Det
är ganska jobbigt när hjärnan liksom lägger av. Dom enklaste vardagssysslorna
blir stora projekt som tar lång tid. Bara en sån sak som att veckohandla. Göran
gör oftast det, men vi måste ju få in det rent praktiskt i vår vardag, så
ibland blir det jag som gör det. Som efter mötet i tisdags.
Jag
måste ta det lugnt, för annars funkar det inte alls, så jag kände ingen stress,
och jag hade skrivit listan i den ordning varorna finns i affären. För att
underlätta, jag vet ju hur jag inte funkar just nu.
Varje
gång jag checkade av listan, så var jag tvungen att gå igenom påsarna, för jag
hade ingen aning om ifall jag hade lagt ner det jag skulle. Sen var det
avstämning i kassan också och jag tänkte att jag hade väl förstås inte kommit
ihåg att scanna in varorna. Men det gick bra, så lite går tydligen på rutin
utan att hjärnan är med på noterna.
Hemma
i vardagen är det så där, som alla upplever ibland när man är trött eller
stressad, eller har nåt annat i huvet. Jag glömmer vad jag ska göra, eller
hämta, eller säga. Ibland hjälper det att gå tillbaks och börja om, men inte
alltid. Göran får ju dra ett större lass när jag glömmer vad jag håller på med
hela tiden. Förut var det iallafall mest oviktiga saker, som inte påverkar
Sandra, men nu är det för jämnan, tycker jag.
Så
jag bävar lite över hur vi ska komma vidare med allt vi har framför oss nu. Men
jag vet ju att jag måste förbi det innan jag fungerar igen. Jag skulle säkert
bli sjukskriven, men det skulle inte hjälpa. Det enda som hjälper är att få
ordning och komma framåt. När livet runt Sandra börjar fungera, så kommer jag
också göra det.
Därför
måste vi komma framåt nu, det börjar bli lite bråttom.
Idag
ska jag besöka en gruppbostad och jag har massa frågor men vet inte vad jag ska
fråga. Men det löser sig väl, det brukar komma lite av sig själv när jag väl är
på plats. Vi satsar ju på assistansen så länge den är kvar, men känner att vi måste kolla
vilka reservplaner som erbjuds.
Må
så gott.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar