Sist
(förutom politikerinlägget) skrev jag om anpassat lärande och idag tänkte jag
skriva om glädjen. För anpassar man rätt, har roligt och ser individen, så når
man fram bättre.
Utgår
man bara från det man ska lära ut, så blir det svårt att fånga intresset hos
personen som ska lära sig. Men utgår man från individen, så lär man sig mycket
tillsammans. Samtidigt som man har roligt.
Jag
läste en fundering nånstans på fb för en tid sen. Barn är nyfikna och tycker
det är roligt att utforska och lära sig. Längre upp i åldrarna försvinner
glädjen, och lärandet blir jobbigt för många. Vad beror det på? Ja, jag har ju
inte precis forskat i det, men kan ju tänka mig att det är just det där, att
individen inte är i fokus längre.
I
förskolan är det ett självklart tänk, att utgå från varje individs egna
intressen, uppmuntra, och bygga vidare på det. I skolan tittar man mer i
läroplanen och glömmer individen. Jag tror man måste tänka mer individuellt,
för alla människor är ju inte likadana, och har inte samma förutsättningar. Man kan lära sig massor, om man får utgå
från det man tycker är roligt. Man kan lära sig tråkig matte när man bakar, om
man gillar bakning, t.ex.
Nu
hårdrar jag förstås, men ni fattar vad jag menar. Sandra har fler filmer från
när hon var liten. Filmer från båda skolorna hon gick i, och där är det så
tydligt. I första skolan, som var en särskola, fokuserade man på det som skulle
läras ut. I andra skolan, som var en träningsskola för elever med autism,
utgick man från Sandra, och lärde ut efter hennes förutsättningar. Gissa i
vilken skola hon utvecklades?
När
Sandra gick i första skolan hade hon flera utbrott dagligen och gjorde dom
flesta framstegen på loven. När hon började i andra skolan försvann utbrotten
och tröttsjukorna, och hon utvecklades massor under skoltid.
Det
finns en hel del sekvenser i filmerna från första skolan som ger mig andnöd.
När man inte ser Sandra, och inte lyssnar på henne, utan bara kör på efter egna
planeringar, och flera gånger framkallas det utbrott. Men, det är en helt annan
historia, för det finns bra sekvenser också, och det är dom det ska handla om
nu.
Dom
gånger Sandra leker med en vuxen (i båda skolorna, på fritids, korttids och
hemma) och särskilt dock-lek eller köks-lekar, så kan hon så mycket som hon har
svårt för i vardagen. I leken får hon nästan inga låsningar eller utbrott när
det inte blir som hon tänkt sig. Det är där vi måste lägga vårt engagemang och
träna på dom sakerna. När vi hälsade på hos några vänner för en tid sen, så
kände jag att vi bara måste bygga vidare på leken.
Vi
har ett rum som för tillfället står oanvänt, när vi inte har några assistenter.
Senare ska det till ett nytt assistans-sovrum, när ordningen är tillbaks igen,
men just nu behöver vi det inte. Så det rummet tömdes under förra veckan.
Lämpligt
nog så fyller Sandra snart år, och hon ska få ett lek-rum, tänkte vi. Jag har
skruvat ihop stommen på lediga stunder.
Resten
av sakerna ska bli paket som hon får i sängen den dag vi ska fira henne. Det är
viktigt med paket, så det måste det bli, förstås.
Sen
ska här lekas! I leken kan vi utveckla många sidor hos Sandra, på hennes
villkor, utifrån hennes intressen. Och kanske kan vi träna på att ta egna
initiativ, vara flexibel, att klara motgångar, och att ändra riktning mitt i en
plan. Saker som skulle göra hennes vardag enklare. Hursomhelst så kommer vi med
all säkerhet att ha roligt på vägen.
Jag
ser fram emot att lära mig mer om Son-rise och hur vi kan utveckla leken med
lagom utmaningar. Bara vi kommer igång med assistansen igen så blir det säkert
bra. Det är några pusselbitar som måste läggas rätt först bara, och det kommer
jag berätta om när vi hittat dom.
.
1 kommentar:
<3
Skicka en kommentar