Jag tar det igen

Tack till Anonym för din kommentar (efter det HÄR inlägget):

Att hyra gympasal i våran kommun kostar kring 100 kr per timme, hör man med dom kanske man t.om. kan hyra gratis. Det finns dubbelcyklar för vuxna också, inte endast för barn. Det finns varmvattenbassäng som man kan få använda om man får remiss för det. Det kostar ingenting. Privatlektion för ridning kostar cirka 300 kr för 30 minuter.

Jag vet inte om syftet var att tala om för mig att det finns alternativ, eller att berätta att det fungerar i din kommun. Du skrev inte vilken kommun du menar, men det är ju bra att det finns ställen där det tycks fungera. Sen är jag inte helt säker på om du har tagit reda på hur det skulle fungera med dom särskilda anpassningar som krävs.

Hursomhelst, som jag skrev i inlägget så har jag försökt hyra en gymnastiksal till samma pris som det kostar för andra att delta i någon form av aktivitet där man är fler i samma gymnastiksal. Jag orkade inte fortsätta leta eftersom ingen verkade ha ansvar över just det. Nu är det inte aktuellt längre, då vi inte kan börja med aktiviteter som är beroende av oss föräldrar. Det var skillnad när Sandra var liten och vi hade ett naturligt föräldraansvar, men som sagt, det fanns inget då heller.

Nej, i vår region finns det inga sådana cyklar för vuxna. Iallafall inte när jag frågade för ca ett år sedan. Nu tänker vi väl att det får bli hennes framtida gruppbostad som får ansvara för dom större aktiviteterna.

Remiss till ridning eller bassäng fick inte Sandra när jag ansökte om det, som jag också skrev i inlägget, eftersom hennes funktionshinder inte var tillräckligt fysiskt. Det ansökte jag om när hon var yngre, nu tror jag ju att det är ännu svårare, eftersom det har dragits in resurser i området. Dessutom handlar det mesta om att barn ska må bra. Vuxna med funktionshinder räknas liksom inte in i samhället. Jag orkar inte heller ta tag i nåt utöver vår vardag, eftersom vi nätt och jämt har nästan över ytan här hemma.

Privatlektion på ridskolan här är på en timme och kostar 650:- (= 2600:- i månaden). Då ingår en ridlärare, men inte också en pedagog som kan hantera Sandra.

Eftersom jag ringde och pratade med dom när Sandra var liten så kan jag säga med bestämdhet att dom inte kunde ta emot henne, trots att jag som förälder på den tiden kunde agera "pedagog". Dom sa till mig att Sandra inte var välkommen. Det är inte bara att ta privatlektioner hursomhelst och tro att det ska fungera. Och nu är Sandra vuxen och vi måste göra oss oberoende, så nu är det inte aktuellt med någonting där vi föräldrar måste medverka längre. Det får bli hennes personal som planerar bra aktiviteter i framtiden. Det måste dessutom vara aktiviteter som hon har råd med, dvs gratis.

.

Falla tillbaka och börja om

Jag vet inte hur många ”inlägg” jag skriver som jag raderar igen. Jag är van att skrivandet går av sig själv, men nu börjar jag en mening och ibland skriver jag ett helt stycke eller t.o.m. ett helt inlägg. Men mitt i allt vet jag inte vad jag svamlar om. Jag får inte ihop det, utan raderar allt och börjar på nåt annat en annan dag. Vissa utkast ligger länge i Word där jag bearbetar och skriver om, justerar och ändrar. Tillslut tycker jag att det får duga och då publicerar jag det. Ja, det är iallafall orsaken till att det går ett tag mellan inläggen.

Hursomhelst så tänkte jag försöka skriva om konsekvenser som man måste se upp med, och som gör det svårt för personal som inte har tillräcklig kompetens och personkännedom. För att Sandra ska utvecklas framåt (och inte bakåt…) krävs det ett väldigt stort engagemang, på rätt sätt. Det är något som bara utvalda lärare i skolan har klarat av genom åren.

Som nu när Sandra har en rejäl svacka. Det är många saker som hon kunde när hon mådde bra, men som hon inte kan nu. Vi måste ju såklart hjälpa henne med det hon inte kan, trots att hon kan i vanliga fall. Man kan aldrig någonsin kräva mer av någon än vad den personen har förmåga att klara av. Och för dom flesta är det ju beroende av dagsformen, vad man klarar och inte.

För Sandra, och många andra som har autism, beror det ännu mer på dagsformen. Vi andra kan ju liksom skärpa till oss, och klara saker även om vi inte är på topp. När vi förstår att det är bättre att vi gör, än att vi låter bli. Sandra förstår inte konsekvenserna av att sluta försöka gå. Eller låta bli att äta, dricka, ta medicin, vila, tvätta sig eller använda vantar när det är 20 minusgrader. Eller vadsomhelst som man gör för att man förstår sina behov. Det är alltid vi runt Sandra som måste anpassa efter hur hon mår, så viktigheter blir gjorda. Hela tiden.

Hon gör inte saker av sig själv, nämligen. Hon säger inte ”kan själv” och gör, även om hon i vissa fall skulle kunna själv. Det räcker inte med kroppens signaler för att få henne att göra något av sig själv. Hon ber inte ens om hjälp, eller ropar på oss. Är vi där och hjälper henne, så är det så det ska vara i hennes värld, hon vet inget annat. Vill vi att hon ska lära sig själv, så är det vi som måste ge henne förutsättningarna, och sen gå undan om hon har förmågan.

Hon tar inte kommandot själv, och för att se förmågorna och ge rätt verktyg så måste vi runt henne ha stor personkännedom och fingertoppskänsla. Att på rätt sätt, vid exakt rätt tillfälle, låta henne återta sina förmågor är jätteviktigt om hon ska få vara delaktig i sitt eget liv i den mån hon kan det.

Det är ju enklare att hjälpa henne, för det är jättesvårt att få henne att göra själv, om man inte vet hur man ska göra. Det handlar om timing, tonfall, krav, andra störningsmoment, egen närvaro/frånvaro och en hel massa små, små detaljer som utomstående inte ens lägger märke till.

Hjälper vi för mycket kan hon tillslut ingenting och blir uttråkad. Hjälper vi för lite blir kraven för höga. Är hon på väg att klara något själv, och man råkar visa sig för tidigt, så kan hon inte mer. Kan hon inte, och man väntar för länge, så blir hon orolig och rädd. Alla alternativen leder till låsningar och utbrott. Och glöm inte dagsformen som gör det näst intill omöjligt att räkna ut vilka dagar hon kan vad... Vi som känner henne mycket väl kan oftast se och höra på vilken nivå vi ska lägga hjälpen.

När Sandra inte kan gå, så måste vi hjälpa henne att förflytta sig. Vi måste också vara otroligt lyhörda på minsta tecken till bättring, så vi kan ”pusha” henne att försöka själv, innan det blir en vana som är svårare att bryta.

Nu har Sandra haft väldigt svårt i trapporna en längre tid, så vi vet inte om det är någon tappad förmåga, eller ”bara” har blivit en vana så hon tror att hon måste ha den hjälp hon behövt under den senaste tiden. Så fort hon ska göra något nu, så försöker vi ”pusha” lagom mycket, och vid rätt tillfälle, för att hon inte ska sluta med alla sina förmågor. Men vi vet inte om hon har förmågan, om den återkommer eller om den är borta för alltid.

Vissa dagar är bättre. Då går hon med på att försöka lite själv. Vi börjar hoppas att det ska vända, och så kommer ett bakslag. Det har suttit i länge den här gången. Hon har väldigt svårt att gå öht just nu, och det började väl på allvar någon gång i våras.

Jag hoppas, och vill tro, att ostadigheten beror på saknad struktur här hemma. För isåfall kommer förmågorna tillbaks om hon får bo på ett sådant boende som vi ansökt om. Med kompetent personal och bra sysselsättning. Det är hemskt att veta hur hon har mått när livet var rätt anpassat, och att inte räcka till för att ge henne det hon behöver.

Men vi vet ju inte med säkerhet vad svårigheterna med rörelseförmågan beror på. I värsta fall är det något annat, som sakta försämrar henne. Det känns oroligt, faktiskt. Jag tänker mer och mer på en ny utredning, men vem ska göra en sån? Det måste ju vara en läkare som kan se vad som är autism, och vad som inte är det. Det är inte bara att gå till vc och försöka förklara.

Det var ju inget roligt inlägg det här, men det är som det är just nu. Oroligt.

.

Pepp

Luften gick nog ur mig lite, tror jag. Efter att jag fått förklaringen på handläggarens utredning, och faktiskt känner hopp om framtiden, så slappnade jag ju av en hel del. Det var som att jag blev helt matt och tom på nåt sätt.

Sen dök det upp lite andra orosmoln som påverkar mer än vad dom nog hade gjort om jag varit lite stabilare just nu. Men hjärnan slutar fungera och då åker tankarna på sina egna banor, verkar det som.

Nåja, det är inget jag vill skriva om här, just nu iallafall. Förutom tröttheten så har jag tagit lite tag i mig själv, kan man säga. Jag har ju fått s.k. kronisk värk, även om den är ganska lindrig för det mesta. Det kommer lite i skov, och däremellan är det ganska ok. Jag har hursomhelst inte lagt någon energi på det. Förrän nu.

Men jag har ju planer för framtiden, och när Sandra har flyttat så vill jag vara redo att söka annat jobb. Eftersom jag är barnskötare så kan det ju vara sådana jobb som jag kommer ha enklast att få. Då måste jag ju kunna röra mig lite bättre än jag kan nu.

Faktum är att för mycket stillasittande ihop med mina överrörliga leder inte har varit någon vidare bra kombo… Jag behöver få lite muskler, helt enkelt. Eller, enkelt är det ju inte eftersom jag tycker det är så tråkigt och har väldigt svårt att ta tag i just den biten. Jag ger liksom upp redan innan jag har börjat, för jag vet att jag inte orkar.

Men det finns så bra hjälp att få, vi bor i ett fantastiskt land med så fint stöd om man vill ha det. Jag måste bara säga det! Jag ringde VC och fick en läkartid ganska omgående. Efter undersökningen tyckte läkaren att det nog är bra att börja med sjukgymnastik, och det är ju bara att hålla med. Jag ville bli kallad, eftersom jag vet att det inte blir av om jag ska ringa och boka tid själv. Sagt och gjort, det kom en kallelse och jag gick dit.

Förklarade både fysiskt och psykiskt, och att jag fattar att jag måste och att jag måste vilja själv, men att jag inte har så mycket energi som krävs… Alltså en sådan gullig och förstående sjukgymnast, så jag trodde ett tag att jag skulle börja gråta där och då.

Jag är nu inbokad på personlig gym-träning via sjukgymnastiken en gång i veckan i 12 veckor och ska även boka tid på ett vanligt gym där jag kan träna samma saker på egen hand. Jag tycker fortfarande att det är tråkigt, men inser ju att det här ändå är min chans att må bättre och kunna sköta ett jobb framöver. Jag har ju varit mer vältränad förut så jag vet att det kommer bli roligare när orken börjar komma. Det är nu det är skittufft, men jag ska bannemej göra det ändå! Värre saker finns det ju att utsättas för.

Wish me luck

.

Planterings-planering

Äntligen har Sandra mått lite bättre ett par dagar, även om hon är långt ifrån pigg. Det blir ju lätt en ond cirkel också, när hon är trött. För hon blir ännu tröttare av att inte göra nånting.

Jag hade ju tänkt att vi skulle ta itu med hennes lilla ”insekts-restaurang” och i förra veckan rensade Göran och Sandra bort förra årets vissna ”matrester” (före detta blommor). Eller, det var nog faktiskt mest Göran som jobbade, och Sandra tittade på. Det blir lätt så när hon är trött, men hon var med iallafall.

Igår tog vi en prommis med ”Rolle” (som rullatorn nu är döpt till) för att köpa lite nya blommor. Det gick väl sådär, men en blomma hittade vi iallafall. Jag hade ju tänkt att Sandra skulle få välja, men det fanns inte några valmöjligheter, tyvärr. Å andra sidan kanske det var bra, eftersom det tar mer energi av henne om hon ska välja.

Det var en kund i affären som var klar i kassan när vi kom dit. Vi behövde inte köa, men Sandra såg att hon stod där framme. Samtidigt kom det en expedit bakom henne och höll på att packa upp några kartonger. Det räckte för att göra Sandra trängt och hon började skrika. Då är det bra att vara två, så en kan gå därifrån med henne.

Sen körde hon stolt hem blomman med Rolle. Vi får väl gå och köpa fler blommor en annan dag. Huvudsyftet med allt var ju att hon skulle röra lite på sig, och det gjorde hon ju. Jag hann knappt fota.

Rolle är verkligen ett bra hjälpmedel, även om rullstolen hade varit tryggare i affären. Nu löste det sig bra ändå, och jag tror stressen hon kände rann av henne ganska fort när hon kunde köra hem sin egna blomma själv.

Här kan ni läsa om förra årets roliga projekt. Det är stor skillnad på hennes mående då och nu, även om hon inte mådde så bra då heller. Hon klarade betydligt mer än hon gör nu. Tyvärr kan vi konstatera att hennes mående försämras varje gång jag släpper taget och andra ska ta över utan mig. Förra våren började vi ta in externa assistenter igen (och vi saknar ju en av dom bästa, den fina som snickrade med Sandra).

Nåja, det är ju ett avslutat kapitel nu. Väl hemma fick hon mer motion då hon skulle plantera blomman och lite frön, som vi också köpte. Eller, själva planteringen ”orkade hon inte” men hon fick gå runt huset och hämta vattenkannan som jag hade förberett.

Två omgångar med vattning blev det, eftersom jag inte kunde fylla kannan för mycket. Och eftersom hon fick lite extra rörelse på det viset. Rolle var en perfekt hjälpreda och gjorde det hela tillräckligt roligt för att damen skulle ”orka” (ha lust).

Det är så bra, för Sandra måste gå runt hela huset med Rolle när hon ska hämta vattenkannan, medan jag kan ta trappan och hinner förbereda innan hon kommer. Vi har dessutom två kannor, så Sandra inte behöver vänta.

Men sen tog både ork och lust slut. Mest orken, tror jag. På eftermiddagen ville hon inte göra nånting annat än att se film och jag såg på henne att förmiddagens utflykt tog på krafterna. Men nöjd var hon, och det är huvudsaken.

Annelie frågade om vi la in egen sill till påsk, men vi nöjde oss med köpt. Vi köper det mesta nuförtiden (av tids- och ork-brist) men till jul brukar vi lägga in egen sill, för den är ju godast.

Må så gott.

.

Lagom kul

Först tack till Annika för kommentaren. Vad roligt att du fortfarande läser, trots att min ork inte funnits/finns. Jag börjar få tillbaks lite energi och glädje igen, men kommer inte uppdatera här varje dag, som tidigare. Jag ställer inga krav på mig själv när det gäller bloggen, utan skriver när jag har nåt att skriva om. Det är mycket svårare att få till något läsbart fortfarande, men har jag något att berätta så går det lite lättare. Jag som aldrig haft problem med det förut, utan tvärtom så har det gått av sig själv när jag väl börjat skriva.

Så svar på din fråga, visst var det en gris som fick följa med på premiärturen med rollatorn 😊

Rollatorn ja, det var en riktig hit. Sandra tycker det är jättekul, och har fått en hel del motion med den. Vi får påminna oss om att inte köra på för mycket, men vi är förstås glada över att hon är positiv, och vill. Det hade varit svårare om det varit tvärtom. Att skynda långsamt är bäst, och håller längst.

Ett par lite längre promenader med ärenden har det blivit än så länge. Vi har ju turen att ha nära till allt och bor på en liten ort med lite folk. Iallafall om vi väljer våra tillfällen att gå iväg på. Hon har bl.a. varit på Apoteket och fått köra hem lite grejor därifrån. Så en tur till återvinningen för att slänga lite av hennes klipp-rester. Hon har också varit utanför tomten och plockat pinnar.

Det är sån skillnad på hur hon klarar att röra sig, om det hon gör är tillräckligt roligt och motiverande. Är det inte det så kan hon i princip inte gå alls. Är det roliga och anpassade uppdrag så har man ett sjå att hinna med henne, faktiskt. Välbehövlig motion för fler av oss än Sandra 😅

Hemma på tomten (där vi är dom flesta dagarna, för att det inte ska bli för mycket intryck) finns det också små uppdrag att göra. Det kan vara att hon får en burk och kör runt huset för att plocka blommor i den, eller köra en soppåse till soptunnan. Eller, som här, hämta post. (Göran är med strax bakom henne).

Det är, som sagt, väldigt lätt att köra på för mycket med Sandra, och det leder bara till bakslag. Hon tycker oftast att allt är kul (iallafall om det är nytt, spännande och anpassat) och då vill hon mer än hon klarar och orkar. Det är alltid vi runt henne som måste hålla rätt balans på allt. Och det är bättre att ta det lite lugnare än tvärtom.

Men det är inte så lätt att hålla en lagom nivå alla gånger. Det krävs ju engagemang och fantasi från oss som ska anpassa rätt. Blir det för lite variation, eller för lätta uppdrag så tröttnar hon. Blir det för svårt tröttnar hon förstås också och varierar vi för mycket så blir hon för trött. Så det gäller att variera det enkla i all oändlighet…

Det kan också verka som hon vill saker, eller tycker det är roligt med vissa aktiviteter som egentligen stressar henne. Man måste känna henne väl för att kunna skilja på det, och läsa av henne rätt.

Det krävs en hel del fantasi för att aktivera damen lagom. Göran brukar vara påhittig och är duktig på att sysselsätta Sandra. Hon får ofta hjälpa honom att köra grejor på tomten, och behöver inga grejor köras så brukar han skapa dom behoven.

Nu har hon iallafall fått lite styrka i benen, vilket var vårt första mål. Då är det ju lättare att ta sig iväg på lite längre promenader, och veta att hon orkar gå hem igen. Bara vi väljer vägar och tider med minst risk att möta en massa folk eller andra störningsmoment.

Men igår däckade hon, trots vår försiktighet. Vi tror dock inte det blir trött-sjuka, utan bara väldigt trött. Vi fick planera om lördagens rutiner en del, så dom skulle hinnas med innan orken var helt slut. Det var en mycket blek tjej som fick nattas ett par timmar tidigare. Så idag blir det förmodligen en lugn ”återhämtningsdag” (Eller, troligtvis en "för trött för att vara vaken och för pigg för att sova-dag" med grinigt humör). Men sen har vi nya planer och uppdrag med rollatorn redo igen.

.

Roliga framsteg och oroliga bakslag

Fotspåren, med ärtpåsar, gick jättebra. Sandra tyckte det var roligt och när hon förstod vad hon skulle göra blev hon så nöjd att hon skrattade. Jag hade en egen ärtpåse och gick bredvid henne för att göra det hela extra tydligt, men jag väntade in Sandras egna tolkning först. Med lite vägledning.

Eftersom jag var osäker på om Sandra skulle fixa det, så gjorde jag banan ganska kort och använde bara dom enklaste bilderna. Ärtpåse under armen, under hakan och på huvudet. Den på huvudet fick hon ju hålla i, så den inte ramlade ner, eftersom Sandra behövde titta ner när hon skulle kliva på spåren. Just sånt kan hon bli arg över, när det blir svårt, men det gick jättebra. Det är ju viktigt att man visar att det är rätt, och inte kräver för mycket när det blir svårt. Som att hon inte klev på spåren när hon koncentrerade sig på ärtpåsen, t.ex. Huvudsaken hon följde vägen mot mål, liksom.

Det finns bilder med ärtpåse på axeln, på foten, och mellan knäna också, och med tanke på hur bra det gick, så kan vi nog variera/förlänga banan till nästa gång.

Jag har funderat en hel del på vad det är som gör det så svårt att hitta något anpassat åt Sandra. Varför har vi alltid känslan av att ”Det är inte för henne” och att hon liksom inte passar in någonstans? Sandra kan ju inte vara ensam med att ha väldigt stora anpassningsbehov?!

Jag är alltid livrädd för att hon ska bli fel bemött och ingen ska förstå varför hon kraschar. Att det ska gå som för en del andra som inte har passat in och som tillslut blir o-hanterbara. Det är inte många, men en är ju en för mycket, och Sandra ligger ju i den riskzonen. Än så länge är det bara några handplockade lärare från träningsskolan, och vi föräldrar, som har kunnat hantera henne rätt i längden. Det oroar.

Sånt här oroar.

Det som kan rädda Sandra är ju att hon inte är utåtagerande. Det betyder ju inte att hon mår bättre än dom som är det, när omgivningen inte är anpassad efter hennes behov. Jag är inte heller säker på att det betyder att hon aldrig kan bli utåtagerande. Vi har ju aldrig låtit det gå så långt. Vi kommer aldrig låta det gå så långt så länge vi har möjlighet att hindra det. Men det oroar, för vi kommer inte alltid att finnas.

Därför är det en sorg att Sandra inte passar in i dom mallar som erbjuds. Folk som inte är insatta har ingen aning om hur stor skillnad det är på ett fungerande liv och ett liv som inte fungerar för dom här individerna.

.

Plötsligt händer det

Jag måste ju berätta något helt fantastiskt. Igår ville Sandra kasta ärtpåsar igen, med dom nya bilderna jag gjorde. Hon tyckte det var jättekul.

Färgerna kan hon, så dom behöver man ju inte träna på, men jag brukar ändå bekräfta, eller fråga henne vilken färg hon ska ta, mest för att delta. Igår vände hon korten åt mitt håll, så jag skulle se vilken färg det var på dom! Alltså, det är helt otroligt fantastiskt! Att hon kom på det själv, och att hon förstod att hon måste vända bilden mot mig om jag ska se den. Vi har tränat på det vid andra tillfällen, men nu kom det helt av sig själv. Theory of mind, som är så svårt för många med autism.

Det blev ett sånt härligt samspel mellan oss, på Sandras initiativ. Hon visade mig bilden och jag sa färgen. ”Ja” konstaterade Sandra då, la bilden i burken och tog rätt ärtpåse. Det var liksom hon som tog kommandot, och jag hakade bara på. Annars är det ju vi som styr väldigt mycket. Vi försöker verkligen att inte styra, men det är sannerligen inte lätt när Sandra behöver vägledningen hela tiden. Så igår var ett enormt framsteg. Lycka.

Jag hade ju kunnat ställa till det lite, genom att svara fel färg. Sånt kan vi göra ibland för att testa vad som händer, Sandra brukar då rätta oss. Men det var inte riktigt läge för det igår, när hon tog det här initiativet. Hela hon blev så nöjd när jag svarade rätt, och då fick det vara så. En annan gång, när det invanda blir för vant, då ska jag testa att svara fel. Först ger det invanda trygghet, och sen brukar det bli tråkigt, och då passar det bra att busa lite med henne.

Jag tänkte också variera leken genom att sprida ut ärtpåsarna lite mer. Men, som sagt, först invant och tryggt. Innan det blir tråkigt ändrar jag lite för att hålla det spännande och kul. Man måste skynda långsamt, annars blir det bara bakslag.

För nån vecka sen var det väldigt skört och gnälligt, och damen klarade inga större krav på livet. Nu vet vi inte riktigt vad orsaken var, det kan ju vara en formsvacka, eller vanligt dåligt mående som vi alla har ibland, men efter utflykten vände det. Inte bara humöret, utan utvecklingen också, vilket iofs hänger ihop. Men nu händer det sånt där som vi liksom blir överraskade av.

Skulle Sandra ha en anpassad vardag och ett stimulerande liv, så skulle hon må jättebra, och då skulle hon utvecklas mer, det är jag övertygad om. Vi gör mycket, men det räcker inte. Vi orkar ju bara hålla oss flytande, så utveckling och mående inte ska gå bakåt.

På tal om utflykten, vi är såå tacksamma över att Sandra fick möjlighet att uppleva den. Jag kan inte nog tacka för det, faktiskt. Sandra satt och berättade om det hon hade gjort och sen sa hon ”Det var en rolig utflykt” Ja, det var det verkligen. Tack!

.

Hjälp, tillit och bemötande

Sandra ville kasta ärtpåsar igår igen, så jag passade på att hitta på en variant med dom nya bilderna jag gjorde. Jag la ärtpåsarna i färgsorterade högar, och korten uppochner bredvid. Sen en burk med en skåra i, bredvid bilderna.

Sandra tog en bild och hämtade en ärtpåse i samma färg, stoppade ner bilden i burkens skåra och gick sen iväg och kastade ärtpåsen i rätt hål. 5 påsar av varje färg i fyra färger blev några vändor och Sandra tyckte det var roligt direkt. Kul.

För att kunna utveckla rörelsen, och få in mer motion, skulle vi behöva större utrymme. Men det får bli ett senare projekt, för nu måste energin räcka till att få ordning på allt annat som o-funkar. Vardag och bostad, t.ex. Och hur vi ska gå vidare med våra anpassningar.

När kommunen inte förstår behoven, och inte heller vill ta reda på dom, så är man riktigt tacksam över att ha ett assistansbolag som förstår. Kanske kan Sandra utredas genom assistansbolaget, och få en ordentlig ADL-bedömning? Det vore ju toppen, för då är det inte vi föräldrar som påstår behoven, utan då finns det underlag för dom. Sandra är aldrig utredd ordentligt sen hon fick sin diagnos när hon var 6 år. Med tanke på alla intyg som måste in vid alla ansökningar så känns det ju viktigt att styrka behoven.

Dessutom vet inte vi alla behov och lösningar, vi är ju bara föräldrar och inga experter. Vi känner Sandra bäst av alla, men vi kan inte autism bäst av alla. Dom kunskaperna måste kombineras om det ska bli bra. Om vi ska veta behoven och kunna göra rätt anpassningar, så krävs det en ordentlig utredning och vi behöver hjälp med det för att kunna gå vidare. För att Sandra ska få rätt stöd.

Om det visar sig att kommunen har rätt (vilket inte är så troligt) så är det ju jättebra. För då löser sig ju Sandras framtid direkt. Jag vill bara förtydliga att vi inte bråkar för att vi ska få rätt, och att Sandra ska ha massa resurser. Vi bråkar bara för att Sandra måste få rätt stöd. Med rätt stöd, så klarar hon mycket, det vet vi. Då går det inte åt lika mycket resurser i slutändan.

Men det kostar ju inte gratis med ordentliga utredningar precis, så vi håller tummarna.

På tal om rätt stöd. Det slog mig när vi var på utflykten häromdagen. Min vän gör som Göran och jag brukar göra, trots att hon inte känner Sandra jätteväl. Det är lite svårt att förklara, för det krävs fingertoppskänsla för att ställa lagom krav. Man måste vara medveten om vart gränsen går för att kunna utmana utan att det ska bli för svårt. Men Sandra kan väldigt mycket mer med personer som litar på att hon kan. Det gjorde min vän, och det gjorde även läraren i skolan som Sandra var på utflykt hos en gång i månaden. Och vi föräldrar. Särskilt Göran är duktig på det, faktiskt.

En av utflykterna till läraren då Sandra gick i skolan.
Här hämtar hon hö till hästarna.

Att låta Sandra ”göra själv” och låta henne lyckas, fast det kanske inte blir ”rätt” alla gånger, det får henne att växa och klara mer.

Med personer som inte litar på att hon kan, utan hellre gör sakerna åt henne, utvecklas hon inte utan blir istället uttråkad i längden.

Inte samma utflykt, men samma procedur.

Men att låta Sandra ”göra själv” kräver ordentlig förberedelse och bra planering om det är återkommande aktiviteter. Det som funkar bäst är att det är lite spontant, men vi som har ansvaret måste ha en plan och veta vad vi ska erbjuda. Hela tiden.

På utflykten i veckan hade min vän en plan, och talade tydligt om för Sandra vad som skulle ske genom att visa och låta henne delta. När en sak var klar gick dom direkt till nästa och Sandra hade fullt upp med roligheterna i nuet. Det enda jag behövde göra var att hjälpa Sandra med sånt som hon har svårt för, och förbereda henne om det var något jag visste brukar oroa. Sånt man inte vet om man inte känner Sandra ordentligt. Min vän checkade av med mig lite då och då för att se om nivån var lagom för Sandra, vilket den verkligen var. Stor eloge till min duktiga vän!

Men just det där, att visa Sandra att man litar på att hon ”kan själv” är lite magiskt. För det gör väldigt ofta att hon både kan och tycker det är roligt. Sen behöver inte resultatet bli bra alla gånger, huvudsaken Sandra är nöjd och tycker hon har klarat uppgiften. Viktigheter som måste ställas tillrätta kan man göra själv senare, när inte Sandra ser.

I stallet med skolan.

Det här har varit tydligt många gånger. När personer som inte litar på att Sandra kan själv jobbar med henne, så kan hon tillslut inte själv alls. Jag minns en gång när jag hade duschat henne, och hon skulle ta av sig badrocken. Hon stod där med armarna ut och väntade på att jag skulle ta av den.

Hjälp, tänkte jag. Hon går ju bakåt i utvecklingen om man inte hjälper henne framåt. Hela tiden! När Göran och jag hade tagit hand om duschrutinerna ett par dagar så tog Sandra av sig sin rock och hängde upp den på kroken själv.

Så viktigt med rätt bemötande, anpassning och vägledning hela, hela tiden!

.

Dagen-efter-groggy

Det var en tjej här, som tog en rejäl sovmorgon efter utflykten vi gjorde. Men i övrigt var hon ganska pigg, faktiskt. Och nöjd. Hon pratar så klart mycket om sina upplevelser, men det är inte det där stressade babblet, utan bara roliga minnen.

Att alla kaniner fick knäckebröd. Att ”mannen i huset” hämtade mer bröd, en stor rund kaka! Att kaninerna blev glada. Att det knakade när dom tuggade på brödet. Att hon klappade en kanin. Att hon bar en tung hink till hönsen. Att hon höll i en kyckling. Att kycklingarna pep. Att katterna inte fick vara hos kycklingarna, för katter äter små kycklingar. Att en katt ville klättra upp i Sandras knä. Att ”barnen i huset” var i skolan. Att Sandra kunde vispa grädden ”själv”

Det är en lycklig fröken fräken vi har här hemma nu.

Min vän frågade lite oroligt om jag trodde det hade blivit för mycket intryck. Jag tror det går bra, eftersom det var så anpassat, men skulle hon bli trött-sjuk så är det verkligen värt det såna dagar. Det är själva utflykten Sandra kommer minnas i efterhand, och ibland måste man utmana lite för att ha roligt.

Vi har inte fyllt på med fler stora ändringar, utan hade en vanlig dag igår, vilket hjälper till i återhämtningen efter utflykter. Så jag tror faktiskt inte hon blir sjuk, om det inte händer något vi inte kan förutse dom närmaste dagarna. Vi är lite extra noga med att ha en bra planering och ordentlig struktur när Sandras energinivå är låg. Då är det jätteviktigt att inte frångå rutiner och dom vanliga aktiviteterna för mycket, men anpassa dom efter orken.

Det är ju lätt att tro att man ska stryka ”allt” från schemat och göra ”ingenting” då, men som jag skrivit tidigare så tar det mer energi från Sandra än att följa schemat som hon är van. Däremot får man ju välja aktiviteter som inte är för ansträngande för henne, och som hon känner igen.

Själv kände jag mig ganska halvdöd och undrade hur jag skulle klara ”dagen efter” igår. Men med fokus på ”här och nu” och det som skulle göras, en sak i taget, så gick det bra, och det var ganska skönt att ta dagen i lite lugnare tempo.

Som rörelse valde Sandra att kasta ärtpåsar, och det går ju att variera. Men med tanke på energinivån så gjorde jag det enkelt och då är det just inte jättemycket rörelse. Jag delade iallafall upp påsarna, så Sandra fick röra sig lite för att kasta.

Hon är en fena på det där och det blev nästan träff varje gång. Snabbt går det också, jag fattar inte hur hon lyckas. Jag hann inte få med ärtpåsen på bilden, den har troligtvis redan hamnat rätt.

Jag gjorde några bilder på ärtpåsarna senare, och jag tänkte att jag ska hitta på lite varianter där Sandra får lite större utmaningar när hon är pigg. Man kan ju leta efter ett kort och sen hämta en ärtpåse i samma färg, t.ex. Så får vi in lite mer rörelse i den aktiviteten.

Hursomhelst. Frampå kvällen kom tröttheten ikapp även hos Sandra, så jag fick lägga på mitt bästa lågaffektiva förhållningssätt och bara lugnt låta henne tjoa och kasta kläder. Ja, det blev en annorlunda procedur vid kvällsbadet, med lite flygande fläng, men vi kom dit vi skulle ändå.

Gilla läget, lugnt och fint.

Må gott!

.

En dag i taget

Vi fick en tid till ortopeden redan före jul, det var verkligen snabbt jobbat. Fyra dagar före julafton är väl inte helt optimalt för Sandra, som lätt blir sjuk av både läkarbesök och julförväntningar. Vi brukar ju sprida ut såna händelser lite.

Men, julafton går ju att flytta på om det skulle vara så att orken inte skulle räcka till båda sakerna på samma vecka. Så vi såg inga större bekymmer med det, faktiskt. Däremot har Sandras fötter blivit bättre nu, och då känns det onödigt att utmana sjukorna om vi inte måste. Göran ringde och pratade med dom, och remissen ligger kvar ganska länge, men tiden är struken nu. Vi behöver bara ringa om det blir aktuellt igen. (Vi vet inte riktigt vad som ska göras där, men tror mest att hon ska prova ut skor, det är alltså inget allvarligt).

Att remissen räcker ett tag var ju toppenbra, för då hinner vi se om problemet kommer i skov, och om det är hanterbart. När vi sökte var det ju ganska illa, men nu har det lugnat sig betydligt. Skönt att slippa ett moment i alla andra saker vi har runt oss just nu.

Vi tror att rörelseförmågan, och det onda i fötterna, förvärrades av stillasittande. Vi vet förstås inte, men nu ser vi till att Sandra rör lite på sig varje dag. Det är ett pyssel att motivera rörelse till någon som inte förstår orsaken och inte vill om det inte är roligt, men huvudsaken vi får igång henne lite iallafall. Favoriten just nu är att bolla med en sån där stor ballong. Det ger bra med rörelse och är jättekul.

På tal om pyssel… Sandra tycker det är roligt att pyssla, om man hittar rätt pyssel åt henne. Nu har hon fått för sig att vi ska pyssla varje dag, så jag har fullt upp att tänka ut lagom pyssel, och hinna förbereda det på ”Sandra-vis”

Jag kollar ju mycket på nätet, och hittar en del som går att ”Sandra-anpassa” men det finns inte så mycket variation som damen behöver. Det måste vara enkelt för Sandra, där hon klarar att göra så mycket som möjligt själv. Och hon gillar ju när resultatet blir nåt riktigt. Att klistra bilder på papper tröttnar hon på ganska fort. Sen får det inte vara för kladdigt, för det gillar hon inte alls. Fingerfärg och annat klet går bort helt.

Smällkarameller var ett perfekt pyssel. Det krävde inte så mycket förberedelser av mig innan, och det var precis på gränsen till för svårt, men gick att anpassa med bara lite hjälp av mig så hon kunde ganska mycket själv. Gissa en som var stolt?! (Eller tre, vi föräldrar blev nog lika stolta, tror jag).

Det är första gången vi vågar testa att göra lite saker som förknippas med julen. Sandra är väldigt lugn över det än så länge, och en orsak är säkert att hon inte stöter på så mycket jul nån annanstans nu, i skolan eller på korttids. Hon har inte tjatat om julen nånting, faktiskt och det är ganska otroligt. Hon tjatar mer om sommaren och husvagnssemester 😅

Vi balanserade upp julen med lite påsk, för säkerhets skull 😄

Ännu ett pyssel ligger förberett i källaren, och det ska bli figurer, typ tomtar eller vad nu Sandra tycker blir bra. Äggkartong och flirtkulor som grund. Men när dom är gjorda så är min fantasi nog slut.

Vi varvar ju med lite annat också, som bakning t.ex.

Men det är ändå svårt att hitta på sysselsättningar som roar damen hela tiden, varje dag. Det går i ett och det är när vi har planerat dagarna tillräckligt noga som det funkar som bäst. Det är ett tempo som man inte riktigt orkar hålla när man bara är två, utan avlösning. Det finns ju lite annat som ska hinnas också.

Klockan brukar vara ungefär 14.30 när det är dags för frukt och sen kommer kvälls-schemat upp med mer fasta rutiner och inga större aktiviteter. Aktiviteter behövs dock hela tiden, anpassade efter orken. Att göra ingenting funkar inte, nämligen.

Är det bra planerat så är aktiviteterna anpassade så hon får ”vila” i aktiviteterna med jämna mellanrum. Det beror ju på vilka aktiviteter man har, och hur ansträngande dom är. Vissa saker ger vila för henne. A och O är att planera noga, och anpassa efter dagsformen. Man får aldrig hamna där att man inte har en plan, och några reservplaner. Och det är ju lite tröttande i längden.

Jag vet inte när jag får till några inlägg här, kanske kikar jag in igen innan jul, men annars passar jag på att önska alla andra som kikar in en riktigt god jul 🎅🎄

.

Rörelseinspiration

I det här inlägget berättade jag om en ny rörelse-uppgift som vi testade, med fotspår. Jag tänkte visa några varianter på den övningen idag. Att variera, och inte göra något för ofta, är nyckeln om Sandras intresse ska hålla i sig. Skulle vi göra samma sak fler gånger så tröttnar hon ganska snart och vill inte göra det alls på ganska länge. Det gäller det mesta vi gör.

Jag tänker också på att anpassa uppgifterna efter Sandras dagsform, så ibland kan hon få lite större utmaningar och ibland får vi se till att hon känner att hon lyckas genom att göra det väldigt enkelt. Fotspåren är jättebra, eftersom dom lätt går att variera och anpassa om jag bara har förberett lite alternativ.

Jag har förberett en övning som vi ska prova så fort vi har möjlighet.

Förra gången hade jag samma färger på stoppen som på dom ärt-påsar Sandra skulle hitta. Den här gången har stoppen en annan färg och uppdragen blir att hitta figurerna som passar i mallen. En figur på varje mall ska jag sätta på plats, så Sandra vet vad hon ska leta efter. Figurerna kommer sen ligga lite synliga och på olika höjd. Syftet är att hon ska röra sig, så jag vill inte att dom ska vara för svåra att hitta, men lagom svåra för henne att hämta. Hon måste känna att hon fixar det, annars är risken stor att hon inte vill.

Vi har en stor tärning också, där man sätter in bilder (eller vadsomhelst beroende på vem som ska använda tärningen). Samma bilder och uppgifter jag har gjort till den går att använda till fotspåren också. Istället för att slå tärningen och göra det som kommer upp, så kan man lägga uppgifterna vid varje fotspårs-stopp. Här är några varianter:

När vi har haft den här övningen med tärningen så har Sandra lagt en ärtpåse som bilden visar och gått med den till en korg. Så kan man göra vid varje fotspårs-stopp också, eller så kan man avancera lite och ge Sandra en ärt-påse som hon tar med sig genom hela banan. Vid varje stopp ligger en bild som visar hur hon ska bära ärt-påsen vidare till nästa stopp. Den övningen är för svår än, men längre fram ska jag låta henne testa.

När vi använder tärningen till den här uppgiften så sitter dom mindre bilderna på djuren i tärningen, och dom större är utplacerade i rummet (eller i fler rum beroende på dagsform). Sandra placerar ut passande mat till det djur som kommer upp.

Till fotspåren kan man lägga mat vid stoppen, eller göra tvärtom, lägga djuren där och Sandra får leta efter maten. Jag har också en idé om att göra flera bilder av varje djur, så ska Sandra dela ut mat till alla. Så hon får gå runt lite vid varje stopp.

Det finns även en uppgift på ”Var bor djuren” och den går ut på samma sak, men är en variant där djuren ska placeras i sina olika hem.

Det här har vi inte testat, men går, som ni förstår, ut på att göra den rörelse som kommer upp på tärningen, alternativt ligger vid varje stopp i spår-banan. Problemet med den här övningen är att Sandra inte härmar, utan vill titta på när andra gör. Det är väl för otydligt när hon bara ska göra något utan, för henne, vettig anledning?! Det är lite synd, för det hade varit betydligt enklare att ha typ gymnastik eller rörelsedans med henne om hon tyckte om det, och kunde härma.

Spåret avslutas med en skattkista som innehåller en liten godsak.

För att Sandra inte ska tröttna på fotspåren så varierar vi med lite annan rörelse, förstås. Bollar, bandy, bowling, kasta ärt-påsar, t.ex. Sen har jag lite nya idéer med spåren, som gror i huvudet fortfarande. Balansgång, ”kliva över” och längre fram även ”krypa under” och trapp-träning. Men man måste så klart alltid utgå från Sandra, och inte gå fortare fram än att hon klarar uppgifterna. Så trapp-träningen och ”krypa under” ligger långt fram i planeringen än så länge. Jag tar gärna emot lite idéer. Det svåra är att motivera Sandra att röra sig, så det jag gör är att försöka få övningarna roliga för henne.

Jag efterlyser också nånting som går att kliva på, typ låga pallar som inte är hala, eller nåt. Uppochnervända lådor eller liknande. Jag har försökt leta på nätet, men inte hittat nåt. Det är en bra början på trapp-träning, tänker jag.

Strax ska jag iväg med Sune på njur-koll igen, vi hoppas att läget är oförändrat den här gången också. Han är iallafall pigg som en kattunge fortfarande, och det är ju bra med tanke på att han närmar sig pensionsåldern.

Ha det fint!

.

Skattjakt med uppdrag

Först vill jag tacka för kommentarerna efter förra inlägget, både här i bloggen och på fb. Jag antar att adhd-funderingarna kommer gro i mig ända tills vi har bett om en utredning, men just nu finns inte orken till det. När resten lugnar sig och börjar fungera så kan vi gå vidare. Extra stort tack till er som har adhd och berättade lite hur det känns. Vi kan ju inte fråga Sandra, så vi måste försöka koppla ihop vad andra berättar med hennes beteende. Det är så vi kan försöka förstå henne bättre, och hjälpa henne rätt. Även när det gäller autism, förstås.

Hursomhelst, här och nu har vi en del annat att stå i, kan man säga. Och utöver allt annat så var vi och kollade fötterna på Sandra häromdagen, och ska få en kallelse till en ortoped. Vi får väl se vad det ger. Det är inte så lätt för en allmänläkare att förstå sig på Sandra, så hon skulle behöva nån specialist. Jag antar att det här är början på en karusell där alla kommer klia sig i huvudet, men vi får se. En sak i taget.

Har vi tur så blir fötterna bättre om vi får Sandra att röra sig lite mer. Det är vårt kommande projekt iallafall. Vi måste ju börja lite försiktigt, eftersom hon är helt otränad. Vi vill inte att hon ska få träningsvärk, för då kan det vara svårt att motivera henne mer. Hellre bara tio minuter om dagen i början. Utmaningen är att locka fram ett intresse hos Sandra, och det är inte det lättaste.

Jag bad om idéer på fb och fick en del roliga övningar som jag håller på att ”Sandra-anpassa”, tack till er som tipsat. Det första jag nappade på, och har testat nu, är att följa fotspår. Det går att utveckla hur mycket som helst, och jag har massa tankar i huvet. Igår gjorde vi övningen för första gången, och med lite lagom utmaning för Sandras ork och förståelse. Bara att förstå hur man ska kliva på fötterna är inte så självklart, men jag pekade på det ben hon skulle flytta och vilket spår hon skulle ställa foten på. Efter ungefär halva banan förstod hon och kunde själv.

Jag fäste fotspåren med hjälp av häftmassa, så det inte skulle bli halt. Fyra stationer var utplacerade längs vägen, med färgade fotspår som visade ”stå still” i samma färger som vi har ärt-påsar, röd, grön, gul och blå.

Vid varje stopp skulle Sandra leta efter en ärt-påse i samma färg som färgen på fötterna och dom låg i olika höjd så det krävdes lite lagom ansträngning för att ta dom. Två högt upp, en på en stol en bit under bordet och en låg en bit in under ett skåp på golvet.

Vid den sista stationen/ärt-påsen fanns också en skattkista som innehöll en skatt i form av en godsak.

Sandra tyckte det var jätteroligt och ville göra det nästa gång igen sa hon. Det ska hon få, fast jag ska variera uppdragen lite. Men det gäller att inte gå för fort fram, utan hålla det på en nivå så Sandra tycker att det är både roligt och spännande. Idag ska vi bolla med en stor ballong, det tycker hon också är kul.

Målet först och främst är att hon ska röra sig, så vi bygger upp hennes förtvinade muskler. Tillgång till en tom gympasal nån gång i veckan hade varit perfekt, om man får drömma, men med lite klurande kan vi få till det ändå.

Må gott.

.

Ny plan verkställs

Den nya planeringen vi gjorde förra veckan funkade jättebra i praktiken, och det som behöver justeras är bara små detaljer för att flytet ska flyta. Eller, mest att vi ska komma in i dom nya rutinerna ordentligt. Vi har också börjat fundera lite smått på hur vi kan gå vidare framöver, men en sak i taget är viktigt nu. Sandra måste hinna med i svängarna utan att oroas, och vi måste få en personalgrupp att bygga vidare på. Men just nu har vi ett bra upplägg över dagarna.

På förmiddagarna är det fortsatt lugnt, och Sandra har två val att välja mellan, klippa eller hyllan. Klippa innebär att hon klipper och ser film, eller lyssnar på musik och en av oss sitter med henne och tittar på bilderna hon klipper ut. I den mån hon klarar det så pratar vi om bilderna och det blir en bra social träning för Sandra som hon gillar.

Väljer hon hyllan så är det saker från den hon gör. Pussla, rita, spela spel, lego och sånt som inte är så avancerat och inte behöver förberedas. Även det tillsammans med en assistent, förstås.

En viktig detalj är att den assistent som kommer på morgonen är med Sandra en stund, och inte ska göra något annat då. För att hälsa förstås, och för att Sandra, som har längtat efter assistenten, ska få träffa denne ordentligt.

Den andra assistenten förbereder undertiden allt som måste förberedas, och nu, till en början lagar även den assistenten maten. Sen när vi är full styrka och ska gå vidare i planeringen så är det ju meningen att Sandra ska delta i sin vardag i den mån hon klarar det. Men hon fixar inte att göra allt på en gång, så vi börjar så här.

Det finns ännu en orsak till att vi måste ta det extra försiktigt just nu, och det är att det blir rörigt för Sandra med alla inskolningar och nya ansikten, så hennes energi måste räcka till det. Och både Sandra, och nya assistenter måste få en chans att lära känna varandra lite innan man gör en massa aktiviteter som kräver att man är trygg med varandra. Så största fokus nu är att komma in i alla rutiner och att få Sandras dagar så innehållsrika det går, så hon mår bra.

Eftersom en assistent förbereder ordentligt under förmiddagen, så flyter eftermiddagen bra. Efter maten måste nämligen allt vara klart innan Sandra har ätit färdigt. Så det hon har att välja på i sin pärm före maten, måste vara klart, så det snabbt går att färdigställa. Efter maten kan inte Sandra vänta, nämligen. Det var det mest kritiska vi hade i planeringen, men det fungerade jättebra, utan minsta stress. Vi hann äta tillsammans i lugn och ro, och bara ta fram det sista innan Sandra var klar. En bra planering är verkligen A och O.

När Sandra sen, längre fram, klarar att delta i att duka av och fylla diskmaskinen, så hinner den andra assistenten förbereda i ännu lugnare ro efter maten. Men där är vi inte än, som sagt.

I välja-pärmen finns det två bilder som Sandra får välja på, vad hon vill göra efter maten. Det är ”Skapande” och ”Bänk-jobb” Skapande kan vara olika saker, och vad det är visar vi henne innan hon väljer. Bänk-jobb är alltid ”Korgarna” (Tre lådor med varsin pedagogisk uppgift i, och uppgifterna varierar, förstås). Medan Sandra gör det tillsammans med en assistent, får den andra assistenten undan i köket.

Sandra tycker ju att skapande är roligast, så vi tror att hon kommer välja det varje dag. Där får vi klura vidare och lägga till sen, så hon får göra båda, kanske. Tid finns det ju nästan hur mycket som helst. Vi har fyra timmar att fylla varje eftermiddag, och med vår nya planering har vi lyckats fylla ungefär hälften. Så när vi kan gå vidare framöver så finns det alla möjligheter. Men först skyndar vi långsamt, tills allt flyt flyter.

Efter aktiviteten som Sandra valt så står det alltid ”Gå ut” på schemat. Det är också förberett under förmiddagen, med rätt kläder framtagna och ev. något som behövs under utevistelsen. Igår tog vi en relativt lång promenad med rullstolen, och stannade till vid en ”aktivitets-park” (en sån där tränings-park för vuxna) där vi sprang runt en stund. Sandra körde stolen så länge hon orkade, och den där rädslan att ramla är borta nu. Det gick jättebra, och damen fick ordentligt med motion.

Efter det står det klippa på schemat. Det gör det för att vi har tagit bort klippa-alternativet helt i välja-pärmen på eftermiddagen. För att hon ska tvingas välja något annat, men ändå tydligt se att hon får klippa sen. Det blir nämligen på tok för länge för henne att klippa hela eftermiddagen, men det förstår hon inte själv.

Det var ett mycket bra upplägg som vi, som sagt, kan utveckla framöver. Klipptiden är enkel att minska genom att lägga till ytterligare en aktivitet på eftermiddagen när Sandra, och vi andra, är redo. T.ex. ha både skapande och bänk-jobb. Ett alternativ är ju att ha bänk-jobbet förberett direkt efter maten, sen gå ut och sen skapande. Då kan man veva ihop det lite genom att t.ex. gå till skogen och plocka material till skapande. Ja, inte varje gång, förstås, men ibland.

Det är så roligt att jobba när det är välplanerat och man hittar flytet som tar bort all stress hos både oss assistenter och Sandra. Att utvecklas och forma en bra dag som Sandra mår bra och växer i är fantastiskt roligt och ger en hel massa energi åt alla 😊

Idag fortsätter vi på samma bana och finjusterar det vi kommer på längs vägen. Ha det finemang!

.

Det gäller att väcka intresset

Igår hade vi satt in ”Spela bandy” och ”Skapande” i välja-pärmen, men hade fortfarande kvar det vanliga trygga ”Klippa och se film” eller ”Klippa och lyssna på musik”. Sandra valde ”Klippa och se film” i vanlig ordning, och vi tänkte att det var lite konstigt, för hon skulle nog gilla att spela bandy.

Innan maten väljer hon vad hon vill göra efter maten, och när vi åt frågade Göran ”Vad valde du i pärmen idag” och Sandra svarade ”Klippa och se film”

”Jag som trodde du ville spela bandy med pappa” sa Göran och gissa vad reaktionen blev?!

Ber om ursäkt för bildkvaliteten, det gick undan, och var motljus. Men roligt var det 😊

Det gäller att vi ser till att det Sandra ska göra blir roligt, så hon vill göra det. Då gör man ett bra jobb.

.