Dom flesta gör sitt bästa

Jag läser ibland bloggar och kommentarer som helt ”vanliga mammor” i ”vanliga familjer” skriver (ja, det är oftast mammor som har åsikter om andra, pappor tar mer saker för vad det är och gillar läget…) Ibland handlar det om barnuppfostran, och hur en del föräldrar inte sätter gränser eller säger ifrån när barnen har gjort nåt dumt.

Nu har jag läst ett inlägg i Meekatts blogg som inspirerade mig till att skriva om det själv. Inlägget är bra, och jag tycker ju ungefär likadant i det mesta som Malin skriver i sin superhärliga blogg, full av humor och kärlek, och framförallt en ärlighet som jag uppskattar.

Jag tycker att det är lite spännande att läsa om ”det vanliga livet” och se vilka skillnader det är. Och det betyder nu inte att jag jämför vem som har det jobbigast, som många tror… Alla har det både jobbigt och fantastiskt härligt med sina ungar och det ska man inte jämföra. Men jag tycker det är roligt att se hur det kan vara för andra ibland.

Det är väl bara en sak som jag har väldigt, väldigt svårt för, oavsett vilka erfarenheter man har eller hur man lever, och det är när man har förutfattade meningar och åsikter om hur andra gör när andra inte gör som man själv (tror att man) skulle gjort…

Foto från Amatörfotografen på Facebook

Jag läste kommentarerna till det länkade inlägget, och det är ju inget fel på dom, på nåt sätt. Men jag blir lite ledsen av hur en del dömer ut föräldrarna när dom ser bråkiga barn. Så många gånger jag, och andra som har barn med npf, har fått höra ”Det är bara att…” Men det är inte så enkelt alla gånger, faktiskt. Allt är inte vad det ser ut att vara.

Men hur sprider man den insikten till ”vanliga familjer” då? Lite förståelse om hur det också kan vara när det inte riktigt blev ”som vanligt” trots att det faktiskt är väldigt vanligt...

”Vanliga mammor” läser ju oftast inte bloggar som handlar om npf, för det är i regel inte så intressant eftersom det egentligen är ljusår ifrån ett ”vanligt liv” och man läser ju hellre det man känner igen. Det är inget konstigt, jag läser ju hellre npf-bloggar J

En liten mening i en av kommentarerna sa en hel del om hur en del inte tänker så långt, och det beror ju så klart på okunskap. Man känner inte till npf, helt enkelt. Meningen gick ut på att det inte spelar nån roll om barnet har en diagnos, för man får inte bete sig hursomhelst för det.

Nej, det får man så klart inte! Dom flesta som har barn med npf kämpar bara lite mer, och lite annorlunda, med att lära våra barn hur man uppför sig. Men man kan aldrig, aldrig kräva mer av någon människa än vad den människan har förmåga att klara av!

Man kan inte begära att en förlamad person ska gå, eller att en synskadad ska se bra utan glasögon, eller att en person som får total panik och knuffar bort någon som kommer för nära inte ska knuffas. Det är faktiskt ingen skillnad på kraven till personerna i exemplen, mer än att den som knuffas får skäll.

Självklart får man inte knuffas, men är det ett barn med panik, så är det vi vuxna som har ansvar att förebygga så det inte händer. Och eftersom vi vuxna inte är några mirakelmänniskor, inte ens vi som har barn med funktionsnedsättningar, utan faktiskt kan missbedöma ibland, så kan det hända ändå. Men då är det inte barnet som ska ha skäll.

Nu slåss inte Sandra, men det händer andra saker som ser konstiga ut för den som ser på och inte vet bakgrunderna. Vi får både blickar och kommentarer ibland, kanske mer förut när hon var yngre. Folk tyckte att vi skulle säga åt henne att vara tyst, t.ex. För hon skriker istället för att slåss när hon får panik. Och när Sandra skriker så skär det i öronen.

Tänk er en hel flygresa med ett sånt skrik. Dom där blickarna, som en del skriver i sina kommentarer, dom gör väldigt, väldigt ont. (För er som inte har tröttnat på mitt långa inlägg, HÄR finns ett inlägg om en flygresa)

Men oavsett så kan det se ut som att man som förälder ”tillåter” knuffen, eller svordomarna eller vad det nu är, för att man inte säger till. Det hjälper nämligen inte, utan blir oftast värre istället.

Har man ett barn som reagerar reflexmässigt på oro, hjälper det bara att ta bort det som oroar. Så ett barn som knuffas i panik för att en liten ettåring kom för nära, knuffas inte av elakhet och är oftast inte ens medveten om det.

Att bli arg och säga ”Du får inte knuffa” gör inte att paniken är borta nästa gång det kommer en ettåring för nära, då måste man istället lära ettåringen att inte gå så nära.

Jag menar inte att man inte ska säga ifrån och sätta gränser, och jag tycker absolut att man kan säga till andras barn och att vi får hjälpas åt att vara vuxna och finnas för barnen. Och visst finns det föräldrar som inte bryr sig, även om jag vill tro att dom allra flesta gör sitt bästa för sina barn.

Men man ska aldrig döma nån när man inte vet bakgrunder och orsaker och man måste komma ihåg att personer med npf finns runt oss överallt. Jag tror nog att nästan alla känner nån som har någon form av npf-diagnos utan att man vet om det eller märker nåt.

Eftersom det är en funktionsnedsättning som inte syns så är det väldigt lätt att döma, och det är väldigt lätt att dom barnen helt orättvist döms ut som bråkiga, för att ingen ser orsaken. Och vi föräldrar får ofta höra att vi är slappa och inte sätter gränser. ”Det är bara att….”

När vi var i Thailand för en hel del år sen, så minns jag så väl en händelse i poolen. Sandra var skör, det var sista dagen innan hemfärd och hon blev sjuk sen, men det visste vi inte då. Vi brukade bada i den poolen där det var minst folk och vi var oftast själva där.

Den här dagen badade en farbror, och Sandra var som sagt skör… Så hon stänkte vatten och skrek "Gå bort din jävla tjockis” och det berodde ju inte ett dugg på farbrorn, utan på att hon inte mådde bra och kände sig trängd när det kom en till i poolen.

Men vet ni vad som hände? Farbrorn tittade på Göran och mig, log och sa ”Det är ingen fara, jag vet hur det är, jag lever med det” och vet ni vad som hände då? Jag började gråta! Man är inte van vid att folk är vänliga och förstår…

.