Spännande väntan

Igår grejade Göran lite med den där skorstenen, men sen tog vi en skön prommis, och njöt av sista sommaren. Ja, sista är väl kanske att ta i, men det känns som att man vill passa på så mycket man orkar för varje dag vi får med sommarväder. En fantastisk sommar har vi haft, när den än tar slut.

Nu är det lite överbelastat i huvet igen, tror jag. Det är så mycket som jag måste komma ihåg att jag glömmer nästan allt. Jag kan ju vara glad om jag kommer ihåg att titta på alla hundra kom-i-håg-lappar som ligger utspridda lite här och var. Om jag hittar dom i tid också, förstås. Det allra viktigaste ligger på köksbänken eller sitter på kylskåpet. Eller bredvid datorn. Så nya minst lika viktiga lappar ovanpå dom andra viktiga… Ja, ni fattar.

Datum, tider och platser för möten, läkarbesök, informationsträffar, frissabesök, tandläkare och fler möten. Komma ihåg att meddela och fråga här och var om det ena och det andra. Planera lite. Nya schemabilder. Vet alla allt? Vet alla vem dom ska meddela om det inte blir som planerat? Har alla allas telefonnummer? Tidrapporter, bokningar, läkarintyg, ansökningar, planeringar och så lite möten…

Jag läste nån bok för länge sen, jag tror det var Gunilla Gerlands självbiografi ”En riktig människa” kanske… Hon beskrev hur hon hade allt i huvet. Precis allt hon hade sett och hört genom åren, från vilken färg det var på lakanen på nåt hotellrum till nån doft hon känt när hon varit på nån plats, typ.

Jag minns ju inte ordagrant, men det gick ut på det iaf. Hon förklarade att hon hade som ”byrålådor” i huvet, där hon kunde öppna en viss låda för att minnas nåt hon behövde i en viss situation. Ja, eller nåt sånt.

Fasen så smart! En sån byrå skulle jag nog behöva just nu, så jag kunde sortera alla tankarna som virvlar runt ihop med min lilla hjärncell… Jaja, det lugnar väl sig när vi får ordning på planeringen J

Efter prommisen så grillade vi kyckling till lunch. Man vill ju passa på så länge det går. Vi grillar nämligen bara när det är ”sitta-ute-och-äta-väder” och det var det ju.

Sen var jag mest rastlös och undrade hur det gick för Sandra och Jane i skolan. Jag hade ju fått rapport om att tisdagen (första dagen med Jane på schemat, och lärarna i bakgrunden) hade gått bra.

Det var första gången som Jane tog över dom mest kritiska stunderna som är att möta, och lämna vid taxin samt lunchen. Det hade gått bra, och det brukar ofta gå bra dom första gångerna eftersom Sandra tycker det är lite skoj när det är nytt.

Men hon hade börjat undra vart ”dom gamla vanliga fröknarna” var nånstans, vilket ju är väntat. Hon kommer sakna dom, så är det. Och det måste hon ju få göra. Men dom skulle iaf ordna det med att lärarna kan komma in några stunder till Sandra, så dom inte bara försvinner plötsligt.

Det blir nog bra med det där, det är jag ju inte ett dugg orolig över, faktiskt. Fast det kommer väl bli lite jobbigt för Sandra i en övergångsperiod, så klart.

Hursomhelst så längtade jag mer än vanligt efter min ”stora lilla tjej” och jag var nyfiken på vad hon skulle säga om förändringarna, om hon skulle säga nåt. Det kan ju ta några dagar innan det kommer, ibland.

När Sandra kom hem så var vi beredda på låsningar och utbrott. Dels har skolan ganska nyligen börjat efter ett långt lov, och dels är det en hel del nytt för Sandra nu, med Jane på schemat istället för dom lärare hon är van vid.

Men hon var glad, nöjd och lugn! Så härligt att få hem henne så tillfreds J Visst var hon trött och skör, men inte orolig och om vi bara tog det lugnt och sänkte kraven, så gick det bra. Det hade gått bra i skolan och på korttids också, med lite skörhet under ytan. Hittills har det gått över förväntan, men vi är fortfarande beredda på en reaktion. Nyhetens behag går ju över tids nog…

Hon har ju förstått att det bara är Jane nu, så det hade hon frågat om i skolan. Eftersom Sandra inte vet att hon ska börja på Daglig verksamhet än, så svarade dom ”För det står så på schemat” och det var ju ett bra svar. Sandra nöjde sig med det och när hon kom hem så tittade hon på 4-veckors-schemat, där jag har satt upp Jane på alla vardagar, för att hon ska se och förstå.

Hon frågade mig i köket, varför det var Jane varje dag och jag svarade ”Jane är din assistent. Hon ska vara med dig nu” och det blev Sandra också nöjd med. Sen gick hon in till Göran och berättade läget för honom J Att hon frågar, om och om igen, betyder att hon inte förstår eller har tagit in det, utan behöver få det bekräftat, så det var ju lite roligt att hon inte frågade Göran, utan gick in och berättade för honom istället.

Vi är så tacksamma över att Sandra får den här inskolningen helt i hennes takt och att Jane får möjlighet att lära känna Sandra ganska väl innan hon lämnas ensam med ansvaret. Det är så mycket som inte går att lära ut, utan man måste gå på lite nitar och ”göra lite misstag” med Sandra för att man ska kunna lära känna henne ordentligt.

Det är väldigt ofta så att det är på Sandras reaktion man ser om man har gjort rätt. Även vi lär oss hela tiden och ofta tror man att Sandra har förstått, men sen ser man på henne efteråt att hon inte alls förstod, eller att hon missförstod. Det är helt omöjligt att lära sig hantera alla situationer utan praktik. Därför är det egentligen jätteviktigt att ha en ordentlig inskolning med Sandra, men inte på nåt sätt självklart att man ska få det.

Ibland får jag höra att vi har tur som har fått igenom så mycket för Sandra. Det har vi kanske, det är mycket möjligt, faktiskt. Att vi har tur, eller att vi har krävt rätt saker och förmedlat det på rätt sätt, vad vet jag… Men en sak vet jag, vi har inte krävt nåt som är orimligt, och som är utöver vad lagen ger oss rätt att kräva. Så kanske beror det på att vi faktiskt är tacksamma över den hjälp man har rätt till i Sverige, och som man oftast (inte alltid) får om man har rätt till den. Kanske.. Jag vet inte.

Eller så beror det på att Sandra har så pass stora hjälpbehov, och att alla runt henne känner till det, att det liksom inte behöver bli några frågetecken i den hjälp hon behöver?.. Nåja, tacksamma är vi hursomhelst, och jag tar ingenting förgivet, mer än att lagen ska följas.

Idag fick jag väcka en mycket trött tjej, men hon kommer iväg till skolan iaf. Ja, som det verkar just nu, det vänder ju blixtsnabbt på henne ibland.

Själv ska jag till sjukgymnasten igen och jag antar att det kommer bli andra åtgärder eftersom det inte har blivit bättre av varken vila, övningar eller uttänjningar. Snarare sämre, faktiskt. Vi får väl se vad han säger, helt enkelt.

Ja, det var väl allt för nu, så jag önskar er en fin dag!

.