Tema - Relationer - Förhållande

Jag har skrivit om det förr, men gör det igen. Dels för att Neurobloggarna har tema om relationer den här veckan, så då passar det ju bra, och dels är det såå viktigt.

 

(Av nån anledning funkar det inte att ladda in bilder just nu, så ni får stå ut med bara text i det här inlägget)

 

Det finns statistik för hur vanligt det är att föräldrar till barn inom npf går skilda vägar, men jag har inga siffror, mer än att jag vet att det är vanligt. Och största orsaken tror ju jag är att man inte hinner vårda förhållandet nåt i all anpassning.

Ja, man hinner/kan ju inte ens prata med varandra, så minsta småsak växer sig bara större istället för att bli ur världen på direkten. Det blir väldigt lätt problem av saker som egentligen inte är nåt problem, om man bara kunde prata lite med varandra, eller hade möjlighet att planera och bestämma saker tillsammans.

När Sandra var liten, och innan vi hade nån avlastning, så var det riktigt nära att vi separerade. Dels var vi helt slutkörda och livet runt Sandra funkade inte alls. Hon mådde dåligt och var sjuk (med dygn av kräkattacker) varje vecka. Och dels hade vi ingen tid för nånting annat än att finnas för Sandra, och kämpa för hennes rättigheter.

Vi fick ofta höra att vi behövde ta hand om oss mer, och tänka på oss själva, för att orka. Men det är faktiskt så att man inte kan tänka på sig själv, eller vårda nåt förhållande, förrän barnet mår bra. Det är nämligen ingen som helst batteriladdare att ta hand om sig själv när man har ett barn som håller på att gå sönder av stress och för dålig anpassning. Man måste börja i rätt ände. Sen, när livet börjar funka runt barnet, och barnet börjar må bra, då kan man börja jobba med sig själv och vårda äktenskapet.

Under den här jobbiga tiden, då vi hade jämt att göra med att få Sandras dagar att fungera så hon inte behövde bli stressjuk titt som tätt, så jobbade Göran mycket. Han har egen firma, och det var den inkomsten vi levde på då, så det var tvunget att han jobbade väldigt mycket.

Och då hängde ju resten på mig, så klart. Prata hann vi aldrig och Sandra tillät inte ens att vi satt bredvid varandra. Det såg säkert ut som att vi lät henne styra vårt liv, men det var helt tvunget med anpassning om vi inte ville ha utbrott dygnet runt.

Vi började planera för skilsmässa, kollade på lägenhet och försökte hitta den bästa lösningen för Sandra.

Då fick vi korttids (eller, vi hade kämpat ett tag för att det skulle öppna ett korttids, och tillslut blev det verklighet) och då vände allt. (Ja, tillsammans med lite annat som föll på plats) Vi insåg hur trötta vi var och att det var det som var orsaken till att vi inte stod ut med nånting. Vi började vårda oss själva och hann prata med varandra mellan varven. Korttids räddade hela familjen!

Vi blir fortfarande slut ibland, och har för lite tid att prata i perioder när vi är sjuka mycket eller av annan anledning inte har ledigt (korttids, fritids eller skola) i långa perioder. Men nu vet vi orsaken när det blir jobbigt, och det gör att vi står ut och accepterar att vi retar oss på det mesta tillslut. Vi vet att det vänder så fort vi får en chans att ladda batterierna igen.

Och vi är ganska bra på att ”intensiv-njuta” av livet när tillfälle ges. Det behövs inte så mycket för att vi ska må bra. Lite ledigt, lite frihet, inga tider att passa, duscha när man vill, gå ut när man vill, bara göra vad man vill när man vill. Det räcker t.o.m. att veta att vi kan, även om vi inte gör.

♥ Kram ♥