Det
behövs inte så mycket när grunden är ostabil. Utan ordentlig struktur går det
åt för mycket energi så fort nåt ska göras. Men vi måste ju sysselsätta Sandra,
även nu när vi inte har den struktur hon behöver. Vi gör så gott vi kan, men
det räcker inte.
Efter
en mycket lyckat mini-semester kom trött-sjukan ikapp. Igen. Vi vet att
trött-sjukorna försvinner och orken finns hos henne när vardagen är rätt
anpassad, så hon inte behöver lägga energi på fel saker. Vi vet också hur
trött-sjukorna ska försvinna, men vi orkar inte just nu, för det krävs att man
är två som är 110% alerta varje sekund när Sandra ska vara delaktig och aktiv.
Ju färre gånger vi orkar vara det, desto oftare blir det ostrukturerat och
oplanerat för Sandra. Ju mer oplanerad ”dötid” desto ostabilare grund och då
kommer trött-sjukorna oftare.
Den
här gången var det nästan som förr, då all pedagogik bara är som bortblåst
mittinatten. Jag önskar det fanns en bok som kunde ge lite råd för oss som inte
har barn man kan resonera med. När det inte räcker att vara lågaffektiv och när
tålamodet tar slut alldeles för fort.
Som
när Sandra behöver kräkas på nätterna och man liksom har hunnit lägga sig, och kanske t.o.m. somna för att man
inte orkar vara vaken längre. Hon ligger ner och man får inte hjälpa henne upp.
Går man därifrån får hon ett utbrott och sitter man bara och väntar, så får man
sitta länge. Tillslut kräks hon och då drar man upp henne. Då blir hon förstås
arg för att man rörde henne.
När
hon har kräkts klart vill hon bli omstoppad. Men tror ni hon lägger sig? Suck!
Vissa gånger blir det tjafs (fast jag vet att det ”bara” är låsningar som hon
inte kan hjälpa) och tillslut kräks hon ju igen, av allt skrik.
Dom
tips jag fått funkar inte. Det går inte att börja leka i en total-låsning när
hon är för trött för sig själv. Prata med henne går ju absolut inte, det
snarare förvärrar eftersom det blir för jobbigt för henne med en massa prat. Jag
vet faktiskt inte vad man ska göra, jag blir bara trött och irriterad.
Dom
råd jag har läst om handlar alltid om bemötandet till barn som man kan förklara
för. Inte till vuxna som inte förstår sitt eget bästa.
Jag
hoppas innerligt att det inte ska bli trött-sjukor lika ofta som när hon gick i
första skolan (i stort sett varje vecka). Det är tur att man var yngre och
piggare när det var värre.
Nu
ska jag bestämma mig för om jag ska gå och sova eller om jag ska duscha. Båda
behövs ungefär lika mycket, men det lutar åt dusch. Tror det blir svårt att
sova i det här oljudet, även om Göran kan hantera henne bättre än mig när det
är tålamodsprövande.
.
1 kommentar:
Skulle det funka att använda katten för att få ner henne i varv, tänker lite klappande på honom så hon får en dos oxitycin det brukar ju vara lugnande.
Skicka en kommentar