Belöningssystem och återhämtning

Jag börjar med att tacka Annette, som skriver om att använda schemabilder istället för timstocken. Vill du så får du gärna utveckla det lite, för jag vet att jag har läsare som behöver lite tips när timstocken inte fungerar.

Du hade också en tanke på att det kanske skulle hjälpa Sandra med bilder för att klara toaletten i husbilen. Tyvärr så är problemet mycket större än så och det enda som kanske funkar i längden är typ KBT-träning. Det var väl en egen-påhittad sån metod jag använde då vi ”toatränade” för ca 10 år sen. Det är en riktig toa-fobi det handlar om och Sandra är väldigt rädd, så det gäller att göra rätt anpassningar.

Igår satt Sandra mest i tv-soffan och klippte i kataloger, vilket är vila för henne. När hon sitter där kan Göran smyga ut källarvägen till husbilen utan att hon ser vart han tar vägen. Tror hon att han bara är i källaren eller garaget, som han är ganska ofta, så blir hon inte orolig. Ser hon att han är i husbilen kommer det genast en massa frågor om semestrar…

Hursomhelst, till saken. Eftersom han kunde smyga ut dit så började han greja med nya toa-anpassningar och har väl nästan lyckats göra om sitsen så den är likadan som en vanlig toa. Han är händig, min man J Vår förhoppning är att det ska gå lättare att träna på en toa som vi vet att hon fixar på andra ställen.

För ska vi träna med belöning så måste vi se till att Sandra får lyckas, annars blir det ju en bestraffning istället och det aktar vi oss noga för. Belöningen uteblir nämligen aldrig! Huvudsaken Sandra försöker, och det gör hon alltid. Men är målet för svårt så har vi ställt för höga krav, och det är bara vårt eget fel isåfall, och ska inte straffa Sandra med utebliven belöning!

Jag vet att många är så emot belöningssystem att man knappt vågar berätta att man har använt det ibland. Men gör man rätt så är det faktiskt bra för en del individer. Man måste komma ihåg att alla fungerar olika, och det som funkar är ju oftast bra. Sandra hade aldrig fixat toan utan belöningar, när vi tränade för 10 år sen, t.ex. Hon förstår ju inte vinsten i förlängningen, så hon behöver en morot som är på hennes nivå.

Skulle vi däremot säga ”Nej, du klarade inte det, då får du inte nåt” så blir det ju tokfel, eftersom Sandra alltid gör så gott hon kan. Man kan aldrig kräva nånting av någon som den personen inte har förmåga att klara av! Aldrig!

Sen använder vi bara belöning när det är något väldigt viktigt, som gör livet lättare för Sandra i längden. Inte i tid och otid. Jag tror vi har använt det två gånger hittills, på 20 år. Vid toa-träningen och när Sandra bara åt makaroner.

Ibland känner jag lite, vem gillar inte belöningar, liksom? Jag tror vi belönar oss lite till mans ibland, när vi tycker vi är värda det. Däremot skulle jag aldrig komma på tanken att hota med t.ex. borttaget lördagsgodis för dåligt uppförande eller nåt. Det förekommer inte här och är nåt som jag aldrig har förstått mig på. Kanske blandar man ihop det med belöningssystem, och då blir det ju ingen bra metod.

Ja, det blev ett långt utlägg. Jag ville väl förklara lite hur vi jobbar med den där belöningen, för att förhoppningsvis inte bli missförstådd. Jag har ju sett i en del forum hur reaktionerna brukar bli när ordet belöning kommer på tal.

Viktigt i alla sammanhang är nog att tänka på att alla är individer, och utan alla bakgrunder ska man inte ha åsikter.

Ja, nog om det. Natten till igår sov Sandra ikapp sig. Det är helt fantastiskt att hon kan göra så ibland nu. Inte alltid, men det händer, och det är så skönt! Förut blev hon alltid sjuk när det blev för mycket, och då låg hon och kräktes i ett till två dygn. Ett tag, innan vi bytte skola, nästan varje vecka.

När vi kom hem från ”Sandra-semestern” så var ju damen förstås väldigt trött. Hon ville inte ens leka sig trött i sängen som hon brukar, utan sa att jag skulle stoppa om henne direkt. Bara det, liksom J Och hon somnade på en gång! Vi hörde inte ett knyst på hela natten, och hon tog en rejäl sovmorgon. Jag brukar inte räkna timmar sådär, men jag tror hon måste ha sovit bortåt 10-12 timmar. Hon som inte brukar sova mer än kanske runt 6-7 timmar annars. Tror jag iallafall.

Vi var trots allt beredda på en grinig dag, eftersom tröttheten brukar komma efter, och sitta i ett tag. Men hon var ganska pigg, faktiskt. Visserligen klippte hon i kataloger, och vi ställde inga onödiga krav, men humöret var det inget fel på. Oj vad hon pratade om hennes semester-tripp J

Idag ska jag packa korttidsväskan och om Sandra orkar så går nog Göran ut och skrapar potatis med henne, det gillar hon. Än så länge är det mest morronhumör som spökar här, men det brukar ge sig efter ett tag.

Dagen kommer i övrigt bli lugn och vi hoppas att hon orkar med en korttidsvecka sen. Nu är ju inte Jane där och styr upp DV, utan det blir lite andra aktiviteter, antar jag. Men alla vet att Sandra inte orkar följa med på utflykter och så, så förhoppningsvis går det bra trots att dom har fler gäster där nu på sommarlovet.

Jag önskar er en fin dag!

.

Tema – Belöningssystem – Utveckling

Den här veckan har Neurobloggarna tema ”Belöningssystem/konsekvenspedagogik” så gå gärna in och läs bidragen under veckan. Vill ni läsa alla mina temainlägg så finns dom samlade under fliken ”Tema” här ovan.

Jag är inte ett dugg påläst i olika metoder som finns, och det beror väl på att jag inte gillar ”metoder” så värst. Jag tycker nog att alla individer behöver egna, och anpassade ”metoder” och att ingen metod kan passa i alla situationer rakt av.

Jag är lite allergisk mot pekpinnar och ”rätt och fel” för det finns så många olika vinklar och nånstans måste man göra det som känns rätt för en själv, om det ska bli bra. Ofta kan man plocka lite bitar från olika idéer (och metoder) och blanda runt lite så det blir skräddarsytt för just den individen som behöver det i just en speciell situation.

Nu finns det olika tolkningar på vad belöning är och för mig betyder det att motivera och hjälpa. Börjar man hota eller ta till ”belöningar” för att få någon med på noterna lite nu och då, så kallar jag det nog mer för mutor, och mutor gillar jag inte.

För mig är det också jätteviktigt att Sandra får lyckas, och det måste jag se till att hon får göra om jag ska använda mig av belöningar. Hon måste få sin belöning och känna att hon växer, annars blir det ett straff för att hon misslyckas. Det är mitt jobb att inte ställa högre krav än att hon klarar att lyckas.

Det första vi alltid gör inför en förändring är att fundera över följande frågor:

-Är det viktigt för Sandra att vi genomför det här?

-Varför och för vems skull ska vi göra det?

Vi använde oss av belöning en gång för ganska länge sen, när Sandra behövde hjälp att komma över en mycket jobbig svårighet. Det är inte alltid hon förstår sitt bästa innan, och då behövs lite motivation på vägen.

Problemet handlade om toaletten och var verkligen jättestort (mycket större än att inte klara av ett toalettbesök, men jag vill inte gå in på det så ingående av hänsyn till Sandra) Hon hade iaf fobi och var maniskt rädd för toaletten. (Och så en massa andra hinder i samband med toalettbesök som gjorde hela situationen mycket svår)

Med hjälp av belöningssystem klarade Sandra att tillslut bli torr och dessutom slippa en medicin som för henne var jättejobbig att ta. Och då menar jag verkligen jättejobbig! Hade vi haft den kvar så hade vi behövt hjälp varje dag...

Vi uppmuntrade Sandra att i små, små steg närma sig det jobbiga och tillslut komma över fobin. Vi var jättenoga med att läsa av henne och se vad hon klarade just den dagen, för det var viktigt att hon kände att hon lyckades. Och medan vi jobbade med en svårighet såg vi till att allt annat runt Sandra var lugnt och tryggt.

Hon fick aldrig större utmaningar än hon klarade av och hon fick lyckas varje gång. Vi fortsatte med samma utmaning ända tills hon klarade den utan oro och inte behövde belöningen längre. Då väntade vi ett tag och lät det vara så en period, tills vi kände att det var läge att gå vidare. Då utmanade vi lite, lite till.

Som exempel så var steg 1 först och främst att kolla om hon var medveten och kunde styra sina behov själv, förstås… Steg 2 blev att gå in i badrummet när det var dags för toabesök. Steg 3 var att ställa sig bredvid toaletten. Steg 4 var att fälla upp locket på toan, men fortfarande stå bredvid. Varje steg tog dagar, ibland veckor, beroende på hur det gick och vad Sandra klarade.

Så småningom blev Sandra trygg i varje moment och tillslut var fobin och skräcken för toaletten borta. Hon fick en belöning varje gång hon klarade utmaningen som var jobbig, och det var upp till oss att inte ställa högre krav än att hon hade möjlighet att lyckas.

Hände det nån gång att Sandra inte fixade utmaningen, så sänkte vi kraven. Vissa dagar var det en prestation för henne att hon försökte, även om hon inte genomförde det. Och att försöka är också värt en belöning! Var det nån dag då hon inte mådde bra så hände det att vi bestämde tillsammans att vi skulle strunta i att försöka den dagen, och prova dagen efter istället.

Det kan tyckas svårt att avväga det där, så det inte blir ett misslyckande istället. Men är man lyhörd och ser till att uppmuntra hela tiden, och alltid vända det så personen känner sig med på noterna och att h*n gör det bra som försöker, oavsett resultat, så är det inte svårt. Det är viktigt att man känner personen väl, så man vet gränserna, dock.

Vi lyckades jobba bort en fobi och få Sandra torr och det är så klart den största belöningen i hela processen, men det förstod inte Sandra förrän vi var i mål.

♥ Kram ♥

Tema – Belöningssystem – Misshandel

Jag såg Kalla Fakta igår. Trots att jag visste att jag inte skulle må bra av det. Jag brukar inte orka se när barn, eller personer i behov av andra, utsätts för kränkning och misshandel. Men jag kände att det var viktigt, så jag såg det ändå. Och grät, förstås.

Det berör mig alltid väldigt djupt när oskyldiga människor som inte kan försvara sig, utsätts. Och jag blir ju inte mindre berörd iom att jag har ett barn som är beroende av andra. Som alltid kommer att vara det. Jag kommer alltid att ha en liten oro i mig över att Sandra ska hamna med människor som har valt fel yrke. Som inte tycker om henne och inte ser henne. Den oron kommer att följa mig i graven.

För går det snett och anpassningen blir fel, om hon blir av med assistansen och vägen inte bereds rätt… Ja, då kommer hon ju ganska snart må dåligt, och om hon inte mår bra så visar det sig på hennes humör. Tänk om hon är bland så oproffsiga människor som jobbar på Oasen då, som inte har nån kunskap alls om hur man beter sig mot individer och hanterar eventuella funktionshinder som ligger bakom beteenden…

Ja, jag börjar gråta när jag tänker på det. Oskyldiga barn kastas in i ett mörkt rum utan förklaring, och straffas när dom inte klarar att uppfylla alla regler. Alltså, jag finner inte ord! L

Vem ser till att våra barn, och andra utsatta människor, har det bra? Vi måste ju försjutton ta ansvar för våra barn i samhället! Sånt här ska bara inte få hända nånstans! Hur är det möjligt att det får fortgå i flera år och hur känner dom barn och familjer som gjorde anmälningarna som avskrevs? Och Oasen är ju inte unikt på nåt sätt, tyvärr.

Och idioten, som tar ut 500.000:- i lön varje månad sitter och försvarar verksamheten och säger att personalen måste få ta i lite så inte barnen skadar nån?!?? Eh!

11-åringar kastas in i ett kalt, mörkt rum, utan möbler, och blir inlåsta i flera timmar. Barn får blåmärken och problem med ryggen, och en flicka fick t.o.m. sin handled bruten! Men allvarligt?!! ”Personalen måste få ta i lite så ingen blir skadad”

Den här veckan har Neurobloggarna tema om ”Belöningssystem/konsekvenspedagogik” och jag håller på att skriva ihop ett inlägg om det som kommer senare i veckan, där jag skriver hur just belöningssystem hjälpte oss förbi en svårighet. Med tanke på det så tycker jag att belöning är bra…

Men är belöningssystemet en metod man använder sig av på det sätt som dom gör på Oasen så hamnar det nog i facket ”psykisk misshandel” för mig. Hur kan man bara kränka någon så? Jag fattar inte det. Utbildning är ju jätteviktigt om man ska jobba med utåtagerande barn, och kunskap om eventuella diagnoser. Men herregud, har dom inte ens sunt förnuft?? Hur kan man straffa någon som försöker, men misslyckas för att h*n har fått för höga krav på sig?

Vi måste skydda utsatta människor från den här typen av behandling!

♥ Kram ♥

Det ska vara som det är. Alltid.

Tänk om man kunde undvika förändringar som bara oroar och stökar till. Men om allt annat är tryggt och stabilt så är det lättare att fixa sånt som inte går att undvika. Det går väldigt sällan att träna på att klara ommöbleringar när man har autism, och Sandra klarar absolut inte att träna på sånt! Men hon tar sig lättare igenom det om hon har en grundtrygghet!

Och med förändringar eller ommöbleringar menar jag inte att flytta till en annan ort eller bygga om huset. Det är dom små detaljerna som gör det. Att skippa middagen (för vi ätit lunch sent) och ta en kvällsmacka efter badet istället, att köpa en glass efter skolan när man inte brukar äta glass då, att jag glömt sätta i ett skärp i byxorna… Sånt oroar, men leder oftast inte till utbrott när Sandra är stabil.

 

Sandras viktigaste toa gick sönder igår, så Göran åkte iväg och köpte en ny på direkten. Den toan är vi helt beroende av så den bara måste funka, annars krisar det till sig helt här i kvällsrutinerna, och det går inte för sig. Det spelar lixom ingen roll att vi har två toaletter till att välja på. Kvällsrutinerna ska ske på samma sätt som alltid, med den toan som alltid används då. Punkt.

Sen ringde dom från skolan och meddelade att Sandra var otröstlig och hade sagt att hon inte mådde bra, så Göran fick åka vändan dit och hämta henne innan han körde hem med toastolen. Han fick sig en biltur på närmare 20 mil.

Väl hemma var damen pigg och glad och mumsade i sig två portioner köttbullar, sås och potatis. Så det var väl nån tillfällig svacka bara, skönt när det går över fort.

 

Hela dagen gick bra och nån större skörhet märktes inte. Ända tills det var dags att använda den nya toastolen. Alltså, man byter inte toastol hursomhelst!

Man ska komma ihåg att Sandra har haft en ordentlig toaskräck när hon var mindre och att det är ett under att hon alls klarar att gå på toa. Så hon är duktig som försöker fast hon är rädd. Vi backar lite och gör som vi gjorde när hon inte vågade sist. Små steg att lyckas med i taget och en liten belöning efteråt. Hon kommer snart att fixa det :)

 

Vi har ju kommit jättelångt med det där, så Sandra klarar nog alla olika toaletter man kan råka ut för. T.o.m. dom konstiga handikapp-toaletterna på Malagas flygplats, och klarar man dom så klarar man nog alla sorter… (Anledningen till att vi brukar välja handikapptoan är att vi får in rullstolen och slipper trängas med allt folk)

Att hon inte klarade den nya toan hemma igår, beror med all säkerhet på att hon inte är stabil just nu. Därför är jag ganska säker på att hon snart fixar den med :)

Till kvällen fick Sandra blommor! Fast hon tycker nog att hon fick en nalle, för det var den hon mest brydde sig om ;) Åh, vad glad jag blev över att hon får räknas och vara viktig! När inte ens dom närmaste kan skicka ett litet grattis på hennes 18-årsdag… Tack snälla ”världens bästa assistansbolag” Svensk Personlig Assistans för att ni alltid ser Sandra och hennes behov, och tycker att vi är viktiga!

 

Idag blir det lite firande här, på ”Sandra-vis” och strax ska Göran och jag sjunga och väcka henne med paket och chokladbollar. Jag berättar mer om det imorrn.

Hare fint!

(P.S. Livet har kommit emellan lite för några av oss ”tema-bloggare” så Tema – Utredning är framflyttat en vecka, återkommer ang. det senare, alltså)

♥ Kram ♥

Belöning eller muta?

Jag fortsätter i ämnet belöningssystem, diskussionen fortsätter på fb och jag tycker fortfarande att det är bra. Men jag respekterar så klart att inte alla tycker det. Däremot anser jag att man måste tänka på individen och inte bara bestämma att en sak är bra eller dålig. För alla är olika och personer med autism är också individer.

Ett sätt kan aldrig vara bra för alla och det hävdar jag oavsett vad andra tycker om det. Dessutom finns det så många olika grader av autism och/eller förståndshandikapp att alla behöver olika mycket stöd. Förstår man inte vad som är bäst för en själv så behöver man hjälp för att nå dit.

Jag undrar om inte en del blandar ihop belöning med muta och bestraffning? Men det är inte samma sak och bestraffning hör inte hemma i mina tankebanor. Belöning vid speciella tillfällen och specifika svårigheter, men inte mutor för att få sin egen vilja igenom och inte ”du får inte lördagsgodis på lördag om du inte städar idag” Den typen av ”pedagogik” tar jag avstånd ifrån.

Tack för era tankar, ni som skrev. Det skulle vara lite intressant att höra tankarna från er som inte tycker om belöningssystem, om jag har några läsare som har andra åsikter. Det är alltid nyttigt och lärorikt att höra olika versioner på saker och ting.

Lenaeff skriver att det är svårt att hitta nån belöning som verkligen är belöning. Är det inte tillräckligt lockande så tappas motivationen. För oss är en liten chokladbit perfekt och under den perioden vi tränar så får inte Sandra nån sån choklad vid några andra tillfällen. Då tappar vi syftet med belöningen. Det måste vara nåt som hon verkligen vill ha och som motiverar henne att komma vidare.

Bellan skriver att dom inte kan använda belöningssystem för ofta, för även då tappas motivationen. Ja, det är samma för oss. Vi använder det väldigt sällan och bara när Sandra behöver motiveras att komma förbi en svårighet som vi vet att hon är mogen att klara.

Första steget är att kolla så Sandra är redo att anta utmaningen. Hon måste vara mogen för det och ha förutsättningar att klara det. Det får aldrig bli ett misslyckande! När vi toatränade, som jag nämnde lite i gårdagens inlägg, så gjordes det i yttepyttiga små steg och aldrig med större krav på Sandra än vad hon klarade av. Det gäller att vara lyhörd och observant på när det är läge att gå vidare.

Första steget var ju förstås att hon skulle vara mogen att sluta med blöjan. Innan dess tränade vi inte! När hon var mogen att styra det där själv så slutade vi med blöjan, men hon var fortfarande rädd för toaletten. Alltså, hon var blöjfri, men fick en blöja när hon behövde. Efter det började själva toaträningen och första steget var att gå in och ställa sig bredvid toaletten när det var dags.

Så fort hon var trygg i den nya situationen slutade vi med belöningen och lät det vara så ett tag. När vi kände att det var dags att gå vidare så blev nästa steg att hon lyfte upp locket på toastolen, och då fick hon belöning igen, tills hon var trygg och klarade det utan oro. Steget efter det var att, fortfarande med blöja på sig, luta sig lite mot kanten av toan.

Så höll vi på och det tog lång tid, men vi lyckades få bort hennes rädsla för toaletten och vi lyckades få bort blöjan. Den största vinsten gjorde Sandra själv, för det är hon som mår bäst av att slippa blöjan! Det var inte för nån annans skull vi gjorde det och hon förstod inte varför och kunde inte föreställa sig hur det skulle vara att bli av med blöjan. Utan belöningssystem hade vi inte nått det målet.

Nåja, nog om det för nu. Ni får gärna ha andra åsikter, förstås.

Gårdagen var en mycket lugn och bra dag. Sandra var pigg och glad mest hela dagen och vi hade lagoma aktiviteter och minimalt med dötid. Precis som det ska vara för att få en lugn dag. På förmiddagen hjälpte jag Sandra att göra pizza.

Med broccoli och ädelost… Den gillade vi allihop!

På eftermiddagen fick Sandra följa med Göran ner i källaren och spackla. Hon bara älskar såna lagom svåra uppdrag och var så mallig så! Ja, förutom att det blev lite kladdigt, och det är hon inte så vidare förtjust i, men stoltheten över att spackla tog överhanden.

På kvällen var det chipsmys som alltid på lördagar och när Sandra kommit i säng slappade vi i tv-soffan. Mer hände inte och idag vet jag inte vad det blir för påhitt. Sandra vill gå ut så vi får väl se om det är väder för det. Hon gillar inte när det är halt och troligtvis är det just det ute nu. Men nåt hittar vi på för att få dagen att gå :)

Må gott!
Kram!

Belöningar?

Igår blev det en prommis på förmiddagen och sen gjorde vi inte så mycket mer än det vanliga. Sandra kom hem och var trött men nöjd och funkade bra. Hon hade gjort en fin tavla i skolan som fick följa med hem igår, och den ska vi prova att sätta upp i hennes rum.

Annars har hon just inga tavlor eller annat som kan göra det rörigt eller oroa henne på nåt sätt, men vi tänkte att vi kan testa iaf, för den var så fin. Fixar hon det inte så tar vi bara ner den igen.

Eftermiddagen och kvällen gick bra med Sandra, trots att hon var trött och hade varit det i skolan med. Det har ju varit korttids ända sen i tisdags och i onsdags var det utflykt i skolan. Så det var inte så konstigt att damen började bli lite trött. Men helgen är lugn i vanlig ordning och vi hoppas att allt flyter på bra. Skolan längtar hon ju alltid till så fort hon kommer hem på fredagarna :)

Det är en diskussion på fb om det här med belöningssystem. En del är helt emot det.

Vi har använt oss av det med Sandra några gånger, och jag tycker det är bra, Men man måste ju fundera på hur, när och varför, så klart. Det beror ju på omständigheter och så.

Jag tror alltid att dom som inte tycker som jag har missuppfattat hur jag menar ;) Skoja förstås! Men man kan behöva diskutera en del saker fram och tillbaks innan man bestämmer om det är bra eller inte och vissa saker är bra ibland men inte alltid.

Framförallt så är vissa saker bra för en del, men inte för alla. Ja, det är iaf vad jag tycker. Det skulle vara roligt att få era tankar om belöningssystem, om ni har erfarenheter av det. Både bra och mindre bra.

Frågorna hur, när och varför tycker jag man alltid ska ställa sig innan man bestämmer sig för att genomföra nånting öht. Framförallt varför. Har man inget svar på det så kanske man ska skippa det. Jag menar, en förändring, en utflykt, vissa rutiner man bara gör. Ja, belöningar med. Finns det ingen vettig orsak och är det inte till för den personen man gör det med så får man nog tänka om.

Ha en riktigt skön helg!
Kram!

P.S. Med belöningssystem menas att man ger en belöning av något slag när personen i fråga klarar att göra något som är svårt/jobbigt. Vi använde det för att komma igenom Sandras toalettskräck hon hade när hon var yngre. I små, små steg med små, små utmaningar, inte större än att hon fick lyckas varje gång.

Med hjälp av belöning fixade Sandra tillslut att gå på toa. Hon förstod inte belöningen i att slippa ha blöja, men hon förstod att hon fick en liten chokladbit för varje litet steg närmare det målet.