Fint avslut och tårar av saknad

Då är skolan slut på riktigt, och snart slipper ni läsa om mitt tjatande ;) Det är en väldigt stor förändring och många känslor inblandade, så ni förstår säkert att jag måste skriva en del om det.

Avslutningen igår gick jättebra. Den bästa avslutningen vi har haft med Sandra någonsin, och det känns ju så klart extra fint.

Pappas klocka på ena armen, och lärarens på andra

Avslutningarna har ju varit anpassade och gått ganska bra i alla år, ja iaf sen vi bytte skola då… Men Sandra stressar alltid upp sig av alla tillställningar, så det har mest varit en snabb-fika och avklarat inom en halvtimma. Men igår kunde vi sitta ganska länge, och hann t.o.m. småprata lite.

Och titta i den här fina fotopärmen som Sandra fick med foton på Sandra i skolan, lärarna och eleverna.

Sandra var i det stora hela lugn och ett litet leende skymtade då och då. En av lärarna som har betytt väldigt mycket för henne, ville gärna att vi hör av oss om vi behöver fler assistenter. Ja, på helger då, eftersom hon jobbar i veckorna. Men att vi vill!

Det känns ju jättefint att ha kvar lite kontakt i fortsättningen. Även om vi inte just har störst behov på helger (eftersom Sandras ork inte riktigt räcker) så vill vi nog försöka hålla kontakten vid liv. Både med den läraren, och Maria, en annan kär lärare som ju redan är assistent. Jag blir så varm om hjärtat. Det är inte bara vi som kommer sakna skolan, lärarna kommer sakna Sandra också ♥

Väl hemma packade vi upp det vi fått med oss hem och tittade igenom lite arbeten som Sandra har gjort i skolan. Jättefina minnen J

När Sandra hade varvat ner en stund i soffan sa hon plötsligt ”Herregud! Dom hade glömt ballonger” Hahaha, goa unge! Några ballonger kom inte jag ihåg att det brukar vara, men det lät ju lite roligt. Och Göran kom på sen att det nog var för att det brukar vara björkris och ballonger utanför skolan när det har varit sommaravslutningar.

Efter maten blev det lite grattande på vårt eget lilla vis, utan att göra det hela alltför stort. Sandra fick godis och grattiskort, och den här fina studentmössan som Elin har virkat, tack fina du!

Jag är så tacksam över att det finns människor som bryr sig om Sandra. Eftersom hon inte har någon släkt som bryr sig så betyder vännerna extra mycket.

Och jag syftar inte på presenter nu, utan omtanke… Men det vet ni ju vid det här laget, ni som känner oss J

När avslutningen var gjord så kunde vi berätta om nästa förändring, nämligen att vår fina chaufför slutar. Ja, skoltaxin alltså. Sandra har ju haft samma chaufför i alla år, förutom precis i början då ingenting fungerade särskilt bra.

Det är också en mycket kär person och det kommer betyda en hel del ändrade rutiner. Men eftersom Sandra inte riktigt förstår vidden av att saker och ting tar slut på riktigt, så blev hon först mest överlycklig av att hon ska få åka Janes bil fr.o.m. måndag.

Men sen frågade hon varför och då passade jag på att ta det lite mer på ”Sandra-vis” och sa att vi ska säga hej då till chauffören. Då kom tårarna, och saknaden över både chauffören och skolan på samma gång, tror jag.

Efter nattningen sen så blev Sandra ledsen igen. Hon fick sitta i mitt knä en stund och hon sa att hon längtade efter fröknarna i skolan. Efter en del tröstande så lugnade det sig och sen har det gått bra resten av natten. Det kändes trots allt lite bra att det kom en reaktion, men jag tror fortfarande inte att hon förstår på riktigt.

Många funderingar efter en händelserik dag

Efter en tid med ganska mycket funderingar så släppte väl oron hos mig med, och jag fick förstås migrän. Men inte värre än att jag håller det på lagom nivå med hjälp av tabletter.

Idag är det som sagt DV och sista gången med taxi, så vi hoppas att dagen går bra för Jane och Sandra och vi är glada att Sandra höll ihop hela sista veckan, så vi slapp skjuta upp oroande förväntningar för henne.

Det kommer säkert att bli en hel del oroligheter innan alla rutiner blir vanor, men än så länge har hela inskolningsproceduren gått väldigt bra.

Jag är så tacksam över att vi har fått möjligheten att göra det så bra det går för Sandras skull, väldigt mycket beroende på att vi fick beviljat assistans under inskolningen. Tack vare det så har det gått så smidigt det nu kan när man gör stora förändringar. Det som återstår är bearbetning, och den tar vi i Sandras takt.

För er som missade ”Liv med autism” i onsdags, HÄR kan ni se den.

Ha det så bra!

.