onsdag 4 oktober 2017

Roligt lärande

Sist (förutom politikerinlägget) skrev jag om anpassat lärande och idag tänkte jag skriva om glädjen. För anpassar man rätt, har roligt och ser individen, så når man fram bättre.

Utgår man bara från det man ska lära ut, så blir det svårt att fånga intresset hos personen som ska lära sig. Men utgår man från individen, så lär man sig mycket tillsammans. Samtidigt som man har roligt.

Jag läste en fundering nånstans på fb för en tid sen. Barn är nyfikna och tycker det är roligt att utforska och lära sig. Längre upp i åldrarna försvinner glädjen, och lärandet blir jobbigt för många. Vad beror det på? Ja, jag har ju inte precis forskat i det, men kan ju tänka mig att det är just det där, att individen inte är i fokus längre.

I förskolan är det ett självklart tänk, att utgå från varje individs egna intressen, uppmuntra, och bygga vidare på det. I skolan tittar man mer i läroplanen och glömmer individen. Jag tror man måste tänka mer individuellt, för alla människor är ju inte likadana, och har inte samma förutsättningar. Man kan lära sig massor, om man får utgå från det man tycker är roligt. Man kan lära sig tråkig matte när man bakar, om man gillar bakning, t.ex.

Nu hårdrar jag förstås, men ni fattar vad jag menar. Sandra har fler filmer från när hon var liten. Filmer från båda skolorna hon gick i, och där är det så tydligt. I första skolan, som var en särskola, fokuserade man på det som skulle läras ut. I andra skolan, som var en träningsskola för elever med autism, utgick man från Sandra, och lärde ut efter hennes förutsättningar. Gissa i vilken skola hon utvecklades?

När Sandra gick i första skolan hade hon flera utbrott dagligen och gjorde dom flesta framstegen på loven. När hon började i andra skolan försvann utbrotten och tröttsjukorna, och hon utvecklades massor under skoltid.

Det finns en hel del sekvenser i filmerna från första skolan som ger mig andnöd. När man inte ser Sandra, och inte lyssnar på henne, utan bara kör på efter egna planeringar, och flera gånger framkallas det utbrott. Men, det är en helt annan historia, för det finns bra sekvenser också, och det är dom det ska handla om nu.

Dom gånger Sandra leker med en vuxen (i båda skolorna, på fritids, korttids och hemma) och särskilt dock-lek eller köks-lekar, så kan hon så mycket som hon har svårt för i vardagen. I leken får hon nästan inga låsningar eller utbrott när det inte blir som hon tänkt sig. Det är där vi måste lägga vårt engagemang och träna på dom sakerna. När vi hälsade på hos några vänner för en tid sen, så kände jag att vi bara måste bygga vidare på leken.

Vi har ett rum som för tillfället står oanvänt, när vi inte har några assistenter. Senare ska det till ett nytt assistans-sovrum, när ordningen är tillbaks igen, men just nu behöver vi det inte. Så det rummet tömdes under förra veckan.


Lämpligt nog så fyller Sandra snart år, och hon ska få ett lek-rum, tänkte vi. Jag har skruvat ihop stommen på lediga stunder.



Resten av sakerna ska bli paket som hon får i sängen den dag vi ska fira henne. Det är viktigt med paket, så det måste det bli, förstås.


Sen ska här lekas! I leken kan vi utveckla många sidor hos Sandra, på hennes villkor, utifrån hennes intressen. Och kanske kan vi träna på att ta egna initiativ, vara flexibel, att klara motgångar, och att ändra riktning mitt i en plan. Saker som skulle göra hennes vardag enklare. Hursomhelst så kommer vi med all säkerhet att ha roligt på vägen.

Jag ser fram emot att lära mig mer om Son-rise och hur vi kan utveckla leken med lagom utmaningar. Bara vi kommer igång med assistansen igen så blir det säkert bra. Det är några pusselbitar som måste läggas rätt först bara, och det kommer jag berätta om när vi hittat dom.

.