En skön och skör semester

Ja, nu är vi hemma igen, efter en semester som har varit skön ibland men väldigt skör rätt ofta. Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket om det nånstans är väl att jag inte vill skylta med vilka dagar huset har varit tomt här. Visserligen har vi både larm och goda grannar, men jag tycker ändå att det är onödigt.

Vi har iaf varit i vår andelslägenhet i Marbella, och jag hoppas att det blir sista gången vi åker dit med Sandra nu. Visserligen tycker hon att det är roligt och hon är duktig, väldigt duktig, så det går för det mesta ganska bra. Men det är skört och inte så lugnt som när vi är hemma i vardagens vanliga rutiner, och det tär på orken. Särskilt efter en jul, som ni vet.

Så om det blir fler resor med Sandra så vill jag nog ha en till assistent med, så vi hinner andas och ha lite ”Göran-Nina-tid” mellan varven. Åtminstone kunna prata och planera lite…

Men jag vet faktiskt inte om det roliga Sandra känner överväger stress och oro, för hon har varit skör och inte klarat minsta krav. Ska vi resa för hennes skull så ska det ju vara för hennes skull, och jag tror ju att hon mår bättre när livet flyter på som det brukar. Vi får se hur det blir framöver.

Vi har ju haft det bra också, så klart. Framförallt har vi haft det varmare, och det gillar vi. När vi kom till Arlanda igår kväll sa Sandra att hon inte gillade det här kalla landet, och jag håller nog med henne där. Alltså landet gillar jag, men inte kylan. En skillnad på 40 grader…

Förra året när vi kom hem hade pannan stannat här. Då var det minus två ute och plus två inne. Det var ingen höjdare, men jag är tacksam för att pannan funkar nu, för jag hade inte velat vara med riktigt när vi kom hem halv tolv inatt, med en jättetrött Sandra, och det var -22 ute, om pannan hade stannat. Hujedamej! Vi var faktiskt lite oroliga i bilen innan vi kände att det var plusgrader inne. Visserligen inte jättevarmt, men 15 plus iaf, och helt överkomligt :)

Att vi ens vågar resa med Sandra beror på att vi alltid har rest. Ända sen hon var liten har vi rest med henne, minst en gång om året, så Sandra vet hur det går till, och vi har lärt oss vad som funkar och inte. I början funkade det ju som det funkar med små barn, inga större problem och inga arga medresenärer. Men sen har vi nog sagt ”Aldrig mer” efter varje resa. (Och glömt det igen inför nästa resa…)

Det kan gå hursomhelst och HÄR kan ni läsa om en av dom jobbigaste resorna om ni vill. Den här gången gick det jättebra, även om det aldrig är plättlätt. Vi blir alltid slut efter en resa med 110% närvaro och ”steget-före-tänk” då man är på helspänn hela tiden, men har vi klarat en resa utan större utbrott så är vi nöjda.

Vi har fått info förut (efter resan jag länkade till här ovan) att alla småbarn placeras längst fram i planet, så dom senaste åren har vi bokat bestämda platser längst bak. Varje gång har vi haft småbarn runt oss ändå, och nu fick vi veta att det inte spelar någon roll vart man sitter för barnen placeras ut i hela planet. Typiskt!

Så trots en gallskrikande bebis framför oss på ditresan och en väldigt lugn, men inte helt tyst ettåring framför oss på hemresan, så fixade Sandra båda resorna nästan utan utbrott. Göran gjorde ett hästjobb som lyckades avleda henne hela tiden med hjälp av gosedjur, lek, snacks och MP3-spelaren.

Det är alltid Göran som sitter bredvid Sandra, för hon vill ha det så och att börja tjafsa med henne är bara korkat när man vill försöka få en så lugn resa det bara går. När hon var liten satt hon mellan oss, och när hon blev lite äldre kunde vi turas om att sitta bredvid, men nu är det bara ”pappa Göran” som gäller. Jag kan inte koppla av för det, men Göran blir så klart tröttare.

Vädret har varit okay, med både sol, värme, regn och blåst. Ett par dagar var det inneväder men dom flesta dagarna passade perfekt för en prommis med rullstolen och kameran. Stranden blev det bara en gång, även om det var strandenväder fler dagar.

Bada är ju för kallt i Spanien den här årstiden, men Sandra gillar att leka med sand och vatten. Vi föredrog dock promenader och Sandra ville hellre sitta i rullstolen än på stranden. Rullstolen innebär färre krav och färre utbrott, så det fick helt enkelt bli promenader för det mesta.

Idag har vi en hel del packning att packa upp och post att gå igenom, dessutom måste Göran åka och handla så vi har lite att äta i helgen. För övrigt ska vi ta det lugnt och försöka återhämta oss lite. Nästa veckas ledighet är rätt fullbokad så det vill till att Sandra hinner bli pigg och orkar komma iväg.

Gå gärna in och gilla Amatörfotografen på Facebook. Där finns en hel del foton från vår resa, och lite annat smått och gott. Hare fin-fint!

♥ Kram ♥