Tema - Förebilder - Sandras förebilder

Sticker emellan med ett tema-inlägg i väntan på att jag ska få dagens inlägg klart.

Den här veckan har Neurobloggarna tema om förebilder. Vill ni läsa andra bloggares tema-bidrag så är det bara att klicka på länkarna till höger.

När Sandra fick sin diagnos, och jag började lära mig om autism, sa dom till mig (ja, dom som vi hade kontakt med på det som hette ”Autismcentrum” dom s.k. experterna) att en person med autism inte kan lära sig nånting själv och att allt dom kan är inlärt. Även känslor, som t.ex. relationen till föräldrarna.

Jag blev ju bedrövad. Det där med relationen till oss, att hon inte skulle tycka att vi var viktigare än vemsomhelst, det kändes i mammahjärtat. Men som tur är så vet ju inte ens experter allt här i livet!

Många missförstånd kommer till när folk säger att ”så här är det för personer med autism” och liksom glömmer att alla människor är individer! Och bara för att man har svårt för vissa saker, så betyder det ju inte att man inte kan. Och det betyder definitivt inte att alla är likadana…

Ett annat, vanligt exempel på just ett sånt missförstånd är att många tror att personer med autism saknar empati. Och så är det verkligen inte! Bara för att det är vanligt att personer med autism har svårt att visa eller veta hur man ska visa känslor, eller visar det på ett annat sätt än nt-personer, betyder ju inte att man inte har empati!

Jag har en hel del vänner med diagnos och alla dom har väldigt mycket känslor och empati! Då finns det nog fler nt-personer som har mycket svårare med empati isf…

Fast det blev ju ett sidospår… Tillbaks till temat förebilder då. Jo, dom sa att allt är inlärt ja. Så klart stämmer inte det, men det kommer ju nånstans ifrån, så det ligger lite i det. Jag läste Gunilla Gerlands självbiografi ”En riktig människa” det första jag gjorde när Sandra fick sin diagnos. En mycket bra bok om man vill förstå och försöka sätta sig in i det man inte förstår annars…

Hon skrev just det, att allt hon kunde hade hon varit tvungen att lära sig. Alltså, inget bara fanns där per automatik, som det gör hos nt-personer. Det gäller ju då att man får möjlighet att lära sig saker på ett sätt som man förstår... Det där med relationen till sina föräldrar fanns också med i boken. Men att vi är viktiga för Sandra råder inga som helst tvivel på. Tänk om dom där ”experterna” hade formulerat sig lite proffsigare, så hade det inte sett så nattsvart ut då, mitt i min sorg…

Det där inlärda, det ser vi ofta hos Sandra. Att hon inte förstår det hon gör alla gånger, hon gör det hon har lärt sig, och det märker man när hon gör samma saker fast det inte alltid är det bästa i alla situationer. Jag tänker att det är jätteviktigt då, att hon har bra förebilder.

Jag har ett exempel på det där inlärda, som jag har skrivit en gång förut, men jag berättar det igen. Det var i förra skolan och Sandra var väl runt 6-7 år. Varje gång dom gick över en gata (en väldigt lite trafikerad gata med nästan inga bilar) så stannade dom vid trottoarkanten. Tittade åt sidorna och sa ”Ingen bil där, ingen bil där, nu gå”

Ja, så gör man ju med små barn när man ska lära dom att titta sig för innan dom går över gatan. Men för Sandra var det ju rent livsfarligt! För hon förstod aldrig (och förstår fortfarande inte) varför. Hon bara lärde sig att stanna vid trottoarkanten och säga ”Ingen bil där, ingen bil där, nu gå” och sen gick hon! Oavsett om det kom bilar eller inte. Hon hade ingen koll alls utan stod oftast och tittade på sina skor (hon älskar skor) samtidigt som hon rabblade den inlärda ramsan. Folk som såg henne tyckte att hon var så duktig i trafiken…

Hon skulle fortfarande kunna ställa sig mitt på en motorväg utan att förstå faran med bilarna som kom… Så det gäller ju att förebilderna har kunskap om hur dom ska vara bra förebilder åt just Sandra.

♥ Kram ♥