Ny termin, nya nyheter

Ja, nu är höstterminen igång. Eller, det är den ju inte, egentligen… Skolan börjar imorrn, men för oss känns det som höstterminen började igår, eftersom Sandra åkte till korttids som vanligt. När hon kommer hem igen har även hennes hösttermin satt igång, och som hon har längtat!

Väntar på taxin

Hon är så glad att få träffa lärarna igen, och lyckligt ovetande om att det bara är dom första dagarna som blir som vanligt, med lärarna som hon tycker så mycket om. Just den biten känns ju lite jobbig, faktiskt. Lärarna är mer än lärare för Sandra, dom är en stor del i hennes liv och faktiskt hennes vänner. Nästan dom enda hon har…

Jag vet att det nya kommer att bli bra och att Sandra och Jane kommer att finna varandra mer och mer ju mer dom är tillsammans. Så att en sak är bra, betyder ju inte att allt annat är dåligt! Fast det kommer säkert att bli en omställning och en sorg för oss när skolan inte finns i vårt liv mer.

Men bortsätt från den ”lilla” detaljen, så känns det mest spännande och roligt med det nya och jag tror att Sandra kommer tycka om det också, när hon förstår vad som gäller. Hon kommer få den allra bästa inskolningen man bara kan tänka sig och jag är så himla tacksam över hur fint ordnat det är! Så det kommer att gå bra, det vet jag J

Tänk att Sandra fick beviljat assistans på skoltid, för att Jane ska ha en möjlighet att lära känna henne ordentligt innan flytten till Daglig verksamhet. Hon får ha assistans i skolan så länge hon behöver! Tills inskolningen är klar, och den är klar när Sandra och Jane är redo. Fast vi räknar med att den blir klar under terminens gång, och det tror jag inte blir några problem, faktiskt.

Men vilken förmån, ändå! Jane tar alltså över mer och mer i skolan och har lärarna som stöd. Sen har två av lärarna ansvaret för inskolningen på Daglig verksamhet tillsammans med Jane, så länge det behövs. Kan det egentligen bli bättre??

Dessutom känner den personen som ansvarar för DV Sandra sedan tidigare, då hon jobbade med Sandra på korttids. Så hon vet vad Sandra har för behov, och jag behöver inte förklara. Anpassningen är redan självklar.

Sen har vi ju taxin… Vi har haft samma chaufför i alla år! Ja, förutom precis i början, innan vi fick ordning på allt som inte funkade då. Sandra har åkt själv i bilen, med samma trygga chaufför och samma bil varje dag i nästan hela sin skoltid!

Trots förändringar i upphandlingar och annat på högre nivå, så har man inte ändrat på Sandras trygghet. Och hon får behålla samma chaufför tills hon slutar skolan. Jamen fattar ni?! Det är helt otroligt, egentligen!

Och Sandra mår så bra, tack vare all fin anpassning och alla fina människor runt sig! Ett stort fång med rosor till alla fina som ser till att hon får tryggheten hon behöver för att må bra!!! Man blir ju alldeles gråtig när man tänker på det…

Ja, så har vi korttids. Dom har, tills nu, i stort sett haft samma personal i alla tio år som Sandra har gått där. Vi har alltid kunnat prata med varandra om det har uppstått problem, och löst allt på direkten och det har gjort att Sandra är väldigt trygg där. Personalen känner henne och hon trivs och längtar dit!

Skolan… Ja, samma sak där. Samarbete mellan hem och skola är så viktigt och det har aldrig blivit några stora problem av nånting.

Assistansen räddade oss också, förstås. Jag är så tacksam över att bo i ett land med så många möjligheter! Jag vet att allt inte funkar överallt, men vi har det bra i Sverige!

Det var nån gala på tv för ett tag sen, och ett reportage om en mamma som var tvungen att lämna sitt svårt handikappade barn ensam med småsyskonen hela dagarna för att gå till fältet och jobba… Jag klarade inte att se mer, men dom som bara gnäller över det som inte funkar kanske skulle sett det.

Jag tycker lagarna ska följas och jag tycker vi ska kämpa för förbättringar, men jag tycker inte vi ska gnälla. Faktiskt.

Nåja, det var en parentes . Jag är medveten om att vi är lyckligt lottade även i jämförelse med många andra i vår situation här i Sverige. Och jag är tacksam varje dag! Jag önskar att alla barn fick må så bra som Sandra gör! (Jag vet att det finns barn i Sverige som inte orkar leva, p.g.a. saknad anpassning, och det är aldrig okay, hur bra vi än har det!) Bristerna i Sverige beror till största delen på okunskap och oförståelse. Vi måste sprida mer kunskap. Mycket mer.

Hursomhelst… Tack vare assistansen så har vi kunnat hjälpa Sandra att utvecklas och hon kommer få möjlighet till ett fint liv framöver med. Det känns tryggt att lämna över nu och jag vet att hon får det bra även om det skulle hända Göran och mig nåt innan vi hinner ordna med allt som behöver ordnas med.

Sist, men inte minst, så håller vi på att få ihop det med alla inblandade så Sandra ska kunna rida redan nu i höst. Allt är inte kollat överallt än, men det ser ljust ut. Bara en sån sak! Att Sandra får möjlighet att rida, som hon älskar. Att det finns så många fina människor runt Sandra som gör så mycket för henne… Jag har inte ord för det!

Stort tack till er alla berörda!

.