lördag 10 februari 2018

Upp o ner, ner o upp, upp, upp

Det är tufft just nu, och det behövs inte mycket för att jag ska ramla av stigen och bara se mörka återvändsgränder överallt. Men jag jobbar stenhårt med att fokusera på vart jag sätter fötterna, med målet att det är ljusare där framme.

Supportad av en god vän fyller jag tankarna med allt positivt som finns inom räckhåll, så det andra inte ska få fäste. För det finns inga genvägar. Vi måste streta vidare för att komma framåt. Det måste gå, och vi måste peppa oss själva att det kommer bli bra. Annars orkar vi ju inte.

Jag måste låta bli att läsa allt negativt och jag måste bombardera mig själv med positiva saker. Ju mer plats jag ger till det som är bra, desto mindre plats blir det över till det som inte är det. Min positiva grundsyn kommer hjälpa mig den här gången också och nu börjar det ljusna igen, faktiskt. Inga fler bakslag nu, om jag får be, för jag vet inte hur länge jag orkar stå emot.

Den extrema oron över att börja ta in externa assistenter igen, efter allt som hänt, har släppt. Peppad av assistansbolaget och med ett bra upplägg den här gången. Nu ser jag t.o.m. fram emot att få köra igång. Genast blir jag gladare och det känns faktiskt riktigt bra.

”Giraffen har lång hals för att se ljuset ovan molnen”



.