Roligt lärande

Sist (förutom politikerinlägget) skrev jag om anpassat lärande och idag tänkte jag skriva om glädjen. För anpassar man rätt, har roligt och ser individen, så når man fram bättre.

Utgår man bara från det man ska lära ut, så blir det svårt att fånga intresset hos personen som ska lära sig. Men utgår man från individen, så lär man sig mycket tillsammans. Samtidigt som man har roligt.

Jag läste en fundering nånstans på fb för en tid sen. Barn är nyfikna och tycker det är roligt att utforska och lära sig. Längre upp i åldrarna försvinner glädjen, och lärandet blir jobbigt för många. Vad beror det på? Ja, jag har ju inte precis forskat i det, men kan ju tänka mig att det är just det där, att individen inte är i fokus längre.

I förskolan är det ett självklart tänk, att utgå från varje individs egna intressen, uppmuntra, och bygga vidare på det. I skolan tittar man mer i läroplanen och glömmer individen. Jag tror man måste tänka mer individuellt, för alla människor är ju inte likadana, och har inte samma förutsättningar. Man kan lära sig massor, om man får utgå från det man tycker är roligt. Man kan lära sig tråkig matte när man bakar, om man gillar bakning, t.ex.

Nu hårdrar jag förstås, men ni fattar vad jag menar. Sandra har fler filmer från när hon var liten. Filmer från båda skolorna hon gick i, och där är det så tydligt. I första skolan, som var en särskola, fokuserade man på det som skulle läras ut. I andra skolan, som var en träningsskola för elever med autism, utgick man från Sandra, och lärde ut efter hennes förutsättningar. Gissa i vilken skola hon utvecklades?

När Sandra gick i första skolan hade hon flera utbrott dagligen och gjorde dom flesta framstegen på loven. När hon började i andra skolan försvann utbrotten och tröttsjukorna, och hon utvecklades massor under skoltid.

Det finns en hel del sekvenser i filmerna från första skolan som ger mig andnöd. När man inte ser Sandra, och inte lyssnar på henne, utan bara kör på efter egna planeringar, och flera gånger framkallas det utbrott. Men, det är en helt annan historia, för det finns bra sekvenser också, och det är dom det ska handla om nu.

Dom gånger Sandra leker med en vuxen (i båda skolorna, på fritids, korttids och hemma) och särskilt dock-lek eller köks-lekar, så kan hon så mycket som hon har svårt för i vardagen. I leken får hon nästan inga låsningar eller utbrott när det inte blir som hon tänkt sig. Det är där vi måste lägga vårt engagemang och träna på dom sakerna. När vi hälsade på hos några vänner för en tid sen, så kände jag att vi bara måste bygga vidare på leken.

Vi har ett rum som för tillfället står oanvänt, när vi inte har några assistenter. Senare ska det till ett nytt assistans-sovrum, när ordningen är tillbaks igen, men just nu behöver vi det inte. Så det rummet tömdes under förra veckan.

Lämpligt nog så fyller Sandra snart år, och hon ska få ett lek-rum, tänkte vi. Jag har skruvat ihop stommen på lediga stunder.

Resten av sakerna ska bli paket som hon får i sängen den dag vi ska fira henne. Det är viktigt med paket, så det måste det bli, förstås.

Sen ska här lekas! I leken kan vi utveckla många sidor hos Sandra, på hennes villkor, utifrån hennes intressen. Och kanske kan vi träna på att ta egna initiativ, vara flexibel, att klara motgångar, och att ändra riktning mitt i en plan. Saker som skulle göra hennes vardag enklare. Hursomhelst så kommer vi med all säkerhet att ha roligt på vägen.

Jag ser fram emot att lära mig mer om Son-rise och hur vi kan utveckla leken med lagom utmaningar. Bara vi kommer igång med assistansen igen så blir det säkert bra. Det är några pusselbitar som måste läggas rätt först bara, och det kommer jag berätta om när vi hittat dom.

.

Anpassning både här och där

Jag hann inte förbereda nåt inlägg igår, av nån anledning som jag inte riktigt vet. Jag prioriterade väl lite annat innan Sandra kom hem, och när hon kom hem så hade vi ju fullt upp med alla rutiner som ska hinnas med innan det blir kväller.

Jag hann inte heller skriva färdigt innan Sandra vaknade, så det var bara att vänta tills Göran hade sovit klart och kunde ta över assisterandet här på morgonen.

Det var iaf en pigg och glad tjej vi fick hem från korttids igår, efter att hon har varit där sen i måndags. Det är så härligt att se hur hon orkar nu, mot för några år sen. Visst blir det för mycket ibland, och trött-/stress-sjuk blir hon fortfarande om vi inte har lyckats med anpassningen, men det är en enorm skillnad!

Dom få gånger hon blir för trött nu känns lite värt det på nåt sätt, eftersom det då beror på att hon har haft en rolig dag eller utflykt innan. Men det får så klart inte bli för ofta. När hon var yngre (innan vi bytte skola) hände det ju nästan varje vecka, utan extra roliga dagar innan, för allt var för mycket och inget var anpassat.

Sen är det säkert en mognad hos henne också, hon blir ju äldre. Men hade vi inte anpassat då, när hon var så stressad att hon låg och kräktes ett dygn varje vecka, så hade hon inte mått så här bra nu!

Hon har alltså varit på korttids måndag till fredag, varav en av dagarna på marknad och hamburgerrestaurang! På samma dag! Ändå kommer hon hem som en solstråle och är hur pigg och glad som helst. Det är anpassning och utveckling det!

Jag ska väl erkänna att jag aldrig hade kommit på tanken att utsätta henne för det själv. Inte ens en hamburgerrestaurang även om det var bara det vi gjorde på hela veckan… Och hade dom ringt från korttids innan och rådfrågat, som dom brukar, så hade jag sagt nej.

Så här efteråt kan jag känna att ibland är det tur att dom inte frågar först. För gör man på rätt sätt, vid rätt tillfälle, och läser av Sandra hela tiden, så funkar det ju. Ibland måste man utmana för att utvecklas också, och med personer som kan Sandra utan och innan, och anpassar rätt, så funkar det oftast. Vi har nog världens bästa korttids!

Dagarna före och efter utflykten var lugna, och det är ju en av anledningarna till att det gick bra. Hon har åkt på lite bilturer, vilket alltid går hem hos Sandra, och en av dagarna hade dom haft lite pyssel med nagelfix och sånt ”må-bra”. Man blir så glad när Sandra får mer än det nödvändiga. Dom ser henne och hennes behov och hon får t.o.m. manikyr J

Det var det om det. Jag avslutar med att svara på Josses fråga, men först – Tack för din fina kommentar! Vad glad jag blir att du gillar min blogg och rekommenderar den till andra.

Frågan då, vad Daglig verksamhet innebär. Jag vet inte så mycket själv än, faktiskt, men i det stora hela är det som du skriver, ett jobb som anpassas efter individens behov och förmågor.

Vi har varit där och tittat runt och haft ett första möte och ska ha ett planeringsmöte i slutet av månaden. Då ska vi göra en liten plan för Sandras dagar, så långt vi kan med det vi vet än så länge.

Om jag har fattat det hela rätt, så finns det en hel del olika varianter på jobben. En del är i lokalen och har små uppdrag som att sortera, tillverka nåt till nåt företag, hjälpa till med sysslor, matlagning, bakning och lite sånt. Andra åker iväg på nåt jobb ute beroende på vad man klarar av. Ja, lite så tror jag det fungerar.

Hur Sandras dagar ska se ut vet vi inte så mycket om än. Vi har försökt samla ihop lite tankar, Göran och jag, om vad Sandra skulle må bra av att göra om dagarna, sen får vi gå vidare med dom tankarna på mötet vi ska ha. Dom ska iaf dela av ett rum och sätta upp en vägg, för Sandra behöver ett eget rum att vara i.

Jag kommer skriva mer om det sen, vartefter vi vet mer, men tankarna är iaf att hon ska ha meningsfulla och roliga dagar utifrån hennes intresse, förmåga och dagsform. Just dagsformen gör det ju lite svårt att veta i förväg hur dagarna ska bli. Det kommer nog att bli ganska flexibelt med en grundtanke att följa, gissar jag.

Sandra behöver ett fast schema, men aktiviteterna måste gå att forma lite efter orken. Vi hoppas iaf att det kan bli ridning som en aktivitet och vi måste försöka få in lite rörelse på nåt sätt. Sandra rör sig inte så mycket nämligen, och förstår inte det där med motion. Så det gäller att få in det i smyg ;)

Ni som följt min blogg vet ju en hel del om vad Sandra gillar, och vi skulle väl önska att hon fick såna HÄR dagar som hon har haft när hon har varit hos Maria. Att jobba på nån typ av gård en eller ett par dagar i veckan. Det finns massor att göra på en gård som går att anpassa efter Sandras behov och hon skulle både vara lycklig, utvecklas och få motion på köpet.

Men, som sagt, det är bara en önskan än så länge, det ska ju finnas också. Hos Maria har Sandra varit som skolutflykt en dag i månaden, eftersom Maria är hennes lärare i skolan, och sovit hos vid några tillfällen när det har varit lov, eftersom hon också är assistent.

Nåja, vi får se hur det blir när vi har kommit så långt. Nu ska ju assistent Jane lära känna Sandra i skolan under höstterminen, och det är faktiskt fantastiskt bra ordnat! Jag är väldigt tacksam! Jane får alltså gå dubbelt i skolan så länge som Sandra behöver det! Bara en sån sak…

Jane ska vara med Sandra på Daglig verksamhet sen, och det gör ju att det är enklare att anpassa dagarna efter Sandras dagsform.

Ja, det är väl vad jag vet än så länge, men jag kommer säkert att skriva mer om det framöver.

Ha en fin lördag!

.

Påverkan

Just hemkommen från ridningen med en lycklig Sandra.

När jag väckte henne imorse och berättade att hon skulle få rida så flög hon upp och sken ikapp med solen. ”Jag är frisk nu” sa hon och tog sig för pannan :)

Nu har Göran och Sandra gått ut och medan vi var iväg och red förberedde Göran både potatisen och salladen, och snart ska han tända grillen. Med andra ord blev jag över, liksom. Så jag passar genast på att slappa vid datorn en stund för mig själv.


Jag hade en diskussion med en vän för ett tag sen. Det där pratet om att stärka flickorna på dagis… Alltså, har det inte blivit nån miss nånstans när man ska uppmuntra flickorna att leka med bilar? Jag menar, stärker man inte en flicka bättre genom att visa att det hon själv tycker är roligt är okay?

Jag tror ju att det bästa sättet att få vemsomhelst att växa är att stötta den egna personen, liksom. Jag tror inte att man stärker en tjej genom att ge henne bilar att leka med. Fast jag tycker absolut att hon ska kunna välja! Det ska finnas både bilar och dockor, men om jag ska stärka hennes självkänsla så ska jag nog uppmuntra henne vad hon än väljer, liksom. Vill hon leka med dockor och diska så ska hon få det, och det ska vara bra val, för det är hennes val. Vill hon leka med bilar eller brottas så är det jätteokay det med.

Sandra har alltid haft valmöjlighet och hon gillar nog hellre bilar och skruvdragare än dockor och disk, även om hon inte ogillar det heller, liksom. Jag har alltid försökt att stärka hennes egna val, oavsett om jag gillar det själv eller inte.

Det gäller det mesta från leksaker till musiksmak. Man påverkar så mycket som vuxen, och det är ju svårt att undvika det helt, förstås. Men jag tycker man ska ha det i bakhuvudet och låta sitt barn bli en egen individ, med egna åsikter och intressen. Och jag tycker att dom egna valen är bra val.

Det är okay om Sandra gillar en person som jag själv har svårt för. Det är okay att hon vill lyssna på julmusik året om, även om jag håller på att kräkas på det mitt i sommaren. Vill Sandra leka med bilar så gör vi det även om jag tycker det är urtrist. Tycker Sandra att det är roligt att städa så uppmuntrar jag det men vill hon hellre vara med Göran i garaget så är det precis lika mycket värt, liksom.

Det finns ju en risk med att uppmuntra tjejer på dagis att leka med bilar och brottas. Man talar liksom om att det är bättre, och att deras egna intressen är fel om dom hellre vill leka i dockvrån.

Var det inte, från början, tänkt att man skulle tänka efter lite mer, och tillåta tjejerna att brottas lika mycket som killarna gör? Och att låta killarna vara med när man plockar fram nål och tråd för att sy? Att man inte skulle behandla killar och tjejer olika. Var det inte det som var meningen från början?

Och nu har man bytt ut ”Herr Gårman” (som ju kommer från ”Här-går-man”) till ”Fru Gårman” ! Men alltså… ”Här går Fru Gårman” eller ”Fru-Gårkvinna” fritt översatt.. ? Jösses, säger jag bara! Finns det inte viktigare saker att besluta om i vårt land??? Förresten ska det isåfall finnas Herr och Fru ”går över gatan” med olika funktionshinder oxå, om det ska vara nån rättvisa. Några ska åka rullstol, några ska ha en vit käpp, några ska ha en assistent! Så det så!

(Skoja lite, jag tycker Herr Gårman är bra som han är!)

Ja, det är iaf vad jag tycker, andra får ju ha andra tankar, förstås. Dela gärna med er av dom :)