Det ordnar sig alltid på nåt sätt, och ordnar det sig inte så löser det sig ändå

Jag tänkte att jag skulle försöka få till ett inlägg här, efter en mycket tuff period. Utan att gå in så mycket på det, så har det såklart påverkat oss. Plötsligt stod jag helt själv med allt och var tvungen att be om hjälp. Det är inte så lätt, man vill ju gärna klara sig själv och inte vara andra till last på nåt sätt. Men jag är så glad och tacksam över att ha folk runt mig som finns där på riktigt, när det verkligen gäller. Jag hade inte fixat dom här veckorna annars.

Vänner som finns ett telefonsamtal bort mitt i natten, som kontaktar personer och löser problem jag inte själv fixar, som benar ut och strukturerar upp, som hjälper mig att fokusera och som kommer med matlådor och hembakat bröd. Eller som bara finns där och lyssnar. Jag är så tacksam och rörd.

Sen ett assistansbolag som sätter in externa assistenter akut, på dagen. Det var helt nödvändigt, för det är inget jag är så pigg på annars. Det tar mer på krafterna än det gör nytta, men om jag skulle kunna göra några som helst ärenden så måste ju någon annan vara hos Sandra undertiden. Dom två assistenter som kan komma när jag måste iväg blir inte inskolade på några rutiner, för det hinns inte med och det är ju det som kräver mer av mig än jag orkar just nu. Dom kan autism och förstår bemötandet, det är det som är viktigt nu. Det gör att jag hinner handla eller gå till tandläkaren och sånt som jag kan göra mellan Sandras rutiner.

Nu har Göran kommit hem från sjukhuset, och det är vi alla glada över, förstås, även om livet är förändrat. Han har hemtjänst och rehab, och vi hoppas att han blir någotsånär återställd. För snart flyttar Sandra, och då var det ju meningen att det skulle bli vår tur.

Ett problem i taget, en lösning i sänder. En positiv människa ser lösningar i problemen, en negativ människa ser problem i lösningarna. Jag har just nu nolltolerans mot gnäll från offerkoftor som väljer att se problem i alla lösningar.

Må gott.

.

Vem ska älska dig när jag dör

Du är inte välkommen i den här världen. Hur ska jag någonsin kunna lämna dig?

Regeringen satsar bara på det som vi väljare tycker är viktiga frågor. Svenska folket tycker inte att du är viktig, du har bara din mamma och pappa och en dag har du inte oss heller.

Svenska folket anser nog att sådana som du kostar för mycket och tar resurser från det dom tycker är viktigare. Du är bara en belastning för samhället, ingenting annat.

Det är bara människor som själva kan bidra som har ett värde. Att du bidrar varje dag med din härliga person räcker inte. Att du själv säger ”Jag kan allt i livet” betyder ingenting.

Det finns så många som låtsas att du är viktig. Som kallar dina svårigheter för ”variationer” och som rockar sockorna en gång om året för att tala om att du är nån slags superhjälte, lika värdefull som alla andra välfungerande människor i vårt samhälle.

Regeringen slänger sig med fina ord som ”alla människors lika värde” men tycker inte att du är tillräckligt värdefull för att ha ett tryggt liv. Dom bryr sig inte om ifall du blir inlåst så samhället slipper ansvar och kostnader. Dom bryr sig inte ett dugg om ifall du är lycklig eller vill slippa leva.

När din mamma och pappa inte finns mer, så kommer ingen att bry sig om hur du mår.

Det har visats i media ibland, när människor som du far illa. Riktigt illa. (Källor Dick och Robin) Men det är ingen som bryr sig om det tillräckligt mycket för att göra något åt det. Det drabbar ingen viktig och värdefull person.

Jag har försökt, det vill jag ändå att du ska veta, mitt älskade barn. Men det är tungt att strida själv och jag kommer inte att lyckas. Våra närmaste vänner försöker hjälpa mig, men du vet… när du inte är viktig för svenska folket så blir det en liten droppe i havet. Vi kan inte göra mer nu. Förlåt, min fina unge. Det gör ont i mig att en dag lämna dig och veta att ingen bryr sig om hur du kommer ha det. Du fick iallafall en fin uppväxt, men förlåt att jag födde dig till en värld där du inte är välkommen.

Det borde bli tiotusentals delningar och underskrifter HÄR och det borde vara tiotusentals människor som mailar regeringen och media för att visa att det inte är acceptabelt att vi inte kan ta hand om dom mest utsatta människorna i vårt fina land. Att det inte är acceptabelt att Dick misshandlats.

Att det är helt oacceptabelt att det inte är bättre insyn hos människor som inte själva kan larma. Att människor som är helt beroende av andra kan misshandlas utan att någon ser det.

Tänk om alla som rockar sockorna idag skrev under namnlistan, mailade till regeringen och kontaktade media. Då kanske det skulle bli lite viktigare att få dig att känna dig värdefull. Då kanske din mamma och pappa vågade lämna dig en dag.

Kontakta media: tipsa@aftonbladet.se, 71717@expressen.se, svtnyheter@svt.se, kontakt@svt.se, nyhetstips@dn.se, nyhetsmorgon@tv4.se, efterfem@tv4.se, kalla.fakta@tv4.se, granskning@svt.se maloueftertio@tv4.se

Riksdagen

Lena Hallengren: lena.hallengren@regeringskansliet.se

.

Pepp

Luften gick nog ur mig lite, tror jag. Efter att jag fått förklaringen på handläggarens utredning, och faktiskt känner hopp om framtiden, så slappnade jag ju av en hel del. Det var som att jag blev helt matt och tom på nåt sätt.

Sen dök det upp lite andra orosmoln som påverkar mer än vad dom nog hade gjort om jag varit lite stabilare just nu. Men hjärnan slutar fungera och då åker tankarna på sina egna banor, verkar det som.

Nåja, det är inget jag vill skriva om här, just nu iallafall. Förutom tröttheten så har jag tagit lite tag i mig själv, kan man säga. Jag har ju fått s.k. kronisk värk, även om den är ganska lindrig för det mesta. Det kommer lite i skov, och däremellan är det ganska ok. Jag har hursomhelst inte lagt någon energi på det. Förrän nu.

Men jag har ju planer för framtiden, och när Sandra har flyttat så vill jag vara redo att söka annat jobb. Eftersom jag är barnskötare så kan det ju vara sådana jobb som jag kommer ha enklast att få. Då måste jag ju kunna röra mig lite bättre än jag kan nu.

Faktum är att för mycket stillasittande ihop med mina överrörliga leder inte har varit någon vidare bra kombo… Jag behöver få lite muskler, helt enkelt. Eller, enkelt är det ju inte eftersom jag tycker det är så tråkigt och har väldigt svårt att ta tag i just den biten. Jag ger liksom upp redan innan jag har börjat, för jag vet att jag inte orkar.

Men det finns så bra hjälp att få, vi bor i ett fantastiskt land med så fint stöd om man vill ha det. Jag måste bara säga det! Jag ringde VC och fick en läkartid ganska omgående. Efter undersökningen tyckte läkaren att det nog är bra att börja med sjukgymnastik, och det är ju bara att hålla med. Jag ville bli kallad, eftersom jag vet att det inte blir av om jag ska ringa och boka tid själv. Sagt och gjort, det kom en kallelse och jag gick dit.

Förklarade både fysiskt och psykiskt, och att jag fattar att jag måste och att jag måste vilja själv, men att jag inte har så mycket energi som krävs… Alltså en sådan gullig och förstående sjukgymnast, så jag trodde ett tag att jag skulle börja gråta där och då.

Jag är nu inbokad på personlig gym-träning via sjukgymnastiken en gång i veckan i 12 veckor och ska även boka tid på ett vanligt gym där jag kan träna samma saker på egen hand. Jag tycker fortfarande att det är tråkigt, men inser ju att det här ändå är min chans att må bättre och kunna sköta ett jobb framöver. Jag har ju varit mer vältränad förut så jag vet att det kommer bli roligare när orken börjar komma. Det är nu det är skittufft, men jag ska bannemej göra det ändå! Värre saker finns det ju att utsättas för.

Wish me luck

.

Att be om hjälp, och hjälpa lagom

En individ som inte kan be om hjälp, larma eller säga till, är väldigt utsatt. Det är så lätt att pengar och bekvämlighet får styra över en sån individ. Det skrämmer mig. Och det är ju den största anledningen till att sådana individer inte bör ha assistans. Vi har haft assistenter som utnyttjat att Sandra inte kan larma. Det är vi föräldrar som sett och satt stopp, men en dag finns inte vi längre.

Även i ett boende kan individer som inte kan larma, förstås bli försummade eller felbemötta. Fast risken är inte lika stor när det finns mer personal och förhoppningsvis någon ansvarig på närmare håll. Enligt LSS ska man också kunna kräva utbildad personal i en gruppbostad, även om jag är medveten om att det inte alltid ser ut så. Det krävs ingen utbildning för att bli assistent.

En sak som vi försöker träna Sandra på nu är att kunna säga ”Kom” när hon behöver hjälp med något. Men det fungerar inte så vidare värst, faktiskt, och det är inte alls säkert att hon kommer kunna använda sig av det när hon behöver det i framtiden. Det jag ofta tänker på är när vår förra handläggare sa att det Sandra behöver är att sitta ensam i en lägenhet, övervakad av personal via kamera. Så fruktansvärt! Vem ska finnas för henne när vi dör?

Ibland stönar eller suckar hon när hon behöver hjälp, och ibland händer det att Sandra säger ”Mer vatten” eller ”Mer tidningar” eller ”Filmen slut” och då får hon förstås genast beröm. Men det händer i stort sett aldrig att hon ropar, eller säger ”Kom” först. Hon säger oftast ingenting förrän hon ser någon av oss. Så lätt att hon blir sittandes för sig själv då. Det är ju den enklaste vägen, och den kräver ju ingen extra personal. Det var väl det den nya chefen på korttids upptäckte. Han som raserade korttids för oss på ett par månader. Ett korttids som innan han kom hade fungerat bra i tio år.

Vad han inte såg var ju stressen Sandra visade hemma när anpassningarna försvann på korttids. Vad personer som inte har tillräckligt med kunskap missar är ju just det. För Sandra trivs inte alls med att ”sitta ensam i en lägenhet övervakad via kamera”. Sandra är social och behöver sällskap och stimulans mest hela tiden (fast det måste vara rätt anpassat, förstås). Någon som läser av och hjälper henne att få sina behov tillgodosedda varje stund av dagen. Någon som klarar att ”sätta igång henne” på rätt sätt i alla situationer.

När vi är själva med Sandra (vilket vi är nu när vi turas om att vara lediga några dagar varannan vecka) så sitter ju Sandra själv vissa stunder. Annars hinner vi inte göra allt som måste göras för att tillgodose hennes behov. Det är då jag skulle önska att hon kunde ropa när hon behöver hjälp. Eftersom hon inte kan det ska hon aldrig lämnas ensam, även om hon behöver vara ifred vissa stunder. Att vara ifred är inte samma sak som att vara ensam.

Vissa dagar klarar hon inte av att få hjälp. Dom dagarna behöver hon extra mycket hjälp… Då krävs det också extra mycket förberedelser i allt Sandra ska göra. Det är när jag ser ut att inte hjälpa henne som jag gör ett riktigt bra jobb. Att bereda vägen rätt, så Sandra tror att hon kan själv.

Det är inte det lättaste att hitta aktiviteter och jobb som är lagom utmanande för Sandra, när man inte får visa och hjälpa henne. Det är därför förberedelserna är så viktiga. Har vi inte berett vägen rätt så blir det ett misslyckande för henne, och oftast ett utbrott.

Om vi ska gå ut så måste en av oss först se till att allt är förberett. Skulle ärmarna på jackan vara felvända (för att ingen vänt dom rätt när hon tagit av sig jackan sist) så får hon ju inte på sig jackan när hon kommer till hallen. Måste då någon av oss ”lägga oss i” och hjälpa henne med det, så kommer vi för nära och det leder till utbrott.

Eller om man tagit fram ett par andra skor, för det är varmare väder än igår, men inte tagit undan dom andra skorna. Då kan inte Sandra välja utan blir frustrerad och arg. Vi måste hjälpa och kommer för nära igen.

Eller att vi missat att ta bort mössan när det är för varmt med mössa, ja då får hon ha den på sig fast hon inte klarar att bli för varm. För stör vi genom att påpeka att hon inte behöver den, trots att den låg framme, så har vi förstört utevistelsen den dagen. (Däremot kan man få henne att vilja ta av den senare, när man känner henne och säger åt henne på rätt sätt).

Osv. I precis alla situationer.

Häromveckan gjorde jag en missbedömning i hur nära jag kunde komma när jag förberedde magnet-tavlan åt Sandra. Jag valde ett nytt jobb, som var för svårt för henne att klara själv. Jag tänkte att vi skulle göra det tillsammans… Inte så smart, faktiskt.

Sandra blev arg över att jag försökte visa och jag pratade på tok för mycket. Meningen var att vi skulle prata om bilderna, och Sandra skulle sätta rätt bild på rätt årstid. Det blev ju utbrott och misslyckande av alltihop. Jag fick dåligt samvete och kände mig som den mest opedagogiska och sämsta morsan i världen, och Sandra skrek och var såklart både arg och ledsen. Hon kände sig nog misslyckad också, eftersom det blev fel, även om felet var mitt.

Men vi blev vänner och när situationen lugnat sig så avslutade vi med en enkel uppgift som Sandra klarade själv. Så åtminstone hon fick lyckas bra innan vi var klara.

Pussla ihop huvud, kropp och ben

.

Hjälp, tillit och bemötande

Sandra ville kasta ärtpåsar igår igen, så jag passade på att hitta på en variant med dom nya bilderna jag gjorde. Jag la ärtpåsarna i färgsorterade högar, och korten uppochner bredvid. Sen en burk med en skåra i, bredvid bilderna.

Sandra tog en bild och hämtade en ärtpåse i samma färg, stoppade ner bilden i burkens skåra och gick sen iväg och kastade ärtpåsen i rätt hål. 5 påsar av varje färg i fyra färger blev några vändor och Sandra tyckte det var roligt direkt. Kul.

För att kunna utveckla rörelsen, och få in mer motion, skulle vi behöva större utrymme. Men det får bli ett senare projekt, för nu måste energin räcka till att få ordning på allt annat som o-funkar. Vardag och bostad, t.ex. Och hur vi ska gå vidare med våra anpassningar.

När kommunen inte förstår behoven, och inte heller vill ta reda på dom, så är man riktigt tacksam över att ha ett assistansbolag som förstår. Kanske kan Sandra utredas genom assistansbolaget, och få en ordentlig ADL-bedömning? Det vore ju toppen, för då är det inte vi föräldrar som påstår behoven, utan då finns det underlag för dom. Sandra är aldrig utredd ordentligt sen hon fick sin diagnos när hon var 6 år. Med tanke på alla intyg som måste in vid alla ansökningar så känns det ju viktigt att styrka behoven.

Dessutom vet inte vi alla behov och lösningar, vi är ju bara föräldrar och inga experter. Vi känner Sandra bäst av alla, men vi kan inte autism bäst av alla. Dom kunskaperna måste kombineras om det ska bli bra. Om vi ska veta behoven och kunna göra rätt anpassningar, så krävs det en ordentlig utredning och vi behöver hjälp med det för att kunna gå vidare. För att Sandra ska få rätt stöd.

Om det visar sig att kommunen har rätt (vilket inte är så troligt) så är det ju jättebra. För då löser sig ju Sandras framtid direkt. Jag vill bara förtydliga att vi inte bråkar för att vi ska få rätt, och att Sandra ska ha massa resurser. Vi bråkar bara för att Sandra måste få rätt stöd. Med rätt stöd, så klarar hon mycket, det vet vi. Då går det inte åt lika mycket resurser i slutändan.

Men det kostar ju inte gratis med ordentliga utredningar precis, så vi håller tummarna.

På tal om rätt stöd. Det slog mig när vi var på utflykten häromdagen. Min vän gör som Göran och jag brukar göra, trots att hon inte känner Sandra jätteväl. Det är lite svårt att förklara, för det krävs fingertoppskänsla för att ställa lagom krav. Man måste vara medveten om vart gränsen går för att kunna utmana utan att det ska bli för svårt. Men Sandra kan väldigt mycket mer med personer som litar på att hon kan. Det gjorde min vän, och det gjorde även läraren i skolan som Sandra var på utflykt hos en gång i månaden. Och vi föräldrar. Särskilt Göran är duktig på det, faktiskt.

En av utflykterna till läraren då Sandra gick i skolan.
Här hämtar hon hö till hästarna.

Att låta Sandra ”göra själv” och låta henne lyckas, fast det kanske inte blir ”rätt” alla gånger, det får henne att växa och klara mer.

Med personer som inte litar på att hon kan, utan hellre gör sakerna åt henne, utvecklas hon inte utan blir istället uttråkad i längden.

Inte samma utflykt, men samma procedur.

Men att låta Sandra ”göra själv” kräver ordentlig förberedelse och bra planering om det är återkommande aktiviteter. Det som funkar bäst är att det är lite spontant, men vi som har ansvaret måste ha en plan och veta vad vi ska erbjuda. Hela tiden.

På utflykten i veckan hade min vän en plan, och talade tydligt om för Sandra vad som skulle ske genom att visa och låta henne delta. När en sak var klar gick dom direkt till nästa och Sandra hade fullt upp med roligheterna i nuet. Det enda jag behövde göra var att hjälpa Sandra med sånt som hon har svårt för, och förbereda henne om det var något jag visste brukar oroa. Sånt man inte vet om man inte känner Sandra ordentligt. Min vän checkade av med mig lite då och då för att se om nivån var lagom för Sandra, vilket den verkligen var. Stor eloge till min duktiga vän!

Men just det där, att visa Sandra att man litar på att hon ”kan själv” är lite magiskt. För det gör väldigt ofta att hon både kan och tycker det är roligt. Sen behöver inte resultatet bli bra alla gånger, huvudsaken Sandra är nöjd och tycker hon har klarat uppgiften. Viktigheter som måste ställas tillrätta kan man göra själv senare, när inte Sandra ser.

I stallet med skolan.

Det här har varit tydligt många gånger. När personer som inte litar på att Sandra kan själv jobbar med henne, så kan hon tillslut inte själv alls. Jag minns en gång när jag hade duschat henne, och hon skulle ta av sig badrocken. Hon stod där med armarna ut och väntade på att jag skulle ta av den.

Hjälp, tänkte jag. Hon går ju bakåt i utvecklingen om man inte hjälper henne framåt. Hela tiden! När Göran och jag hade tagit hand om duschrutinerna ett par dagar så tog Sandra av sig sin rock och hängde upp den på kroken själv.

Så viktigt med rätt bemötande, anpassning och vägledning hela, hela tiden!

.

Att inte ha någon plats

Göran och jag har pratat lite fram och tillbaka när vi har kunnat. Vi har ju inte jättemycket tid att prata med varandra när Sandra är hemma, men i fredags, när hon somnade tidigt, hann vi prata lite. Vi har fått dom intyg vi behöver för att skicka in ansökan om bostadsanpassning nu. Bästa läkaren skrev väldigt utförligt och bra, och arbetsterapeuternas intyg var bra det med.

Men det är många nackdelar med att bostadsanpassa vårt hem och låta Sandra bo kvar här. Vi vet inte ens om hon kommer klara utgifterna när bara elräkningen kommer ta halva hennes inkomst, nästan. Dessutom måste hon vara någonstans medan det byggs här, och det har vi ingen lösning på. Kommunen lär ju inte försöka hjälpa oss.

Förutom det, så kommer ju Göran och jag i stort sett bli utslängda på gatan, eftersom vi inte har råd att ha ännu en bostad förrän vi har betalat lånet på det här huset. Och det måste vi ju om det ska finnas en möjlighet alls för Sandra att kunna bo här. Sen tillkommer underhåll av huset. Det kommer inte Sandras inkomst att räcka till, och vi kommer ju inte alltid att finnas.

Bor man i hus bör man ha en buffert till oförutsedda händelser, men någon buffert kan inte Sandra ha om hon ska få bostadsbidrag, och utan bostadsbidrag klarar hon det inte. Så, det är liksom inte bara att bostadsanpassa och tro att allt löser sig.

Därför lutar det nu åt att vi söker ”Särskild anpassad bostad” igen, och är förberedda på att överklaga den här gången. Vi måste få hjälp. Sandra måste ju bo, liksom!! Jag har faktiskt läst en gammal dom om ett liknande fall som Sandras situation. Där gick ansökan om Särskild anpassad bostad igenom efter överklagan. Kommunen kommer ju kämpa in i det sista för att slippa hjälpa Sandra med nånting, så det blir inte lätt, men vi har inget val. Om vi inte vinner 10 mille och kan starta ett (inte vinstdrivet) anpassad boende på nån gård, med vettig sysselsättning för personer som Sandra. Det skulle verkligen behövas!

Vi börjar dock med den Individuella Planen, som dom försöker förhala för tillfället. Jag undrar lite hur länge en kommun kan låta bli att hjälpa en individ utan att det blir nån form av åtgärd. För jag hoppas att man som liten människa har något skydd iallafall.

Sandra har alltså beviljats en anpassad daglig verksamhet där hon ska få miljöombyte och möjlighet att utvecklas framåt, och den gäller från den 26 augusti 2015 och ett år framåt. Jag undrar om Sandra erbjuds någon sån verksamhet innan det är dags att söka igen?…

Vi har också begärt en Individuell Plan den 23 november 2015, men chefen vill sätta sig in i Sandras fall först… Och det kan ta hur länge, undrar jag? Allt för att kommunen ska hinna samla på sig så mycket som möjligt för att slippa ta ansvar, för dom vet ju att Sandra har rätt till en plan.

Och vi har inte råd att skaffa en jurist som följer med på alla möten med chefer som slingrar sig. Herregud, ta bara hand om Sandra, känner jag. Hon bor ju i kommunen och ingen hjälper henne?!! (Förutom vi föräldrar, Godman och hennes assistenter, med det som är vårt ansvar, förstås).

Första gången vi sökte Särskild anpassad bostad tyckte vår dåvarande LSS-handläggare att det var bättre att Sandra flyttade till grannkommunen. Hon avslog ansökan om bostad för ”Det finns faktiskt bostäder på öppna bostadsmarknaden” och visste t.o.m. en tom lägenhet som hon tyckte skulle passa jättebra till Sandra. En trappa upp, ovanför Apoteket, mitt i centrum och nära till allt. Då hade jag alltså beskrivit Sandras svårigheter för henne… Jag tror inte jag behöver förklara dom för er, för har ni läst min blogg så vet ni hur det skulle gå om Sandra bodde i lägenhet mitt i centrum.

Sen var det nån som sa en gång, att jag har sån himla tur som bara träffar folk som lyssnar… Jotack. Jag är fortfarande irriterad över det påhoppet, kan jag säga. Undrar lite vad det är som är sån jävla tur? Att Sandra har så stora hjälpbehov att det inte är nån tvekan att hon behöver hjälp för att överleva, kanske är tur?? Det betyder också att hon är helt beroende av andras välvilja… Jag fick aldrig någon förklaring och det kanske beror på att hen inte har nån?!

Nåja, vi har en lång väg att stånga oss fram på och jag kommer säkert behöva skriva av mig fler gånger. Den som vill följer resan, andra låter bli.

Jag önskar er en fin dag!

.

Teknik-UFO

Ja, alltså… man kan ju inte vara bra på allt, men det hade varit skönt att kunna lite av all teknik som man är beroende av idag. Eller ha nån i närheten som kan komma till undsättning när det lixom kör ihop sig.

Igår skulle jag ladda hem en GPS-app för jag kommer behöva en sån när jag ska hitta till en föreläsning senare i höst. Steg 1 var att köpa ny mobil, och det har jag behövt göra i flera år eftersom jag aldrig hade tid att uppdatera den gamla och den tillslut inte fungerade som den skulle.

Den nya fick jag hjälp att få igång, och allt överförbart överfört, på Elgiganten som har bra service måste jag säga. Så nu kan jag ladda hem appar igen och fick tips om en gratis-app med bra och talande vägvisare. Laddade hem den och skulle installera…

Alltså folk som säger ”Det är bara att göra som det står” kan gå och göra det nånannanstans! För det är inte alls bara att göra som det står när det inte står vad man ska välja av alla val som visas. Jag har ju ingen aning?!! Först kom det nåt om ett lösenord?? Jamen vilket j---a lösenord då?? Sen ska man tillåta en massa saker som jag inte vet vad det innebär att tillåta, eller inte tillåta?? Och så alla dessa val…

SUCK!

Det slutade med att Göran fick en utskällning (eller jag skällde såklart inte på honom, men det var ju ingen annan här) och jag raderade den där appen i rena ilskan över att jag är så trög att jag inte ens får igång en gratis-app.

Sen var det nån på fb som skrev att det lixom finns en i mobilen redan. Hahaha, typiskt mig! När jag väl tog mig tid att kolla lite noggrannare så hittade jag en och fick igång den hur bra som helst. Jaja… Nu har jag en iallafall, så nu kommer vi nog fram i tid till föreläsningen vi ska på. Inte förrän i november, men iallafall. Eftersom tekniken alltid krånglar med mig är det bäst att vara ute i god tid när jag ska få saker att fungera.

Trevlig helg!

.

Börjar fatta

Ja, jag börjar väl så smått komma underfund med alla nyheter nu, men pekplattan… Den kommer jag nog aldrig bli vän med! Den lever sitt eget liv. Autopilot, typ… Jag vet inte hur nytt det är med zoom och sånt på pekplattor, men det verkar lite för avancerat för att funka bra. Eller så är det jag som har missat nåt…

Ja, sen har vi ju bilderna då. Det är trist att jag inte kan få in fler foton i bloggen nu. Det blir ju roligare för er med mycket bilder. Nån som har tips? Jag kan alltså ladda in bilderna, precis som förut. Men sen går det inte att dra dom till rätt ställe. Förut scrollades sidan så jag kunde släppa bilden där jag ville ha den, men det gör den inte längre, så ska jag ha fler än en bild så gäller det att jag laddar in dom i rätt ordning, för det går inte att komma förbi en bild annars :(

Och är det nån inställning i Word som ska göras för att slippa ändra till HTML i bloggen när jag kopierar in texten?

Jaja, det löser sig… Sandra kom iaf hem igår eftermiddag och var väl lite småtrött men go och glad. Det är alltid extra skönt när hon har fixat en lite längre korttidsperiod. Tänk i början, då klarade hon inte att vara där utan att behöva ledigt från skolan efteråt. Då klarade hon ingenting utöver det vanliga utan att antingen bli sjuk eller behöva ledigt. Så mycket hon klarar nu, om man jämför :)



Hela eftermiddagen och kvällen funkade kanon, utan några som helst problem. En del prat om ”gröna dagen” bara, och ”gröna dagen” är ju måndag. Hon längtar till skolan extra mycket när det har varit lov.

Kvällen tillbringade jag i tv-soffan tillsammans med Let´s dance medan Göran ägnade sig åt hästar på datorn. Idag blir det väl en vanlig lördag och inga större påhitt.

Jag påminner om tävlingen för er som inte har sett den. Bara klicka på tulpanerna till höger och skriv några rader för att delta i den.

Mamma Zoffe hade ju en bra idé om pris till tävlingen, nämligen en fika. Ja, det kan iofs bli ett dyrt pris för den som vinner då, med resvägen inräknad ;) Fast för att fika behövs ju ingen tävling. Kaffe finns alltid hemma, så jag hittar på ett annat pris :)

Bellan läste i kommentarerna till tävlingen, där en del skriver om ”MåBra-tiden” och undrar lite över det. Jo, jag prenumererade på tidningen MåBra för ett tag sen och på deras hemsida kunde man blogga. Där handlade bloggen mest om att må bra, och inte nånting om livet med autism. Men vi blev ett gäng som brukade läsa och kommentera varandras bloggar.

Sen gjorde dom om på hemsidan och möjligheten att blogga försvann. Vi som hade lärt känna varandra då, flyttade över till fb istället, där vi håller kontakten fortfarande. Men jag saknade bloggandet och startade den här bloggen, som inte handlar om hälsa längre, utan mer om Sandra och vårt liv med autism, som ni ju vet, och på den vägen är det :)

Nu önskar jag er en fin lördag vad ni än tar er för!

♥ Kram ♥

Förresten...

På Facebook håller vi på att sammanställa vad det finns för bra verksamheter inom npf i landet. Meningen är att det ska bli en lista där man har lite översikt när man letar efter nåt bra. Skola, korttids, boende, LSS, vilka kommuner i landet som är bra osv.

Så är det någon som har något bidrag går det bra att skriva det i en kommentar hos mig, eller gå in på ”Unika föräldrar” som finns på Facebook, genom att klicka på den här länken.

http://www.facebook.com/?tid=1474753143271&sk=messages#!/group.php?gid=364704967605

Det går också bra att gå in här, för att komma direkt till listan..

http://www.facebook.com/topic.php?uid=113005452071547&topic=132

Mia-Marie Granberg kommer att renskriva det sen, så det blir mer överskådligt. Välkomna att bidrag nu! (Sprid gärna det här i era bloggar)

Korttids imorrn igen

Igår var en okay dag, men ganska skör, och det är ju inte så konstigt med tanke på omständigheterna. Men även om det är väntat så är det påfrestande med den där gnällrösten. Göran och Sandra gick iaf ut en sväng, och ute gick det ganska bra.

Eftersom Sandra var trött och skör så bestämde vi snabbt att säga till henne att poolen inte var uppvärmd än och det accepterade hon. Hon längtar för övrigt till fritids imorgon, för dom har också en pool på uppvärmning, och nya bikinin är nerpackad i ryggan :) Det är bara att hoppas på någorlunda badväder.

Vi hade tänkt käka ute igår, för dagen började så fin med sol å allt, men lagom till lunch blåste det upp och kom mörka moln. Att ändra ”äta ute” till ”äta inne” gör man inte gärna när Sandra är skör, men det gick bra det med :)

Faktiskt att hela dagen gick rätt bra, utan utbrott, trots att hon var skör och trött. För några år sen hade hon legat och kräkts vid det här laget. Då hade vi iofs aldrig utsatt henne för utflykt i skolan, skolavslutning, korttids, Kolmården och camping på så kort tid. Utflykten i skolan och Kolmården hade vi nog skippat helt för några år sen…

När hon hade korttids var hon alltid ledig från skolan efteråt, för hon orkade inte både skola och korttids samma vecka. Det var länge sen det. Innan vi bytte skola. Men oj vad det har hänt mycket när man tänker tillbaks. Saker jag aldrig kunde drömma om då…

Nu käkar damen frukost och vi hade lite sovmorgon idag, minsann. Jag vaknade inte förrän runt sju! Sandra hostade då, så hon vaknade nog av den hon med. Det var fasligt vilken envis hosta! Jag tror hon har hostat i en månad nu. Det är tur att hon är pigg i övrigt, hon bryr sig inte om hostan ens :)

Imorgon är det korttids igen så idag blir det att packa korttidsväskan. Man är inte van att ha korttids varje vecka, så det känns lite konstigt att det är redan igen. Men skönt, så klart :) Vi vänjer oss nog vad det lider. Jag glömmer lixom bort att jag måste packa väskan redan…

Tack för fina kommentarer om ändringen i bloggen, förresten! Fast jag är inte helt nöjd och jag hittar inte vart man ändrar färgerna längre. Det är lite omgjort, nämligen. För jag vill ändra bakgrundsfärgen där uppe, från ljusgrå till mörkgrå, så den passar bättre… Men det får väl duga tills jag kommer på hur man gör. Nån som vet vart man ändrar bakgrunds- och textfärgerna?

Ha nu en fin söndag!

Behöver lite hjälp

Det hände inget speciellt här igår. Sandra såg sin nya film om och om igen. Men vi lät henne hållas, hon behövde den vilan. Trött efter mycket intryck i veckan och hostan är värre. Men vi hoppas det räcker med lite skör och trött ett par dar och snart piggelin igen :)

Det är omgjort i bloggen när man ska redigera, så nu hittar jag inte nåt här. Ifall nån kommentar inte kommer med så beror det på att jag inte vet vart den sidan, där man publicerar kommentarerna, är längre… Nån som vet? Tell me!

Ifall jag missar att publicera en kommentar och slänger mailet, menar jag. Då hittar jag inte sidan där man kan publicera och redigera inläggen… Så nu kommer ni väl att få stå ut med en massa fel också, sånt som jag inte upptäcker förrän jag har publicerat… Ååå, vad jag behöver den sidan! Nån som kan hjälpa?

Nu är iaf vårat ”musik-rum” tillbaks igen, sånär som på blommor, ljuslyktor och fönsterlampor… Får se om vi kan ha det framme sen. Göran lagade alla sladdar till högtalarna som Sune bet sönder när han var liten. Och fåtöljerna är på plats nu. Det blir nog lite mys där på måndag kväll, då vi är lite lediga :)

Medan Göran pysslade med det, och Sandra satt i badet, så plockade jag ner vinterjackorna i källaren, äntligen… Tänkte att det nog var dags för det, även om det känns som vinterjacka skulle passa bäst för tillfället. Skönt att komma ikapp lite med sånt som man gärna skjuter upp när det är annat, mer akut, som behöver göras först.

Avslutar med en gammal bild, tror Sandra är i treårsåldern sådär. Kolla hennes blick! Vem kan ana autism här? Jo, det kunde man ju, men det syns inte på bilden. Jag älskar den blicken. Så lycklig tillsammans med sin kompis! Kanske måste man själv ha ett barn med autism för att förstå det, men jag ville iaf visa den härliga bilden för er, även om kvalitéten inte är den bästa :)

Ah.. Nu hittade jag sidan :)