Roliga framsteg och oroliga bakslag

Fotspåren, med ärtpåsar, gick jättebra. Sandra tyckte det var roligt och när hon förstod vad hon skulle göra blev hon så nöjd att hon skrattade. Jag hade en egen ärtpåse och gick bredvid henne för att göra det hela extra tydligt, men jag väntade in Sandras egna tolkning först. Med lite vägledning.

Eftersom jag var osäker på om Sandra skulle fixa det, så gjorde jag banan ganska kort och använde bara dom enklaste bilderna. Ärtpåse under armen, under hakan och på huvudet. Den på huvudet fick hon ju hålla i, så den inte ramlade ner, eftersom Sandra behövde titta ner när hon skulle kliva på spåren. Just sånt kan hon bli arg över, när det blir svårt, men det gick jättebra. Det är ju viktigt att man visar att det är rätt, och inte kräver för mycket när det blir svårt. Som att hon inte klev på spåren när hon koncentrerade sig på ärtpåsen, t.ex. Huvudsaken hon följde vägen mot mål, liksom.

Det finns bilder med ärtpåse på axeln, på foten, och mellan knäna också, och med tanke på hur bra det gick, så kan vi nog variera/förlänga banan till nästa gång.

Jag har funderat en hel del på vad det är som gör det så svårt att hitta något anpassat åt Sandra. Varför har vi alltid känslan av att ”Det är inte för henne” och att hon liksom inte passar in någonstans? Sandra kan ju inte vara ensam med att ha väldigt stora anpassningsbehov?!

Jag är alltid livrädd för att hon ska bli fel bemött och ingen ska förstå varför hon kraschar. Att det ska gå som för en del andra som inte har passat in och som tillslut blir o-hanterbara. Det är inte många, men en är ju en för mycket, och Sandra ligger ju i den riskzonen. Än så länge är det bara några handplockade lärare från träningsskolan, och vi föräldrar, som har kunnat hantera henne rätt i längden. Det oroar.

Sånt här oroar.

Det som kan rädda Sandra är ju att hon inte är utåtagerande. Det betyder ju inte att hon mår bättre än dom som är det, när omgivningen inte är anpassad efter hennes behov. Jag är inte heller säker på att det betyder att hon aldrig kan bli utåtagerande. Vi har ju aldrig låtit det gå så långt. Vi kommer aldrig låta det gå så långt så länge vi har möjlighet att hindra det. Men det oroar, för vi kommer inte alltid att finnas.

Därför är det en sorg att Sandra inte passar in i dom mallar som erbjuds. Folk som inte är insatta har ingen aning om hur stor skillnad det är på ett fungerande liv och ett liv som inte fungerar för dom här individerna.

.