöd på blå himmel och så gott som vindstilla :)

Ja, det tycker jag faktiskt att vi var värda! Plötsligt kändes allt mycket bättre och även om Sandra tyckte att hon hade varit ledig på tok för länge från skolan (sen före jul) så var hon nöjdare sista veckan då vi kunde roa henne lättare.

Utsikten var ju helt magisk! Tyvärr gör inte min kamera bilderna riktig rättvisa, men ni får föreställa er :) Den första bilden är tagen när vi precis har kommit på plats, innan regnmolnen försvann. Himlen var blåsvart och solen sken på havet så det lyste turkost. På andra fotot är morgonsolen på väg bakom husen och molnen var mer rosa än man ser på bilden. Jag älskar havet och om jag vinner ett par miljoner eller så nån gång så ska jag bo med havsutsikt! Så himla rogivande!

Utsikten åt andra hållet var ju inte så illa den heller… Andra fotot är taget från vår lägenhet, två trappor längre ner.

Det blev äntligen några härliga dagar på stranden :)

Badväder är det ju sällan där den här årstiden, men på land är det oftast skönt. Har vi tur är det som en bättre svensk sommar, men oftast är det väl vårväder, kan man säga. Men det passar oss perfekt för under högsäsong är det på tok för mycket folk i rörelse och då skulle vi inte kunna vara där med Sandra. Men visst hade det varit härligt om man kunnat bada…

Nu går det ju inte precis nån nöd på oss, trots det :)

Maria undrar om Sandra också fick nya skor. Nej, inga skor i år, men hon fick låna mina nya och var nöjd med det, och Göran behövde tofflor, och vis av erfarenhet köpte han två par, för det ena la ju Sandra beslag på ;) Till Sandra köpte vi istället lite kläder.

Jag avslutar med en bild på Sandras mås-kompisar ”Hans & Greta” som kom och höll oss sällskap så fort vi inte var ute och schasade iväg dom. Fotot är taget precis så nära som det ser ut.

Imorrn kommer sista delen och den inte alltför roliga hemresan.
Ha det fint!

♥ Kram ♥