Om det där lilla lilla som raserar allt

Gårdagen började med utbrott och det var egentligen onödigt just i stunden. Men för att undvika ännu större krångligheter, låsningar och utbrott varje morgon så måste man bromsa i tid. Fast jag kände mig som världens mest opedagogiska och elaka morsa just då.

I en vanlig familj är det här inget problem. ”Vanliga barn” klarar att göra avsteg enstaka gånger utan att det förstör rutinerna och måste till stora åtgärder för att lugna ner igen. För oss blir minsta småsak ett enormt problem om man inte sätter stopp direkt.

Sandra hade ritat en teckning under natten och var strålande glad när jag öppnade hennes dörr. ”Vem ska få teckningen” frågade hon och jag sa ”Mamma” och då kom gnällrösten direkt, för den var inte till mamma och inte till pappa heller. Hade jag fortsatt där så hade jag fått stå och gissa på alla vi känner tills hon var nöjd.

Nästa morgon skulle bli likadan, men med två teckningar och snart skulle hon ha en hel hög teckningar som jag skulle göra brev av.

För det första har vi inte tiden att krångla på morgnarna och för det andra så är det okay att skicka en teckning nån gång ibland, t.ex. till dom som faktiskt bryr sig om tillbaks… Vi kan inte skicka 20 teckningar till höger och vänster varje dag, men Sandra förstår ju inte skillnaden.

Alltså måste vi ha ganska strikta rutiner, och inte avvika för mycket, iaf inte vid fel tillfällen, för att det inte ska bli väldigt invecklat. För mycket krångel leder till oro och stress hos Sandra och vi skulle ha morgnar med utbrott om det mesta tillslut.

Alltså fick jag säga nej direkt, varpå Sandra förstås blev både arg och ledsen. Hon hade ju ritat en fin teckning som hon ville att jag skulle skicka till nån. Jag kände mig som en bov.

Vi löste det iaf genom att jag förklarade att vi inte gör nåt annat än det vi ska på morgnarna och jag lovade att vi skulle titta på teckningen, och skicka den rätt sen, när hon kom hem efter fritids.

När hon kom hem blev det nya låsningar för hon hade plockat vinbär på fritids, och det var ju roligt att hon fick ta hem lite. Bara det att hon hade hunnit få för sig att hon skulle göra en paj, och det blev genast problem.

Att baka med Sandra kräver ordentlig förberedelse. Allt måste finnas hemma och vara framlagt i rätt ordning, så det inte blir några väntetider när hon väl börjar. Dessutom har vi varken tid eller ork att sätta igång med sånt efter en dag på fritids…

Nytt utbrott och den elaka morsan som säger nej igen. Som tur var hade Göran köpt en ny klocka till Sandra som hon fick när hon väl kom in och lugnade sig. Då var pajen glömd och solstrålen tillbaks igen. Pjhu!

Samma färg som måndag, sa Sandra lyckligt
Måndagar är bra dagar för då börjar vardagen efter helgen ;)

Sen fick jag migränkänningar, men har ju sån tur att det hjälper rätt skapligt med tabletter, så jag hade bara lite huvudvärk när tabletterna började göra nytta. Det kan jag definitivt stå ut med. Och det bästa av allt är ju att jag troligtvis hinner ”migräna” klart innan vår långledighet nästa vecka. Annars brukar ju dom där migränattackerna ha en förmåga att komma på ledigheterna. J

Idag ska jag prova att göra egen glass, för jag fick en glassmaskin av Göran igår, minsann! Det ska bli spännande att se hur det funkar, och om jag lyckas så blir det säkert jättegott.

Tack snälla rara ”Photo by Maria” för dina ord om "hemifrånflytt" Ja, du har alldeles säkert rätt, och det känns så bra J En jobbig resa innan vi är där blir det nog, till och från, men jag tror också att det blir bra sen.

Trevlig helg på er! Och extra stort tack till er som kommenterar lite ibland. Det är ni som gör att det är roligt att fortsätta skriva. Ha det så bra!

.