Känslosamt

Neurobloggarna har haft tema om fördomar, och jag hade gärna skrivit en del om det. Men tiden har tyvärr inte räckt. Jag hade faktiskt ett inlägg på G, men jag får skippa det helt enkelt. Jag hinner inte få till det som jag vill. Gå gärna in och läs andas bidrag och hjälp oss sprida sidan, och därmed öka förståelsen om npf. Temat för vecka 46 är – Uppfostran.

Nåja. Här blev det lite känslor igår, både från det ena och det andra hållet. Lite vemod och ledsamhet, och en del tacksamhet och lyckotårar. Ja, avsked är känslosamma saker. För oss alla, på olika vis.

Först fick jag ett meddelande från en vän som fick mig att börja gråta. Ja, av tacksamhet över fina vänner alltså. Vänner som har fullt upp med sitt, och ändå bryr sig om oss på riktigt. Jag undrar lite vad jag har gjort för att förtjäna det, för inte har jag haft tid och ork att vårda några vänskaper direkt…

Strax efter det ringde en annan vän som fyllde på med mer energi och ”må-bra-känsla” Sen ringde det på dörren och vilka stod där om inte världens bästa assistansbolag med en present till Sandra och kramar till oss.

Jag kan inte annat än känna tacksamhet, och när dom hade åkt satt jag här med tårarna rinnande igen. Att Sandra betyder något och får vara viktig under sina förutsättningar betyder så otroligt mycket.

När Sandra kom hem var det dags för ännu ett sorgligt avsked och vår fina chaufför var tagen hon med. Men, jag vet att du läser min blogg och kan följa hur det går för Sandra framöver, och du får så klart gärna hälsa på oss om saknaden blir för stor.

Sandra blev lite ledsen just när det var dags att säga hej då, men hon är samtidigt förväntansfull och längtar till måndag då hon ska bli hämtad av Jane för första gången. Nyheten lägger sig nog sen, och då tror jag saknaden kommer lite tydligare.

Blomma från Svensk Personlig Assistans
Chokladen från chauffören,
den har Sandra bestämt att vi ska mumsa på idag, eftersom det är lördag

Men visst är hon påverkad. Hon hade varit skör på DV igår, och det var väldigt nära till tårarna under eftermiddagen och kvällen. Många frågor om varför skolan är slut och varför det inte är taxi mer och varför hon blir ledsen.

Det kom ett ordentligt utbrott helt plötsligt och jag är ju inte säker, men jag såg iaf ingen annan orsak till det än att hon blev ledsen, och sen arg för att hon blev ledsen. ”Ta bort allt ledsen, jag tycker inte om ledsen” Det är nog inte så lätt att hantera känslor man inte riktigt förstår.

Lilla gumman ♥ Samtidigt är det ju bra att det ledsna kommer, för det tyder på att hon på nåt sätt förstår att hon saknar… och då är det nog lite lättare att bearbeta det.

Själv blev jag lite dämpad när Sandra hade kommit till ro för natten. Ja, det är väl inte så konstigt att mina egna känslor poppar upp när jag inte behöver fokusera på Sandras. Så klart att vi kommer sakna alla fina människor Sandra har haft runt sig dom här åren. Men fina människor har hon ju fortfarande runt sig, som tur är.

Jag passar på att tacka för kommentarer jag har fått, både här i bloggen och på fb, dom gör mig glad! Och med det önskar jag er en fin lördag!

.

Fint avslut och tårar av saknad

Då är skolan slut på riktigt, och snart slipper ni läsa om mitt tjatande ;) Det är en väldigt stor förändring och många känslor inblandade, så ni förstår säkert att jag måste skriva en del om det.

Avslutningen igår gick jättebra. Den bästa avslutningen vi har haft med Sandra någonsin, och det känns ju så klart extra fint.

Pappas klocka på ena armen, och lärarens på andra

Avslutningarna har ju varit anpassade och gått ganska bra i alla år, ja iaf sen vi bytte skola då… Men Sandra stressar alltid upp sig av alla tillställningar, så det har mest varit en snabb-fika och avklarat inom en halvtimma. Men igår kunde vi sitta ganska länge, och hann t.o.m. småprata lite.

Och titta i den här fina fotopärmen som Sandra fick med foton på Sandra i skolan, lärarna och eleverna.

Sandra var i det stora hela lugn och ett litet leende skymtade då och då. En av lärarna som har betytt väldigt mycket för henne, ville gärna att vi hör av oss om vi behöver fler assistenter. Ja, på helger då, eftersom hon jobbar i veckorna. Men att vi vill!

Det känns ju jättefint att ha kvar lite kontakt i fortsättningen. Även om vi inte just har störst behov på helger (eftersom Sandras ork inte riktigt räcker) så vill vi nog försöka hålla kontakten vid liv. Både med den läraren, och Maria, en annan kär lärare som ju redan är assistent. Jag blir så varm om hjärtat. Det är inte bara vi som kommer sakna skolan, lärarna kommer sakna Sandra också ♥

Väl hemma packade vi upp det vi fått med oss hem och tittade igenom lite arbeten som Sandra har gjort i skolan. Jättefina minnen J

När Sandra hade varvat ner en stund i soffan sa hon plötsligt ”Herregud! Dom hade glömt ballonger” Hahaha, goa unge! Några ballonger kom inte jag ihåg att det brukar vara, men det lät ju lite roligt. Och Göran kom på sen att det nog var för att det brukar vara björkris och ballonger utanför skolan när det har varit sommaravslutningar.

Efter maten blev det lite grattande på vårt eget lilla vis, utan att göra det hela alltför stort. Sandra fick godis och grattiskort, och den här fina studentmössan som Elin har virkat, tack fina du!

Jag är så tacksam över att det finns människor som bryr sig om Sandra. Eftersom hon inte har någon släkt som bryr sig så betyder vännerna extra mycket.

Och jag syftar inte på presenter nu, utan omtanke… Men det vet ni ju vid det här laget, ni som känner oss J

När avslutningen var gjord så kunde vi berätta om nästa förändring, nämligen att vår fina chaufför slutar. Ja, skoltaxin alltså. Sandra har ju haft samma chaufför i alla år, förutom precis i början då ingenting fungerade särskilt bra.

Det är också en mycket kär person och det kommer betyda en hel del ändrade rutiner. Men eftersom Sandra inte riktigt förstår vidden av att saker och ting tar slut på riktigt, så blev hon först mest överlycklig av att hon ska få åka Janes bil fr.o.m. måndag.

Men sen frågade hon varför och då passade jag på att ta det lite mer på ”Sandra-vis” och sa att vi ska säga hej då till chauffören. Då kom tårarna, och saknaden över både chauffören och skolan på samma gång, tror jag.

Efter nattningen sen så blev Sandra ledsen igen. Hon fick sitta i mitt knä en stund och hon sa att hon längtade efter fröknarna i skolan. Efter en del tröstande så lugnade det sig och sen har det gått bra resten av natten. Det kändes trots allt lite bra att det kom en reaktion, men jag tror fortfarande inte att hon förstår på riktigt.

Många funderingar efter en händelserik dag

Efter en tid med ganska mycket funderingar så släppte väl oron hos mig med, och jag fick förstås migrän. Men inte värre än att jag håller det på lagom nivå med hjälp av tabletter.

Idag är det som sagt DV och sista gången med taxi, så vi hoppas att dagen går bra för Jane och Sandra och vi är glada att Sandra höll ihop hela sista veckan, så vi slapp skjuta upp oroande förväntningar för henne.

Det kommer säkert att bli en hel del oroligheter innan alla rutiner blir vanor, men än så länge har hela inskolningsproceduren gått väldigt bra.

Jag är så tacksam över att vi har fått möjligheten att göra det så bra det går för Sandras skull, väldigt mycket beroende på att vi fick beviljat assistans under inskolningen. Tack vare det så har det gått så smidigt det nu kan när man gör stora förändringar. Det som återstår är bearbetning, och den tar vi i Sandras takt.

För er som missade ”Liv med autism” i onsdags, HÄR kan ni se den.

Ha det så bra!

.

Orolig ovisshet

Gårdagen gick förvånansvärt bra, trots sömnbristen natten innan. Men vi har avbokat korttids den här veckan och hoppas att orken är tillbaks innan torsdag, då det står fritids på schemat. Min ork är en annan femma, den får jag ta itu med sen ;)

Den blir ju inte bättre av att Sune gör sitt bästa för att få upp mig klockan tre… Och inte gav han sig heller, så halv fem slängde jag ut honom ur sovrummet. Men då var det ju ingen idé att somna om med tanke på att jag helst vill vakna före Sandra. Kattskrälle!

Det blev iallafall inga som helst protester från Sandra, över skippat korttids, så det var ju skönt. Sen föll det sig så, när vi gick igenom vilka dagar det är korttids nästa gång och vilka dagar det är skola när lovet är slut, att jag berättade om skolavslutningen på en gång.

Sandra tog även den infon bra, hon blev t.o.m. strålande glad över att få gå på skolavslutningsfika med finkläder. Ja, första reaktionen var ju positiv, men vi vet ju att hon behöver bearbeta och uppleva för att förstå.

Efter ett par timmar blev hon lite orolig och sa ”Sen börjar skolan om igen” och så brukar det ju vara på andra skolavslutningar. Men inte den här gången, och det har hon nog inte riktigt insett än.

Det blev ganska oroligt sen, och vi fick gå igenom schemat många gånger. Det lär ju fortsätta ett bra tag. Vi kan ju bara försöka svara så gott vi kan, med att man slutar skolan när man är vuxen. Och på 4-veckors-schemat, efter skolavslutningen, sitter det nu bilder på DV varje dag, istället för skolan.

Det schemat är inte så detaljerat, om nån tycker att det verkar lite för mycket info. 4-veckors-schemat har vi för att Sandra ska se sånt som t.ex. en skolavslutning, och kunna räkna dagarna dit. Vi har det också för att hon ska se större saker, som lov, skola/DV, korttids, fritids och ledig.

På den aktuella veckan står det vilka som hjälper Sandra, eller möter henne i skolan, på korttids och hemma. Den aktuella dagen är märkt med en svart prick ”IDAG” och dagens detaljerade schema sitter bredvid.

Så nu kan hon alltså se hur dagen ser ut idag (igår på fotot) att hon är ledig t.o.m. onsdag, att det är fritids på torsdag och vem som möter henne när hon kommer dit, och vem som möter henne, och har hand om kvällsrutinerna hemma, att det är skola t.o.m. onsdag nästa vecka, skolavslutning på torsdagen, DV på fredagen och sen DV varje dag efter det. Vi lär få gå igenom det många gånger ett tag framöver.

Att även taxi-chauffören försvinner har vi inte berättat än. Det får vi vänta med tills skolavslutningen är klar, för annars rör vi bara ihop det för Sandra. Det är därför vi låter fredagen efter avslutningen vara som vanligt, med DV och taxi, innan Jane tar över helt, veckan efter.

Eftermiddagen och kvällen gick bra, med så lite krav vi kunde. Vi vill försöka komma i fas med klockan lite i nattningsproceduren, men det går ju sådär när tröttheten tar över. Nu är Sune instängd i köket så han inte går runt här och ylar, så hoppas jag att damen sover ett tag till.

Ska vi leka?

Ha det så bra!

.

Trötta svackor

Ja, idag är en bättre dag och det är ju tur att dom där svackorna oftast är övergående. Det är väl bara att ta sig igenom dom när dom kommer och dom tillhör ju livet. Iaf när dom inte är värre än en liten svacka, som oftast beror på trötthet.

Och det var en till trött tjej som kom hem igår, men hon sken som solen när jag öppnade taxi-dörren. Hon hade nämligen fått paket av finaste taxi-chauffören!

Det var en födelsedagspresent, och innehöll den här.

Jamen hon är så fin, vår chaufför! Ända sen jag vägrade att släppa iväg Sandra till skolan om dom inte ordnade upp taxistrulet som var i början, så har hon kört Sandra, ”vår” fina chaufför. Varje dag! Trygg, lugn och känner Sandra utan och innan. Tack finaste för alla år! Nu är det bara ett par veckor kvar.

Dom nya skorna åkte på direkt, förstås, och Sandra ville genast ha dom som idag. Ja, det var ju meningen så det får hon så klart.

Jag vet inte vem som är tröttast, men katten ser iaf piggast ut ;)

Ja, trött var damen, och det låste sig när det var dags för nattningsproceduren. I dom allra flesta fallen är det jag som tappar tålamodet och Göran som får lösa av mig innan jag blir opedagogisk, men igår var det min tur att rycka in och vara avlösare.

Känns ju lite bra att jag får vara den med mest tålamod för en gångs skull. Fast egentligen spelar det nog ingen roll, den som är där när det låser sig ordentligt tappar tålamodet tillslut. Då är det så skönt att vi är två som kan hjälpas åt, för tappade tålamod gör bara situationen värre.

Det är ju när Sandra är trött och skör som det lättare blir låsningar, och det är inte alltid vi lyckas ligga det där steget före precis varje sekund. När Sandra är pigg och mår bra, så hinner vi oftast före låsningarna och då tär det ju inte lika mycket på tålamodet, förstås.

Men i det stora hela så gick gårdagen ändå ganska bra, med tanke på att damen är både trött och skör nu. Det blev inga utbrott av låsningarna och det får man vara nöjd med.

Nattningen gick att tidigarelägga lite också, så vi hann förbi dom värsta kraven som leder till låsningar när hon är trött. Tidsomställningen på söndag kommer verkligen olägligt, med tanke på att damen redan nu inte orkar med hela kvällen. Håhåjaja, vilka påhitt! Men, det blir som det blir och alltid blir det nåt ;)

Idag ska jag till tandläkaren på fm och sen har vi ett möte på DV på em, så den lär ju gå den här dagen med.

Ni får ha det så bra!

Förresten, om ni missade ”Liv med autism” igår så kan ni se det HÄR

.

Ny termin, nya nyheter

Ja, nu är höstterminen igång. Eller, det är den ju inte, egentligen… Skolan börjar imorrn, men för oss känns det som höstterminen började igår, eftersom Sandra åkte till korttids som vanligt. När hon kommer hem igen har även hennes hösttermin satt igång, och som hon har längtat!

Väntar på taxin

Hon är så glad att få träffa lärarna igen, och lyckligt ovetande om att det bara är dom första dagarna som blir som vanligt, med lärarna som hon tycker så mycket om. Just den biten känns ju lite jobbig, faktiskt. Lärarna är mer än lärare för Sandra, dom är en stor del i hennes liv och faktiskt hennes vänner. Nästan dom enda hon har…

Jag vet att det nya kommer att bli bra och att Sandra och Jane kommer att finna varandra mer och mer ju mer dom är tillsammans. Så att en sak är bra, betyder ju inte att allt annat är dåligt! Fast det kommer säkert att bli en omställning och en sorg för oss när skolan inte finns i vårt liv mer.

Men bortsätt från den ”lilla” detaljen, så känns det mest spännande och roligt med det nya och jag tror att Sandra kommer tycka om det också, när hon förstår vad som gäller. Hon kommer få den allra bästa inskolningen man bara kan tänka sig och jag är så himla tacksam över hur fint ordnat det är! Så det kommer att gå bra, det vet jag J

Tänk att Sandra fick beviljat assistans på skoltid, för att Jane ska ha en möjlighet att lära känna henne ordentligt innan flytten till Daglig verksamhet. Hon får ha assistans i skolan så länge hon behöver! Tills inskolningen är klar, och den är klar när Sandra och Jane är redo. Fast vi räknar med att den blir klar under terminens gång, och det tror jag inte blir några problem, faktiskt.

Men vilken förmån, ändå! Jane tar alltså över mer och mer i skolan och har lärarna som stöd. Sen har två av lärarna ansvaret för inskolningen på Daglig verksamhet tillsammans med Jane, så länge det behövs. Kan det egentligen bli bättre??

Dessutom känner den personen som ansvarar för DV Sandra sedan tidigare, då hon jobbade med Sandra på korttids. Så hon vet vad Sandra har för behov, och jag behöver inte förklara. Anpassningen är redan självklar.

Sen har vi ju taxin… Vi har haft samma chaufför i alla år! Ja, förutom precis i början, innan vi fick ordning på allt som inte funkade då. Sandra har åkt själv i bilen, med samma trygga chaufför och samma bil varje dag i nästan hela sin skoltid!

Trots förändringar i upphandlingar och annat på högre nivå, så har man inte ändrat på Sandras trygghet. Och hon får behålla samma chaufför tills hon slutar skolan. Jamen fattar ni?! Det är helt otroligt, egentligen!

Och Sandra mår så bra, tack vare all fin anpassning och alla fina människor runt sig! Ett stort fång med rosor till alla fina som ser till att hon får tryggheten hon behöver för att må bra!!! Man blir ju alldeles gråtig när man tänker på det…

Ja, så har vi korttids. Dom har, tills nu, i stort sett haft samma personal i alla tio år som Sandra har gått där. Vi har alltid kunnat prata med varandra om det har uppstått problem, och löst allt på direkten och det har gjort att Sandra är väldigt trygg där. Personalen känner henne och hon trivs och längtar dit!

Skolan… Ja, samma sak där. Samarbete mellan hem och skola är så viktigt och det har aldrig blivit några stora problem av nånting.

Assistansen räddade oss också, förstås. Jag är så tacksam över att bo i ett land med så många möjligheter! Jag vet att allt inte funkar överallt, men vi har det bra i Sverige!

Det var nån gala på tv för ett tag sen, och ett reportage om en mamma som var tvungen att lämna sitt svårt handikappade barn ensam med småsyskonen hela dagarna för att gå till fältet och jobba… Jag klarade inte att se mer, men dom som bara gnäller över det som inte funkar kanske skulle sett det.

Jag tycker lagarna ska följas och jag tycker vi ska kämpa för förbättringar, men jag tycker inte vi ska gnälla. Faktiskt.

Nåja, det var en parentes . Jag är medveten om att vi är lyckligt lottade även i jämförelse med många andra i vår situation här i Sverige. Och jag är tacksam varje dag! Jag önskar att alla barn fick må så bra som Sandra gör! (Jag vet att det finns barn i Sverige som inte orkar leva, p.g.a. saknad anpassning, och det är aldrig okay, hur bra vi än har det!) Bristerna i Sverige beror till största delen på okunskap och oförståelse. Vi måste sprida mer kunskap. Mycket mer.

Hursomhelst… Tack vare assistansen så har vi kunnat hjälpa Sandra att utvecklas och hon kommer få möjlighet till ett fint liv framöver med. Det känns tryggt att lämna över nu och jag vet att hon får det bra även om det skulle hända Göran och mig nåt innan vi hinner ordna med allt som behöver ordnas med.

Sist, men inte minst, så håller vi på att få ihop det med alla inblandade så Sandra ska kunna rida redan nu i höst. Allt är inte kollat överallt än, men det ser ljust ut. Bara en sån sak! Att Sandra får möjlighet att rida, som hon älskar. Att det finns så många fina människor runt Sandra som gör så mycket för henne… Jag har inte ord för det!

Stort tack till er alla berörda!

.

Vardagslängtan och bästa taxin

Förmiddagen igår fortsatte i legots tecken. Sandra gör alltid saker väldigt intensivt i perioder, och just nu verkar det som att det ska bli en legoperiod. Det gör ju inget för det är roligare än att knyta upp och trä om ”alla jättemånga” halsband om och om igen som vi har ägnat oss åt den senaste tiden.

Det var en ganska lugn förmiddag, men lite skörhet märktes under ytan, så jag fick gå ifrån lite då och då för att inte trigga igång nåt. Det var nog mest längtan till skolan som låg och lurade under det annars goda humöret.

Efter maten tog Göran en biltur med damen så jag hann förbereda kvällen och morgondagen undertiden. Han har ont i ryggen, men jag tackar för den lilla avlastningen som underlättade packningen och det som behövde fixas iordning.

Jag hann precis duscha klart innan dom var tillbaks och då kom låsningen och stora utbrottet, så jag var väldigt tacksam över att jag inte stod kvar i duschen när det bröt lös. Då krävs nämligen närvaro och inga snedsteg eller andra överraskningar (i form av en mamma i duschen, t.ex.)

Efter ungefär halva utbrottet lyckades vi få in Sandra så slapp grannarna höra mer vrålande. Sen var det bara att vänta ut resten och agera i precis rätt tid för att reda ut om det var nån orsak som gick att reda ut.

Själva orsaken den här gången var ju att det låste sig när Sandra skulle kliva ur bilen och gå in, och det är inte nånting som vi kan ”reda ut” eftersom det beror på att hon känner krav på sig och inte klarar att gå just då. Men däremot kom hon på massa annat i utbrottet som vi kunde ”reda ut” när hon hade lugnat sig. Efter det var det lagom med film och ”klippa i kataloger” tills kvällsrutinerna började.

Resten av eftermiddagen och kvällen blev lugn, förutom små incidenter lite då och då när nåt störde mitt i klippningen. Men eftersom vi vet när vi ska lägga oss i och när vi ska gå undan, och hur vi ska göra i dom flesta situationerna, så blev det aldrig utbrott av den oron.

Sen kom ett meddelande om att det blir ridning i skolan för Sandra idag, och hon är ju lyckligt ovetande om att det fanns risk för nåt annat, och vi är tacksamma att vi inte behövde ändra på schemat.

Vi har inga stora planer för kommande ledighet, mer än att Göran har lite små ärenden. Så det blir ännu en skön ”bara-vara-helg” för oss. På nästa veckas ledighet är det möte i skolan och sen är det ju snart sommarlov. Jösses!

Fast vi har fritids kvar under sommaren, eftersom Sandra kommer gå kvar i skolan ett tag till. Sen har vi ju korttids också, så vi får lite avlastning, och Sandra får lite lagom sysselsättning, under lovet. Annars vetitusan om nån av oss hade stått ut…

Johannes mamma skrev att Sandra verkar tycka mycket om sin taxichaufför, och det gör hon verkligen! Vi har världens gulligaste chaufför och har haft samma hela tiden, förutom precis i början, och då funkade det inte alls.

När Sandra började i skolan, så åkte hon ju skoltaxi som alla andra, med olika chaufförer och fler elever, och med en väldig röra. Chaufförer som inte hittade utan frågade eleverna efter vägen, och som släppte av eleverna och åkte utan att nån fanns där och tog emot. Droppen blev väl när Sandra kom hem i en gammal skolbuss som saknade bilbälten! Då kontaktade en arg mamma lokaltidningen.

Precis i början hade Sandra inte fått sin rätta diagnos än, och det var mycket vi inte hade lärt oss, så när hon utbrottade sig igenom varje morgon och tjatade om vilken taxi, och vilken chaufför som skulle komma, och skrek att hon inte skulle till skolan, så fattade vi ju inte först vad det stod för.

När vi väl kom på det, och efter lite taxitjafsande (eller rätt mycket var det ett tag) så fick vi den här underbara chauffören som vi har haft sen dess. Om det av nån anledning är en annan bil än den vanliga, så ringer chauffören alltid och meddelar det så vi kan ändra på Sandras schema. Dessutom åker inga andra elever med i samma bil och det har fungerat problemfritt hela tiden.

Jag är väldigt tacksam över det, och trots förändringar så får Sandra nu behålla den fina chauffören under terminen hon har kvar i skolan. Det betyder jättemycket för oss.

Jag önskar er en fin vecka!

♥ Kram ♥

Viktiga möten och mordmysterier

I måndags åkte vi med husbilen till en grannort där alla aktiviteter var samlade ett par dagar, så det passade ju bra. Tyvärr blev mötet med rektorn uppskjutet en vecka pga sjukdom, men det är ju ingen katastrof. Fast det hade varit lite skönt att få det gjort, och slippa åka på möte nästa ledighet också.

Sune på husbilsäventyr

 

Men vi träffade iaf assistansbolaget och hade en genomgång av ytterligare timmar som ska sökas, så nu är det bara att hoppas att det går igenom först och främst.

Så pratade vi om lite annat, bl.a. att Sandra inte kommer att fixa färdtjänst. Hon har ju haft det jättebra med en och samma gulliga taxi-chaufför till och från skolan (och fritids) varje dag och det har funkat jättebra, men kommer ju ändras när det blir färdtjänst. Alternativet skulle då vara att Sandra har bil, så vi ska söka bilstöd och se om vi kan få igenom det eftersom det handlar om att hon ska kunna ta sig till sin dagliga verksamhet framöver.

Efter mötet åkte vi till campingen och njöt av husbilsmys och lite promenader, och igår kväll var det personalfest med bästa assistansbolaget. Det var jätteroligt för det skedde ett mord som vi skulle lösa under kvällen…

 

Alla fick olika karaktärer och uppgifter och jag skulle spela en som inte var så central i själva historien och det gjorde det väl lite svårt att veta vem jag skulle fråga om vad, liksom. Men roligt var det ändå och några gick in ordentligt i sina roller, så det blev lite som teater, och bara det var ju kul även om jag mer tittade än deltog.

Värmepumpen funkar ju inte, så hade det varit mer väder för årstiden, dvs kallare, så hade vi inte kunnat åka. Göran måste nämligen ner och sätta igång pannan med jämna mellanrum då den stannar. Men nu kommer dom och kollar den på fredag, så vi hoppas att dom kommer på vad det är som felar nu innan det blir vinterväder ute.

Alltså var det ju rätt utkylt här när vi kom hem, men plusgrader iaf. Göran fick igång pannan så vi får varmvatten innan Sandra ska bada och duscha ikväll, och i kaminen brinner det för fullt.

 

Det blir lite slappa här nu ett tag innan Sandra kommer hem och imorrn är hon ledig för då ska vi till öronmottagningen och hoppas få hjälp med propparna som vi inte fixar att få bort på annat sätt. Ni får gärna hålla lite tummar för att det går bra och vi slipper söva henne.

Ha en fortsatt fin vecka!

♥ Kram ♥

Man lär så länge man lever

Vad roligt att få veta lite mer om en del av er, och varför ni läser min blogg. Tack så mycket för era fina omdömen! :) Ni som inte kikade in igår kan klicka på tulpanerna här till höger och skriva några rader i det inlägget så är ni också med och tävlar.

Till Agneta, och er andra som sett den nya fotot här uppe, det är taget förra våren och än har vi bara snö utanför fönstret. Men jag längtar till vårvärmen så jag tjuvstartade lite :)



Förutom tävlingen och lite städning så blev det en hel del datorpyssel här igår. Man är ju lixom en vanemänniska, det tar tid att komma underfund med nya grejor… Och att klistra in mina inlägg från Word till bloggen gick inte alls. Så jag var nog inte så trevlig för min omgivning där ett tag…

Men sen funkade det iaf, om man ändrade inställningen i bloggen till nåt ”vad det nu heter” HTML eller nåt… Jag tar tacksamt emot tips som gör det hela enklare! För det där kan jag inte alls. Vill ni ha fler än en bild i fortsättningen måste jag lära mig hur man gör, för nu går dom inte att flytta utan att det är väldigt omständligt.

Nåja, det blev inte bara datorfix igår, vi hann med både frukost i sängen, prommis, bastu och mys i tv-soffan också. Så nu är batterierna laddade igen och dom största måstena fixade tills lilla damen kommer hem i eftermiddag. Det är bara ett telefonsamtal kvar och det fixar jag på morgonen idag. Bara ett recept som ska förnyas, så det är snabbt avklarat.

Taxichauffören ringde förresten igår, och meddelade att hon jobbar kvar till sommaren. I åtta år har hon kört Sandra, sa hon. Vilken trygghet det har varit! Men hon har ju rätt att gå i pension hon med… Hon har ju knappt varit ledig, och aldrig sjuk, under dom här åren… En sån chaufför får vi aldrig igen.

Men den nya ska läras in och han ska åka med på fredagar för att lära känna Sandra nu, innan han tar över. Det blir nog bra. Fast han är nog inte beredd att planera sin semester efter Sandras ledighet, gissar jag. Det kan vi ju lixom inte begära. Så hur det blir när han är ledig det vet jag inte. Det var bara han som ville ta över…

Jaja, det ordnar sig alltid på nåt sätt, och fixar det sig inte så löser det sig ändå! Så är det ju, och det där är inget som oroar mig, faktiskt. Visst är det tråkigt att vår fina chaufför slutar, men så är det ju och det är bara att göra det så bra det går. Hon ser ju dessutom till att han som ska ta över får reda på allt viktigt i god tid innan och bättre än så kan knappast ett byte bli.

Idag ska Göran jobba och jag ska njuta av mitt eget sällskap så länge det varar. När familjen kommer hem börjar helgen här och nu längtar man ju efter Sandra när hon inte har varit hemma sen i tisdags morse. Jag gissar att jag mest kommer att utforska alla nyheter här på datorn idag…

Må gott nu alla trogna, nya och tillfälliga läsare!

♥ Kram ♥