Tema – Belöningssystem – Utveckling

Den här veckan har Neurobloggarna tema ”Belöningssystem/konsekvenspedagogik” så gå gärna in och läs bidragen under veckan. Vill ni läsa alla mina temainlägg så finns dom samlade under fliken ”Tema” här ovan.

Jag är inte ett dugg påläst i olika metoder som finns, och det beror väl på att jag inte gillar ”metoder” så värst. Jag tycker nog att alla individer behöver egna, och anpassade ”metoder” och att ingen metod kan passa i alla situationer rakt av.

Jag är lite allergisk mot pekpinnar och ”rätt och fel” för det finns så många olika vinklar och nånstans måste man göra det som känns rätt för en själv, om det ska bli bra. Ofta kan man plocka lite bitar från olika idéer (och metoder) och blanda runt lite så det blir skräddarsytt för just den individen som behöver det i just en speciell situation.

Nu finns det olika tolkningar på vad belöning är och för mig betyder det att motivera och hjälpa. Börjar man hota eller ta till ”belöningar” för att få någon med på noterna lite nu och då, så kallar jag det nog mer för mutor, och mutor gillar jag inte.

För mig är det också jätteviktigt att Sandra får lyckas, och det måste jag se till att hon får göra om jag ska använda mig av belöningar. Hon måste få sin belöning och känna att hon växer, annars blir det ett straff för att hon misslyckas. Det är mitt jobb att inte ställa högre krav än att hon klarar att lyckas.

Det första vi alltid gör inför en förändring är att fundera över följande frågor:

-Är det viktigt för Sandra att vi genomför det här?

-Varför och för vems skull ska vi göra det?

Vi använde oss av belöning en gång för ganska länge sen, när Sandra behövde hjälp att komma över en mycket jobbig svårighet. Det är inte alltid hon förstår sitt bästa innan, och då behövs lite motivation på vägen.

Problemet handlade om toaletten och var verkligen jättestort (mycket större än att inte klara av ett toalettbesök, men jag vill inte gå in på det så ingående av hänsyn till Sandra) Hon hade iaf fobi och var maniskt rädd för toaletten. (Och så en massa andra hinder i samband med toalettbesök som gjorde hela situationen mycket svår)

Med hjälp av belöningssystem klarade Sandra att tillslut bli torr och dessutom slippa en medicin som för henne var jättejobbig att ta. Och då menar jag verkligen jättejobbig! Hade vi haft den kvar så hade vi behövt hjälp varje dag...

Vi uppmuntrade Sandra att i små, små steg närma sig det jobbiga och tillslut komma över fobin. Vi var jättenoga med att läsa av henne och se vad hon klarade just den dagen, för det var viktigt att hon kände att hon lyckades. Och medan vi jobbade med en svårighet såg vi till att allt annat runt Sandra var lugnt och tryggt.

Hon fick aldrig större utmaningar än hon klarade av och hon fick lyckas varje gång. Vi fortsatte med samma utmaning ända tills hon klarade den utan oro och inte behövde belöningen längre. Då väntade vi ett tag och lät det vara så en period, tills vi kände att det var läge att gå vidare. Då utmanade vi lite, lite till.

Som exempel så var steg 1 först och främst att kolla om hon var medveten och kunde styra sina behov själv, förstås… Steg 2 blev att gå in i badrummet när det var dags för toabesök. Steg 3 var att ställa sig bredvid toaletten. Steg 4 var att fälla upp locket på toan, men fortfarande stå bredvid. Varje steg tog dagar, ibland veckor, beroende på hur det gick och vad Sandra klarade.

Så småningom blev Sandra trygg i varje moment och tillslut var fobin och skräcken för toaletten borta. Hon fick en belöning varje gång hon klarade utmaningen som var jobbig, och det var upp till oss att inte ställa högre krav än att hon hade möjlighet att lyckas.

Hände det nån gång att Sandra inte fixade utmaningen, så sänkte vi kraven. Vissa dagar var det en prestation för henne att hon försökte, även om hon inte genomförde det. Och att försöka är också värt en belöning! Var det nån dag då hon inte mådde bra så hände det att vi bestämde tillsammans att vi skulle strunta i att försöka den dagen, och prova dagen efter istället.

Det kan tyckas svårt att avväga det där, så det inte blir ett misslyckande istället. Men är man lyhörd och ser till att uppmuntra hela tiden, och alltid vända det så personen känner sig med på noterna och att h*n gör det bra som försöker, oavsett resultat, så är det inte svårt. Det är viktigt att man känner personen väl, så man vet gränserna, dock.

Vi lyckades jobba bort en fobi och få Sandra torr och det är så klart den största belöningen i hela processen, men det förstod inte Sandra förrän vi var i mål.

♥ Kram ♥