Jag är inte ett dugg påläst i
olika metoder som finns, och det beror väl på att jag inte gillar ”metoder” så
värst. Jag tycker nog att alla individer behöver egna, och anpassade ”metoder”
och att ingen metod kan passa i alla situationer rakt av.
Jag är lite allergisk mot
pekpinnar och ”rätt och fel” för det finns så många olika vinklar och nånstans
måste man göra det som känns rätt för en själv, om det ska bli bra. Ofta kan
man plocka lite bitar från olika idéer (och metoder) och blanda runt lite så
det blir skräddarsytt för just den individen som behöver det i just en speciell
situation.
Nu finns det olika tolkningar på
vad belöning är och för mig betyder det att motivera och hjälpa. Börjar man
hota eller ta till ”belöningar” för att få någon med på noterna lite nu och då,
så kallar jag det nog mer för mutor, och mutor gillar jag inte.
För mig är det också jätteviktigt
att Sandra får lyckas, och det måste jag se till att hon får göra om jag ska
använda mig av belöningar. Hon måste få sin belöning och känna att hon växer,
annars blir det ett straff för att hon misslyckas. Det är mitt jobb att inte
ställa högre krav än att hon klarar att lyckas.
Det första vi alltid gör inför en
förändring är att fundera över följande frågor:
-Är det viktigt för Sandra att vi
genomför det här?
-Varför och för vems skull ska vi
göra det?
Vi använde oss av belöning en gång för
ganska länge sen, när Sandra behövde hjälp att komma över en mycket jobbig svårighet.
Det är inte alltid hon förstår sitt bästa innan, och då behövs lite motivation
på vägen.
Problemet handlade om toaletten
och var verkligen jättestort (mycket större än att inte klara av ett
toalettbesök, men jag vill inte gå in på det så ingående av hänsyn till Sandra)
Hon hade iaf fobi och var maniskt rädd för toaletten. (Och så en massa andra
hinder i samband med toalettbesök som gjorde hela situationen mycket svår)
Med hjälp av belöningssystem
klarade Sandra att tillslut bli torr och dessutom slippa en medicin som för
henne var jättejobbig att ta. Och då menar jag verkligen jättejobbig! Hade vi
haft den kvar så hade vi behövt hjälp varje dag...
Vi uppmuntrade Sandra att i små,
små steg närma sig det jobbiga och tillslut komma över fobin. Vi var jättenoga
med att läsa av henne och se vad hon klarade just den dagen, för det var
viktigt att hon kände att hon lyckades. Och medan vi jobbade med en svårighet
såg vi till att allt annat runt Sandra var lugnt och tryggt.
Hon fick aldrig större utmaningar
än hon klarade av och hon fick lyckas varje gång. Vi fortsatte med samma
utmaning ända tills hon klarade den utan oro och inte behövde belöningen
längre. Då väntade vi ett tag och lät det vara så en period, tills vi kände att
det var läge att gå vidare. Då utmanade vi lite, lite till.
Som exempel så var steg 1 först
och främst att kolla om hon var medveten och kunde styra sina behov själv,
förstås… Steg 2 blev att gå in i badrummet när det var dags för toabesök. Steg
3 var att ställa sig bredvid toaletten. Steg 4 var att fälla upp locket på
toan, men fortfarande stå bredvid. Varje steg tog dagar, ibland veckor,
beroende på hur det gick och vad Sandra klarade.
Så småningom blev Sandra trygg i
varje moment och tillslut var fobin och skräcken för toaletten borta. Hon fick
en belöning varje gång hon klarade utmaningen som var jobbig, och det var upp
till oss att inte ställa högre krav än att hon hade möjlighet att lyckas.
Hände det nån gång att Sandra inte
fixade utmaningen, så sänkte vi kraven. Vissa dagar var det en prestation för henne att hon försökte,
även om hon inte genomförde det. Och att försöka är också värt en belöning! Var
det nån dag då hon inte mådde bra så hände det att vi bestämde tillsammans att
vi skulle strunta i att försöka den dagen, och prova dagen efter istället.
Det kan tyckas svårt att avväga
det där, så det inte blir ett misslyckande istället. Men är man lyhörd och ser
till att uppmuntra hela tiden, och alltid vända det så personen känner sig med
på noterna och att h*n gör det bra som försöker, oavsett resultat, så är det
inte svårt. Det är viktigt att man känner personen väl, så man vet gränserna,
dock.
Vi lyckades jobba bort en fobi och
få Sandra torr och det är så klart den största belöningen i hela processen, men
det förstod inte Sandra förrän vi var i mål.
♥ Kram ♥
2 kommentarer:
Åh, vad duktiga ni är och jobbar bra med Sandra! Vilken jobbig period det ändå måste ha varit för er alla.... Underbart att hon med er hjälp kommit över sin fobi m m!
Är helt inne på din linje om att ett belöningssystem eller vad det nu är, aldrig får bli som en bestraffning. Det får aldrig framkalla känslan att inte lyckas.
Själv använder jag det vid tillfällen då jag är till 99,99% säker på att Turbo lyckas.
Kramar om dig Nina ♥
PS. Har glömt att tacka för ditt fina svar jag fick på min fråga häromdan så här kommer det - Tack för ett bra svar!! :)
//Bellan
Så gjorde jag med E och toabesök också, han fick lyssna på favvomusiken i hörlurana under tiden. Numera tycker han det är så mysigt att sitta där så han vill nästan inte därifrån :)
Bestraffningar har elltid bara bestått i utebliven belöning ifall inte målet/kravet nås, ex: Är du lugn när vi går i affären får du en glass sen. Om utbrott i affären- ingen glass. Om linget utbrott-glass. Det är det absolut bästa sättet att lära MIN son nya grejer, men som du skriver, allt är individuellt. Kram!
Skicka en kommentar