tisdag 29 maj 2018

Avgörande förändringar


Det går så otroligt mycket lättare med allt nu. Tänk vad lite nytänkande kan göra när man kört fast i saker som o-funkat en tid. Jag är så himlans tacksam!


Vardagen med Sandra är mycket mer lättarbetad nu (inte lätt, men mycket lättare) samtidigt som den kräver ett enormt engagemang. Man har en helt annan närvaro med Sandra och måste fokusera mycket mer i nuet, men det är mycket enklare än all planering och alla måsten vi trodde att vi behövde. Att följa Sandra kräver verkligen att vi är där ordentligt, med alla sinnen, men det gör också att vi följer med på en spännande resa tillsammans med henne. (Eller kommer att göra, för vi har inte lärt oss det riktigt än).

Den största förändringen skedde när vi lärde oss att ge henne sin egen kontroll. Att hon vet vad hon ska göra och att hon bestämmer själv när hon är redo. Det var riktigt magiskt, faktiskt. (Fast inte så lätt alla gånger).

Det var svårt att veta hur vi skulle göra innan vi fick rätt handledning, eftersom Sandra inte klarar att ha ansvar över vad hon ska och vill. Hon behöver styras för att vara trygg, och har samtidigt en egen vilja. Det var riktigt svårt att få ihop det, faktiskt. Men det är skillnad på ansvar och kontroll. Det är vi runt henne som har ansvaret, alltid! Men vi ger Sandra en egen kontroll och får på så sätt bort stressen i henne.


Nu är vi bara i början av en förändring, men det har redan lett till minskad stress (som är vårt första och viktigaste mål). För två veckor sen hade vi låsningar och utbrott i stort sett så fort något skulle göras. Nu får vi mer gjort, utan låsningar. (Det är som att jämföra Sandra i dom två skolorna hon gått).

Du som möter människor med autism i ditt yrke, läs på ordentligt i låg-affektivt bemötande och son-rise. Det är en stor hjälp att ha rätt attityd och bemötande. Det enda som grämer mig nu är att vi inte fick kunskaperna från början, när Sandra fick sin diagnos. Jag undrar hur långt vi hade kunnat komma då.

I första skolan jobbade dom efter TEACCH. Vissa delar är bra, andra inte… Eller, det handlar nog mer om hur man jobbar efter metoden. I första skolan funkade det inte alls för Sandra, som jag ju berättat tidigare. I andra skolan hade dom ett helt annat förhållningssätt. Jag har ingen aning om ifall dom hade utbildning i låg-affektivt bemötande och son-rise, jag visste inte ens att det fanns då. Men jag ser ju på filmerna att dom gör rätt, det är så tydligt nu när jag känner till metoderna. Och i den skolan funkade det.


.

lördag 26 maj 2018

Nytänkande


Vi kommer på fler och fler åtgärder för att minska Sandras stress. Och fler saker som har ställt för höga krav på henne, trots att vi förut tyckte att vi hade en väldigt kravlös vardag. Men tänker man till ordentligt i situationer där vi ser att Sandra är stressad, så inser man att det är mer krav än man tror.

Morgnarna har varit svåra för Sandra. Med oss föräldrar har det oftast fungerat, men eftersom det är så små detaljer (olika efter varje dagsform) som avgör om det ska bli en bra morgon eller inte så är det ju väldigt lätt att det spårar ur innan Sandra har kommit igenom alla krav som hon faktiskt utsätts för, trots allt.

När något o-funkar så måste man tänka till. Försöka hitta orsaker och åtgärda. För mycket och för höga krav måste tas bort om Sandra inte klarar det. Och vem är det som säger att man måste göra sig klar på toaletten på morgnarna? Och att man måste sitta vid bordet och äta frukost? Det måste man ju faktiskt inte alls. Huvudsaken att man blir klar och får i sig nåt.


Efter alla morgnar då Sandra har spårat ur redan innan toabesöket och sen inte velat äta frukost utan mest varit grinig, skör eller arg, så har vi funderat på alternativa lösningar. Vi har försökt bemöta Sandras stress genom lek som har funkat vissa gånger. Men det har verkligen varit en balansgång, och väldigt lätt att trampa snett.

Så har vi nu börjat få lite andra tankesätt och börjar lära oss lite om son-rise. Plötsligt insåg vi att det är fullt av krav på morgnarna, som man faktiskt kan ta bort. Nu ska vi bara prata igenom det, så alla berörda vet vad som gäller och fundera ut detaljer ordentligt så vi kan få in Sandra i nya rutiner utan att oroa.

Sandra känner krav så fort vi är nära. Det har alltid varit så, och hon låser sig väldigt lätt om vi tittar eller väntar eller bara är inom synhåll. Vi måste bereda vägen tillräckligt bra så hon kan så mycket som möjligt själv. Vi kommer minska alla moment på morgnarna så det inte blir några krav när Sandra är nyvaken och extra skör.

Borsta tänderna och håret kan vi faktiskt göra senare, när hon har landat lite i en aktivitet. Hon behöver inte äta frukost vid frukostbordet heller, utan kan få sin macka när hon är redo, bredvid sig i leken. Hon behöver inte ens få på sig kläderna direkt på morgonen. Vi ger henne kontrollen så hon känner att hon är redo först.

En annan sak som har varit svårt i alla år när vi är hemma och inte har haft det strikta schemat som fanns i skolan, är stressen över vad Sandra ska göra sen. Hon börjar fråga om det redan kvällen innan, och det är inte alltid vi vet.

Vi har uppfattat det som att hon måste veta och det har blivit jobbigt för henne (och oss) när vi inte har haft en ordentlig aktivitet och kunnat svara henne. Men nu tror vi inte att hon behöver veta, eller ens ha en ordentlig aktivitet, utan att det har blivit något som hon måste fråga om och om igen. Och att det är det som stressar henne mer än att inte veta. För hon klarar inte att ha för mycket information om vad som ska hända sen.

Men hur i hela friden löser vi det? Vi har funderat jättemycket fram och tillbaka och eftersom vi har trott att det är att inte veta som stressar så har vi informerat mer. Och vi har känt en press att alltid ha en ordentlig aktivitet redo. Men det har inte minskat Sandras stress.


Häromdagen träffade jag en från assistansbolaget och fick lite handledning. Vi ska nu prova att inte prata om eftermiddagen på förmiddagen. Fullt fokus på det vi gör ”här och nu” och när Sandra frågar vad vi ska göra efter maten så svarar vi att vi bestämmer det då. (Det kräver ju förstås att "här och nu" är tillräckligt intressant hela tiden).

Vi behöver inte heller ha en ordentlig aktivitet redo, eftersom vi följer Sandras intressen, och utgår från det. Det räcker med att vi går ut, och sen kan egentligen vadsomhelst hända. Vi har tagit bort promenaden vi hade förut, för den stressade bara. Nu går vi ut. Punkt. Men vi gör en hel massa roligt tillsammans när vi väl är ute, och vad det blir beror på vart vi hamnar i Sandras intresse för stunden.


Vi märkte en skillnad på Sandras stress över "göra sen" samma dag som vi började svara att vi bestämmer det då. Det kommer ju ta några dagar för henne att bli trygg i att inte veta vad vi ska göra sen. Att sen kommer ordna sig och bli rolig ändå, liksom.


Igår hade vi en väldigt lugn dag, utan låsningar och med aktiviteter som roade och var intressanta mest hela tiden. Trots att Sandra var lite trött frampå eftermiddagen så fungerade allt jättebra. Vi har lyckats ge henne kontrollen i dom situationer som förut gett henne låsningar. Vi håller på att ta oss ner för ”stress-trappan” nu.
.

onsdag 23 maj 2018

Schemaändring


Sandras schema har alltid varit det viktigaste redskapet för henne (och oss). Vi har byggt upp ett väldigt bra schema genom åren, som alltid har fungerat och gett framförhållning och trygghet åt Sandra. Jag är helt övertygad om att schemat har varit jätteviktigt för henne.

När Sandra gick i skolan, och på korttids, och när hon hade sin dagliga verksamhet med fasta aktiviteter i vår källare, då var schemat viktigt. Sandra behövde veta vad som väntade och när. Eftersom hon inte har någon tidsuppfattning så blev bild-schemat ett sätt för henne att få kontroll över sin vardag. Det gjorde henne trygg. Då.

Men på senare tid har schemat inte fungerat alls, och jag har inte haft kunskaperna att anpassa det rätt. När vi nu har fått lite nya tankesätt att förhålla oss till, så kändes schemat bara ännu mer fel. Det stod i vägen för Sandras utveckling och dagsform som vi vill följa.

Eftersom vi (förhoppningsvis) ska få in fler assistenter inom kort, så blev det lite bråttom i våra funderingar. Ska vi lära upp nya assistenter i det gamla arbetssättet som inte fungerar? Det tar ju bara energi av alla. Så en snabb diskussion när Sandra var nattad ledde till ett beslut som vi inte vet om det kommer bli bra. Vi tar bort schemat.

Så som vi jobbade med schemat på slutet. Varje morgon flyttades "idag" till
rätt dag och Sandra valde aktivitet (satte en bild i den tomma luckan).

Nu är det ju inte bara att ta bort något som Sandra är inkörd på, som ni säkert förstår. Så det blev en del planering för att göra det så lindrigt som möjligt. Vi tänkte igenom alla steg där Sandra på nåt sätt är involverad i sitt schema, så vi skulle ha en tydlig plan färdig åt henne.

Men vi måste prova oss fram lite för att få reda på om det är bra och vad vi annars måste ändra. Det är ju inte värre än att vi sätter in schemat igen, om det visar sig att Sandra har behov av det. Men vi tror att det schema vi haft den senaste tiden har ställt för höga krav på henne. Vi tror att det är en av orsakerna till hennes höga stressnivå.

Vi vet sen tidigare att Sandra frågar väldigt mycket när hon inte har kontroll. Att hon inte har kontroll gör henne stressad, stressen ger henne låsningar och som i sin tur leder till utbrott.

Att Sandra har frågat om vad hon ska göra sen, och sen, och sen hela tiden tyder ju på stress över att ha aktiviteter sen och sen och sen. Nu menar jag inte att hon inte ska aktiveras, för det ska hon. Men i nuet måste vi fokusera på det vi gör, och vara engagerade i det, så nuet blir intressant för Sandra hela tiden. Hon måste få kontroll i nuet, och inte behöva stressa upp sig över sen. Ja, det är klart att hon behöver veta lite vad som väntar, men det räcker med att svara på det hon behöver veta. Inte på allt hon frågar…

Det är nog bara när vi ska göra något utöver vår vanliga vardag som hon behöver ett schema. Eller faktiskt bara papper och penna, och ett seriesamtal.

Om vi ska kunna engagera oss i det vi gör, och följa Sandra utifrån det, så kan vi inte ha ett schema med andra aktiviteter som stör och bryter mitt i det vi gör, om ni förstår vad jag menar. Det är också svårare att följa Sandras dagsform om vi har bestämt vad vi ska göra hela tiden. Faktum är att Sandra är mer aktiv när vi utgår från henne i nuet, utan förutbestämda aktiviteter som hon ändå inte vill göra.

Vad som däremot är jätteviktigt för Sandra, och det hon har mest koll på varje dag, är tavlan ”Vem gör vad”. Och där står ju den information som hon behöver för att vara lugn.

Tavlan säger vem som sätter på timstocken och hjälper Sandra på morgonen,
vilka som äter, vem som duschar och har kvällsrutinerna, vem borstar tänderna
och nattar, och vem sover och ev hjälper henne på natten.

Och lugn har hon varit hittills med den här stora förändringen. (Förutom en släng av trött-sjuka, som troligen mest beror på andra intryck den senaste veckan). På dom fasta stunder då vi förut på ett eller annat sätt har jobbat med schemat, tillsammans med Sandra, har vi istället lagt fokus på tavlan. Eftersom hon har varit nöjd med det, så tyder det på att hon inte behöver någon annan information.

Hon har haft ett schema som jag har trott gett henne lugn, men som har varit för svårt för henne så det istället har stressat. På tok för mycket information som hon inte alls har behövt, även om vi har trott det på hennes reaktion. Hon har inte förstått schemat, hon har lärt sig det utantill. Schemat har bara varit en rutin. (Förutom när hon gick i skolan då det hade en funktion).
.

söndag 20 maj 2018

Framgångar


Sist skrev jag om att minska kraven i brytningarna, och föra över kontrollen till Sandra. Idag kommer ett exempel på hur Sandra kunde be om hjälp, och samspela, bara genom att vi ändrade vårt sätt att finnas för henne.


Sandra är i en pusselperiod nu. Hon har sällskap nästan hela tiden, men behöver ibland vara ifred en stund. När hon vill ha sällskap kommer en liten suck eller ett knappt hörbart litet stön.

Jag går in och frågar ”Vad ska jag leta efter för bitar?” (Ibland vill Sandra ha hjälp att hitta kantbitarna, och ibland bitarna som hör till nåt speciellt motiv på hennes pussel).

När jag ställer den frågan till Sandra så ställer jag samtidigt ett krav som är över hennes förmåga. Eftersom hon har så svårt att be om hjälp och inte kan tala om vad hon vill när hon känner ett krav, så blir det lätt en låsning istället (som vissa dagar och i vissa situationer kan leda till utbrott).

Jag hjälper henne då, förstås. Så jag kanske frågar ”Ska jag hitta kantbitarna åt dig?” och för det mesta skjuter då Sandra över alla pusselbitar till mig, vilket betyder ”Ja”.


Efter utbildningsdagarna insåg jag att jag, både ställer för höga krav, och inte låter Sandra utvecklas, när jag frågar vad hon vill ha hjälp med. Så efter handledningen provade jag det vi lärt oss.

Sandra suckar och jag går dit. Sätter mig i soffan och säger ”Du vill något, jag hjälper dig”.

Det ställer inga krav på Sandra, och minskar hennes stress och det gör att hon inte låser sig, samtidigt som hon känner mitt stöd. Så hon ber mig leta efter kantbitarna. Små, små finjusteringar i mitt förhållningssätt som leder till en närmast magisk framgång.

Samtidigt är jag fullt medveten om att det kan vara Sandras egna dagsform som påverkar, eller åtminstone bidrar till framgångarna. Det är för tidigt att veta hur stor skillnad det gör, men skillnad gör det.

Sen hände det ännu mer fantastiska saker på samma dag. Man får absolut inte röra Sandras pussel, mer än att hjälpa henne hitta bitar om hon vill ha hjälp. Råkar man lägga en bit på rätt plats åt henne så blir hon antingen arg och slår och skriker en stund, eller så blir hon bara lite irriterad, tar bort biten och lägger den rätt själv. Men att sitta bredvid med ett eget pussel går bra.


Efter handledningen fick vi en hel del tips på hur man kan tänka för att utveckla leken. I små steg, och på Sandras villkor.

Assistenten och Sandra satt och pusslade med varsitt pussel, och assistenten la några bitar från sitt pussel så Sandra kunde se dom ordentligt. Bitar som tydligt passade ihop. Tanken var att väcka Sandras nyfikenhet och att hon hade möjlighet att ta initiativet och lägga ihop bitarna. Det gjorde hon också och vips hade dom ett samspel att bygga vidare på.

Assistenten berättade det för mig, så när det var min tur att pussla med Sandra, och jag såg att hon hade koll på mitt pussel, så sa jag ”Vill du hjälpa mig?” och så vred jag pusslet åt hennes håll. Plötsligt pusslade vi båda, på samma pussel! Sandra accepterade att jag la bitar och vi hjälptes åt.

När pusslet var klart frågade jag om vi skulle lägga hennes pussel tillsammans. Det skulle vi, och jag fick lägga bitar på rätt plats i hennes pussel utan att hon blev irriterad och gjorde om det.

Det känns magiskt och jag blev så glad att jag nästan fick tårar i ögonen. Det känns som vi kan gå hur långt som helst, bara vi låter Sandra styra och hålla farten. Vi får prova oss fram i vårt nya tänk lite, och det kräver övning.

-Ge kontrollen till Sandra.
-Var en hjälpare.
-Utmana i små steg, med utgångspunkt från Sandra i nuet.

Nästa inlägg kommer handla om schemats varande eller icke varande. Må så gott.


.

lördag 19 maj 2018

Magi


Jag vill börja med att tacka för att några fortfarande följer min blogg, trots att jag inte har orken riktigt just nu (men kanske är den på väg tillbaks igen). Stort tack till er som kommenterar och ett extra tack till Annika för din fina kommentar. Och som svar på den så kan jag nog lova att jag kommer skriva mer om vår positiva utveckling från nu.


Det känns nytt och spännande med son-rise, och jag har fått ny energi. Vi (eller mest jag, faktiskt) hade liksom fastnat i ett tänk och det kändes ganska hopplöst med alla låsningar och utbrott. När man inte har någon idé alls om lösningar så blir det ju tungt. Men nu tror vi att vi har fått rätt hjälp, och med det mer energi och det i sin tur leder till mer att skriva om. Sånt som jag vill att den här bloggen ska handla mest om, nämligen lösningar, glädje och framsteg.

Det var riktigt roligt att få göra något annat med assistenten. Att åka på en jättebra föreläsning ena dagen, och sen få handledning av assistansbolaget andra dagen. Det gav oss många tankeställare, aha-upplevelser, energi och glädje. Så när det var dags att jobba igen, så kom känslan av det hopplösa tillbaks. Hur i hela friden skulle vi föra över det vi lärt oss i praktiken?

För vi såg ju en hel del orsaker till Sandras stress, och förstod att vi ställde för höga krav. Samtidigt tänkte vi att vi ju nästan inte hade några krav. Vad ska vi ta bort när vi i stort sett redan har en kravlös vardag runt Sandra. Saker hon måste göra för att överleva kan vi ju inte ta bort…

Men så började vi syna vardagen ordentligt i sömmarna. Och upptäckte att den var full av krav som överskred Sandras förmåga. Brytningarna är absolut svårast för henne och där blev det nästan alltid låsningar. Vad beror det på och vad är det egentligen vi förmedlar till Sandra. Hur får vi henne från en aktivitet till en annan?


Första dagen, på föreläsningen, insåg vi (med fasa) att Sandras låsningar (och utbrott) berodde på hög stress och (för henne) höga krav.

Andra dagen, på handledningen, lärde vi oss ett förhållningssätt som tar bort kraven. Som ger Sandra kontroll över situationen så hennes stress minskar.

Sen testade vi det i praktiken…

Nu beror väl inte allt på det vi lärt oss, men det hade säkert betydelse. Att Sandra sen verkar må lite bättre över lag just nu, gjorde att vi fick en fantastisk dag, och ännu mer energi. Det kändes nästan lite magiskt, faktiskt.

Under handledningen satte vi upp några mål att jobba mot. Det allra första är att få bort, eller åtminstone minska stressen rejält. Sen ska vi, i små steg, genom att väva in utmaningar i leken, träna på flexibilitet och att kunna be om hjälp. Dom två svåraste bitarna som ställer till det mest för Sandra i vardagen.

Vi var väl lite osäkra efter utbildningsdagarna och visste inte riktigt hur vi skulle göra för att minska kraven. Och skulle dom konkreta tips vi fått verkligen funka på Sandra? Det är så små detaljer vi pratar om, men som kan göra väldigt stor skillnad. Det kan handla om samma budskap från oss, men som kan ställa olika höga krav på Sandra beroende på hur vi säger och/eller hur vi står. Bara att vara medveten om det hjälper ju till, och sen måste vi som jobbar träna. Det är sååå lätt att ställa för höga krav utan att tänka sig för.


Jag kommer skriva fler exempel framöver, för det hände många spännande framgångar redan första dagen. Men en sak intaget.

Det allra första vi gjorde annorlunda var att ge Sandra kontrollen i brytningarna. Ett exempel på det:

Vi är ute och Sandra blåser såpbubblor. Hon vill göra det ”hela tiden” och det är svårt att få in henne. Vår lösning på det har varit att förbereda henne, vilket har funkat ganska bra för det mesta.

Vi säger då ”Nu får du blåsa fem gånger till, sen går vi in” och sen hjälper vi Sandra att räkna så hon blåser fem gånger. Är hon lugn och mår bra så är det oftast inga problem för henne att avsluta då. Det kan bli små protester och kanske nån liten låsning ibland. Det kan också bli svårt och större utbrott vissa gånger, även om det inte händer så ofta om vi förberett henne ordentligt.

Men det är vi som har kontrollen och det är vi som bestämmer…


Efter utbildningsdagarna testade vi att föra över kontrollen till Sandra. Vi sa ”Nu går vi in, kom när du är klar” och sen ställde vi upp dom dörrar som passeras på vägen in, och gick före. Vi hann knappt in, så kom en strålande glad tjej efter oss.

Samma förhållningssätt kan vi använda i fler brytningar. Vi kan lämna över kontrollen till Sandra och säga åt henne att avsluta när hon själv är redo. Då tar vi bort kraven hon känner när vi väntar på henne. Utan krav, inga låsningar och mycket lättare för Sandra att byta från en aktivitet till en annan. När hon själv är redo.
.

torsdag 17 maj 2018

En massa klokskap


Nu har vi fått en massa nya infallsvinklar på dom problem vi har. Det har varit två mycket innehållsrika och roliga dagar som gett energi och spännande insikter. Jag har saknat stöd utifrån sen skolan slutade så det är väldigt skönt att äntligen få det nu, måste jag säga. (Och lite nya vinklar som inte är ”skola-inriktade”). För det behövs om det ska ha en chans att fungera för Sandra, och oss som jobbar. Vi har haft många jobbiga låsningar och utbrott på sistone, och tyckt att vi liksom inte kan ta bort mer krav. (Att ta bort krav är inte detsamma som att ta bort alla aktiviteter, men det gäller ju att hitta rätt anpassningar så aktiviteterna inte blir kravfyllda).

Vi började med en föreläsning i tisdags, som handlade om autismspecifik kompetens. Den var jättebra, och gav oss en hel del tankar om stress, krav och Sandras mående. När vi började tänka till ordentligt så upptäckte vi en hel del krav som Sandra utsätts för, och som, just nu, är över hennes förmåga. Så vi måste backa och vänta in henne, för vi ligger för långt fram och det vi gör är för svårt för henne just nu. Skynda långsamt är vad som gäller om vi ska nå framgång.


Kanhända att det faktiskt är hennes stress som gör att hon hela tiden måste ha att göra, och veta vad vi ska göra sen, och sen, och sen. Så vi ska börja med att ta bort det och ”bara” göra det vi gör. Inte nåt annat sen och sen och sen… Så får vi se om hon slutar tjata (stressa) över det när hon förstår att vi inte ska göra en massa ”sen” hela tiden.

När den här bilden kom upp…


…och vi insåg att Sandra har klättrat till steg fyra (explosiv) och ibland snuddar vid steg fem (utagerande) så kändes det ju inte så bra, precis. Men vi är glada att vi nu får hjälp att hjälpa henne ner för trappan igen. Hon måste få kontroll så hennes stress minskas, det blir vårt allra första mål.

Igår hade vi en introduktion i son-rise, det är något som vi tror på. Vi har väl alltid jobbat lite så med Sandra, utan att veta att det finns en metod och massor att lära sig. Det går kort ut på att vi som jobbar tar oss till Sandras nivå och intressen, och utgår därifrån. Det är ganska självklart för oss att göra så, men vi har inte lärt oss hur man genom den metoden faktiskt kan utveckla och övervinna svårigheter. Ja, inte mer än det sunda förnuft vi använt oss av hittills, och som räckt ganska långt, trots allt.

Att försöka dra med sig Sandra in i vår värld fungerar ju inte, så det har vi aldrig försökt. Vi har alltid lagt oss lite bakom och stöttat henne framåt i utvecklingen. Det är det enda som fungerar om det ska bli framsteg.

Igår pratade vi mycket om känsla. Vad händer i mig när Sandra får en låsning, och hur kan jag öva på att hitta ett lugn i situationen så jag inte smittar Sandra med min stress? Jätteintressant och en hel del aha-upplevelser. Jag är ganska bra på att vara neutral, och reagera på ett sätt som oftast lugnar Sandra, men jag blir (efter diagnosen utmattningssyndrom) väldigt stressad när hon får en låsning, eller är gnällig. Där har jag en del att jobba med.

Det vi ska träna på med Sandra, när vi fått ner hennes stressnivå och hon är redo, är att be om hjälp och att vara mer flexibel. Det kommer vi att öva genom lek i det som intresserar Sandra. Dom här sakerna har det övats på i alla år, mer eller mindre. Särskilt i första skolan tränade dom på det, fast med en helt annan metod och utan någon som helst framgång. Så det ska bli både roligt och spännande att börja träna oss själva i det här förhållningssättet.

Det handlar aldrig om att tvinga eller ”träna” (traggla samma sak om och om igen…) utan det handlar om att locka och utmana i små steg när Sandra själv är redo för, och nyfiken på det.

När vi som jobbar känner oss trygga och förstår det på riktigt så är jag ganska övertygad om att det kommer ge effekt. Ännu känns det nytt och lite osäkert, men jag tror att vi kommer på hur vi ska göra tillsammans med Sandra när vi nu börjar tänka lite mer medvetet på dom här sakerna.

Vi fick också en jobb-dator som vi ska använda till att skriva anteckningar och dela filmer i. Sen kan vi enkelt bolla med varandra och assistansbolaget för att kunna jobba vidare. Vi ska få en jobb-mobil som vi kan använda till att filma olika situationer med. Hur bra som helst, för oj vad man ser mycket på film som man inte är medveten om i stunden.

Slutligen tack för kommentarer jag får. Mette undrar vad som fick mig att börja censurera ansiktet på Sandra (och andra som är med i min blogg). Dels var det när livet blev jobbigt och jag kände att mitt fokus låg mer på att stångas och bli förbannad på ”förståsigpåare som inte fattade nåt” än det jag egentligen ville skriva om, nämligen det positiva. Men det började också kännas fel att lägga ut bilder på Sandra när jag faktiskt inte kunde få tillåtelse av henne att göra det. Det kändes som en kränkning mot henne, helt enkelt.

Jag undviker att lägga ut bilder på andra öht nu, eftersom det är enklare att skriva om situationer om det är mer anonymt. För situationer kan vi lära oss mycket av och det vill jag förmedla, men jag är aldrig ute efter att skuldbelägga någon (även om jag blivit förbannad ibland). Alla gör vi vårt bästa utifrån dom redskap vi har, men att lära sig av saker som o-funkar får oss att utvecklas.

Må gott och tack till er trogna som kikar in då och då trots att ork och tid för bloggen ligger lite på is för tillfället.
.

fredag 11 maj 2018

Hotellkomplex


Nu är projektet färdigt med hotell, restaurang och pool till alla insekter som vill flytta in. Sandra fick börja restaurangfixandet med att köra jordsäckar på pirran. Pirran har hon kört många gånger med diverse uppdrag som Göran har gett henne när hon har varit ute och behövt röra sig lite, så den kan hon hantera bra. Jorden var tung, men Sandra kämpade på och det blev några vändor.


Sen fick hon ösa jord i lådan som var förberedd.


Dagen efter gick vi till affären och Sandra satt i sin rullstol. Affärer är ju svårt för henne, men om man väljer ställen som är lugna och tider då nästan ingen annan handlar, så går det oftast väldigt bra. Vi är ju två assistenter, så ifall det inte går kan den ena avsluta köpet medan den andra flyr fältet med Sandra.

Den här gången var det väldigt lugnt så hon klarade den lilla väntan när jag betalade och assistenten packade ner blommorna som Sandra själv hade valt. Förutom blommor ville hon absolut ha en tomatplanta och det fick hon förstås.

En mycket stolt tjej hade blomsterpåsarna i sitt knä på vägen hem. Hon provsmakade en tomat också och var mer än nöjd.


Väl hemma fick hon plantera sina blommor och frön som hon köpt, och det klarade hon fint med rätt hjälp (även om vi fick rätta till lite i efterhand).


Sen skulle det vattnas.


En liten pool fylldes med vatten till alla insekter, fåglar och igelkottar som vill bada eller dricka.


Vi gjorde två skyltar som Sandra satte upp vid sitt fina hotell och nu är det klart. Vi hoppas på många gäster i sommar.



En strålande glad tjej som ”kan själv” när anpassningar, vägledningar och förberedelser är rätt.
.

lördag 5 maj 2018

Hotellbygge


Assistenten fick en rolig idé som det blev ett projekt av. Det är så kul att Sandra får lite ordentliga aktiviteter, som går att både anpassa och utveckla. Riktigt lyckat blev det, och än är det inte klart. Det är inte så lätt att hitta på nya utmaningar som håller Sandras intresse vid liv, så lite mer ordentliga projekt är jätteskoj.

Men det kräver sin förberedelse om Sandra sen ska kunna göra så mycket som möjligt ”själv”. Så det var tur att vi var tre som kunde hjälpas åt när förberedelserna gjordes. Sånt här kan Sandra inte få göra om hon inte har dubbelbemanning i framtiden, så vi får väl passa på… Göran jobbade inte, men fick rycka in vid ett par låsningar, annars hade inte assistenten hunnit förbereda aktiviteten så den blev ”Sandra-anpassad”.


Att skruva i och ur skruvar med en skruvdragare har Sandra övat på många gånger tillsammans med Göran. Det tycker hon är roligt, så vi visste att hon fixade det. Men att skruva fast skruvar i ett bygge är inte riktigt samma sak, så det var lite spännande att se hur det skulle gå.


Men med bra vägledning av assistenten så tog det inte så lång stund innan Sandra förstod hur hon skulle göra. Assistenten hade förberett så skruvarna satt fast på sina platser, sen var det ”bara” för Sandra att skruva i dom. Sånt här gör henne så stolt. Lite på gränsen till för svårt, men så hon ändå fixar det.


Och fixar man att skruva med en skruvdragare, så är steget till att borra med den inte så långt. Även om det inte blev några direkta hål av borrandet, för det var lite svårt. Men syftet var inte att det skulle bli hål, utan att Sandra skulle kunna själv och bli nöjd. Hålen fixade assistenten till senare, när Sandra var inne. Det vet hon inget om, utan i hennes värld är det hon som har borrat hål själv.


Vi har också plockat material till hotellet när vi har varit på promenad i skogen. Eller, skog och skog, vi måste komma fram med rullstolen, så nån skog är det inte, men tillräckligt med träd för att hitta både kottar och pinnar.


Sandra fyllde det fina hotellet med det hon plockat.


Sen kånkade hon både hotell och stubbar till sin plats i trädgården. Visst blev det fint?!


Nästa projekt blir att fixa lite mat till insekterna, så dom ska trivas i sitt hotell. Sen hoppas vi att vi ska få se lite gäster där i sommar.
.